Kategori 1

Apr 11 2010

Underworld: Evolution (2006)

Nej men det här var väl för tråkigt.
Att tvingas konstatera att, trots att jag älskar varulvar och viss mån njuter av vampyrer i allehanda former, är det här mer eller mindre en riktig soppa till film. Där första Underworld ändå hade viss berättarglädje och gav ett sorts roande twistat sagoskimmer över de gamla monsterlegenderna, blir fortsättningen här enbart utdragen och långtråkig.
Det är framför allt i manuset det brister tycker jag. Filmen tar vid direkt efter att den första slutat och Selene (återigen Kate Beckinsale i åtsmitande läder) är på flykt tillsammans med den nye hybrid-vampyr/varulven Michael (Scott Speedman). Nu går all tid åt att hålla sig undan gammelvampyren och überbossen Marcus (Tony Curran) som väckts till liv igen och ställt  in siktet på Michael och Selene. Uppenbarligen har rookien Michael något som Marcus väldigt gärna vill lägga vantarna på.

Via en backstory kommer nu nya detaljer om den eviga fejden mellan vampyrerna och varulvarna. Det kunde ha förvaltats bättre om ni frågar mig. Nu blir det mest en massa namn som droppas hit och dit, och vi förväntas hänga med i alla turer och gamla mystiska uppgörelser som ingåtts. Det springs fram och tillbaka, hoppas mellan scener och det verkar aldrig vara långt till de platser som ska besökas. Logiken är sedan länge slängd överbord, och det stör mig så till den grad att jag inte kan tycka om den här filmen alls. Fantasi javisst, men någon måtta får det ändå vara. Kate Beckinsale upprepar sig å det grövsta med sin rollfigur Selene och blir mest en karikatyr på sig själv. Som ser bra ut i läderoutfit, visst…men inget mer.

Konstlad story som engagerar nada. Datatillverkade varulvar som verkar argare än någonsin och en väldigt väntad final. Actionstinn så det stänker om det och filmblodet flyter på, men inte blir resultatet bättre för det. Regissören Len Wiseman påstår i extramaterialet att det fanns så mycket från första filmen att berätta vidare på, fan tro´t.
Här luktar det profit och chansen att suga ur lite mer stålar från den skara som tagit till sig denna gotiska variant på Matrixaction.

Någonstans på vägen glömde Underworld: Evolution bort att utveckla ett engagerande manus värdigt en uppföljare.
B-filmsstämpeln sitter hårt här.

Betyget: 1/5

Apr 1 2010

Blindness (2008)

I en anonym storstad bryter en epedemi av plötslig blindhet ut, vem som helst kan drabbas och myndigheterna står till synes hjälplösa. I ett desperat försök att få kontroll på situationen interneras de drabbade i ett gammalt nedlagt mentalsjukhus och omges av stängsel och beväpnade vakter. Under två timmar får man som tittare följa en liten grupp individer, alla från samhällets olika skikt, som leds av den (nu blinde) doktor (Mark Ruffalo) som var den läkare som först kom i kontakt med den mystiska sjukdomen.
På plats finns också doktorns fru (Julianne Moore) som dock har ett litet ess i rockärmen; hon kan se och verkar vara immun mot sjukdomen. Det är hon som blir den lilla gruppens ögon och kan berätta vad som händer runt dem i det kaos som naturligtvis uppstår.

Svårsmält drama av Fernando Meirelles (The constant gardener) som antagligen är meningen som ett inlägg i den allerstädes närvarande debatten om hur vi människor egentligen är mot varandra, och hur samhället faller sönder när en sådan självklar egenskap som synen tas ifrån oss. Manuset bygger på en bok, men blir inte bättre för det. Meirelles matar oss med snyggt regisserade bilder från ödsliga och kaotiska gator, hur ordning och renhet snabbt försvinner och hur utlämnade vi människor blir till de djuriska instinkterna där den starke överlever, men på vägen blir det så in i helskotta tråkigt.
Étt tag är jag lite splittrad och kan inte riktigt bestämma mig för om det är genialiskt eller idiotiskt att en film kan utspelas och bara vara utan att handla om något speciellt. För precis så känns det ofta här. Till slut känner jag dock att i det här fallet blir det irriterande sövande och intetsägande.
Dock snyggt hanterat med filmkameran som bjuder på ovanliga vinklar och leker med fokus, oskärpa och andra konstigheter. Allt troligen för att jag som tittare ska hitta någon sorts samhörighet med de drabbade offren i filmen.

Skådespelarna med Ruffalo, Moore och gamle Danny ”Dödligt Vapen” Glover i spetsen, gör vad de kan för att gjuta liv i rollfigurerna, men vad gäller Moore kan jag inte låta bli att reta mig på att hon dröjer alldeles för länge med att utnyttja sin hemlighet att kunna se.

