Etikettarkiv: Catherine O’Hara

Nov 26 2012

Tema Western: Wyatt Earp (1994)

Återigen teamar Lawrence Kasdan ihop sig med Kevin Costner.
Och återvänder dessutom till samma snygga kulisser som de använde för lattjolajban-karamellen Silverado.

Den gången var det tjo och tjim och ett rätt skamlöst flirtande med allt vad en god westernhistoria har att bjuda på enligt myter och skrönor. Den här gången är det förvisso en och annan myt och skröna som ligger till grund för manuset, men det är historia som tar avstamp i en alldeles verklig person och dennes leverne. Kasdan gör det naturligtvis inte enkelt för sig, sätter speltiden på dryga tre timmar och låter oss följa Earp från de tidiga drömmande åren, via ett otal yrken som diligenskusk, buffeljägare och kortdealer på salooner.

Det är nästan av en händelse han till slut ramlar in på sheriffyrket, men väl där dröjer det inte länge innan Earp´s namn blir vida känt i trakter som Dodge City och Tombstone. Främst pga av hans hårdföra stil och sin devis att ständigt förekomma än att förekommas.

good guys wear black..?

Under åren som går kommer också Earps familjeband att knytas tätare än någonsin, då han sällan gör någonting utan sina bröder. Till mångas stora  förtret. Som anser att bröderna Earp är alldeles för inflytelserika och dominerande i de städer de bosätter sig i. Naturligtvis är fejden med Ike Clanton och dennes bröder i fokus även i den här filmen, och avhandlas på det sätt som historieböckerna föreskriver vara det mest troliga. I verkligheten en eldstrid som sägs inte pågått i mer än högst 30 sekunder, men som ändå i modern tid fått ”utmärkelsen” Den Mest Berömda Revolverstriden av alla i the Old West.

Wyatt Earp´s namn torde vara ett av de mer kända från förr, och Kasdan väljer att låta Costner porträttera den något surmulne lagskiparen lite lagom instabilt. Det är inte helt självklart att sympatierna alltid hamnar hos denne något komplicerade figur. Costner gör också sitt bästa att gestalta en man som går från levnadsglad och framtidsviss…till både desillusionerad och i viss mån bitter. Earp råkade som många andra ut för tråkigheter och besvärligheter som för alltid skulle forma hans beteende. Naturligtvis är det dock en Hollywoodrulle och viss empati med hjältarna anbefalles således. Hos mig rullar ändå dagens äventyr in på ett högst stabilt betyg, då Kasdan satsar på rejäl westernkänsla och lägger sig vinn om detaljerna. Dramat är både tungt och ibland lättsammare. Eldstriderna enligt regelboken och förmodligen till största delen rätt trovärdiga.

Dagens rollista är rena godiset om man letar mer eller mindre kända namn, eller vad sägs om den här paraden; Michael Madsen, Dennis Quaid, Mark Harmon, Tom Sizemore, JoBeth Williams, Catherine O´Hara, Gene Hackman, Jeff Fahey, Isabella Rossellini, Marie Winningham för att nämna några. En ensemblecast som heter duga där kanske Dennis Quaid levererar något av sitt livs roll som den sjuke, men rappkäftade Doc Holliday.

vattenkammad med slokmusche…helt stilenlig!

Om nu Kasdan kunde visa upp både ett delvis självskrivet maffigt manus och snygga detaljer i kombo med överdådigt vackra landskapsbilder i fotot, härligt pompös westernmusik…samt en gedigen insats av skådisarna…så svek faktiskt publiken rätt ordentligt. I runda slängar 25 mille dollar inspelade på en budget på runt 63 är naturligtvis inte godkänt. Kanske var man trött Costner, kanske var man trött på överdådiga epos med lite för mycket smet på storyn….?

Wyatt Earp är dock hos mig en rejält snygg och ganska behagligt brokig presentation av den store hjälten från förr. Costner håller honom lagom bister, och sympatierna står faktiskt inte i givakt för honom i någon större utsträckning. En helaftonsfilm är det dock, där det går att hitta alla de ingredienser som behövs för en rejäl westernrulle. Inget mästerverk på något djupare plan, men rutinerade Kasdan vet hur man skapar stämning och Costner känns rätt i rollen. Sevärd.

Dec 15 2009

Surviving Christmas (2004)

Till tonerna av den uttjatade juldängan ”It’s the Most Wonderful Time of the Year” och lockande bilder över ett julklätt Chicago startar dagens betraktelse.
Fast med den lilla skillnaden att det vi ser under förtexterna kanske inte alltid är det man…eh..förknippar med julens skimrande glädje.
Och lite grann genomsyrar det hela filmen, det ytliga som döljer det trista och konstruerade. Men eftersom det också är en genomamerikansk julfilm så kan det naturligtvis inte undanhållas att känslorna, att förlåta och den eviga godheten måste få sin beskärda del av platsen. Liksom i Bad Santa har man här valt att använda ironi och  svart humor som inkörsport.

Den envise och irriterande Drew Latham (Ben Affleck), välbärgad och framgånsrik i karriären struntar rätt mycket i julen. I hans ögon är en resa till Fiji med den bortskämda flickvännen det bästa man kan ägna sig åt i jultider. Vilket givetvis inte sagda flickvän tycker och dumpar Drew på stubben, och plötsligt känns inte tanken på att vara ensam under julen speciellt lockande. Synd bara att ingen av hans vänner har tid för honom eftersom de vill vara med sina familjer. Envise Drew finner dock på råd när han besöker sina gamla kvarter och hälsar på i det hus han växt upp i och får den lysande idén att han ska återuppleva sina barndoms jular i den välkända milön. De nuvarande husägarna, familjen Valco, är dock föga pigga på att få en inneboende under julen…, men lite av Drews pengar får dem snabbt att ändra sig. Med inhysningen av den odräglige Drew följer dock vissa uppsatta regler som kan kännas lite aviga och  påfrestande…

kanske många som vill göra detta mot Ben A…?

