Etikettarkiv: Michael Mann

Maj 5 2015

Blackhat (2015)

001_blackhat_posterVad gör Thor när han inte hänger i Asgård eller i Tony Starks skyskrapa?
Jo, han är en av världens mest skickliga datahackers, kallar sig för Nick, och sitter för närvarande inlåst i finkan!

Men så råkar kineserna ut för en förödande nätattack som ödelägger ett kärnkraftverk. Jakten börjar, samarbete inleds med FBI:s cyberavdelning. Det konstateras snart att denne NIck´s hjälp behövs å det omedelbaraste….och in på banan med den bildsköne Chris Hemsworth.

Michael Mann är alltså i farten igen.
Till en början känns det inte alls som en rulle i hans värld. Mann, mästaren på att fånga Los Angeles i snyggt sken och stämningsfulla miljöer. Samt trycka in en och annan tung shootout när det behövs. Här har han ett koppel figurer som flänger jorden runt (nästan) och hamrar på laptops till förbannelse i jakten på en cyberskurk som uppenbarligen är väldigt bra på att sopa igen spåren efter sig. Naturligtvis litar inte myndigheterna på Nick som är ute ur finkan på nåder mot att han presterar. Vilket han såklart gör.

Men det tar tid att ta sig till pudelns kärna, om man säger så.
Manuset är på tok för långt och jag hinner tänka på hundra andra grejer istället för att foka på filmen. Men så plötsligt, en glimt av Mann´s signum…de handhållna kamerorna, den snygga ljussättningen, till och med ett par tunga eldstrider! Man tackar!

”- Vasa..? Loke på rymmen igen!? Sorry, jag har inte tid, är i Hong Kong just nu…”

Nu räcker inte det på långa vägar till att göra detta till en av regissörens mer minnesvärda alster.
Det är lite för omständigt och för segdraget helt enkelt för att jag ska charmas av det jag ser. Hemsworth gör icke bort sig, men verkar skådespela lite med vänsterhanden. Han kanske skulle haft Mjölner i den andra?

Godkänt för stunden på nåder.
Och bara för att Mann har den goda smaken ändå trycka in ett par av sina beprövade grepp när det gäller snygga scener.
I övrigt….ganska tråkigt.

Jul 24 2013

Sommarklubben: Heat (1995)

De flesta i den här ”filmnörderibranschen” har nog ett sorts förhållande till den här rullen. Och det känns också som det är antingen eller.
Antingen upplever man den som pretto, överdådigt bombastisk och klädd i en sorts svid som möjligen motsvarar den glassiga ytan i just LA under slutet 80-talet, början 90.

Eller, kanske är det en smart, givet rätt enkel, historia med ett brokigt persongalleri som innehåller individer det är lätt att engagera sig i. Låt vara uppdressad i samma glassiga yta…men också försedd med ett par rejält tunga actionscener som regissören Michael Mann har full koll på.

Som ni förstår, eftersom filmen dyker upp i dagens Sommarklubb, är jag en anhängare av den senare falangen. Otaliga är de gånger då dagens knappa tretimmarsdrama/thriller har underhållit mig å det grövsta. Bortse från, den vid tiden hypade, hysterin om att Al Pacino och Robert DeNiro förekom i samma film och dessutom fick sina omtalade sju minuter tillsammans…och du får en tät och driven story som håller in i kaklet. Visst, Mann använder sig kanske av bästa tuggummieffekten för att stretcha sin story till nästan tre timmar. Men vad fan, så länge man sitter med fokad blick på det som sker och tar in de snyggt visualiserade intrycket Mann serverar köper jag det rakt av. Dessutom är filmens ljussättning rent maffig och innehåller då och då den där näst intill magiska tonen som jag gillar så mycket. En av det årtiondets tunga filmer vill jag hävda. Och riktigt finfina insatser av löst folk som Val Kilmer, Tom Sizemore (alltid!), Ashley Judd, Diane Venora, Jon Voight bara för att nämna några.
Rollistan! Får en extra stjärna bara den.

Heat är hos mig ett praktexempel på när både en snygg kostym och ett snyggt tekniskt hantverk kan göra under med en rätt ordinär story. Mustigt underhållande är det till och med. Även 18 år efter tillkomsten. Och visst är shootouten i downtown LA fortfarande grym!
Flyktplaner i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Apr 17 2011

The Last of the Mohicans (1992)

Att ta sig an en modern filmatisering av James Fenimore Cooper´s berömda äventyrsroman är utmaning så god som någon. Michael Mann, med sin speciella bildstil och sinne för färger, fick till slut efter budgetproblem till det något sånär.

Mann´s originalversion klockade in på över 3 timmar vilket fick filmbolaget att slå backut och kräva en trimning med saxarna. Det hjälpte inte att Mann refererade till eposkänslan och huvudrollsinnehavarnas karaktärsutveckling. Trots att vi hittar både Daniel Day-Lewis och Madeleine Stowe i frontlinjen ansåg filmbossarna att filmen på inget sätt var att betrakta som en A-film i nivå med tex Dansar med vargar.

