Etikettarkiv: …oväntat bra.

Dec 19 2013

Hours (2013)

För tidigt bortryckte Paul Walker´s sista (?) film handlar ironiskt nog om förmågan att överleva där döden gjort sig påmind på ett ytterst obarmhärtigt och otrevlig sätt. Och det är banne mig en riktigt engagerande one-man-show Walker bjuder på som en sorts final på sin karriär.

Nolan Hayes (Walker), en riktig helyllesnubbe, nu på väg in på sjukan med gravid hustru (Genesis Rodriguez). Platsen är New Orleans och året är 2005, och visst..en otrevlig storm med namnet Katrina är strax på väg att ödelägga hela staden. För Nolan är det dock inte den största katastrofen som kommer att inträffa. Inom loppet av någon timme får han uppleva himmel och helvete när han dels blir pappa till en dotter, men samtidigt förlorar sin fru på operationsbordet.

Barnet är för tidigt fött och måste hållas i en kuvös med en respirator inkopplad. Nolan lyckas ta sig samman och börjar vaka vid kuvösen, bara för att strax upptäcka att stormen slår ut både strömmen och i stort sett hela sjukhusets funktioner. Naturligtvis går det heller inte att evakuera respiratorn med barnet i, så det är upp till Nolan att hålla maskinen igång med ett inkopplat, handvevat (!) batteri. Som dessutom måste dras upp var tredje minut och lämnar vår hjälte i en minst sagt stressande situation. Samtidigt tycks civilisationen runt honom falla isär då katastrofen drabbar New Orleans fullt ut.

Den som av någon anledning har väntat sig en typisk Paul Walker-action-rulle här kommer naturligtvis att bli grymt besviken. Omslaget har märkligt nog klassat rullen som thrillerdrama…men någon thriller är det absolut inte. Här är det dramat som sitter i förarsätet, och vi följer en man som till en början har stora problem att acceptera det faktum att hans älskade hustru är borta bara på ett par minuter, och att han nu istället har ansvar för ett litet liv…som kan släckas i samma sekund han misslyckas med att hålla respiratorn vid liv.

En del har klagat på att det inte händer nåt speciellt i filmen. Att det segar sig å det drygaste. Jag håller dock inte med alls, utan ser en Paul Walker som kämpar med att överleva på alla de sätt han kan (alla undersökande utflykter i sjukhuset måste hela tiden avbrytas var 2-3 minut då han måste lubba tillbaka till dotterns rum och det räliga batteriet…stressande!). Trots en då och då tillrättalagd vinkel i manuset (ibland är just dom där 2-3 minuterna vääldigt långa) får Walker gott om tid att visa att han faktiskt kunde spela mer än en bilkörande vildhjärna. Speciellt scenerna när han för en sorts dialog med sin nyfödda dotter (och senare en hund!) påminner om den strandade Tom Hanks i Cast Away.

Filmen är ganska enkel och har en liten rollista. Vilket inte alls stör. Känslorna och den speciella situationen med katastrofen i New Orleans går fram klockrent, och om man nu satt lite avvaktande i filmens början, så dras man mer och mer in i berättelsen minut för minut. Just känslan att liksom Nolan inte veta vad som komma skall från en stund till en annan är ganska effektiv.

jaha…bakom ratten igen. dock bara tillfälligt.

Walker gör ett engagerat intryck och gör filmen till sin egen, spelar ut hela sitt register när det behövs…och på nåt sätt känns det fint att han till slut fick visa att det fanns mer än ytliga roller därute. Genesis Rodriguez avpolletteras således raskt i början av manusförfattaren och regissören Eric Heisserer, men återkommer i drömlika sekvenser under filmens gång. Kanske ett sätt för Nolan att hålla sig från att tappa det helt mitt i kaoset? Även om manus mest handlar om drama och sorg, kan naturligtvis Heisserer inte hålla sig från att slänga in lite orosmoment i form av kringstrykande plundrare som hotar Walkers situation. Så pass långt in i storyn låter man det dock passera som helt naturligt i händelseutvecklingen.

