Etikettarkiv: Hayden Christensen

Okt 5 2015

Outcast (2014)

Oktobers första måndag bjuder på en riktig stinkare!
Kanske synonymt med just denna veckodag?

Vad fan liksom?
Vem…VEM..tyckte detta var en bra idé!??!
Jävla tramshistoria om en krigstrött korsriddare som hamnat i Kina på 1100-talet…och måste agera guide/beskyddare åt menlöst syskonpar där grabben är den rättmätige arvingen till kejsartronen istället för maktgalen storebror som jagar dem.

Och ja…visst är det gaphalsen och överspelet Nicoals Cage som dyker upp igen! Likt en trött gubben i lådan. Men håll i dig nu….han får INTE spela the lead här!! What!? Nix, den rollen har man av någon helt jävla outgrundlig anledning kastat åt KATSTROFEN Hayden Christensen! Damn, den stollen borde banne mig förbjudas göra film! Forever! Maken till usel skådis har inte setts på bra många veckor i den här bloggen! Tack och lov verkade Hollywood ha insett snubbens katastrofpotential efter att han nästan på egen hand förstört Star Wars: Episod II och III, och tacksamt nog hållit honom borta från de flesta manus. Tvi vale!

Nästan så Cage´s insats här blir förlåten, men bara nästan. Skrikhalsen NIc kan förstås inte låta bli att larva runt med galet minspel, knasigt röstläge och allmänt idiotiskt överspel i sin sidekick-roll. Och dessutom känns gubben trött. Det kanske tar på krafterna att harva runt i B- och C-produktioner för att betala alla skulder och räkningar…?

”jooo säger jag..det är sant..jag HAR fått en Oscar en gång i tiden…men du din sopa kommer aldrig få ett endaste pris…!!” *Hick*

Att rullen är regisserad av någon snubbe som tidigare fungerat som stuntman och fightkoordinator på andra rullar hjälper förstås inte alls. MTV-klippta actionscener i parti och minut kan inte dölja detta usla manus som hade mått bäst av att kastas i toastolen direkt. Och som pricken över det (o)lustiga i:et slänger man alltså in sopan Christensen!

Vilken skitkombo!

Skölj, spotta, gå vidare!

Sep 5 2012

Jumper (2008)

Nu en återtitt som irriterande nog mynnade ut i samma känsla som efter första gången jag såg filmen.
Möjligen kanske jag hade någon förhoppning om att jag vid första titten bara hade varit trött, ouppmärksam, ofokuserad, inte på humör…eller i något annat tillstånd som gjorde det svårt att ta till sig filmen.

Nu efter andra sittning är det dock bara att konstatera att det är för jävla irriterande dåligt resultat när förutsättningarna ändå tycks finnas där. Som så mycket annat skumt som filmatiserats bygger dagens story på en sorts ungdomsroman, den första i ordningen i en serie (vilken film gör inte det nuförtiden!?) och behandlar det gamla vanliga dilemmat med udda tonåring som ställs inför märkliga krafter och dess som-på-posten-kommande bekymmer.

Här är det David (Hayden Christensen) som upptäcker att han kan hoppa rent geografiskt genom tid och rum och vips hamna i London, på Fiji eller på toppen av en sfinx i Egypten! På bara ett par sekunder! Vilken grej! Speciellt om man också upptäcker att man kan hoppa in i banker lite hur som helst och roffa åt sig stålars för ett liv i lyx. Säg dock den lycka som råder…plötsligt dyker den vildsinte Samuel L. Jackson upp med irriterande överspel och skum kniv och vill ta livet av David bara sådär. David härstammar uppenbarligen från ett sorts släkte som legat i krig med Sam´s knasiga ”orden” sedan mannaminne. Varför är ytterst oklart och förklaras aldrig speciellt tillfredsställande. Och här börjar irritationen växa till sig när jag tittar kan jag säga.

”tro mig…jag kan inte agera..men jag kan hoppa jävligt långt!”

