Kategori Andra trevligheter

Nov 1 2013

Tema Rysligheter – Epilogen

Se där ja.
Precis 13 filmer landade vi på också! Ett sammanträffande eller en nostalgisk tanke?
Ryslighetstemat stänger sin säck för den här gången. Kanske har du fått några nya tips här, eller har du bara hängt med på resan ändå. I vilket fall som helst tackar Flmr för visat intresse.

Snittet på ”temat” ger ett stadigt 2,5 i betyg. Kanske är det signifikativt för genren? Det ÄR svårare att hitta tunga betyg i en kategori som egentligen lever på att nästan massproducera, tala till våra tacksamt skrämda sinnen, utan att behöva ägna sig alltför mycket åt kvalitén i många (inte alla) fall.

Guldkornen finns dock! Precis som det finns MASSOR av ryslig film därute! Det här temat skrapade bara liiite på ytan och hade heller som sagt inga större ambitioner att vara ett helt omtag. Fokus låg ju, som förvarnats om, på nyare alster. En Halloween och en ruggig höst kräver ju naturligtvis OCKSÅ sina gamla godingar, men dom har ni redan koll på!

Det blev ett par ordentligt intensiva och…intressanta sommar/höstkvällar trots allt inför det här lilla höstruskiga temat.
Och naturligtvis behövs inte ett tema för att andra rysliga titlar ska hitta in på bloggen lite till vardags sådär. Vänta bara.

Nu återgår Flmr till lite business as usual under ett par veckor. Snart är det ju dock jultider gubevars, och vem vet vad som då kan hända!?
Och vad är det som säger att november inte kan bjussa på ett och annat (förhoppningsvis) intressant spår…?

…..och vad var det nu det stirrande ögat såg där i nyckelhålet…..:

 

Okt 14 2013

Temadags: Rysligheter – prologen…

Ja men jag drar väl av ett litet tema igen då.
Vrid tillbaka tiden ett par snäpp.
Kanske var det 1979. Kanske var det 1980. Lite oklart där. Det som dock var kalasklart var att det var på hösten, jag spelade fotboll och vi var på ungdomsturnering.
En helg. I Västerås.
Evenemanget hette Aros-cupen, jag kommer knappt ihåg hur det gick, hur Västerås såg ut, vad alla mina fotbollskamrater hette…eller några andra praktiska detaljer.

Det jag istället kommer ihåg, och som för alltid sitter inbränt i mitt medvetande till dags ände, är att det var då jag såg en rysare..skräckfilm på bio för första gången.
Med kompisar i ett biomörker som under drygt en och en halv timma kändes förlamande och förlösande på samma gång. Jag plus tre (kanske fyra) av fotbollspolarna på en biograf i en främmande stad. Vår nya bekantskap på vita duken hette Michael Meyers, den obehagligaste figur som någonsin vandrat runt i en löjlig mask. Att titeln dessutom var Alla Helgons Blodiga Natt var ju liksom lite småtabu-härligt. Vi fick så att säga vad vi gapade efter. Ironiskt nog nästan inte en droppe blod i hela rullen, men ack så mycket mer av obehagliga ljud, stämningar, skuggor och lite gamla hederliga jump scares.
En underdrift att säga att vi den senkvällen ganska tilltufsade strök längs husväggarna hem mot den tillfälliga förläggningen.

Kanske var det ändå där och då jag någonstans fastnade för det här med att bli skrämd i biomörker. Fast med stil då alltså.
Ta det inrullande 80-talet. Skräck och rysare fullständigt vällde in. Den ena egentligen sämre än den andra. Att videofilmsmarknaden passade på att explodera gjorde ju inte saken sämre. Det var Studio S på tv, snacket på skolgårdarna. Filmerna man bara var TVUNGEN att se. Och låt oss vara ärliga…det mesta var skit. Riktigt sunkiga historier där manus rymdes på en ansträngd sida och resten fylldes ut med blodiga och galet konstruerade scener som fick tonåringarna av sin tid att ömsom tjuta av obehag och förtjusas på ett synnerligen konstigt sätt.

Är detta mitt tidigaste minne av aktivt tittande på skräck och rysligheter?
Tja, kanske i alla fall om vi pratar filmer av modernare snitt. Gamla läckra svartvitingar som Frankenstein, Dracula, Mumien, Skräcken i Svarta Lagunen kanske inte räknas?

Inte heller gamla godingar från 50-talet som Myrorna eller Spindlarna, vilka statstelevisionen då och då under 70-talet brukade veva ut under sena (typ 23.00!) klockslag. Hade man tur fick man vara uppe och insupa SKRÄCKEN… (hrm…)

Nä, 80-talet var den stora förändringens tid. Nu skulle dessutom finfina rysaralster som t.ex. Exorcisten (fortfarande kanske den mest obehagliga skrämselrulle jag sett) och Rosemarys Baby tas igen. Sida vid sida fanns också det nya; Fredagen den 13:e (där jag dock klev av efter del 2 typ), Stilla Natt, Blodiga Natt, Evil Dead, Toolbox Murder, Boogeyman, The Burning osv.
Ja ni hör ju själva.

Ganska snart märkte jag ändå att de filmer som gav mest tillbaka på skrämsel-o-metern var de som satsade sina bucks mer på läbbig musik, lek med skuggor och ljus. De filmer som sakta byggde upp obehaget istället för att fläska på med goriga effekter. Den skräck och rysligheter som gav mest i sinnet, och verkligen uppfyllde förväntningarna var just den som inte var så uttalad, den som inte syntes, den som bara anades…och visst…den som kanske gav en payoff i form av en slutlig läbbig effekt på något sätt.

