Etikettarkiv: inte bra men ok ändå…

Feb 21 2012

Tower Heist (2011)

Rätt länge är det här en underhållande heist-film med alla traditionella tillbehör i manuset, underdogsen, de taskiga oddsen, de ”omöjliga” förutsättningarna och de sedvanliga besvärligheterna i form av polismakt och en kaxig bad guy.

Spelplatsen är en svinlyxig bostadsskyskrapa på Manhattan (”The Tower” fyndigt nog…) där vanliga Svenssons icke göra sig besvär. Driften av bygget är stilrent och disciplinerat värre, allt under överinseende av Josh (Ben Stiller) som kan allt om ”sina” hyresgäster. Mest svansar han för superrikingen Arthur Shaw (Alan Alda) som bor i the penthouse med egen pool på taket och är sådär allmänt drygjovialisk som bara rika typer-soon-to-be-badguy kan vara. För lurig är han minsann, och det visar sig snart att han bla inte bara lurat Wall Street utan försnillat skyskrapepersonalens pensioner också. Josh får spelet och lyckas bli avskedad omedelbums.

Shaw hamnar i polisiärt förvar och förhör, och under tiden tisslas det om att karln möjligen kan ha gömt kontanta medel i sin takvåning, och vore det inte lysande om Josh, förorättad som han är, kunde ge igen på Shaw genom att sno dennes pengar och ge de andra upprättelse..?

Ok, åter till vad jag skrev i början. Rätt länge är det alltså ganska trevligt underhållande. Josh gör nödvändiga rekryteringar bland forna arbetskamrater och ex-hyresgäster för att kunna ge sig in på brottets bana. Allra mest behöver han den minst sagt skumme grannen från sina egna kvarter, Slide (Eddie Murphy), vars kunskaper om inbrottets ädla konst sägs vara av högt renommé.
Jaha ja, Ben Stiller gör en typisk Stiller-film, den högst gemytlige hjälten av folkets börd och Eddie Murphy tar fram sin gamla patenterade svada och kör med sina oneliners. Nu är det ju allmänt känt att Murphy inte haft någon rejäl hit i inkomstligan på länge, och troligen ökar inte chanserna efter det här heller…

planerandets smutsiga konst...

…för märkligt nog är det som att filmen får motorstop efter drygt halva speltiden. Regissören, rätt utskällde Brett Ratner, får liksom inte fart på styrkorna ända vägen in i mål. Storyn finns visserligen där, men tar ett par ordentligt svaga turer, trots försök till några små twister, och upplösningen känns direkt vattnig och liksom bara ihopknycklad för att ett slut ska kunna presenteras…och vissa karaktärer bara liksom tycks försvinna ur fokus.

Fram till detta anmärkningsvärda motorstopp är det dock alltså lite lagom trevligt, och förutom Alan Alda, Stiller och Murphy hjälper bla Matthew Broderick, Casey Affleck, Judd Hirsch till att underhålla. Även Téa Leoni får för en gångs skull chansen att briljera lite med komiken som FBI-agent.

Tower Heist har en bra början, bra förutsättningar för en snygg utveckling, men stannar nästan helt av mot slutet, som om både inspiration och manus glömdes kvar någonstans. Gillar man inte Stiller och Murphy kan man få svårt här. Resultatet blir varken bra eller dåligt.

Feb 14 2012

War Games: at the end of the day (2011)

Man är ju en obotlig filmnörd. Så är det liksom bara. För oss förtappade och förlorade entusiaster är ju det här med visuellt berättande bland det bästa som finns. Känslan som uppfyller sinnet när man ser en riktigt trevlig upplevelse, vare sig den är positiv eller på annat sätt stimulerande för tyckandet.

Eller när man ser de här filmerna från dyn, träsken, de mörka gränderna. Filmerna som aldrig någonsin lär hitta in i någon endaste finsalong. Filmerna som aldrig får njuta av de feta dollarbuntarna i budgeten. Det finns en viss glädje i att också anta dessa utmaningar för ögat. Att utsätta sig för skräpet. Det ingår liksom i filmtittarens uppdrag. Att inte väja för filmernas skuggsida.

Dagens alster ligger antagligen i kategorin strax över den trögflytande dyn som alltid stadigt långsamt strömmar fram som en neverending flod i filmvärlden. Jag skriver strax över, för här är det faktiskt inte lika dåligt som det möjligen kan ge förutsättningar för.

