Etikettarkiv: James Franco

Jan 24 2011

127 timmar (2010)

Hur långt är man som människa beredd att gå för att överleva? Hur mycket är man beredd att offra? Svårt att riktigt veta innan man hamnat i en sådan situation som kräver svar på dessa frågor naturligtvis. Innan dess kan man bara, kanske utifrån ens eget psyke, spekulera i hur man själv skulle komma att agera.
Ingen, eller väldigt få iaf, har väl undgått den sanna historien om Aron Ralston, äventyrare, backpacker och bergsbestigare som för ett par år sedan undgick döden genom att göra det näst intill ofattbara när olyckan var framme och han hamnade illa fastklämd i en ödslig klippskreva någonstans i den amerikanska öknen i Utah.

Historien kablades förstås ut i världen, och Ralston blev något av en kändis/hjälte genom sitt minst sagt uppoffrande tilltag. Ralston skrev en bok om händelsen och givetvis var det bara en tidsfråga innan hungiga filmproducenter ville kasta sig över historien. Men vem skulle på bästa sätt kunna åskådliggöra Ralstons historia? Utan att den blev pajig eller smörigt smetig?

Svaret är Danny Boyle, den engelske regissören som tillsammans med manuskollega bearbetat historien och överfört den till ett färgstarkt drama utan tillstymmelse till smetighet eller annat klister. Vi följer Ralston från den dag han ger sig ut i vildmarken, till dess han ett antal dagar senare kommer stapplandes ur ökendammet och får hjälp av ett par förbipasserande vandrare.

Trots farhågorna för en seg tillställning lyckas Boyle hålla frisk fart i historien, delvis genom att använda sig av återblickar, och dels genom att visa hans vedermödor med att försöka lösa små, irriterande, problem där han sitter fast i sin påtvingade fångenskap. En lysande snyggt foto över den amerikanska vildmarken i Utah gör också sitt till för att hjälpa upp historien till oanade höjder. Liksom i den tidigare recenserade Buried är den omedelbara handlingen väldigt koncentrerad runt en person. Med en närgången kamera som obönhörligen avslöjar det mesta i huvudpersonens minspel och tankar. Det krävs en rätt bra närvaro att som skådis förmedla de känslor som den verklige Ralston måste ha upplevt, och i mina ögon är James Franco helt perfekt i rollen. Info på nätet skvallrar om att Franco inte var Boyles förstaval till rollen, men Franco levererar skådespel i Oscarsklass, så bra är han. Personer dyker upp i tillbakablickarna som skuggfigurer och distanserade gestalter, men fokuset ligger alltid på Franco och den omedelbara närvaron av situationen som råder.

Själva snackisen i filmen, ögonblicken när Ralston bestämmer sig för att faktiskt inte dö utan göra det han måste, kommer naturligt i manuset och leverar trovärdigt. Inte utan detaljrika effekter, men hela tiden på ett värdigt, nästan självklart sätt, och utan att bli fånigt. Rapporter om åskådare som tvingats lämna filmen just här känns lite överdramatiserat och kan kanske vara en släng av att vilja hypa filmen lite extra.

127 timmar är rejält sevärd och en enmansshow med James Franco som heter duga. Danny Boyle gör Ralstons historia rak, enkel och engagerande utan att på något sätt bli fånig eller överdramatiserande. Stilen är trots omständigheterna rapp och visualiseringen snyggt komponerad. Dramat utspelas inombords hos Ralston och väver in mig som tittare i den eviga frågan; vad i helvete gör man själv om det skulle komma till en situation liknande denna? En fängslande film gjord på ett väldigt snyggt sätt. 

Sep 19 2010

Date Night (2010)

Paret Foster har det inte lätt. Båda jobbar långa dagar och är samtidigt småbarnsföräldrar med allt vad det innebär (been there – vet precis hur det känns…) i ett hus i förorten. Som för att motverka all tristess och invanda rutiner har de satt av en dag i veckan då de umgås själva på kvällen och oftast går ut och äter. Problemet är bara att även denna tilldragelse börjar gå rutin och tomgång. Kan det vara så att det krävande familjelivet börjar ta ut sitt offer vad gäller känslor och spänning i livet?
En förändring som heter duga sker dock den kväll när Phil Foster (Steve Carell) till hustrun Claire´s (Tina Fey) stora förvåning fixar in dem på värsta innekrogen genom att sno ett annat pars identitet när det gäller bordsbeställningen. Detta startar nu en karusell som inbegriper sådana kuriositeter som korrumperade poliser på jakt efter paret Foster som tros inneha något av värde, galna gangsters, nattligt besök i Central Park, vild biljakt, poledancing och en barbröstad Mark Wahlberg.