Kvar efter omklippningen är knappt två timmars hygglig underhållning om Hawkeye, en europé uppfostrad av Mohikanindianerna, som tillsammans med sin ”bror” Uncas och ”pappa” Chingachgook, i skuggan av kriget i nordamerika mellan den engelska kolonialmakten och fransmännen 1757 , tar sig an att eskortera syskonparet Alice och Cora Munroe till sin far befälhavaren i ett fort i frontlinjen. Vägen genom den amerikanska vildmarken kantas av allehanda faror i form av fientliga indianstammar och krigiska trupper från olika kontinenter. Cora (Stowe) blir naturligtvis galet förälskad i den märklige halvindianen Hawkeye (Day-Lewis).

Tyvärr märks det rätt uppenbart att filmen är omarbetad. Vissa segment är för korta för att man ska ta till sig innebörden. Manuset håller ihop, men känns tunnt och styvmoderligt behandlat. Det känns som att det främst är just karaktärsutvecklingen som fått stryka på foten. Mann´s snygga panoreringar över landskapet och många scener från vildmarken går också förlorade när bilderna trycks in i en tv-ruta, vilket helt klart gör att detta känns som en historia som ska spridas ut på stor filmduk.

Den action som finns kvar är stabilt utförd, men det märks också att Mann justerat ned filmvåldet till en mer rumsren nivå, tex är Braveheart mer vågad och dröjder kvar en sekund längre i effekter och detaljer. Daniel Day-Lewis, för dagen i böljande långt hår, gör vad han kan med sin figur trots att han inte på långa vägar är lika intensiv som vi är vana att se honom men det räcker ändå så pass långt att både Cora och jag som tittare ska sympatisera honom och hans två Mohikan-kollegor. Standardnivå på de övriga skådisarna och vi bjuds naturligtvis på den beskärda delen av den engelska drygheten vad gäller tron på sig själv stormakt under den här tiden.

The Last of the Mohicans får ändå anses ok trots sina brister. Musiken är lagom överdådig och fotot ganska snyggt när det väl får ta plats. Manuset haltar som sagt en aning och historien känns lite abrupt avslutad. Onekligen skulle det vara intressant att se Mann´s färdiga original någon gång.

”Death and honor are thought to be the same, but today I have learned that sometimes they are not.”


Aug 6 2010

Miami Vice (2006)

Den gode regissören Michael Mann har alltid gått hem hos mig. Collateral och Heat har varit rena högtidsstunderna med sitt stiliserade bildspråk och smarta storys. Mann verkar ha förmågan att som ingen annan sätta prägel på storstadsmiljön och göra den rentav lite lockande och mystisk. Och vem passar väl bättre till att överföra tv-succén från 80-talet (som han var med och producerade) till långfilmens förlovade värld om inte just han. Eller..? Dagens betraktelse är dock ett plågsamt påminnande om att det inte är en självklar succé när man tar ett redan hyllat koncept och för över det till större skala.

Crockett och Tubbs, nu i Colin Farell och Jamie Foxx skepnader tar sig an en narkotikaliga med förgreningar som sträcker sig långt bortom bara Miami och Florida. Det blir en undercoveroperation som på sedvanligt manér för dem långt in i busarna olika nästen där det gäller att hålla huvudet kallt och lita till list och tur (och en jäkla bra undercover-profil). Så rullar det på under dryga två timmar och det känns alldeles för långt. Återigen, jag fortsätter tjata om samma mantra, ett engagerande manus är värt så mycket. Finns inte det så får man i alla fall se till att ha något annat som sticker ut. Som gör filmen lite extra värd att komma ihåg. Vice i denna version har dessvärre inget av detta. Det är som om filmen inte kan bestämma sig för var fokuset ska ligga, på en bra story som håller hela vägen eller på scenografiskt rätta miljöer med tillhörande actioninslag. Resultatet blir att jag återigen tappar intresset och bara uppskattar vissa bitar av filmen. De fåtaliga shootout-scenerna är dock som vanligt i Mann´s fall oerhört snyggt komponerade och genomförda med tunga ljudkulisser och nervig intensitet. Musiken lyckas då och då matcha Mann`s bildspråk över Miami och havet och känslan av lite nostalgisk 80-tals-tv är inte långt borta. Dessa ingredienser är dock bristvara i den här filmen vars ambition säkerligen kanske var större än resultatet visar upp.

Colin Farrell gör en förvånansvärt svag och slö insats som Crockett medan Jamie Foxx dock lyckas dra igång lite liv och intresse i sin figur. Filmens bad guys är inget att skriva hem om och de sätter inga som helst avtryck i filmen. Lite pliktskyldigt förekommer också en del av de karaktärer som omgav huvudpersonerna i tv-serien, men de förpassas snabbt ut i perifin som statister och nödvändiga bollplank vid ett fåtal scener.

Miami Vice förpackas, återigen när det gäller Michael Mann, i en väldigt snygg ask . Normal sett brukar ju också innehållet smaka mumma, men i det här fallet känns det tyvärr alltför oengagerande och bortslarvat. Hur mycket snygg yta som helst kan inte hålla svagheterna borta. Det blir ett knappt godkänt och då är jag snäll…eller möjligen nostalgisk.

Betyget: 2