Ok, vi bockar av;
ett julpyntat hus: check!
ett sirligt julsoundtrack: check!
snö:check!
en sliskig julmoral enlig julfilmsmodellen: check!
krystad julhumor: check!

Vad den här filmen, liksom Bad Santa, tillåter sig att väva in är lite skön svart humor, ett par riktigt glädjedödande repliker uttalat med vassa tungor. Det värsta sockersöta låter vänta på sig i det längsta och det är något som filmen absolut vinner på. Ben Affleck passar precis som den envise Drew vars ansträngningar håller på att skjuta den stackars familjen Valco i sank. James Gandolfini och Catherine O´Hara (snygg passning till Ensam Hemma!) gör det desillusionerade paret Valco så perfekt att man faktiskt börjar tycka synd om dem på riktigt. Alltid pigga Christina Applegate dyker upp som julfirande dotter i huset, vilket naturligtvis bara kan gå på ett sätt när hon stöter ihop med den påfrestande Drew. Och glöm inte sonen Brian, som vid sitt smygsurfande på datorn gör en obehaglig upptäckt…

Surviving Christmas dök upp, sågs antagligen inte av så många, och försvann sedan. Manuset är aningen svajigt, men i de bästa stunderna är det en vass svart ironi över julens alla måsten och traditioner. Naturligtvis är det en godhjärtad film som tar till de elaka knepen för att få oss att hånskratta, och sedan känna oss fulla av julfrid när allt reder upp sig. En lagom amerikansk julrulle i bästa stil, där man får precis vad som väntas, fast med lite stundtals skönt sting och historien gör sig helt ok i väntan på julafton.

Julfaktor: Mycket hög. Snö, sliskig amerikansk julmusik, kälkåkning i snön, färgglada julklappar och en julgran modell större. Och naturligtvis julmoralen om godhet och den alltid närvarande allt-ordnar-upp-sig-känslan.

Dec 14 2009

The Nightmare Before Christmas (1993)

Att ha yttre fel förutsättningar men inom sig känna de rätta signalerna, ska det stoppa en person från att hänge sig åt sina känslor och nypåfunna drömmar? För Jack Skellington, ett långt och ståtligt benrangel och dessutom den obestridlige ledaren för Halloween Town, blir det en högst aktuell fråga när han plötsligt finner en dörr som leder in i självaste Christmas Town!
För Jack börjar det här med att skrämmas varje år vid Halloween bli lite tradigt och uttjatat, inget som ger honom något tillbaka. Efter en liten smygtur i Christmas Town känner han dock att han hittat rätt, att få ge! Och känslan av värme och….tja kan det vara glädje…?

Att nu Jack faller pladask för julen och dess budskap betyder ju inte att det är det lättaste att applicera det på de andra i Halloween Town, men efter lite övertalning är Jacks planer att de alla från och med nu ska ta över julfirandet i världen. Steg ett blir att kidnappa tomten så att Jack kan få fritt spelrum för sina idéer. Det stora problemet blir förstås att invånarna i Halloween Town inte har riktigt samma uppfattning om hur man firar jul och nivån på julklapparna…

Här har vi en riktigt liten pärla till julklassiker, sitt ovanliga yttre till trots. Det är lustig värld som regissören Henry Selick och självaste Tim Burton (storyn) presenterar med hjälp av lite skön annorlunda teknik. Förvisso liknande en riktigt familjär saga, men ändå kanske inte anpassad för de yngre direkt. Mer som en vuxen reminder om känslor och tankar, fast man borde veta sin plats i vardagen. Det största och bästa med filmen är dock alla de sköna sångnummer som framförs i parti och minut. Kommer på mig själv med att sitta och tänka att det här borde verkligen göra sig på en musikalscen i någon form. Historien är enkel med godhjärtad och man kan naturligtvis inte annat än älska Jack för att han brinner för sin nya passion, trots att det blir mest galet hela tiden.

Jul, snö och…ett benrangel?

En visuell småfest för ögat när Jacks och Tomtens världar målas upp med detaljrika scener. Röstinsatser görs behagligt av bla Chris Sarandon, Catherine O’Hara, William Hickey och naturligtvis kompositören Danny Elfman som står både för den karaktäristiska musiken och även gör Jacks sjungande röstinsatser.

The Nightmare Before Christmas är mysig, känslosam och en alldeles perfekt saga för oss vuxna. Roligheter blandas med lite svartare humor när Jacks känslor låter styra över förnuftet. Eller är det inte så? Är det en manifestation om att även i de mörkaste hörnen av tillvaron har man rätt till värme och att kunna byta spår, trots att den beskärda delen av vardagen verkar vara utstakad…? Nåväl, en alldeles förtjusande julfilm att avnjuta innan Dopparedagen är det i alla fall.
Fast jag passar på Jacks uppfattning om utseendet på en fin julklapp.

Julfaktor: Hög. Det finns ett helt land i filmen som heter Christmas Town, självklart blir det jul då! Liksom en tomte, små nissar, julgranar och färgglada lampor. Det är grejer det!