Rysare/Skräckfilmer har nog ändå varit en återkommande inslag i mitt filmliv. Kanske inte  som en favorit, mer en ständig följeslagare. Ganska snart lärde jag mig också kryssa mellan blindskären och föresatte mig att försöka se kvalité istället för kvantitet.
Vilket har gått ganska bra tycker jag nog.

De flesta klassiker i genrer som slasher och skräck har avhandlats. De mest meningslösa alstren, de som endast tagits fram för att frossa i kroppsdelar, blod och andra vätskor, har med gott samvete kunnat lämnats därhän. Ibland har man ju snubblat in i rullar som man inte hade en aning om hur de skulle vara. Ibland spott och fräs. Ibland ett förvånat ”positivitets-hoppsan”! Filmer som kunde få en triggad biosalong att gemensamt lyfta från stolarna med några välplacerade scener här och där. De bästa alltså.

Nu är mörka hösten här, och vad känns väl då naturligare än att foka på lite ruggigheter…?
Snart är det ju dessutom Halloween-högtid igen..!!
Flmr tjuvstartar således skrämselnatten med ett ryslighetstema där obehagligheterna får samsas om utrymmet. Jag låter 80- och 90-talet sova gott och satsar på filmer av lite nyare snitt.  Inte heller kommer jag  att utge mig för att ta ett helhetsgrepp på samtliga typer av filmer som kan hittas inom denna något lugubra kategori. Urvalet har varit oerhört selektivt och jag har dykt ned i filmer som på ett eller annat sätt möjligen (kanske) förtjänar sin plats i detta forum (vissa sommarkvällar och höstaftnar har varit väääldigt långa kan jag avslöja…liksom i vissa fall rejält obehagliga).
Och visst, du har säkert redan både glott på och arkiverat många av de titlarna jag ämnar dra upp här. En del kanske du inte ens skulle kalla varken rysare eller obehagliga. Men som sagt, kategorin är både stor och diffus.

Kanske (troligen) du heller inte alls håller med om mina omdömen, och då är du som vanligt synnerligen välkommen att kommentera här!
( å även om du håller med så klart!) Den här genren är ju lätt en av filmmediets mest fullmatade, och det här blir ju egentligen bara ett plaskande på ytan. Kom ihåg, jag är ingen skräckexpert eller kännare på något sätt.

Ok…från och med i morgon: Tema Rysligheter och Obehag…nästan i ett svep!

Sep 18 2013

Filmspanarna: Utmana din smak!

Månadens tema kan vara ett av de intressantaste experiment jag någonsin deltagit i.
Som varande filmbloggare är man ju van att styra och ställa lite som man vill i sin filmvärld. Lägga fokus och span på sådant som man själv har valt ut, eller känt någon sorts dragning till. Undvika det man inte är intresserad av (eller iaf inte tror sig vara intresserad av), bestämma själv över vilken riktning de kommande dagarnas filmbloggande ska ta. Vilka framtida alster man vill införliva i sitt filmbibliotek eller upplevelsebank.

Kanske just därför månadens utmaning föddes?
Det går dock inte att låta bli att känna den där utmanande, kittlande, känslan. Att man kan få vara med om något väldigt ovanligt.
Tanken här är lika alltså att en i hemlighet utsedd filmbloggarkollega väljer ut en film åt mig som jag ska kika på och sedan skriva ned tankar om. Sedan gör jag samma procedur åt någon annan i filmbloggarkretsen. Den enda regeln är att det ”måste” vara en film eller produktion som man ”normalt” inte skulle titta på eller skriva om.
Now, isn´t that a challenge!?

Ni möjliga läsare här på bloggen vet ju såklart sedan gammalt att Flmrs inriktning ligger mest på film från Hollywoodfabriken over there, med en och annan svensk produktion som ibland smyger sig in.
Så vad gör man då med en ungersk ”konstfilm” på 2 timmar och 26 minuter?
Naturligtvis är det bara att greppa utmaningen by the balls och dyka rakt in i det. Antingen blir det epic fail eller något alldeles märkligt annorlunda!

Dagens utmaning till the house of Flmr kommer från Filmspanar-Jessica på The Velvet Café som gav mig i uppdrag att se filmen ”Turinhästen” från 2011. Ett ungerskt drama i svartvitt av den kände (har jag förstått efter att ha konsulterat cyberrymden) Béla Tarr. En man jag aldrig hört talas om, men som uppenbarligen älskar att använda långa molande tagningar utan repliker i sina filmer.
Just detta faktum något som jag snart skulle komma att bli varse med egna ögon.

Klassat som ett ”drama” är det här i korthet historien om en gammal man i ett stenhus, kanske på den ungerska pustan, i slutet på 1800-talet. Tillsammans med honom bor en vuxen dotter. Parets vardag består i att vakna, klä på sig, äta kokta potatisar, hämta vatten. Eller rättare sagt, det är kvinnans uppgift. Den gamle mannen, pappan, har en förlamad arm och hänger mest i huset de dagar han inte är iväg med parets gamla häst som drar en kärra. Oklart vart. (Filmen har ”sålts in” med en sorts prolog om att Friedrich Nietzsche en dag promenerade utanför Turin och försökte skydda en häst som piskades av sin kusk/bonde…och att detta är en ”epilog” om vad som hände hästen…fast min tolkning av filmen är faktiskt att det inte alls utspelas på det stället. Inte ens i samma land. Kan det vara en allegori…?)