Hours är ett drama om liv och död och sekunder. Bokstavligt talat. Paul Walker ska ha cred för att han hoppade på projektet, och gör sin average-Joe till en snubbe man verkligen känner för. Långt ifrån en pangpärla till rulle, men en historia som engagerar ända till slutet.
Känns lite som att det verkligen BORDE vara Walkers sista insats framför kameran.
En värdig final…typ.

Nov 15 2013

The Last Days on Mars (2013)

Om man ville göra dagens tyckande sådär otroligt kort skulle man kunna köra en spoilande (maskerad naturligtvis) text typ såhär:

Någon gång undrat hur det skulle vara om The Walking Dead utspelades på..säg…Mars istället? Jo, antagligen precis såhär!

*slut spoiler*

Om man istället ska sprida bokstäverna lite kan man återigen konstatera att det faktiskt inte behövs ohemult många dollarbuntar, en hel avdelning av cgi-nördar höga på jolt-cola eller skäggpryd producent som heter Bruckheimer i ryggen för att tillverka en fräsig film.

Idag räcker det till och med att vända blickarna mot de gamla brittiska öarna. Brittisk sci-fi har sina ljusa stunder. De kommer i små portioner, men är sällan trashiga, möjligen är det bristen på inpumpade cash som sätter gränserna. Om den föredömliga Moon var både retro och lite allvarsamt filosoferande, känns irländske regissören Ruairi Robinson´s alster här mer som en stunds nu jävlar ska det lekas lite med klyschor, små effekter och den där världsberömda känslan av klaustrofobiska obehagligheter som filmer som Alien, The Thing tagit fasta på. Fast den film jag kanske mest tänker på när jag ser dagens rulle är…öh…Aliens!

Öknen i Jordanien (!) har här fått föreställa Mars där ett gäng astronauter precis håller på att avsluta ett 6 månader långt projekt där den gamla vanliga agendan att finna liv på planeten har varit uppdraget. Hemresan är bara knappt 20 timmar bort och nu är det väl bara att packa ihop och se glad ut.
Icke.

Nån kom på att han måste ut till en utgrävningsplats och kolla en grej.
Sådant är alltid dumt, det vet man ju direkt. Ett par sandstormar senare är det kaos och elände som gäller. Nu handlar det om att överleva för rymdisarna och de har inte så många ställen att huka på.

Det intressanta här är att trots bristen på produktplaceringar, frånvaron av ett übertjockt manus, rätt okända skådisar, klyschiga händelseutvecklingar (kom igen: det är väl klart det handlar om last man standing till slut), blir det banne mig lite småspännande och rätt obehagligt.
Något som Hollywoodbesten Prometheus till exempel totalt misslyckades med.

Här läggs ingen onödig tid på sirliga backstorys eller sidospår. Det skiter sig nästan direkt, och från det är det bara en fråga om hur illa slutresultatet ska bli för alla inblandade på den röda planeten. Att det sedan blir rätt obehagligt trevligt längs vägen får man ta som en liten bonus helt enkelt.

”sjuk nu!??! när vi ska hem!!”

Kanske större delen av rullens budget gick åt till att locka Liev Schrieber, Olivia Williams och gamle filmskurken Elias Koteas till ett par av rollerna, annars är det mest okända ansikten bakom rymdhjälmarna. Vilket känns lite uppfriskande!

The Last Days on Mars är stämplad som sci-fi/horror. Det är väl vilket som kanske. På minuskontot att det ibland klipps hysteriskt mellan scenerna och går lite väl fort. På det trevligare pluskontot hittas att mitt fokus håller ända in i mål, att de visuella effekterna är väl så snygga som en miljardfilm och att det inte behöver vara så satans seriöst eller pretto i rymden för att det ska bli en bra rulle.
Ingen jättestark trea, men likväl en…trea.

Filmitch och Movies Noir har också varit på besök på Mars den här veckan. Vad tyckte de tro?

Okt 30 2013

Tema Rysligheter: Solo (2013)

Vad är det egentligen som gör en ryslig film bra?
Eller bra och bra, vad är det som gör en film så pass intressant att man sitter kvar och verkligen vill veta upplösningen trots att det innebär obehagligheter längs vägen?
Eller handlar det om något så enkelt och primitivt av vi bara vill bli rädda?
Vissa kanske vill se våldsamheter i form av grafiskt otäckt filmvåld? Blod?

