Här ligger det oroväckande nära till hands att använda sig av ett uttryck som kom väl till pass om stolpskottet Clash of the Titans tidigare i år när det gäller avdelningen nyinspelningar; ”Varför”? (här upphör dock alla likheter med den soppan till film) Kunde vi inte fått nöja oss med Kevin Costners visserligen tillrättalagda men ändå hyggligt underhållande publikflirt från 90-talet? Nix, här är det dags för nya grepp i behandlingen av gamla myter och det om något är ju numera som bekant ingen garanti för omedelbar succé… hur mycket man än vill.

För intrycket som dröjer sig kvar hos mig efter att ha tagit del av det senaste äventyret är att vi har att göra med en rätt träig och föga upphetsande version av mytologin runt den muntre mannen i Sherwoodskogen. Och än mer lite sorgligare kan det faktiskt få bli när man läser sig till att från början var det här tänkt som en story där huvudvikten skulle ligga på självaste sheriffen av Nottingham och dennes livsöde, och Robin Hood skulle få en betydligt mörkare sida samt mer av en sidoroll. Kunde blivit intressant värre tror jag. Men se det passade inte herrarna med plånböckerna och en ny mer publikfriande version totades raskt ihop, allt under överinseende av den icke helt okände Ridley ”jag gör lite som jag vill nuförtiden” Scott. Resultat blir sonika en mäkta Hollywoodstinn skapelse med alla ingredienser värdig en regissör som vet hur behandla medeltid, korståg och gamla ex-gladiatorer på hämnarstråket. Ridley Scott är en man med knivskarp blick och sinne för drama och miljöer, och här är såklart inget undantag. Här får man således till sig hur legenden om Robin Hood uppstod, men historien tar synnerligen god tid på sig och det är inte mycket som är sådär traditionellt självklart i den här versionen.

När vi först stiftar bekanskap med mannen, myten och (snart) legenden är han bara en ”vanlig” bågskytt i tjänst hos kungen Richard Lejonhjärta, på hemväg från ett av de otaliga korstågen. 1300-talet står för dörren och de bistra tiderna i England hotas dessutom av den franske kungen som vill ha en bra ursäkt för att kasta sig över kanalen och sno åt sig makten på den brittiska ön. Tillfälligheter gör att Robin hamnar i Nottingham med en annan mans identitet, med allt vad det innebär, blir frihetskämpe av bara farten och står upp mot de usla grodätarnas hemliga planer och deras mästerspion sir Godfrey. Ett par av Robins käcka hantlangare finns naturligtvis med från början i äventyret, men spelar anmärkningsvärt bleka andra- och tredjefioler. Likaså gäller ärkefienden Sheriffen som bara är med bitvis, och redan då förvandlad till någon slags oseriös bifigur som knappast avskräcker eller ingjuter fruktan i Nottinghams invånare. Russell Crowe ställer förstås upp för Scott, tar på eh…Russell Crowe-blicken och gör en sorts Maximus-del 2 av sin karaktär. Eller varför inte Mel Gibsons kusin från Braveheart? Det blir till slut lite för mycket grabben-hela-dan över hans agerande och då tyvärr också irriterande ointressant. Crowe verkar gå på halvfart, Cate Blanchett som Marion må också göra en dag på jobbet men spelar naturligtvis ändå skjortan av alla motspelare bara genom att visa sig och utstråla den pondus som just Blanchett är så bra på. Mark Strong (som aldrig verkar slippa ifrån bad guy-stämpeln), Max von Sydow och William Hurt ställer alla också upp i laget och gör vad de kan med historien.

Robin Hood är snyggt fotad, stabilt behandlad scenografiskt men går bort sig en aning berättarmässigt när man väljer att fokusera på ränksmidande fransoser med invasionsplaner och högtravande lovtal till gamla traditioner som huvudfokus istället för lite munter action i Sherwoodskogen the good old style, vilket också gör att det blir tämligen tradigt efter ett tag. Kanske är det jag som är konservativ värre när det gäller gamla traditioner, men nog känns det lite som om Scott visserligen styr det hela med van hand men gräver ned sig alldeles för mycket i allvar och en rent ansträngd sista tredjedel av filmen. Ett rejält hantverk, men allt en liten besvikelse.