Dwight (Macon Blair) kan mycket väl vara en av filmhistoriens sämsta hämnare genom tiderna.

Trots denna till synes lite putslustiga approach inför dagens huvudperson, är detta minsann ingen muntergök till film. Snarare tvärtom. En långsam nedåtgående spiral som bara kan mynna ut på ett enda sätt.
Så är känslan.
Och, det är förbannat BRA!

Dessa indiethrillers alltså. De kommer titt som tätt, och del har förmågan att fastna, att fästa sig i skallen långt efter att de är slut. Här är väl vad man kan skulle kunna kalla en slowburner. Storyn tar sin lilla tid, men som tittare blir det mycket tillbaka på den investerade tiden. Bra gjort herr regissör Jeremy Saulnier säger jag! Vilken även stått för manuset. Ibland behövs inte så mycket förklaras, man liksom bara hänger med på resan så ger sig det efterhand. En styrka i filmmanus tycker jag, att våga hålla igen lite.
Låta bilder och stämning sätta sig…och så kommer resten av sig självt.

Det känns som en tyst film. Den gör inte så mycket väsen av sig. Vi möter Dwight i början som en lodare. En bum, som bokstavligen (nästan) lever på gatan. Rotar matrester i soptunnor, stjäl kläder på tork. Och som för övrigt i början ser ut som en liten kopia av Zack Galifianakis.
Ett plötsligt besked får honom så att gå från den diskrete stackaren till en man med ett mål. Men vad?
Filmen som sagt återhållsam och droppar bara små smulor av ett förflutet. Tillräckligt dock för att man liksom sätter sig på helspänn. För jag fattar ju att något är på gång.

Regissör Saulnier målar inte med några yviga gester. Snarare små effektiva drag med en bräckligt tunn pensel. Så pass dock att upplevelsen blir mycket engagerande. Bilderna och stämningen….och manuset lever i mina ögon i samma universum som den ypperliga Cold in July. Är det kanske till och med Coen-känsla över manuset? Vill man känna sådana vibbar är väl det inte alls fel. Tidiga Coen då i så fall.

detta blir inte lätt att förklara. på något sätt.

Macon Blair gör hästjobbet i sin roll, den som drar lasset och visar upp en tjomme som känns både trasig och full av inre sorg och ilska och en nästan fanatisk besatthet. Bra lirat av Blair, och hans sorgsna nuna blir en stark ingrediens i den här mörka berättelsen. Är det mer drama än thriller? Japp, säger jag…men när våldsinslagen kommer är de inte att leka med. Ett våld som dessutom känns obehagligt realistiskt.

Blue Ruin är en liten story som växer som upplevelse tack vare stämningen, skådespelandet och förmågan att låta det lite sävliga manuset liksom locka in dig bit för bit i historien. Du vet att det rör sig om något otrevligt, men inte riktigt vad. Och när sanningen..och finalen nalkas…är man liksom fast.
Mycket sevärd!

Idag är vi två bloggare som skriver om den här rullen. Henke på Fripps Filmrevyer har också suttit ned och tagit del av Dwights dilemma. Blev han lika imponerad? Check it out!