När jag som tittare kliver in i historien vill hästen snart dock inte alls gå en meter längre (sjuk?), och ställs tillbaka in i stallet. Far och dotter tycks omfamna faktumet och ägnar sig istället åt de invanda rutinerna att laga mat, ligga på sängen, klä av och klä på sig…och lyssna på den bitande, entoniga vinden som hela tiden ligger som ett soundtrack över vad som sker.
Sa jag att det var i svartvitt? Utmanande.

Speciellt eftersom regissören väljer att upprepa dessa monotona och likvärdiga procedurer hela tiden. I tysta scener (exklusive vinden då alltså) som är lååånga. Oh så långa. Som lök på laxen bifogas också det mest entoniga musikstycke man kan värka fram på en cello. Påfrestande. Ytterst påfrestande.
I vilket annat sammanhang som helst alltså.

väntan. på vad?

För här kommer twisten; lägg ihop dessa udda (udda!!) ingredienser och jag skådar något alldeles märkligt. Något jag aldrig sett förut. Vad är det egentligen jag ser?
Ett filosofiskt inlägg om tillvaron? Ett sorts förebådande om att vår tid, den inrutade och väl bekanta, är på väg att rinna ut?
I filmen, i denna märkliga ramhistoria, inträffar små detaljer som avslöjar att ett mönster håller på att brytas. The everyday life förses med ett par små avvikande händelser. Vad betyder de? Hur påverkas parets handlingar och tankar?
Jag vet inte riktigt. I ärlighetens namn vet jag inte alltid här vad det är jag tittar på, eller hur jag ska förhålla mig? Borde jag tänka på något? Borde filmen tala till mig på något sätt? Och vad vill den säga?!

Istället fokuserar jag mer på det visuella. Fascineras stundtals (ja faktiskt!) av de enorma långa tagningarna, en kamera som ligger kvar, dottern och pappan som rör sig in och ut ur bild. Just det bildmässiga upplägget som sådant är faktiskt rätt läckert! Totalt består filmen av ”bara” runt 25-30 klipp. Vilken galen skillnad mot alla de popcornsspektakel man brukar konsumera!

Regissör Tarr nöjer sig alltså heller inte med detta, utan kryddar anrättningen med ett svartvitt foto och enerverande musik…som tillsammans med den tjutande vinden och avsaknaden av mänskliga röster gör detta till något av det mest tokiga jag skådat.
Ändå kan jag inte sluta titta. Som att det finns något där. Något som håller mig kvar och får mig att vilja veta hur det hela ska sluta. Allt det här som händer och sker, denna icke-handling, påverkar mig mycket mer än jag någonsin hade kunnat tro. De oändliga tagningarna sätter tålamod på prov, men äter sig också in i sinnet på ett utmanade och nyfiket sätt. Och vilken utmaning det måste ha varit för skådisarna tänker jag. Onekligen undrar man hur många omtagningar det behövdes vid vissa tillfällen.

Dialogen är obeskrivligt obefintlig. Typ. Det tar runt 20 minuter (om man bortser från en torr berättarröst precis i inledningen) innan ett enda ord yttras. Filmens första drygt 10 minuter innehåller en enda lång kamerasekvens på parets gamla häst som drar en vagn i motvind. Kameran går ut och in mot hästen. Det blir både naket och påträngande på samma gång. Otroligt effektfullt och stämningsframkallande.
Eller förväntansfullt. När så en tredje person dyker upp en bit in i handlingen, hoppas man på det bästa. Men vad händer, den besökande gubben förlorar sig i en sorts Nietzschiskt utsvävning i en monolog om alltings varande. Eller inte. Jag vet inte, jag blir inte klok på det.
Sedan försvinner han igen.

Turinhästen är en film som prövar tålamodet. Helt klart. Inte på något sätt lätt att ta till sig. Hade jag inte fått den här utmaningen hade jag aldrig någonsin tittat på den här filmen. Trots att jag nog egentligen inte fattar någonting framkallar den känslor av olika slag. Inte minst nyfikenhet. Filmens final är egentligen lika obegriplig som dess övriga minutrar, men framkallar ändå en sorts…sorgsenhet hos mig som glor.

Det går heller liksom inte att betygssätta den här filmen. Den är absolut inte bra. Men heller inte dålig. Obegriplig javisst, udda och märklig. Fascinerande rent visuellt, utseendet liksom borrar sig in i medvetandet. Kommer jag att se något annat av herr regissör Tarr? Knappast. Kan jag rekommendera den här filmen i Spanarkretsen? Mmm, oklart. Det är en stunds självplågeri. Men kommer laddat med ett par rejäla upplevelser i form av det visuella måste ändå erkännas.
Trots att det inte är en film jag kan ta till mig som en positiv upplevelse, ångrar jag inte för en sekund att jag suttit igenom dessa 146 minuter av förvirring.

Ett omnämnande också till Jessica som gav mig den här uppgiften och verkligen lyckades pricka in dagens uppgift; en udda film som absolut inte hittas i mitt ”normala filmliv”.
Kan inte påstå att jag jublade direkt efter den här upplevelsen, men banne mig om det ändå inte var både utmanade för filmsinnet och nästan lite nyfiket…roligt…att försöka tycka något om det här.

*************
Efter denna oerhört förvirrande redogörelse hoppar ni nu med fördel till nedanstående bloggare och läser om deras upplevelser av dagens ämne:

Aug 17 2013

Helghysteriskt!