Något upphaussad komedi med två uppskattade komediskådisar i huvudrollerna. Kan det då gå fel på något sätt? Nja, inte direkt kanske. Å andra sidan sitter jag inte heller och gapskrattar mig igenom 88 minuters vedermödor som de råkar ut för. Shawn Levy som regisserat paret Carell/Fey har månne anbefallt återhållsamhet från de värsta utsvävningarna i slapstickgenren och sarkasmen, och möjligen drabbar det Carell en aning. Fey hittar en rätt trevlig nivå på sin karaktär som kastas mellan rollen som plikttrogen förortsmamma och äventyrstörstande hustru. Det blir dock aldrig tråkigt, paret formar ett stabilt samspel mellan sig och de är utan tvekan motorerna som för filmen framåt de gånger manuset går på tomgång.

Även om jag inte skrattar högt finns det sekvenser som får mig att fnissa och en stor del av filmens ändå ganska oförargliga trivsamheter i storstadsnatten sväljer man utan att reta upp sig för mycket på logik och omständigheter. Manus i filmer av det här slaget blandar och ger, precis som vanligt. Små roliga inhopp av tex Ray Liotta, James Franco och Mark Wahlberg hjälper till att få lite udd på storyn.

Date Night är inte den vrålroligaste storyn du sett Steve Carell i, men tillsammans med alltid sevärda Tina Fey blir ändå paret Foster rätt underhållande bitvis att följa på vägen fram mot det högst förväntade slutet med den ganska givna positiva slutklämmen. Inget att lägga på minnet, men den gör vad den ska. Varken mer eller mindre.

Betyget: 2 +

Maj 11 2010

Pineapple Express (2008)

Dale Denton (Seth Rogen) har en rätt behaglig tillvaro. Jobbet som delgivningsman kräver inte alltför mycket, vilket ger tid över till att hänga med flickvännen Angie och, framför allt, röka otillåtna substanser i tid och otid. Hans langare Saul (James Franco) ser till att Dale alltid har vad han behöver av rökbart gräs för att klara sig, inklusive den nya sorten Pineapple Express, som omedelbart faller Dale i smaken. Problemen hopar sig dock när Dale av en slump blir vittne till ett mord utfört av droghandlaren Ted (Gary Cole) och dennes korrumperade hantlangare, den kvinnliga polisen Carol (Rosie Perez). Vår hjälte tvingas nu gå under jorden och på köpet får han med sig den flummige langaren Saul, vars nya marijuanasort är välkänd för Ted som hittat resterna av en joint som Dale i ren nervositet lämnat kvar på platsen där mordet begicks. De två minst sagt mindre lyckade personligheterna får nu göra allt för att hålla sig undan Teds hejdukar som är på jakt efter att tysta både Dale och Saul.

Trots sin möjligen tveksamma moral är det riktigt kul att titta på Dales och Sauls vedermödor för att klara sig ur den knipa de hamnat i. Filmen är skönt befriad från de annars obligatoriska spärrar som verkar finnas inbyggda i majoriteten av de amerikanska komedier som produceras i legio. Det märks också att filmens manus är tillverkad i samma fabrik och av samma hjärnor som tex Supersugen, På Smällen och The 40 year-old virgin, där man inte drar sig för att provocera med under-bältet-skämt och omoral till höger och vänster. I den här galna historien är det en ren njutning att se Seth Rogen och James Franco (som den ständigt höge Saul) agera mot varandra. Ju knäppare, desto kärleksfullare på något vis. Historien drar till och med begreppet polare till en helt nivå och vågar skoja med de homoerotiska tonerna som uppstår. Vi vet naturligtvis alla att droger inte på något sätt är bra för våra kroppar och hjärna, men det blir stundtals hysteriskt roligt när de drar i sig marijuanaångorna och råkar ut för både det ena och andra i sina luddiga medvetanden. Egentligen är manuset alldeles för tunt för att ge den här historien någon större tyngd, eller mening för den delen, och kanske förvandlas komedin till lite för mycket actionstory mot slutet, men det är inget man hakar upp sig på. Utförandet är så jäkla underhållande att man kan förlåta de brister som eventuellt kan skina igenom. Seth Rogen går troligen en lysande framtid till mötes som kul kille i Hollywood, han lyckas persofiniera antihjälten på mycket underhållande sätt med sitt lite mjuka och nästan toffliga sätt, han har en charm som får honom att bära upp sin skitiga kostym och sunkighet med stil. Liksom i Spiderman-filmerna får James Franco också här spela andrafiolen, men gör det med bravur och på ett skamlöst slirigt sätt, och han blir den perfekta sidekicken till Rogen.

Regissören David Gordon Green håller i tyglarna på ett lagom hårt sätt och ger sina skådisar tillräckligt med utrymme för att leka fram rätt ton i Pineapple Express , som inte kommer att gå till historien som filmen med det mest genomtänkta manuset, men å andra sidan kan man råka ut för bra mycket tråkigare upplevelser än det här. Som filmupplevelse  är det en tvättäkta underhållande bagatell.

Betyget: 3/5