Det är sannerligen inget större fel på graderna av utmaning när Filmspanarna utser sina teman. Om man tyckte förra temat var snirkligt värre att närma sig…hur är då inte denna månads!?
Men, skam den som ger sig. Här kommer mitt bidrag till ämnet ifråga,och som vanligt är det en flummig (dock ej påverkad) betraktelse av dagens nyckelord, i filmsammanhang…
Knark på film – numera basvara?
Soderbergh visade på obehagliga sanningar
Jaha ja, månadens nya gemensamma bloggtema i Filmspanarkretsar.
En luring, något att bita i. Kanske inte helt lätt att göra en approach på.
Knark i filmsammanhang. Är det inte så att det nästan blivit en dussinvara med dessa substanser som ingrediens i storysar av allehanda slag? Ett ämne som oftast avhandlas lite lagom slappt sådär (om inte själva filmen utspelas just runt själva knarket förstås) och i allra högsta grad rent standardmässigt enligt gängse mallar? Jag menar, vem idag höjer på ögonbrynen…egentligen?
varje filmstorys guldläge: smuggling som går åt h-e..
Filmer om knark.
So what säger vi och rycker på axlarna. Det är väl inget. Idag har filmens värld redan för länge sedan kolliderat med verklighetens gränser och suddat ut vad som anses känsligt eller ej, ingångsvinklarna på knarkets ofta olyckliga historier har filat av sina skarpaste hörn och idag är det ju högst rumsrent att behandla denna källa till beroende, begär, olycka, svek och allmänt mankelimang nästan vardagsbetraktelser. Filmer som Soderberg´s Traffic har förvisso givit oss en högst realistisk skrämmande syn på den usla drogtrafiken som förekommer lite överallt i världen. På sin tid var Midnight Express chockerande naken i sin skildring av den dumme amerikanen som får stå sitt kast men som ändå blir en sorts hjälte och grabben vi ska hålla på. Under en period försökte sig Hollywood på att forma knarkhandlarna som hjältetyper i kostym som skulle lira för det onda laget. Gärna också som smugglare fast med gott hjärta, som Mel Gibson i den oerhört plastiga och kackiga Tequila Sunrise. Hur smart var det då? Inte alls om ni frågar mig. Och varför älskar man egentligen karaktärerna i den formidabla Sons of Anarchy i tv-rutan? De smugglar ju knark och annat pulver var och varannan dag, som jag köper mjölk ungefär. Hjältetyper som rör sig i drogkretsar. Avigt. Och vem höjer idag sitt ögonbryn när dåren Tony Montana begraver hela nyllet i ett berg av knark mot slutet av Scarface och vrålar om att han är på toppen..?!
borde vi inte förakta dem istället?
Nä, knark på film har blivit en dussinvara och knappast något vi filmnördar kanske ägnar så mycket tid åt att fundera på varför. Drogbegär och vägar till snabba cash förekom naturligtvis säkerligen i tex 50- och 60-talsrullar också, men ofta kanske bara genom att pratas om eller visa upp en tjomme som såg lite halvpackad ut när han skulle föreställa påverkad, att visa mer detaljerad beskrivning rent visuellt vad det handlade om var nog alltför känsligt i den tidsåldern. Slutet av 60- början av 70-talet däremot verkade tuffa till sig även på filmfronten. I takt med att hippievågen, oljekriser och andra dåliga tider florerade blev även filmklimatet i främst USA öppnare, skitigare, mer politiskt inkorrekt, ännu mer kritiskt och icke sällan gavs knarket och kokainet större och större plats i berättelserna (kanske en högst relevant spegling av det oroliga samhället). Liksom det visuella. Vem har inte växt upp med filmer och serier från 70-talet och tidiga 80-talet där det ska bytas knark mot pengar och alltid, ALLTID, ska det smakas lite på pulvret från någon påses hörn…som för att säkerställa alltings äkthet. Håll med om att ni kan se den scenen framför er?
Knark som substans har existerat länge, och kommer säkerligen alltid att finnas. Om än i olika former. Vårt filmtittande har också förändrats, liksom filmerna och deras utformning. Gränserna har hela tiden flyttats fram för vad vi anser är uppseendeväckande på film. På gott och ont. Knark och droger är ett sjujävla hemskt påhitt och det går liksom nästan inte i ord beskriva hur hemsk verkligheten är för alla som sitter fast i ett beroende av något slag. En filmstory som innehåller inslag med knark av någon form känns dessvärre dock knappast som något att skriva hem om i dessa tidevarv. Därför noterar vi kanske knappt när Uma Thurman drar i sig en överdos så John Travolta tvingas drämma adrenalinkanylen med full kraft i Uma Thurman´s hjärta i Pulp Fiction eller när Jack Bauer springer omkring och smygknarkar i en säsong av 24.
Tarantino tolkar droger
Det finns naturligtvis också en uppsjö av filmer som på både dramatiska och tragiska sätt behandlar knarket och dess verkningar som det gift det är.
Välgjorda, känslosamma och framför allt med en unken men ack så realistisk smak vilket gör att de kommer farligt nära (eller till och med i fas med) verkligheten.
Ändock vill jag påstå att dessa filmer inte sällan kommer i bakvattnet på alla övriga, från blockbusters till påkostade thrillers, där knarket får en ytlig stämpel som katalysator för filmens fortsatta driv. Vi jackar ned skiten till ytterligare en ingrediens i den stora mängden.
dåre och superknarkare
Knarket alltså.
Det finns alltid där, men knappast något vi längre chockas av på film. Och bisarrt nog behövs det också som bränsle i historierna för att ytterligare förstärka dem.
Avtrubbat kanske det kan kallas…?
…och klicka nu snabbt vidare för att se vad andra filmbloggare har skrivit i ämnet för dagen:
Länge Leve Bernie (1989)
Flmr - Om film och serier. Mest. 