Det är naturligtvis så olika mellan oss alla att det inte går att ha ett enda svar på frågan. Ni vet ju säkert vid det här laget att hos Flmr står obehagligheter som kör på devisen less is more högst i rang. Filmerna som går in för att skapa den obehagliga känslan på ett enkelt och kanske minimalistiskt sätt. Den där som sakta kryper in i medvetandet, säger åt hjärnan att nu känns det otrevligt, men som gör att du ändå inte kan sluta kika. Fokuset är totalt eftersom du samtidigt drivs av den där lilla enerverande nyfikenheten som vägrar lägga sig.

Ge mig en rulle som kan innehålla den mest tekniska fulländning som finns, de mest påkostade effekter som kan uppbringas…eller den mest fantasifulla story någon kan ha värkt fram….saknas det där lilla extra…den där nyfikenheten som gör att man fokar fullt ut…då tappar jag det nästan direkt. Hade du frågat mig på 80-talet kanske svaret såg annorlunda ut. Jag var yngre och visste inte vad jag vet idag. Kalla mig luttrad eller gnällig, men nog har man sett alltför mycket sunkiga rullar i sina dar som alla saknar den där lilla men ack så viktiga kryddan. Gore och våldsamheter fyller naturligtvis sin plats helt naturligt i ett välkomponerat manus. Men filmer som satsar sina pluringar på enbart att göra det så visuellt vidrigt som möjligt känns rätt poänglösa i min bok.

Nu finns det väl i ärlighetens namn inte alltför många rullar som pytsas ut på marknaden som verkligen kan täcka in alla de kriterier jag efterlyser. Men ibland snubblar man ändå över en och annan, och då gäller det att uppskatta det man ser. Ok om det snos till höger och vänster, finns den där lilla känslan bifogad, ja då spelar det väl inte så jäkla stor roll om influenserna kan spåras till andra alster.

Med allt detta sagt riktar jag nu blickarna mot dagens representant i ryslighetstemat.
Den som vill hittar naturligtvis en mixmaxad kompott av alla möjliga filmer här.
Men det gör liksom inget. Problemfyllda Gillian (Annie Clark) (ja och hon har naturligtvis en otrevlig backstory att handskas med) ser chansen till själslig kontemplation genom att hoppa på ett sommarjobb som ledare på ett summer camp vid en sjö (joråsåatt!)

Innan lägret slår upp portarna måste dock Gillian, i egenskap av nykomling i ledarstaben klara av den traditionella ”inkilningsriten”; att campa ensam i två dagar på den öde ön som ligger mitt i sjön. En ö som det självklart sägs spöka på då en liten flicka försvann spårlöst från lägret för många år sedan och som nu sägs hemsöka ön med sina klagorop vid väl valda tillfällen (joråsåatt igen!!).

Ja, jag märker nog vart era tankar är på väg nu.
Precis som mina var. Men tro´t eller ej, det blir icke alls så cheesy som förutsättningarna vill ge sken av här. Gillian forslas ut till ön, får sin utrustning och ett hejdå från chefsledaren som meddelar att han kommer tillbaka om två dagar. ”Och använd INTE nödradion om det inte ÄR nödfall!” Basta!
Snart är både tält och brasa i full användning. Lite bad och lagom upptäcktsfärd hinns med. Plötsligt också en besökare i form av en fiskarsnubbe, Ray (Daniel Kash), som oroligt undrar om hon är ok..då han från sin båt hörde hennes rop på hjälp (!!!)
Hmm…

Och det är väl typ här filmen börjar bli sådär intressant obehaglig. Gillian försäkrar att hon mår bra, Ray ger sig av ut på sjön igen efter att Gillian berättat varför hon är på ön. Dagen övergår i kväll och plötsligt blir också naturen väldigt mycket obehagligare i mörkret både för vår huvudperson och mig som tittar. Dagen efter börjar heller inte bra då nattligt besök utanför tältet konstateras och det verkar som att Gillian inte är den enda…närvaron…på ön.

ser rätt mysigt ut…på håll.