Kan vara den absolut roligaste och mest politiskt
inkorrekta komediserie jag sett på väldigt länge!
Ja jag vet att den gått på SVT, men eftersom jag bara ser sport och nyheter på burken så har den gått helt förbi. (ok jag har hört om den)

Nu i en box nära mig.
Inte så jättemånga avsnitt.
Räcker väl en helg ungefär.
Hysteriskt vanvettigt roligt.

Ricky Gervais är ett geni.
Warwick Davis är en underbar tjomme.

Bäst hittills: när Johnny Depp som sig själv besöker Gervais London-kontor och lackar ur på britten för att denne häcklade Depp och Angelina Jolie för The Tourist.
Awesome.

Ja…det var väl bara det jag ville säga. Typ.
Lediga.

Jul 6 2013

Coming up: the ultimate summer edition!

Se där ja!
Nu tar Flmr ytterligare ett steg och vips blev bloggen en semesterblogg!
Wohoo!

Men vaddå? Innebär detta att det stängs för semestern nu?
Nej då. Icke. Flmr håller öppet, vi har ju Sommarklubben i full gång gubevars!

Däremot KAN det bli lite mindre frekvens på inläggen när softandet, grillandet, badandet (?), upplevandet och HELA den somriga känslan ska få sitt.
Räkna dock med att Flmr kommer klämma en och annan rulle under de kommande 5 veckorna (yes, 5 veckors off!!).

Och som sagt, Sommarklubben rullar ju på stadigt hela säsongen!

Nu är det äntligen semester!

 

 

Jul 3 2013

Filmspanarna: Kvinnlighet

Förra månadens filmspaning fokuserade på begreppet manlighet i filmsammanhang, och då är det väl naturligtvis inte mer än rätt att vi nu vänder blickarna mot det täcka könet. Dagens Flmr fokar alltså på Kvinnlighet i Filmvärlden. Vad innebär DET nu då? Och kanske framför allt; hur används det och har använts inom filmen? Vad hittar vi egentligen på detta begrepp? Och hur luras man det när det gäller att försätta oss (manliga?) åskådare i speciella sinnesstämningar..?

Vi kan ju börja med att konstatera att filmvärlden generellt sett  inte har varit speciell hygglig mot er kvinnor (faktiskt). Om männen sedan filmhistoriens början oftast framställts som tuffa hjältar, fixar-filurer och  coola snubbar som kan det mesta…har tjejerna på film ofta fått hålla sig i bakgrunden, stundtals  hjälplösa och trånande efter den tuffe hjälten. Inte sällan en damsel in distress som ger hjälten den slutgiltiga kyssen som bevis på att han vunnit hennes åtrå, hjärta och beundran.

Ni fattar ju att jag skulle kunna brodera ut denna spaning till flera tusen tecken, det finns oerhört mycket att säga om tillståndet inom film, både historiskt och i nutiden, om det här med manlighet och kvinnlighet. Och hur vi alla framställs och behandlas i detta media. Nu ska vi ju dock tänka på att det är sommar och att det ska hållas lite kort och kanske lite lättsamt. Här istället då en liten titt i backspegeln på vad filmen producerat för smakprov på kvinnlighet, ett ämne att ganska såklart fördjupa sig i och diskutera vidare när tillfälle ges..

lite smink på Sandra = fix!

När Hollywood år 2000 ville göra actionkomedi i Miss Secret Agent som utspelades i kretsen kring skönhetstävlingar verkade idéernas idé vara att anställa Sandra Bullock som filmens ytterst manhaftiga FBI-agent, förse henne med ett stentufft maskulint sätt och sätta på henne långbyxor. Långbyxor! Det ultimata beviset på att här inte skulle anas ett uns av kvinnlighet.

För se, snart sker ju en förvandling där Bullock går från buttert avig till klänningsförsedd skönhet…och vips åkte det på lite smink av bara farten! Ett sanslöst knasigt exempel på vad filmfabriken kan ta till för knep, att spela på de klyschiga fördomarna.

lockande…men lurigt..

Om vi backar bandet en aning och hamnar någonstans i mitten av 40-talet och framåt, syns en annan trend; snubbar som Bogart stötte inte sällan på sköna damer med kurvor, lockande hårsvall, putande läppar och slanka åtsmitande klänningar. Kvinnor som lockade männens åtrå att möjligen begå ett och annat misstag. Mindre bra i de fall då den kvinnliga karaktären också var riktigt skum och spelade i skurkarnas lag. Tydliga exempel på dessa situationer är filmer som The Big Sleep 1948 eller varför inte Kvinna utan samvete 1944. Kvinnligheten som honeytrap. Till och med Hitchcock lät ju James Stewart falla för kvinnligheten när Kim Novak förvred huvudet och förståndet på Jimmy-boy i Vertigo 1958. Just i noirfilmerna verkade en sorts ny typ av kvinnlighet uppstå; den mystiska, vackra och ofta problemfyllda karaktären som man gjorde bäst i att hålla sig ifrån om man var snubbe. Hur snygg hon är var.

varför så mystisk Sharon?