Italienskt producerat och regisserat (och till och med inspelat i Italien) men på engelska och med en uppenbarlig mix av amerikanare och britter i rollistan. Samt möjligen några mer obestämbara nationaliteter. Det är den gamla vanliga historien; Sju raska, naiva och supercoola (tror de ju) 20+-nånting i åldern ska ut i skogen och leka krig med medelst soft-air-gun-metoden. Tre kvinnor finns (naturligtvis) med i laguppställningen varav två är systrar. I samma skog härjar också tre stolliga och synnerligen lömska typer som av allt att döma är gamla stridisar som gillar det här med att jaga. Speciellt levande byten. Upplagt för katt-och-råtta-lek i grönskan alltså.

givetvis med den starka kvinnliga karaktären

Har man här nu hört larmklockorna ringa i sitt huvud när det gäller storyn, är det väl inte helt fel men man kan också ta och lugna ned de där klockorna en aning. Förvånansvärt nog ser det rätt snyggt ut. Kompetent klippt och bra drag i det visuella som ger filmen en oerhört mycket proffsigare känsla och stil än jag någonsin trott. Suggestiv musik som utnyttjas helt rätt. Ett bra ljudspår dessutom.

Vad filmen lite oväntat lyckas med är att bygga upp drama och i viss mån en liten gnutta spänning kombinerat med en obehagskänsla som går aningen utanför de här vanliga ramarna som är legio i dessa filmvatten. Våra okända rollinnehavare kämpar på med det naturligtvis ganska löjligt förutsägbara manuset, och tar alla de i förväg uppställda vägarna in mot finalen. Dagens skurkliga gör inte så mycket annat än att observera och utföra sina illdåd. Ingen större bakgrund till galenskaperna presenteras, kanske en viss charm i det också.

War Games: at the end of the day skulle kunna vara en irriterande billig dussinvariant av slasher/vildmarksaction utan någon som helst hållbar fiber. Men regissören sparar på värsta goren och satsar uppenbart på mer tension och drama, vilket gör utseendet betydligt bättre än historien. Och slutet, ja det är precis lika förväntat/oväntat som sig bör. Det blir en friande dom trots allt.
Inte speciellt bra, men inte alls en-stjärna-uselt.

Sep 21 2011

Savannens härskare (1996)

Vinnarna skriver alltid historien.
Ett mer än väl cementerat faktum som förföljt människan genom åren. En vinnare kan återge det avgörande och framför allt forma omständigheterna. Vilket inte sällan tycks ske i sällskap av dåligt minne där egna tillkortakommanden eller mindre smickrande detaljer icke omnämns.

Den högst verklige John Henry Patterson var en typisk vinnare. Inte från början men historien kom att, med lite hjälp från Patterson själv, framställa honom som en riktig fixare och problemlösare. Patterson var en rejält snitsig ingenjör och militär som i slutet på 1800-talet fick ansvar för att en järnvägsbro byggdes på rekordtid över en flod i Kenya. Kampen om att ekonomiskt härska över den afrikanska kontinenten stod på spel och den som kontrollerade järnvägen kunde lätt som en plätt bli The Man.

Pattersons brobygge hejdades dock snart av att två envisa lejon plötsligt beslutade sig  för att låta brobygget bli deras egna privata köttförråd och legenden pratar om sturska lejon som sonika promenerade (okej tassade då) in i lägret och knep arbetare dag som natt. Myter om övernaturligheter och demoner i djurform spreds snabbt bland lokalbefolkningen och till slut var det Patterson själv som fick ta fan i båten och ge sig på storviltjägaryrket. Sedan åkte han hem och skrev historien på sitt eget, högst lönande, sätt.

Självklart kanonstory för Hollywood att ge sig på, dock dög det inte med att bara slänga in 80/90-talshunken Val Kilmer som Patterson (eller trodde man möjligen inte på Kilmer riktigt…?), därför lite skarvande och trixande med historien och vips dök Michael Douglas upp som sidekickande och ihopfabulerad skarpskytt med det passande namnet Remington.

Som vanligt gillas det att bre på med devisen ”baserad på verkliga händelser”, men här får man således ta detta med en nypa salt. Filmen fann förstås ingen nåd hos folk och fä och alla andra och visst haglar klyschorna samtidigt som både Kilmer och Douglas agerar lätt på rutin alternativt lite som de vill. Kilmers påtvingade irländska dialekt har också en förmåga att svaja lite fram och tillbaka. Till slut ganska roande faktiskt.

Historien är här rak och ytligt busenkel. Problem uppstår, problem börjar lösas, ytterligare problem och rejäla bakslag kommer som brev på posten, ny problemlösare dyker upp med murrig bakgrundshistoria, manlig vänskap gjuts i betong över lägereldar och vissa offer måste alltid göras i slutet innan vi kan titta på eftertexterna. Inga konstigheter. Inget nyskapande. Bara yta och stela karaktärer. Trots det går det inte att tycka illa om filmen som levererar precis det den ska under den afrikanska filmsolen.

Savannens härskare, eller the Ghost and the Darkness som den betydligt tuffare originaltiteln lyder, visar upp snygga bilder över Afrika, ett par rejält duktiga skådislejon, lite stela effekter och ett mansdominerat manus helt utan överraskningar. Kilmergrabben är ju som han är och Douglas var väl här fortfarande rätt mycket uppe i smöret och påminner då och då om sin egen rollfigur i Den vilda jakten på Stenen. Om det är positivt eller ej får väl dock vara osagt.

“Oh, you’re right. The devil has come to Tsavo. Look at me! I am the devil.”