Manuset och regissören Isaac Cravit gör det smarta här att hela tiden hålla tillbaka en aning.
Låta mig som glor försöka dra egna teorier. Storyn presenterar ett antal olika spår att följa som tittare. Vet Gillian verkligen vad det är hon upplever, eller spelar hennes förflutna in? Och vad är egentligen allt det här med legenden om ön? Historien kan egentligen tyckas ganska skral och simpel och ett evigt staplande av klyschor, men sättet den presenteras på väger upp bristerna och det faktum att vi kanske sett det allt förut. Dessutom håller manuset ett antal dörrar öppna ända in mot mållinjen och det känns ganska ovisst till och med under upplösningen. Och har man nu en sån känsla som tittare kan det inte vara kattskit tänker jag. Man bryr sig verkligen om dagens huvudperson, även om hon kanske personifierar alla andra protagonister du sett genom åren i diverse inmallade alster. I min bok räcker det ganska långt.

Solo är en mindre kanadensisk indie-rulle som lånar friskt från andra historier och dess upplägg. Vad den här filmen dock lyckas bra med är att skapa en mysryslig atmosfär mitt i allt plagierande. Vilket gör att kufar som jag gillar det jag ser. Även om jag sett det förut och inte direkt kan hävda att det är oväntat. Du behöver knappast vara en Sherlock om man säger så.
Absolut inget nytt under solen, men ändå förbaskat trevligt underhållningsobehag.

Okt 28 2013

Tema Rysligheter: Exit Humanity (2011)

Här en film som jag var på gång att se redan under hösten 2012, för att eventuellt införliva i det stora Western-temat som pågick här på bloggen då.
I sista stund bestämde jag mig dock för att vänta med rullen då det kanske inte kändes som att den passade in i just DET temat riktigt. Trots sina yttre Westernimpulser.

Och bra var väl kanske det. Höstens tema om otäcksheter kanske ändå blir en liten bättre plats att presentera filmen på. Är det då mer rysligt än western?
Tja, därom får väl de lärde tvista. Vi befinner oss i alla fall i USA runt 1870. Inbördeskriget är slut och krigsveteranen Edward Young (Mark Gibson) försöker förtvivlat överleva i en mörk tillvaro. I efterdyningarna av kriget har nämligen något bäst kan beskrivas som gamla hederliga zombies dykt upp. En farsot som bara tycks sprida sig, och när filmen börjar har Edward precis tagit livet av sin älskade fru då hon förlorades till de odöda, och hans son är spårlöst borta.

Den smått av sorg hysteriske Edward ger sig ut på ett mission att hitta sonen bland all galenskap i trakten, men snart befaras hans värsta fruktan och plötsligt ter sig tillvaron hemskare än någonsin. Ett plötsligt möte möte med en annan överlevare, Isaac (Adam Seybold) kommer dock att innebära viss ändring på hans livsöde.

Trots att dagens rulle har fått stämpeln Rysligheter på sig är det kanske mer drama än rysligt. Eller, det är det. Goriga scener saknas inte, men regissören och manusförfattaren John Geddes gödslar inte med dem i onödan. Vilket jag uppskattar med den här historien. Istället blir det nästan en sorts poetisk berättelse om livet på jorden. Edward går sakta från desillusionerat vrak till en person som inser att det kanske finns hopp för människan i alla fall.

Naturligtvis är det en bit till den där triumferande känslan. I vägen står en hoper andra överlevare av otrevlig kompott som har sin syn på hur den nya livssituationen bör hanteras. Och så de odöda förstås. Som har en tendens att dyka upp lite överallt. Gärna i större sjok.

Filmen utspelas till större delen i naturen. En sorts symbolik? Fotot är snyggt, riktigt snyggt där kameran fångar de dystra färgerna. För att sedan blandas upp med vackra scenerier vid ett par tillfällen. Skådisarna är alla relativt okända för mig, kanske en fördel. Speciellt Gibson gör sig bra som livstvivlaren Edward vilken på vägen genom allt elände och odöda får sig en liten livsresa. För att inte rollistan ska vara helt okänd har man dock slängt in den ärrade Stephen McHattie och gamla Dee Wallace i ett par mindre roller. Och oj vad Wallace har blivit just….gammal.

annan tidsålder. samma räviga typer.