En annan snygging, Sharon Stone, bytte ställning i stolen och korsade benen i Basic Instinct 1992 och vips hade den filmen sålt in sig själv. Stone som skum, lockande kvinna med dunkelt förflutet satte stackars Michael Douglas på hårda prov när han fullständigt lurades upp på läktaren av den galna dos med kvinnlighet som han råkade ut för. Just Douglas tycks ha haft speciellt otur med denna variant av kvinnlighet: den frestande men nog så farliga..eller vad sägs om kvinnorna i Fatal Attraction 1987 och Skamgrepp 1994. Snygga, lockande, förföriska och fullständigt galna! Ett nytt begrepp i Hollywood från 80-talets slut och en bra bit in på 90-talet: den vrålsnygga kvinnan med alla rätt i form av former, kläder och utseende…men med en mental härdsmälta som gjorde henne livsfarlig för de ”stackars” män (kanske mest Michael Douglas nu då) som kom i deras väg. Hotade kvinnan mannens ställning i samhället? Hrm..kanske bäst att inte fördjupa sig för mycket vad de filmernas manusförfattare egentligen hade råkat ut för…eller ville påstå…

Gwyneth perfekt val för nya typen av kvinnlighet..?

I mitten på 90-talet svängde så pendeln lite igen. Borta var den ”farliga” och ”hotande” kvinnligheten. Nu blev kvinnorna plötsligt romantiskt åtråvärda. In med stora vida klänningar och personligheter som andades längtan, åtrå men hela tiden med förnuftet som ledstjärna. Filmer som Emma 1996, Förnuft och Känsla 1995 och Stolthet och Fördom 2005. Jane Austen var plötsligt ett namn på allas läppar. Kvinnligheten blev mjuk och fin. Inte hård och farligt lockande…även om viss lust kunde smygas in under de där fina klänningarna…här togs hänsyn till kvinnans medvetande och sätt att få vara en stark individ…men ändå alltid med en visuell bild av kvinnligheten som det mjuka och ibland nästan löjligt väna.

Möjligen tog en film som Bridesmaids 2011 lite udden av hela den gamla synen på hur kvinnlighet har framställts på film, när det visade sig att även tjejer minsann kunde spy ned sig, skita i handfatet och bete sig allmänt vidrigt. Märkligt nog tyckte man som tittare att det här minsann var lite skönt gränsöverskridande i karaktärsutbudet från Hollywood. Skäms på mig dock! Varför skulle inte kvinnor kunna utföra dessa galenskaper…precis som männen gör! Ett exempel på hur vi som tittare också genom åren vaggats in i dessa olika roller av karaktärer och synen på manlighet vs kvinnlighet..?

styr upp problemen utan snack!

Och hur är det egentligen med kvinnligheten på hjältesidan? Är Sigourney Weaver i Alien-filmerna svaret på kvinnlighet i kombo med tuffhet som sätter grabbsen på plats och minsann kan hantera både kommentarer och badass, vare sig de är manliga eller utomjordiska? Kan Angelina utmana med sina prestationer i Tomb Raider-serien? Eller coola Linda Hamilton i Terminator?

affischen säger ju allt…typ.

Som ni märker har begreppet kvinnlighet tagit en herrans massa vägar genom filmhistorien. Vinklarna har varit många och inte sällan spelat på de gamla unkna föreställningarna om vad som är kvinnligt och manligt. Gör man idag en sorts sammanställning över filmer som pumpas ut, företrädesvis, från Hollywood är jag ganska övertygad om att majoriteten av rullarna fokar på en manlig huvudperson och där han backas upp/”drabbas” av en rollfigur som kommer från något av alla de olika fack vi nu kan stoppa in kvinnligheten i.

Och då har jag ju inte ens snuddat vid filmens stora svarta får..skräckfilmen. DÄR finns mycket att rätta till, för vilka är det idag som springer runt med uppknäppta blusar i minimala shorts….? Skräck och Sex.
Top notch in a man´s world.

När man ser det på ovanstående vis känns det både skrämmande och sorgligt. Faktiskt. Det finns murar att riva anno 2013. Eller är det specifikt för just det kommersiella Hollywood? I Sverige kanske vi ändå går en ny tid till mötes då det dyker upp t.ex. kvinnliga svenska regissörer och manusförfattare som vill berätta historier på sina villkor…?

Självklart lyfter jag på hatten för dessa nya vindar, men konstaterar också att gamla invanda mönster går i cykler och då och då kommer upp till ytan igen. Traditionens makt verkar vara stor framför kameran. Hur upplysta vi än må vara.

Manlighet och Kvinnlighet på film.
Ett fascinerande (och oroande) ämne.

I väntan på nya insikter bjuder jag er nu att raskt hoppa över till vad de andra filmspanarna i bloggvärlden valt att skriva om när det gäller dagens ämne…

 

Jun 5 2013

Filmspanarna: Manlighet

Manlighet.
I filmsammanhang. Sätt in det begreppet i en smidig kontext den som kan.
Eller vaddå, manlighet som begrepp och uttryck borde väl vara bland det lättare att likt en Beckham skruva in i sitt rätta (film)sammanhang.
Kika på filmhistorien, the past and the present.
Filmer spelar ofta, inte alltid, på våra föreställningar om den perfekta tillvaron. En drömvärld, en plats för hjältar. Och hjältinnor. Där både manlighet och kvinnlighet sätts i speciella uttryck och forum.
Idag kikar Filmspanara på Manlighet (kvinnligheten kommer i juli!).

Jaha. Så hur definierar Du manlighet på film..?

Den där supersmarta typen som listigt undviker alla fällor på film?
Den där urstarke kolossen som tycks klara av vilka badass eller vilka betonghinder som helst?
Den där smidige och bedårande snubben som tycks charma sig rakt in i din förtjusning?
Den trulige, bekymrade, överviktige figuren som mest verkar längta bort någon annanstans?