Blindness vill antagligen visa hur galet det blir när vi människor tappar kontrollen och börjar bete oss som tokar mot varandra. Dessvärre har vi sett det förut och filmen tillför inte ett endaste nytt på den moralfronten.
Sövande och rejält tråkigt.

Betyget: 1/5

Mar 10 2010

Space Chimps (2008)

Att den datoranimerade filmen är här för att stanna och ständigt utvecklas råder det väl ingen som helst tvekan om. Bolag som Pixar, och för all del Disney, ser hela tiden till att höja ribban vad gäller tekniken och fantasin. Men ibland slår det dessvärre lite fel, som i denna betraktelse i ämnet från produktionsbolaget Vanguard Animation.
Det här är berättelsen om schimpansen Ham III, sonson till den allra första schimpansen som i början på 60-skickades ut i rymden när USA experimenterade med rymdfarten. Dagens Ham försörjer sig dock som stuntapa på en mindre glamourös cirkus. Ända tills NASA´s stolliga tekniker får nys om honom och tänker skicka ut honom i rymden tillsammans med två andra schimpanser för att återfinna en rymdsond som gått förlorad i ett svart hål.

Håll med om att rent berättarmässigt finns förutsättningarna att få till en rätt rejäl snygg story här. Att filmskaparna väljer att fokusera på schimpaser som rymdapor, en svunnen tid från 60-talet, känns lite nyfiket och spännande. Det finns ju rätt mycket nostalgi att gräva i när det gäller att flirta med en svunnen epok. Och filmhantverkarna gör väl vad de ska mer eller mindre, men oj vad trist det blir. Finns inget större att klaga på vad gäller hantverket och tekniken, men den här gånger faller det rejält på manus och i berättandet. Storyn känns otroligt oengagerande och (ap)trist. Försök till humor och den vanliga slapsticken, men det blir lite torftigt. Och det som presenteras är inte direkt något att lagra i skrattbanken. Man har sett det så mycket bättre från just Pixar och Disney.

Kan kidsen bli underhållna? Jag tror inte det. En lång transportsträcka innan filmens klimax och final, ointressanta händelser på vägen dit. Min dotter verkade halvhärtat intresserad efter ett tag och jag tror inte det är en film som lämnar några större intryck. Möjligen kan man ha haft samma tankar från producenthåll när man närmare undersöker vilka skådisar som kan dölja sig bakom de olika rösterna, för det är ju så att varje animerad film av värde numera också ska hålla sig med en snygg rollista i röstfacket.
Här hittar man dock inte en endaste känd röst. I alla fall inte för oss utanför USA. Undantaget är kanske Stanley Tucci (The Terminal) och Jeff Daniels (Dum & Dummare) som dyker upp i ”biroll-röster”.

Nej, Space Chimps är dessvärre inget att minnas, och det blir extra trist när det ändå känns att det finns potential och rätt bra med underlag för att skruva till något rejält underhållande.
Oerhört lättglömt.

Betyget: 1/5

Jan 16 2010

D-War (2007)

Enligt en gammal koreansk legend kommer världens öde att avgöras i kampen mellan gott och ont i form av två jätteormar (!) Vart femhundrade år blossar kampen upp, och nu är det dags igen.
Av någon outgrundlig anledning tas striden den här gången till Los Angeles som får finna sig i att bli demolerat i bästa Godzilla-stil.

Låt mig säga så här, ibland kan man förstå varför vissa filmer på dvd slumpas ut till löjligt låga priser. Maken till uslare film har inte skådats på bra länge.
Det mest ofattbara är att upphovsmännen faktiskt lyckades med konststycket att få västfinansiärer till detta sunkiga projekt. En historia som helt klart borde ha stannat i Korea och Asien, där det uppenbarligen finns en fascination för dramatiska överspel som den stinkbomben bjussar på.
Skådespelare som tragglar fram sina repliker på ett sådant sanslöst dåligt sätt att man hoppas att de ska få ordentligt med spö av den elaka jätteormen som envisas med att dyka upp i parti och minut.
Ologiska luckor i manuset, personer som plötsligt dyker och försvinner utan förklaring, en klippning som verkar gjord på fyllan.

Effekterna är väl det enda som skulle kunna få nåd i det här spektaklet, men tyvärr drunknar de i den övriga uselheten som är så markant att jag för ett ögonblick funderar på att stänga av eländet. Tack och lov tar filmen dock slut relativt fort och D-War kan härmed förpassas långt in i glömskans arkiv.

Irriterande dåligt.