Och precis det, att dagens regissör Doug Liman, aldrig väljer att fördjupa historien utan satsar som en vettvilling på att knöka in fräsiga actionsekvenser på detta hoppande fram och tillbaka sänker banne mig hela filmen. Jag är den förste att hålla med om att rätt snygga förutsättningar faktiskt finns för att tillverka en någorlunda intressant produkt, men det är som att all vett och sans är som bortblåsta hos filmmakarna. Någon borde tex ha; talat om för Jackson att han kanske skulle hålla igen lite, att storyn borde satsa några extra minuter på att ge lite djup åt den mystiska legend som snurrar runt de inblandade, observerat att alla slarvigt slängda trådar inte tas upp och knyts ihop ordentligt (det duger inte att i det bleka extramaterialet förklara att storyn ska utvidgas i kommande filmer…nu ryktas det uppenbarligen om en uppföljare. Konstigt nog!)

Och så denne Christensen! Herre min skapare! Det är något vansinnigt irriterande med den här skådisen som gör att man blir på dåligt humör när man ser honom. Agerande likt en trädstam, noll kemi med Rachel Bilson som är hans kärleksintresse och så enfaldig och talanglös så det är ett förbannat mysterium hur denne person kan få roller. Han höll på att förstöra Star Wars-sagan och nu kör han näst intill på egen hand detta projekt rakt ut i träsket.

Jumper vill vara lite cool, mystisk och visuellt grann. Det visuella kan man inte klaga på, men allt annat är anmärkningsvärt uselt. Osammanhängande med svagt skådespel, skapar bara förvirring och man fattar inte ett smack av varför det som sker just sker. Som att manus, engagemang och kompetens fått en fet snyting halvvägs in i produktionen. Det kan bara inte bli godkänt här!

Feb 22 2012

Star Wars: Episod III (2005)

1977 var jag 12 år och hängde på biografen säkert runt fem gånger i rad för att se den fantastiska Stjärnornas Krig. En sagolik film, med effekter och händelser så nya och förstummande att man inte trodde sina ögon. Och vilken magnifik skurkgubbe som presenterades för omvärlden! Sedan den dagen har jag alltid älskat Darth Vader, och är väl en av de få (?) som faktiskt beklagar att gubben blev god i elfte timmen.

Självklart följde jag fortsättningarna på denna rymdsaga med stora ögon, men åren gick och intresset svalnade av. Naturligtvis hörde man talas om att den finurlige George Lucas hade haft storstilade planer för sin berättelse, och dessutom tog till det ovanliga greppet att  börja berätta den i mitten. Och när planerna på en ny trilogi, med avstamp i händelser innan Han Solo, Luke och de andra, blev verklighet… kändes det ju plötsligt  jätteviktigt och jättestort igen! Äntligen skulle vi få lite förklaringar! Lika tung blev besvikelsen efter den första ”nya” filmen. Herregud, så..så…pratigt och ointressant. Och sedan en del 2 och naturligtvis en del 3 som för att sluta cirkeln.

Därmed också över till dagens objekt, just del 3, Mörkrets Hämnd som den så snyggt fick heta vid premiären 19 maj 2005. Och det är faktiskt den enda Star Wars-film jag bara sett en enda gång, på bio, så på något sätt kändes det ganska rättvist att ge även den en chans i dvd-spelaren.

En beslut som inte alls visar sig vara fel. Denna ”avslutande” del i den nya trilogin är den som bjuder på mest fart och fläkt. Nästan som om Lucas haft lite bråttom till finalen och bestämt sig för att spara in på det mesta snacket om rymdpolitik och annat tjafs. Och inte mig emot. Våra huvudpersoner flänger mest runt hela tiden, och allting tycks mynna ut i en dragen ljussabel. Tonvikten ligger glasklart på effekter och Lucas regi dräller av plattityder och stereotyper. Nackdelen med just allt detta är annars att det tenderar att bli lite tråkigt efter ett tag, när man ser ett rymdskepp lyfta och susa iväg enligt konstens alla regler för 17 gången är det lätt att tappa lite fokus.

jamen det var väl på tiden!