Ojoj, tittar man på filmhistorien och alla de rullar som pumpas ut,
är det liksom bara att take your pick. Det finns en manlighet för alla böjelser så att säga. Och det finns naturligtvis inget rätt och fel i sammanhanget heller. Olika publik dras till olika typer. Det intressanta är ändå att konstatera att manliga hjältar kanske ändå HAR förändrats lite genom årtiondena. Visst, det finns fortfarande publik för en supertrimmad Tom Cruise som hänger utanpå en skyskrapa och flashar en muskulös 50-årings superkropp, en smidig Johnny Depp som osar sexighet och troligen är rätt många kvinnors (och mäns) ”frikort”.

Å andra sidan finns det numera också plats för en pondusmagad Philip Seymour Hoffman eller en lätt sluskig Rolf Lassgård, som med sina personligheter och en sorts tilltalande karaktärer bevisar att manlighet inte bara behöver komma i form av en väloljad kropp, en vighet, förmågan att knäcka varje badass med en rak höger.

”here´s looking at you kid..”

Visst förändras också manligheten genom åren.
Backa lämpligt antal årtionden och plötsligt var Humphrey Bogart så nära den totala manligheten du kunde komma. Eller?
En ruffig drinkare, hård i repliken mot både kvinnor och män. Tog ingen skit från någon. Slog först, frågade sen.
40-talets mediatyp för hur en manlig rolemodel skulle vara?

Fast forward ett antal år…se där knallar Clint Eastwood runt som Dirty Harry. Tar ingen skit han heller och gör gärna uppror mot inkompetenta chefer och kollegor. Gör processen kort med skurksen.

För att inte prata om Sylvester Stallone. Som John Rambo i First Blood! Va! Vilken snubbe! Tystlåten och stenhård på samma gång. Men skilde sig lite från de tidigare stereotyperna då han också visade sig bära på ett sårbart sinne. Ok, han tog inte heller nån skit till slut och visade vart skåpet ska stå! Och Rocky…tja jag behöver väl liksom inte gå in närmare på det..
Schabloner för modellen på manlighet. Fast kanske inte med ensamrätt. En sorts förändring skulle smyga sig på…

Här kommer ett udda exempel: en film som Staying Alive t.ex. (ju regisserad av Sly förresten!) sportar en vig Travolta som dansare med svårigheter att slå sig fram i showbiz. I många läger utskälld som film och som uppföljare till supersuccén Saturday Night Fever. Själv tycker jag det är en rätt underhållande historia, med en Travolta som dansar skiten ur sig gubevars, och plötsligt framträder en lika stor manlighet i den här rullen med en ”hjälte” som till slut har superkoll på de oerhört snygga danssekvenserna!

Vi vänder blickarna mot den underbara filmen Billy Elliot, som ser en liten kille välja balett framför boxning. Naturligtvis inte utan kontroverser, men likväl en annan form av manlighet på film.

Gamle Clintan blev plötsligt ovanligt manlig på äldre dar utan att vifta med puffra eller klippa till skurks i det oerhört romantiska dramat Broarna i Madison County. Visa mig den kvinna (och man) som inte tycker Eastwood utstrålar en sorts vardagslivsmanlighet där…!

Clint tappar helt fokuset på bron…

Ni ser ju själva.
Antagligen skulle jag kunna ägna 1000 tecken till åt att rabbla manlighet i olika former. Kanske kan vi ändå vara överens om att uttrycket manlighet inte på något sätt har ensamrätt på de hårda, tuffa och mäktiga snubbarna. För varje stenhård och osårbar hjälte på film med värsta muskulösa kroppen, finns det också en annan manlighet som ofta kan hittas i de djupare lagren i helt andra filmer.

Dagens filmindustri verkar också på allvar ha tagit till sig detta faktum, och fokar nu ofta på båda inriktningarna. Borta är kanske det klyschiga 80-talstänket där en sann huvudperson med manlighet gjorde bäst i att spöa någon medelst nävar eller vapen i någon form.
Tack och lov verkar tankar och en inre personlighet nu spela minst lika stor roll när det gäller att porträttera en karaktär med manlighet.

Det känns ganska självklart att manlighet på film är sprungen ur ett litterärt arv från länge sedan, om hur hjältar skulle bete sig.
Blev manligheten en sorts skruvad vision av hur gemene man egentligen ville vara? Att trotsa alla faror, smärtor och prövningar för att vinna flickan på slutet? Nu är det möjligt att jag är ute och filosoferar lite för mycket här…men att vara stark, tålig och inte gråta…det är inte länge sedan dessa detaljer var bland de viktigaste egenskaperna i mångas ögon.
Först då var du en man. Någon som räknades. Hollywood har naurligtvis alltid hängt på framkanten och behandlat samhällets stereotyper på synnerligen effektivt sätt.
Byggt en hel (nästan) industri på sina manliga hjältar, sina figurer som gör saker vi andra bara kan drömma om.

Idag är möjligen filmvärlden lite mer anpassad till rådande verklighetsklimat, men visst, vi ser en bekymrad James Bond med nöd och näppe klara skivan.
Låt vara att Bond numera är märkt av sinnliga ärr, bär på mörka minnen och tvivlar både på sig själv och världen. Trots det är han ändå den där slimmade, coola, snubben som gör sig i vilken kostym som helst, rör sig världsvant i diverse metropoler, tål smällar och stryk som en annan Hercules och uppfyller var ochvarannan klyscha när det behövs.

