Medan större delen av filmtyckarvärlden tycks ha ondgjort sig över att man gjort en nyinspelning medelst västliga finansmedel, förundras jag mer av att det är gamle Spike Lee som ligger bakom dagens rulle.

Det känns spontant inte alls som en film som en snubbe av Lee´s dignitet skulle vilja ta i med tång ens. I alla fall inte om man pratar om den regissör han en gång var, med filmer som Do the Right Thing och Malcolm X. Nu har dock åren inte varit speciellt snälla mot Spike…succeérna har uteblivit, och visst känns det som hans aggression som filmskapare kommit av sig ganska rejält? Så, varför ta risken att göra en nyinspelning på en så pass höjd-till-skyarna-rulle som originalet ändå är?

Den upplysta (?) filmvärlden har inte varit nådig åt Spike´s version, inte heller filmbolaget var nöjda med regissörens 140 minuter långa material och tvingade honom att kapa ned speltiden till 105 minuter. Nå, är rullen då så kass som nästan alla vill göra gällande?

Idag är det Josh Brolin som får gestalta suputen och den rätt obehaglige reklamaren Joe i New York. Efter en blött natt i Chinatown vaknar han upp i ett sorts hotellrum, där det dock inte går att checka ut som man vill. Joe finner sig fängslad och bryts sakta ned. Tjipp tjopp går åren och snart har hela 20 passerat! Enda kontakten med omvärlden för Joe har skett genom en lucka där mat (och sprit) serveras…och en tv där nyheten kablats ut om att hans ex-fru mördats, hans dotter är bortadopterad och han själv är misstänkt för mordet. Märkligt nog genomgår Joe en sorts själslig och kroppslig rening i fångenskapen, slutar med drickandet och tränar sig i form.

Plötsligt vaknar han så i en låda, i friheten, med kläder och pengar!
Vad göra? Vad annat kan han göra än att sakta försöka nysta i mysteriet om vem och varför allt sker. Tjugo år senare är också världen lite annorlunda, och Joe får fullt i sin desperata jakt på sanningen bakom detta illvilliga experiment. Dessutom har naturligtvis den ansvarige bakom det hela ytterligare ett litet spel med Joe i backfickan.

Som jag ser det kan man se på den här filmen på två sätt.
Antingen väljer man att hela tiden göra jämförelserna med originalet, checka av de obligatoriska hållpunkterna och se hur de tolkas här. Svårt naturligtvis att inte göra så om man sett originalfilmen och DESS hårt prövade huvudperson desperat söka sanningen.Eller också kan man se rullen precis för vad den är. Försöka ta sig an den som en egen film, en sorts standalone-rulle. Frågan jag ställer mig, skulle filmen fungera bättre om det inte fanns en tidigare version? Jag tror faktiskt det. Dagens manusnisse, Mark Petrovich, har kavlat ut händelserna på originalplåten men tagit sig en och annan frihet med händelserna och upplösningen..och vet ni; jag lider inte alls av det.

Känner man inte till Park´s grundstory vill jag påstå att man inte har något att gnälla över här. Lee håller stilen ganska stram, rätt snygg stilistisk och Brolin lyckas förmedla två ansikten av sig själv; den plågade och knäckte fången samt den lika plågade men nu stenhårde hämnaren. Båda dock med det gemensamma att de till en början inte har en aning om VARFÖR.

Brolin med ny kompis…eller är det en ung Nolte?!

Filmen kan lätt delas in i två delar, den första mer obehagliga där det mesta är både gåtfullt och skrämmande. Även för oss som tittar. Efter en timme övergår historien till mer actionbetonad thrillermystik och visst förtas en del av den oroväckande gåtfullhet som infunnit sig fram till dess. Som helhet tycker jag ändå att Lee håller ordning på stämningen, våldet känns lagom balanserat, drama samsas med mysterium. Elizabeth Olsen drar runt den kvinnliga rollen som Joe´s nyfunna vän Mia helt okej. Känns som att hon är sådär bra på att spela trovärdigt utan överspel. Sharlto Copley känns just nu som Hollywoods stora kameleont, hoppar från filmstil till filmstil och dyker upp i de märkligaste skepnader. Precis som här. Och så släng in Samuel L. Jackson i nåt som kanske i och för sig hotar att sätta lite pajasstämpel på honom, och där har ni rollistan rätt komplett.

Även om det är en remake som använder sig av samma manus till största delen, är finalen både effektiv och obehaglig. För att inte säga djävulsk. Och det är ändå en grej som regissör Lee inte missar att fånga upp. Park´s original var såklart både mästerlig och lika djävulskt obehaglig som här…men dagens rulle klarar lätt av att stå för sig själv om så vara skulle.

Oldboy modell nyversion funkar förvånansvärt bra.
Ok tempo, bra skådisar, med en möjligen ovanlig regissör i sammanhanget. En kopia visst, men inte fasen lider jag speciellt mycket här. Även om man naturligtvis till syvende och sist kan ifrågasätta nyttan med en nyinspelning.
Inga problem med underhållningsvärdet om du frågar mig.