Kalla mig en hopplös romantiker men återigen;  det är ta mig tusan något alldeles speciellt med de stora vidderna i westernfilmens värld. Scenerierna, känslan och ljuset…gärna ihop med välkomponerad musik enlig konstens väl utmejslade regler. Allt det där och jag är totalt fast. Men det visste ni ju redan.

Som här.
Jag brukar ju också gasta om att gamängen, och en av westerngenrens mer använda moderna stjärnnamn, Kevin Costner är som allra bäst när han bara håller käften och tar regi som alla andra skådisar. Det finns naturligtvis undantag där den ibland underskattade, ibland hybrisansatte, skådespelaren är ett exempel på att även han kan styra och ställa till det bättre då han ska in och leka regissör. Som i dagens temabidrag. Här tillåter sig Costner faktiskt att behandla historien med omsorg, värme och en snutt av möjlig realism som annars fan inte är så vanlig i westerns.

blytungt i rollistan

Charley och Boss är två Freerangers, ”sina egna i branschen”-typ när det gäller kofösning över de stora slätterna i slutet av 1800-talet, fåordiga män med karg humor men vänliga på sitt eget speciella vis. Att fösa egen hjord över långa avstånd och däremellan låta boskapen beta på naturens grödor är dock inget som uppskattas av de mer stationära ranchägarna, något som både Charley, Boss och deras lilla resesällskap får erfara när ett besök i en avkrok till håla måste göras för att införskaffa förnödenheter.

Costner har själv tagit hand om rollen som Charley vilken plågas av minnen från förr och mest verkar söka frid med sig själv. Genidraget i dagens historia är dock att han släppt den andra rollen som Boss till självaste Robert Duvall. Duvall dominerar naturligtvis hela tillställningen från första till sista minut, sättet han rör sig, pratar på, agerar. Ja, bara han visar sig utklassar han alla andra. Duvall ÄR sin figur och hela jäkla prärien i ett och samma stycke.

Costner har uppenbarligen samma sinne för denna känsla, och låter Boss vara den mer framträdande av de två genom hela filmen, även om Charley också får sin stund i ljuset. Mest genom den något möjligen tillrättalagda flirten med Annette Bening som dyker upp på den lokala läkarstationen.

Tre tunga skådisar i samma film, som alla spelar sina roller oerhört tillbakadraget och lågmält, och ändå dominerar de historien och dess utveckling. Som regissör har Costner ett lysande öga för att låta filmen ta sin tid, utveckla personerna och får mig att fatta tycke för dem. Droppa små bitar här och där av levnadsödena. Trots att historien kan uppfattas långsam är den aldrig någonsin uttråkande eller ointressant. Konflikten med ranchägaren Baxter i Michael Gambon´s skepnad är både stark och rolig på sina ställen.

lite mogen kärlek hinns också med

Våldet i filmen känns realistisk och ger också en mer sann bild på hur det förmodligen gick till när konflikter löstes med vapenskrammel, det är mer skitigt och klumpigt än snyggt och filmiskt fränt. På fotot och westernfaktorn finns naturligtvis heller inget att klaga på.

”Som vanligt” när det gäller färgstarka och engagerande storys från the old west bygger dagens manus på en romanförlaga och klockar in på 139 underhållande minuter. För övrigt den kortaste (!) av de hittills (hösten 2012) 4 filmer som Costner varit med och  regisserat.

Open Range är kanske mer en lång och stämningsfull hyllning till de stora viddernas Amerika mot slutet av 1800-talet än det är en renodlad westernfilm. I genren dock en av de allra bästa och snyggaste, kanske i par med Unforgiven, som tillverkats i modern tid, och jag tvekar inte att lyfta på hatten för Costners sätt att dra en stilfull lans för den här epoken samt att låta mr Duvall glänsa i god beprövad stil. En genuin upplevelse.