Trots detta alltså god fart i historien som, efter att ha trampat vatten en ordentlig stund i två föregående delar, nu inte verkar kunna hejda sig innan målsnöret uppenbaras. Precis samma känsla infinner sig också nu som vid besöket på biografen, man liksom sitter bara och väntar på det ögonblick då Anakin (äntligen) ska ta steget över till den Mörka sidan och uppstår som Lord Vader. Filmens sista kvart är de absolut bästa ögonblicken, då inte bara Vader gör sin snygga enté utan också Lucas binder ihop slutet med början på 1977-års del. Detta till den fantastiska filmmusiken och snyggt utförande rent visuellt. Då i de sista skälvande minutrarna återkommer den avlägsna, enormt upplyftande, känslan som drabbade mig som ung filmtok.

Ewan McGregor kommer ifrån denna filmserie med gott betyg, han gör vad han kan med en ganska stel karaktär. Hayden Christensen fick jag direkt ett ont öga till redan i del 2 och det är han som nästan på egen hand med sitt usla skådespelande mer förstör än tillför i de två filmerna, och Natalie Portman..ja hon lider mest hela tiden med samma uttryck i ansiktet.

Star Wars:Episod III sätter (som vanligt) tekniken i finrummet och låter skådisarna mest agera utfyllnad. Lucas utnyttjar cgi-tekniken så det blir löjligt, och i ärlighetens namn är det så att man längtar tillbaka till de ”gamla” episoderna, dock utan sina digitala restaureringar då. Som övergång till den äldre trilogin funkar den dock utmärkt med sitt speediga händelseförlopp och den känns som en bra ”avslutare” av denna moderna omgång.
Min favorit kommer dock alltid att vara Rymdimperiet slår tillbaka!

Dec 1 2011

Takers (2010)

Vad är det här egentligen med att allehanda kreti och pleti i rap/R&B-branschen ska in och härja vid filmen? Och så ska det vräkas på med snitsig musik, coola kläder och ett allmänt tufft yttre. Precis som här.

Takers lider av något sorts lillebrorskomplex till Heat (och den diskussionen ska jag inte ge mig in i men.. minnesgoda vet ju att jag tillhör den falangen som sätter just den filmen högt uppe där bland stjärnorna) och satsar på att bygga upp en sorts heiststämning som består i att pålitliga grabbgänget där alla ställer upp för alla har lönande bisyssla i form av snygga och effektiva bankrån som alltid ger gott om cash. Naturligtvis dödas aldrig någon eller skadas allvarligt, och de käcka grabbarna har alltid koll på läget.

När en ex-medlem i gänget släpps ur finkan har han en snillrik plan med sig som han gärna vill delge de andra, som mot bättre vetande beslutar sig för att hänga på tåget för en sista megalönande stöt. Som tittare vet du nu också naturligtvis att så fort orden ”en sista stöt” uttalas i en film som denna så är det bara en fråga vid vilken minut det ska börja gå åt skogen. Och du vet också att vissa utvalda individer i manuset börjar med sitt luriga dubbelspel.

På andra sidan staketet hittar man så poliserna som plötsligt bestämt sig en gång för alla att gänget ska sättas dit, och som plötsligt hittar både den ena och andra infallsvinkeln för att närma sig kärnan. (man undrar ju varför de inte gjort det tidigare). Karaktärerna i båda lägren är precis så statiska som de kan vara i ett dussindrama som denna. Hos poliserna är det den hårdföre som gärna bryter mot en regel eller två för att nå resultat, han spelas av gamle Matt Dillon och naturligtvis är jag inte förvånad. Hos käcka gänget hittar man då som sagt ett koppel av alla dessa rapartister eller R&B-sångare som plötsligt bestämt att de ska göra karriär inom filmen. Själv har jag väldigt svårt för rap och hiphop och känns inte vid namnen nämnvärt, men i rånarbesättningen hittas i alla fall artister som Chris Brown och T.I.
Jaha ja.

svidar, soft ljus och snygg L.A-backdrop...