För det är väl till syvende och sist så kanske ändå, att dagens filmvärld behöver karaktärer ur båda kategorierna.
Någonstans förkroppsligar de ju våra hemliga drömmar och synen på The Man.

Hur ska det bli i framtiden då tro?

Tja, i väntan på detta svar kan ni nu med stor energi kasta er över vad mina bloggkollegor i sfären skriver om månadens ämne:

Maj 25 2013

Snart: Sommarklubben – återkomsten!

Sommar i antågande. Igen. Hujedamig så härligt.

summersun

På filmfronten kan ju det som vanligt betyda längre filmkvällar, fler filmkvällar.
Förra sommaren introducerade Flmr sin alldeles egna Sommarklubb, avdelningen med filmer som har  det gemensamt att de alla med fördel kan avnjutas när den stekheta (?) solen gått ned och sommarmörkret smyger på…eller varför inte när juliregnet står som ursinniga spön i backen…filmer du kanske redan sett eller glömt att du gillade. Filmer som jag känner att jag vill se igen under sommaren.

NATURLIGTVIS kommer Sommarklubben till er igen även detta år.
Vilket betyder att här hittas filmer som har den där speciella ingrediensen som gör att de tål att ses igen. Allt är ju som bekant subjektivt, och dessa kriterier utgår från moi allena…men kanske  kommer faktiskt just du  att hålla med i ett eller flera fall.
Tanken är som vanligt lite snabbare och kortare recensioner (hrm,,) och där förutsättningen från början är att de flesta filmerna har ett par år på nacken och redan har överlag goda rykten på underhållningsfronten…

Stilsäkra sommargrepp ur återtittssäcken kanske jag skulle kunna kalla det för egen del.
Eller nåt.

Sommarklubben dyker upp jämsides med den ”vanliga” aktiviteten här på bloggen, och som vanligt räknar jag  med att en och annan gammal fin titel kommer att få sin lilla stund i ljuset. Vilka det är i skrivande stund dock höljt i ett skimrande vårdunkel….

Häng med Sommarklubben 2013 från juni och ända in i augusti!
Snart öppnar den!

 

Maj 8 2013

Filmspanarna: Film om Film

Våren är i skrivande stund här, och så också ett nytt Filmspanartema!

Ämnet för Maj är det något vidlyftiga begreppet Film om Film.
En titt på filmhistorien ger vid handen att det minsann funnits gott om just filmer som handlat om filmer, tillkomsten av speciell sådan, bieffekter av någon uttalad filmhändelse….eller bara en freebasande filmhistoria om ett crew som ska göra en film.

Märkligt nog verkar vi filmtittare tycka det är vansinnigt intressant att ta del av jobbet bakom kulisserna när det ska göras film. Och varför inte! Kanske är det något med det gamla faktumet att film både lurar och engagerar sina åskådare. Och kan vi också möjligen få gotta oss åt något sas bakom kulisserna är ju det också lite lattjolajban.

Ett säkert kort i den amerikanska filmfabriken Hollywood är ju att med jämna mellanrum klämma ur sig just spelfilmer om hur det minsann gick till när en äldre, och kanske känd film, kom till. Är den historien rentav lite känslig kan man alltid väva in den i lite lagom diffusa rökridåer där namn, platser och vissa detaljer har ändrats. Men inte mer än att alla fattar vad som avses.

Idag har jag valt att foka på just en sådan rulle.
1989 fick plötsligt Clint Eastwood för sig att han ville berätta med bilder hur det egentligen gick till när klassikern Afrikas Drottning från 1951, med Bogart och Hepburn, kom till i  räven John Hustons regi. Just den filmen var för sin tid rätt ovanlig då den till huvuddelen spelades in på plats i Afrika. Lite nya grepp från Hollywood vid den här tiden. Filmen omgavs också av rejäla rykten om att den notoriske drinkaren och något burduse personen Huston hellre jagade storvilt i bushen än ägnade sig helhjärtat åt filmproduktionen.

Nu skulle Eastwood gräva djupare i detta, och lämpligt nog tog han avstamp i manusförfattaren Peter Viertel´s självupplevda bok White Hunter, Black Heart från 1953 som handlade just om filminspelningen av Afrikas Drottning. Viertel hade då kallats in som manusdoktor på plats in Afrika, och fick på köpet uppleva en rad galenskaper vid sidan om. Som han sedan alltså skrev en bok på. Smart kille ändå.

hårdingen Huston

Nu använde sig således Clintan av denna historia, omarbetad till ett manus av bla Viertel själv, där de inblandades namn lite lagom snyggt förvrängdes. Eastwood själv tog hand om huvudrollen som den demoniske och jaktgalne regissören ”John Wilson” , mao John Huston, på plats i ett Afrika för att spela in ”The African Trader”.

Wilson är hätsk snubbe som inte lyssnar på någon, går sin egen väg och är mest intresserad av att dra i sig whisky och jaga elefanter. Hans på-platsen-manusförfattare Pete Verril (snygg omskrivning för den riktige Viertel) får i skådisen Jeff Fahey´s skepnad förtvivlat slita häcken av sig för att få den lynnige Wilson att koncentrera sig på filmmakandet. Karikatyrer av både Katherine Hepburn (Marisa Berenson) och Bogart (Richard Vanstone) finns naturligtvis med, men mest som bifigurer då dramat i huvudsak handlar om konflikten mellan Wilson och Verril ute i vildmarken.