Det som ändå slår mig ganska snabbt när jag tittar på filmen är att den lyckas fånga både obehaget och förtvivlan i sina scener. Geddes faller inte i den omedelbara fällan att klyscha till det hela (ok, vissa scener har lite varning på sig). Som om han vill hitta sin egen väg i den lite uttjatade genren. Då och då vävs ett antal animerade (!) sekvenser in, som dock faktiskt förhöjer stämningen än mer. Överlag är det tekniska hantverket gediget och snyggt utfört.

Exit Humanity är mer drama än våldsaction. De odöda finns i mängder runt vår protagonist och han gör processen kort med dem när så krävs. Huvudfokus ligger dock inte på det goriga utan mer på det som händer runtomkring. Bra grepp av upphovsmannen Geddes. Tidsepoken gör också sitt till att förhöja stämningen. Oväntat bra obehagligheter förklätt i dramakostym.
Temats mest udda inslag?

Sep 26 2013

The Frozen Ground (2013)

Den som väntar länge och tålmodigt KAN ibland bli belönad.
Jag har ett särskilt öga till Nicolas Cage. Trots det kan inte ens jag blunda för att snubben varit på väg ned i mörka träsket i en stadig kurs de senaste åren. Likt en gås har jag alltid låtit värsta avskyn rinna av mig och envist trott på nästa chans.
Sista året har det väl i ärlighetens namn känts som även detta envisa hopp har börjat rinna iväg med allt snabbare fart.

Och så kommer den här rullen.
Inte så att det blir klackarna i taket direkt, men ett litet hopp om framtiden tänds igen. Nu är det ju knappast Oscars-material som Cage häver ur sig här, men han sportar en betydligt nedtonad och lågmäldare figur än på länge. Till på köpet är det en BOATS också. Ett faktum som egentligen räcker för att varningsklockor ska ringa och man drar de skeptiska öronen åt sig. Men men…vad det handlar om här är en dramatiserad story om jakten på en av USA´s värsta seriemördare, den lugubre Robert Hansen som härjade i Alaska under 70- och 80-talet (läs mer om det här).

Cage är den stoiske polisen Jack Halcombe (som märkligt nog fått byta namn i storyn) i Anchorage vilken snart börjar se möjliga spår som leder till den mystiske och udda familjefadern Hansen (bra spelad av självaste John Cusack!). Hansen är hal som en ål, till synes respekterad samhällsmedborgare, poliserna famlar efter bevis och mitt i alltihopa finns en kvinna (Vanessa Hudgens), en av de få överlevande som kom i hans väg, som skulle kunna ställa till det för Hansen om hon hamnar i vittnesbåset. Needlessly to say att Hansen har lite att tänka på. Liksom Halcomb, vilken har för avsikt att sluta vid polisen och ta fru och barn med sig i ett flyttlass. Kan detta nya fall och ständigt uppdykande kvarlevor av kvinnor ute i Alaska-vildmarken få honom på andra tankar tro…?

Själva upplägget i filmen är inte mer påkostat än en fredagsdeckare på burken, inga galna actionstunts eller vettvilliga pangscener, förutom de ”nödvändiga” som ett standardmanus ändå kräver. Mer ett sorts drama med tidstypiskt 80-tal som visuell bakgrund. Att toppa rollistan med både Cage och Cusack visar sig kanske vara ett listigt drag, de båda verkar också med ens ta historien på lite mer allvar än de gjort med sina tidigare verk. Kanske det högst verklighetstrogna ämnet kan ha spelat in? En sorts respekt mot de verkliga offren och de poliser som jagade Hansen?

samma bistra look…men bättre agerande!

Det dröjer mer än halva filmen innan de äntligen möts ansikte mot ansikte, men då slår det faktiskt till ordentligt. Inte några gnistor kanske, men scenerna blir intensiva och mer sevärda. Scott Walker heter dagens regi-man och han verkar ha bestämt sig för att skildra historien så autentiskt som möjligt, naturligtvis med vissa små detaljer vässade för att försöka skapa någon sorts spänning i en historia vi redan vet ganska mycket om. Att påstå att du som tittare hoppar upp och knyter näven av filmglädje är såklart en grov överdrift.