Vad som ändå räddar filmen från att bli en totalt platt historia är rätt snygga scenlösningar, effektivt foto och ett bra tempo när det verkligen hettar till. Samt en rejält snygg shootoutscen i elfte timmen. Lägg därtill pålitlige Paul Walker som gör en sorts nedtonad och mer välklädd version av sin figur från Fast and Furious och Hayden Christensen (som jag normalt inte kan med i större utsträckning, men som faktiskt gör sig här) som spexig tjomme och det hela räcker till ett godkänt resultat.

Takers är mycket yta men egentligen intetsägande. Karaktärerna blir för bleka för att fastna någon längre tid på näthinnan, trots att både Dillon och Walker känns rutinerade och rätt hemtama i facket. Standardaction, om än snyggt presenterat glimtvis, men med föga överraskningar längs vägen. Även om vissa försök till att twista till det faktiskt görs.
Lättglömt.

Apr 6 2011

Vanishing on 7th Street (2010)

Som filmkonsument är jag beredd att svälja mycket. Jag kan ta ilskna demoner, övernaturlighet, galna hajar, lömska aliens, zombies som dräller omkring, bindgalna slashers, slitna poliser, tårkrävande relationshistorier, bananhalkande losers, puttenuttig vardagsromantik, kort sagt…det mesta.

Det jag inte kan ta är när något till synes lovande fumlas bort med ett långdraget manus som mynnar ut i ett enda stort INGENTING. Jag har skrivit det förr, ibland kan filmer vara så dåliga så att de blir sevärda bara därför. Men det får banne mig inte bli så dåligt eller ointressant att man istället börjar reta sig på just det faktumet och känner sig lurad.

 ”Vanishing…” är dessvärre en sådan film att reta sig på. Upplägget lovar gott, plötsligt börjar människor försvinna till höger och vänster, gå upp den berömda röken, och kvar blir bara en hög med deras kläder. Samma sak sker uppenbarligen över hela världen. Skuggor och mörker verkar ha en del i mysteriet, kan det helt enkelt vara så att världen håller på att slukas av mörkret? Luke (Hayden Christensen) är en av de personer som av någon anledning klarar sig, försöker anpassa sig till den nya okända världsordningen och tar så småningom skydd i en sliten upplyst bar där han träffar på ett par andra olyckliga personer i samma sits. Nyckeln till överlevnad verkar vara att till varje pris hålla sig i ljuset.

Nog är det mystiskt värre det som händer och historien har alla möjligheter att utvecklas i en riktning som kan vara både skrämmande och fantasifull. Vad är det med mörkret? Vilken kraft har ljuset egentligen, och i vilken mängd…? Dessvärre stannar allt upp och vi ska uppenbarligen känna något för de stackare som är kvar. Vilket jag inte gör. Hayden Christensen har jag aldrig gillat och hans insats som Luke här är ytterst opersonlig och klyschig. Thandie Newton irriterar mig bara med sin hjälplöshet och ologiska tänkande. Den enda som bjuder på någon form av skådespeleri är John Leguizamo, men han är ju å andra sidan oftast stabil även i skitfilmer.

 Historien tar aldrig fart, står och stampar. Huvudpersonerna gör vissa val, och inga känns speciellt logiska. Jag fattar inte vad manuset vill komma fram till. Att bara släppa allt med en sorts ryck på axlarna och lämna allt vidöppet duger inte. Har jag suttit närmare 90 minuter och slösat bort min tid vill jag banne mig ha lite mer substans när det hela ska summeras innan eftertexterna. Vill filmen skrämmas lyckas man dåligt. Vill filmen bli som ett sämre avsnitt av gamla Arkiv X lyckas man bättre. Känslan av att manusförfattaren totalt tappat intresset och tråden mot slutet är så uppenbar så att det blir löjligt. Fan vet om det inte hade blivit bättre om M. Night Shyamalan hade fått leka med den här historien…

 Vanishing on 7th street har världens möjligheter med ett lovande upplägg, men slarvar bort precis allt i ett segdraget tempo, ointressanta figurer och alldeles för mycket logiska luckor. Allt måste inte ha en förklaring i slutet, men det ska tusan finnas lite driv och innehåll mitt i det oförklarliga på vägen dit.

”We can wait until morning.”
”Are you sure there’s one coming? ”