Betyget: 1/5

av Steffo • Postat i 1 • Taggad
0
Dec 12 2009

A Sound of Thunder (2005)

Någonstans mitt i den här filmen kan jag inte låta bli att känna något annat än lite vemod.
Vemod över att här finns en filmidé som hade kunnat bli något riktigt bra.
En story som på manusstadiet kittlar fantasin, och för sitt inre ser man hur bra det faktiskt hade kunnat serverats som en visuell och tankemässig fest.

I stället tittar jag på ett hafsverk till film.
Uppläget är synnerligen intressant, i framtiden har man utvecklat en tidsmaskin som kan ta människan bakåt i tiden (märkligt nog tjatas det hela tiden om bakåt, varför inte framåt…?)
En skrupelfri affärsman (Ben Kingsley i en sliskig och totalt intetsägande roll) har lagt beslag på maskinen och låter stenrika betalare resa tillbaka i tiden för att få jaga dinosaurier (!) med självupplösande kulor som inte lämnar några spår.
Varje expedition leds av biologen Travis Ryer (Edward Burns) som ser till att besökarna följer de viktiga reglerna att aldrig någonsin (1) lämna något kvar, (2) förstöra något levande och absolut (3) inte ta med sig något tillbaka.
Följden av att göra något av ovanstående skulle bli att evolutionen skulle rubbas och nutiden skulle få ett helt annat utseende.
Självklart kan ni räkna ut vad som händer ca 15 minuter in i filmen.

Nu är det upp till Travis med trogna följeslagare att klura ut vad man ska göra för att ställa allt tillrätta innan evolutionen, via ständigt insvepande tidsvågor, hotar att helt utrota människan som varelse.

Håll med om att upplägget, baserad på en novell av den inte helt okände Ray Bradbury, låter rätt intressant.
Därför blir också fallet extra hårt. Filmens stora minus blir specialeffekterna som verkligen ser ut att vara tillverkade i första bästa hemmadator. När det är som värst går det liksom inte att bortse från uselheten, på gränsen till komiskt faktiskt. Att väva in effekter i en film är en konstart i sig, men när det verkligen syns att skådespelarna agerar framför en filmduk, känns det som att skåda en gammal b-rulle från 50-talet.
I samma ögonblick slås jag av att det finns en viss charm i detta också, filmer som passerar gränsen och blir underhållande just för att de är så mediokert tillverkade.
A Sound of thunder tillhör dessvärre inte den kategorin eftersom den helt klart gör anspråk på att vara en seriös framtidsthriller.

Bakom verket står Peter Hyams, för mig mest känd för att en gång i tiden ha regisserat Capricorn One om tidernas största rymdbluff. Han gjorde dessutom en helt okej uppföljare till Kubricks klassiska 2001; 2010.
Här verkar han dock ha kört vilse i pannkakan och nöjer sig med att släppa ut filmen i det skick vi skådar. En titt i Hyams meritlista avslöjar dessvärre att karln inte direkt rosat marknaden de sista 20 åren.

Edward Burns som filmens hjälte, Travis, känns aningen malplacerad. Burns är ingen dålig skådis, men det är förvånande att se honom i film av den här sorten. Burns, som dessutom är en gedigen manusförfattare, brukar ju normalt hålla sig till dramer om om kärlek och känslor. Kände han måhända för en liten lekstund här?
Catherine McCormack (Braveheart) spelar kvinnan som en gång i tiden uppfann tidsmaskinen innan den illvillige affärsmannen Hatton (Kingsley) lade rabarer på den. Nu får hon chansen till upprättelse när hon och Travis måste försöka göra allt för att vrida tillbaka tiden och evolutionen igen.
Och återigen, Ben Kingsley verkar ständigt ta vilka dussinroller som helst bara lönechecken är bra.

Trots den bistra kvalitén på produktionen vill man veta hur det går och framför allt få reda på hur manusförfattarna har tänkt sig att knyta ihop den berömda säcken.
Lite lusläsning på nätet talar om att filmen drogs med stora problem vid produktionen. Inspelningen på plats i Prag stördes av översvämmningar och dåligt väder, produktionsbolaget bakom filmen gick i konkurs och plötsligt fanns inga pengar kvar att färdigställa filmen på det sätt som var tänkt.

A Sound of Thunder kanske inte fick den behandlig som manuset förtjänade, men tyvärr dras slutresultatet med en rejäl b-stämpel som säkert inte var meningen från början.

Betyget: 1/5

Okt 29 2009

Outlander (2008)

Jag försökte verkligen gilla den här filmen. En liten stund i början.
Fantasi och förutsättningar finns ju.
Tänk er en högteknologisk rymdfarare från en annan värld som kraschlandar på jorden, i Norge (!) runt 700 e. kr och ovetandes i bagaget har en objuden gäst med sig från sin egen värld. Nog finns där ett ämne som det kan spinnas vidare på. Kanske t o m byggas en intressant story på. Men det funkar inte. Hur mycket jag än vill, så blir detta aldrig mycket till film. Den första kvarten lovar gott, men sedan blir det bara träigt och b-aktigt.