The Frozen Ground ÄR kanske en rulle som fladdrar farligt nära B-träsket, men den är försedd med ett visst mått av sans och återhållsamhet som gör den lite småspännande och framför allt trovärdig. Att också Cage håller tillbaka värsta överspelet är ju liksom bara en bonus. Att Cusack kunde hålla stilen visste man ju redan. En helt okej filmversion av denna olustiga mördarjakt från verkligheten. Nästan lite bra vid vissa tillfällen. Jag är positivt överraskad. Av både utförande och aktörer.
Jag friar hellre än fäller här.

full starfull starfull star

Jun 4 2013

Parker (2013)

Mest anmärkningsvärt idag; regisserandet sköts av gamle Taylor Hackford.
Mannen som en gång i tiden gav oss 80-talets kanske ultimata kärleksfilm för hormonstinna tonåringar: En officer och gentleman 1982.

Jag erkänner, visste inte ens att karln gjorde film längre efter Ray 2004.
Och absolut inte att han har tagit ett kliv in i den här ”hämnd- och vedergällnings”-genren. Men vaddå, det är väl inget fel med udda överraskningar ibland.

Annars är det lite som vanligt, sätt dagens huvudgubbe Jason Statham i vilken rulle som helst och han levererar. Idag är han Parker, en listig och ändå godhjärtad bandit med smarta och effektiva rån som specialitet. Här är det marknaden Ohio State Fair som blir rånad på värsta bytet och allt vore väl frid och fröjd om inte Parkers synnerligen opålitliga och påtvingade rånarkompisar försöker döda honom efter utfört uppdrag.

Lämnad halvdöd i ett dike kunde ju historien om den gode Parker tagit ett abrupt slut här, men självklart överlever han och planerandet för hämnden kan ta sin början. Och kan man också komma över lite byte som bonus så är väl det bara bra tänker Parker slugt.

Hackford spiller ingen tid på onödiga eller irrelevanta sidospår, han låter Statham köra raka puckar och vad han är bra på och egentligen gör han precis samma roll som alltid, vilket aldrig lär leda till något pris för extraordinärt skådespelande. Men vad gör väl det när han istället alltid ser till att värdet på underhållningsvåldet står sig ganska bra.

Figuren Parker hämtas från romanvärlden och författaren Donald E. Westlakes penna och har faktiskt setts förut på film, då hette han dock Porter (märkligt nog) och förkroppsligades av Mel Gibson i Payback. Ni som sett den rätt habila rullen vet då ungefär vad som väntar här.

Ett förförisk och glittrande West Palm Beach i Florida är lekplatsen för större delen av filmens handling med en regissör som har full koll på klyschiga dialoger och actionröjet. Statham är ju sig själv typ och möter bra motstånd i bl.a. Michael Chiklis och Clifton Collins Jr. som dräggiga badass. Att dessutom slänga in gamle vargen Nick Nolte för ett par minutrar på ett hörn kryddar lite extra. Dagens andra förvåning (om Hackford var den första) är att Jennifer Lopez  faktiskt har både talang och karisma i rätt miljö. Som den här.
Trots träbocken Statham anas en rätt trevlig kemi mellan honom och Lopez då hon dyker upp som en sorts märklig sidekick.

utsikten känns mer hänförande än hatten..

Förvänta er ingen djuplodande story med seriösa karaktärer. Här är det mer pang på och ett antal logiska luckor får man liksom bara lämna där man ser dem. Eftersom jag gillar Statham har jag lätt att gilla dagens film, man vet precis vad man får. Dessutom ser filmen snygg ut och normalt sett brukar man ju säga att ytan sannerligen inte är något att luta sig mot i någon större utsträckning…men här vill man inte skrapa för mycket på just den. De som har svårt för Statham och dennes endimensionella skådespelande får dock säkert anledning att muttra lite. Även om han aldrig lär komma in i finrummen i skådisvärlden, vill jag påstå att hans namn och filmer med lätthet spelar in sina förväntade dollars utan att skämmas för sig alltför mycket.

Parker är faktisk bättre än jag kunde tro. En lagom mix av hämnd- och heiststory med tillhörande underhållningsvåld och en litet stänk av komiska situationer. Inget du inte sett förut, men genomarbetad och rätt stabil ända till finalen. Och vem kunde tro att Lopez skulle vara så bra att hon närmade sig Out of Sight-klass igen…?