Dan Foreman (Dennis Quaid) lever det typiska familjelivet, hus, vacker fru, barn och ett välbetalt jobb med hörnkontor på en framgångsrik sporttidning.

Plötsligt köps tidningen upp av ett trendmodernt jätteföretag och Dan´s tillvaro vänds upp och ned. Flera trogna medarbetare får kicken och själv degraderas han till assistent åt den nya chefen Carter (Topher Grace) som visar sig vara en 26-årig spoling med noll erfarenhet, men med potential enligt de nya ägarna. Att leva det amerikanska förortslivet kräver dock sitt pris vad gäller barnens studieavgifter och amorteringar så Dan sväljer förtreten och gör sitt bästa för att passa in i den nya ordningen på jobbet.

Är detta en feelgood-film med insmuget drama eller ett drama med lite uppblandad feelgood-känsla? Tusan om jag vet det, men historien pendlar hela tiden mellan att vara en lättviktig skröna om ”gammal vet bäst” till att beröra sådant som företagsuppköp, friställningar och rädslan att vara ensam. Dessutom våndas Dan hela tiden över att hans äldsta dotter Alex (Scarlett Johansson) ska börja på universitet, vilket innebär att han måste släppa henne ur familjens trygga zon. 

Trots att jag som tittare sympatiserar med Dan och hans problem, kan jag inte låta bli att gilla Carter för dennes ungdomliga charm och välvilja, eftersom Carter inte vill någon illa med sina vilda idéer och utspel. Och som för att verkligen komplicera det hela blir han dessutom betuttad i Dans dotter Alex och inleder en relation i smyg. Historien puttrar på, varvar situationskomik med drama men detta till trots känner jag dock det där lilla otåliga i kroppen som skvallrar om att fokuset inte helt lätt att kontrollera här även om filmen har sina ljusa stunder. 

Dennis Quaid är som vanligt en njutning att se, man känner sig trygg i sällskap med denne skådis och hans varggrin. Trots de besvärligheter som väntar känns det inte som att man behöver oroa sig för att det inte ska gå väl för hans karaktär. Topher Grace spåddes med denna insats en lysande framtid i drömfrabriken, men jag säger ”jaha kom igen och bevisa lite mer kanske”. Scarlett J är tillräckligt sval och vardagligt snygg för att komma undan med sina ganska bleka roll (om man undantar scenerna ihop med Quaid som visar på fin stämning vad gäller pappa/dotter-samspel)

In Good Company är en film som till slut krånglar sig igenom de flesta fallgroparna, använder sig av de bekanta klichéerna och som alltid i komedisammanhang lider den av att tempot saggar ju längre filmen rullar på. Dessutom lämnar den mig ganska oberörd efteråt med en upplösning som känns snabbt ihopvispad och färdigmicrad, även om det inte smakar pest. Inget att lägga i minnesskafferiet. Mer smårvarm underhållning för stunden.

”You seem jumpy Carter, did you switch from mocha to crack?”