Först tas vår hjälte, rymdkillen kainan, som fånge och behandlas allmänt omilt av de klyschiga norska vikingarna (som naturligtvis pratar engelska). Sedan är han med och gör en heroisk insats, och av bara farten är han plötsligt grabben hela dan! Och just farten på filmen är ett stort problem. Ett irriterande problem faktiskt. När man börjar fundera på om det inte är dags för en slutfight snart, eller när man börjar fingra på snabbspolningsknappen under ett lamt försök till filmromantik i vildmarken, då är det illa för en filmnörd som undertecknad. Filmen är på tok för lång och borde ha kortats rejält. Rymdtemat vs tidig medeltid slarvas blixtsnabbt bort och b-känslan går liksom inte att skala bort hur mycket man än vill. Inget större fel på specialeffekterna dock, men tyvärr håller det inte för att väga upp de andra svaga ingredienserna.

På skådisfronten kan man ju undra vad gamle John Hurt (Alien) och Ron Perlman (Hellboy 1&2)har gjort för ont för att tvingas ställa upp på det här. Eller är det helt enkelt lättförtjänta pengar för väldigt lite prestation? Och James Caviezel som hjälten kainan fungerar ju bildmässigt, men är på tok för stel och fyrkantig i sin roll. Om han ändå hade fått behålla sin strålpuffra som han så klantigt slarvar bort i början.

 Outlander kändes intressant på papperet och på omslaget, men visade sig oerhört tunn när det gäller att leverera. Snabbglömt och dåligt.

Betyget: 1/5

Okt 22 2009

Robocop 2 (1990)

Ibland kan det vara oerhört kul att återse filmer som man såg när de var nya och relativt färska.
Eller inte.
Att återuppleva Robocop 2 är en smärre plåga.
Jag kommer ihåg att jag fann stort nöje i den första filmen om plåtsnuten som inte lade fingrarna i kors, och likaså gjorde publiken och kritikerna. Den då rätt ökände regissören Paul Veerhoeven hade skapat något nytt, actionvåld med satir. Skratt som fastnade i halsen. Och det såg bra ut. De för sin tid enastående effekterna firade stora triumfer. Till och med träskallen Peter Weller i huvudrollen som expolisen Murphy, som efter sin död får en ny chans i och med förvandlingen till Robosnuten, gjorde en fräck insats.
Naturligtvis var det bara en tidsfråga innan en uppföljare måste tillverkas.

Vid det här laget hade Veerhoeven redan gått vidare till andra intressanta projekt och Irving Kershner, med meriter som Rymdimperiet slår tillbaka och den usla Bond-bastarden Never say never again, fick regiuppdraget.
Men Robocop 2 är allt annat än bra.  Rent förfärlig faktiskt. Tillverkad helt uppenbart på rutin. Träig dialog, inte tillstymmelse till den ironi och satir som föregångaren hade, även om smått desperata försök görs.

Direkt tramsig är historien om att Robocop nu är förlegad och man behöver en ny tuffing i plåtmodell och uppgraderad version. En slipad brutta med talang för fjäskeri kommer på den smarta idén att använda sig av en tungt kriminell hjärna i det nya plåthuvudet. När en efterlyst knarkkung avlider ser hon sin chans. Synd att ingen kunde tala om för henne att man aldrig ska använda sig av en knarkberoende hjärna i en plåtpolis, effekterna blir naturligtvis förödande när den här nya plåtjönsen mer är intresserad av att skaffa droger än upprätthålla rättvisan.
Sedan staplas mer eller mindre ointressanta scener på varandra. Det som svider mest är att klippningen verkar ha skötts av någon tjomme som aldrig förut satt sin fot i ett klipprum. Eller bör man misstänka den tidens lättstötta censur kanske…?

På vägen till den väntade finalen där original-Robo (givetvis) dyker upp och ställer allt till rätta, hinner man reta sig på det mesta. Allt från de hiskeliga kläderna på statisterna till att Peter Weller tackade ja till denna uppföljare. Han styltar mest omkring och ser allmänt slö och ointresserad ut. Likaså kan man undra vad Nancy Allen i rollen som partnern Lewis skulle ha i denna film att göra. Snacka om utfyllnad.

Robocop 2 var ett hafsverk som surfade på vågorna av den första framgången, och idag kan jag inte fatta att jag på allvar tyckte att denna uppföljare var ok en gång i tiden. Naturligtvis följdes sedan denna soppa av den ännu värre Robocop 3.

Då hade i alla fall Peter Weller vett nog att inse att Robos tid för länge sedan var förbi.

Betyget: 1/5