Liam Neeson återvänder till Europa. Efter actionstänkaren och rafflet i Taken, där Neeson verkligen visade var skåpet ska stå och framför allt att han har potential som ensam hämnare, antar han här rollen som Martin Harris, make och läkare med fru på besök i Berlin för en  kongress på lyxigt hotell.

En kvarglömd väska på flygplatsen får honom att hoppa in i en taxi för återfärd medan hustrun checkar in dem på hotellet, men en plötslig bilolycka senare där Harris taxi är inblandad är inget som förr. När Harris vaknar upp på sjukhus kan han knappt redogöra för vem han är, än mindre vad som hänt fram till nu, men minns sin fru och hotellet. Mot läkarens inrådan skriver han ut sig själv, beger sig till hotellet bara för att mötas av beskedet att ingen vet vem han är. Inte ens hans fru säger sig känna igen mannen som står framför henne, och mystiken antar rätt overkliga proportioner när hans hustru plötsligt presenterar en helt främmande person som sin man Dr Martin Harris!

Varje normal människa skulle väl minst sagt börja ifrågasätta sin egen sundhet vid en situation som denna, och det är precis vad Harris gör. Och jag som åskådare står där bakom honom och följer varenda liten detalj och vet ju vad jag sett när filmen börjat. Därför kan jag också känna den frustration och vanmakt som Harris upplever i detta främmande land där ingen utom en förstående läkare verkar vilja honom väl.

Naturligtvis vore detta ingen thriller med actioninslag om det inte fanns en lurig historia runt hörnet. Harris vägrar bli ett offer och ger sig fan på att han ska lösa problemet, även om det innebär att han måste spåra upp och näst intill tvångsrekrytera den kvinnliga taxichauffören Gina (Diane Kruger) som körde honom när olyckan inträffade och sedan försvann efter att de båda klarat sig. Saker kompliceras också rätt rejält av att mindre vänliga människor uppenbarligen av någon anledning vill se Harris stendöd och gör allt i sin makt för att uppnå detta, vilket både en och annan gång föranleder ett antal välregisserade actioninslag i den tyska huvudstaden.

Det här är en story jag gillar. Sättet den framförs på, där vi som tittare hålls på halster ihop med den olycksalige huvudpersonen. Jag VET ju att det är något lurt med hela historien och att inget är som det ser ut även om Harris hustru Elizabeth (January Jones) och hennes ”nye” man (Aidan Quinn) envist försöker påstå något annat.

Neeson har väl möjligen ett rätt enahanda ansiktsuttryck som han använder sig av mest hela tiden, men som person gillar jag denne skådis som ibland hittar den där ”average-Joe”-stilen som gör att det blir så lätt att tycka om honom. Diane Kruger har gjort bättre ifrån sig i andra filmer, finns mest med här som andrafiol, stöttning och romantiskt bollplank till Neeson. Hon gör vad som förväntas helt enkelt. Som bonus i sällskapet noteras å andra sidan Bruno Ganz i en liten men övertygande roll som gammal kvarleva från tiden innan murens fall.

Spanjoren Jaume Collet-Serra, som tidigare frammanat sådana ”storverk” som House of Wax och Orphan, får här faktiskt till en rejält spännande historia som skörtar upp mig rätt ordentligt innan pusslet läggs inför den stora finalen. När man tänker tillbaka på det så förbannar man sig själv för att man inte kopplade ihop ett och annat under filmens speltid. Å andra sidan kan väl det möjligen ses som ett gott tecken för historien…?

Unknown är rafflande och har sin beskärda del av standardaction. Berlin som backdrop funkar alldeles utmärkt och det är inte utan att vibbar från Bourne-filmerna hittar in stundtals. Liam Neeson borgar för pålitlig problemlösning, om än med vissa problem, men inte värre än att han till slut kan lösa mysteriet samtidigt som de listiga manusförfattarna  antagligen förnöjt flinar åt mig som den förvirrade betraktare jag framstått som.
Spännande med mersmak.

”They had me convinced that I was crazy. But when they came to take me I knew.”