Såsom varande tidig tonåring i slutet av 70-talet bestod mina första trevande besök i thrillergenren vad gäller bokläsning ofta i att fördjupa sig i den icke helt okände Alistair MacLean´s digra utbud. Litterära verk som dessutom var oerhört tacksamma att överföra till filmmediet, vilket också skedde titt som tätt mest hela tiden. Eller vad sägs som sådana kassakor som Kanonerna på Navarone, Örnnästet,  Polarstation Zebra svarar ej, Det gyllene mötet, Mot Fort Humboldt…bara för att nämna några.

En vit fläck på  MacLean-kartan har dock dagens ovanstående titel varit, både i bok- och filmform. Detta är nu åtgärdat och till livs får man sig här en historia om den synnerligen fräcke John Talbot som inte bara lyckas bli gripen för skadegörelse på en bensinmack i början på filmen, utan också rymmer från rättssalen genom att kidnappa en kvinna och kallblodigt skjuta ned en polis varefter han stjäl en bil och drar iväg till något som på omslagets baksida beskrivs som ”en av filmhistoriens längsta biljakter”.

Nå, det får väl vara hur det vill med den saken, vi snackar ingen superbudgetfilm här så biljakten består mest i att Talbot svischar förbi i sin bil med en skrikande kvinna i passagerarsätet och ett antal polisbilar som gör sitt bästa för att följa efter. Det är inga direkt avancerade scener utan mest bara bilar som kör från höger till vänster och ibland tvärtom. När så Talbot givetvis har lurat bort polisen efter sisådär 10 minuter (liite tråkvarning här) tar historien bums en ny vändning, han hamnar i klorna på ett par ljusskygga typer som uppenbarligen behöver Talbots tjänster och ger honom ett erbjudande han inte kan tacka nej till. Vid det här laget har man naturligtvis börjat misstänka att den gode Talbot har en helt egen agenda med sitt agerande filmen igenom, och klarar man som tittare av att hålla fokuset filmen igenom får man till slut den ytterst fantasifulla och tillrättalagda förklaringen till hela historien.

Det är naturligvis 70-tal så det osar i den här historien. Dialogen är styltig, forcerad, manuset bjuder på lite väl enkla lösningar vad gäller logiken och ingen av skådisarna levererar direkt Oscarsmaterial i sitt agerande. Speciellt början på filmen är synnerligen kantig och nästan lite osammanhängande.
Men det tar sig faktiskt ju längre historien rullar på och även om någon större spänning aldrig infinner sig blir det lite underhållande i den mening att man väldigt gärna vill se hur det hela ska sluta. På stora minuskontot finns att vissa frågetecken vad gäller storyn och bakgrunden aldrig rätas ut. Stilpoäng måste också delas ut för musiken, som är av sådant gediget tidstypiskt snitt att den lika gärna hade kunnat passa i vilken porrfilm som helst från den här eran.

Dagens hjälte, Talbot, gestaltas av Barry Newman vilken troligen är mest känd för sin genombrottsroll i Jakten mot Nollpunkten 1971. På senare år har uppenbarligen (enligt IMDB)  Newman ägnat sig åt tv-serier i olika former. John Vernon får vara skurken, vilket han också har fått vara i majoriteten av sina roller under karriären. Den observante spottar också Ben Kingsley i sin filmdebut som illvillig torped i löjlig kostym.

Fruktan är mitt vapen är med dagens filmmått stel och intetsägande, inte alls i klass vad gäller svultstigheten och äventyrsandan som finns i de andra filmatiseringarna av författarens verk. Likväl bjuds det på en stunds tafflig och rätt oförarglig thriller som höjer intresset och underhållningsvärdet aningen ju längre historien pågår, även om finalen är riktigt svag. Mitt dvd-omslag lockar med texten om biosuccé med 400 000 besökare när det begav sig….
1973 hade antagligen antagligen inte så mycket att erbjuda på biorepertoaren.

”In the right hands, fear is the deadliest weapon of all”