Clint som fusk-Huston

Det intressanta med Eastwoods film är att den ganska troget sägs följa händelser som inträffade under den riktige regissören Huston´s eskapader när det begav sig, om än med mindre hittepådetaljer. Redan från början är ju dimridån dock så tunt lagd att vi som tittare inte ska kunna tveka över vad som avses med Eastwoods rulle. Dessutom marknadsfördes alstret under filmfestivalen i Cannes 1990 som filmen med de ”avslöjande detaljerna” om hur det egentligen gick till när Afrikas Drottning kom till.

Naturligtvis har sanningsgraden diskuterats både här och där, bla gick ikonen Katherine Hepburn ut och ifrågasatte händelserna som skildras i filmen och att hon inte alls hade något minne av att vissa detaljer skulle ha inträffat. Å andra sidan var dock inte Hepburn medveten om allt som skedde under inspelningen då hon led av dysenteri större delen av tiden. Dock medgav hon att regissören Huston vid ett tillfälle övertalade henne att följa med ut på en jakt som nästan kom att kosta dem två livet mitt bland skenande djur. Att Huston och Bogart dessutom drack sprit som andra drack vatten är heller ingen hemlighet.

Det må väl vara hur det vill med den exakta sanningshalten i filmen Vit Jägare, Svart Hjärta, men Eastwood (som faktiskt konsulterade John Huston´s dotter Angelica Huston för att få till ”rätt” gestaltning av sin huvudperson) tar naturligtvis här i ordentligt när han får chansen att skildra både dramatik, osämja och konflikter bakom kameran i detta drama om tillkomsten av en film. Dessutom har ikonen Clint också lagt sig till med ett röstläge som mer än någonsin ska påminna tittaren om gamle Huston´s person. Med andra ord en film som inte riktigt själv vill erkänna vad den handlar om. Men å andra sidan heller inte vill förneka detta.

Är detta då en bra film?
Nja, jag har sett filmen två gånger och det känns som ett av Eastwood´s svagaste kort i karriären. Både som skådis och regissör. Filmen blir mest ett staplande av scener på varandra, en rätt överspelande Clint i huvudrollen och en ganska trött historia som egentligen inte leder någonstans. Trots sin möjliga verkliga bakgrund känns det som hela situationen blir lite larvig och att man troligen skulle ha låtit dessa anmärkningsvärda detaljer från originalfilmens tillkomst få vara just små detaljer som kanske, kanske inte, var sanna.
Filmen blev också Eastwood´s största flopp under 90-talet som regissör.

Jahaja, så kan det gå när det ska göras film om film!

Med detta skrivet är det nu hög tid att du tar dig vidare och studerar nedan vad övriga bloggers i sällskapet har skrivit om ämnet ifråga!

Apr 28 2013

Vinnare i tävlingen!

Jahapp.
Så är den lilla tävlingen som Flmr och tv-kanalen Silver utlyste avgjord.

Hur kul som helst att få säga Grattis till Magnus Edvardsson som vesslesnabbt levererade de rätta svaren:
1. Bruce Willis
2. Sarah Polley

Snyggt jobbat och strax letar sig en filmkasse hem till dig via posten.

Tack till alla ni övriga som testade lyckan!

Apr 22 2013

Tävla med American Independent Week och tv-kanalen Silver!

Den 22 april drog den amerikanska indiefilmens nya mecka Tribeca filmfestival igång och detta uppmärksammar kvalitetsfilmkanalen Silver med den tredje upplagan av American Independent Week – en temavecka som förvandlar ditt vardagsrum till en filmfestival  med det bästa amerikansk indiefilm har att erbjuda!

Mellan 22 och 28 april visas amerikansk independentfilm  24 timmar om dygnet, sju dagar i streck på Silver. Bland höjdpunkterna finns The Machinist med Christian Bale,  Bret Easton Ellisfilmatiseringen The Rules of Attraction med Kate Bosworth och Shannyn Sossamon,  Todd Fields In the Bedroom med Marisa Tomei och Tom Wilkinson, och Cameron Crowes hyllningsdokumentär Pearl Jam Twenty.

För att fira detta anordnar Silver en tävling där du vinna en cool tygkasse proppad med fyra filmer: Moonrise Kingdom, Your Sister’s Sister, Magic Mike och Take This Waltz.

Allt du behöver göra är att svara på dessa två frågor:
1. Vad heter den inte helt obekante actionskådespelaren som dyker upp som polis i  Moonrise Kingdom?
2. Vem har regisserat Take This Waltz?

Maila ditt svar samt namn och postadress senast lördag 27/4 till flmr01@gmail.com och ta chansen till lite snygg kvalitetsunderhållning!
Snabbast inskickat rätt svar tar hem priset!

Skynda skynda!

Apr 20 2013

This just in: Tema Hitch förlängs!

Jamen så här var det…
Från början skulle det ju vara ett vardagsveckotema. Fem av mina favoriter från mästerregissörens digra arkiv. Började med att göra ett första urval och slutade på 7 stycken favoriter.

Efter en massiv omtitt av samtliga alster lyckades jag få ned antalet till 5. Fast med lite missnöje. För egentligen tycker jag ju att det kanske borde vara just 7 stycken favoriter här.

Och plötsligt känns det lite fel att undanhålla er även de sista två i min absoluta Hitch-topp.

Eftersom jag nu är den som bestämmer över min egen filmblogg tas här beslutet att helt enkelt förlänga Temaveckan en liten bit in i nästa vecka, då två ytterligare alster förtjänar lite uppmärksamhet.
Sedan har ni nog fått hela min Hitchcock-topp!

Och kanske passar det sig också lite behändigt vartefter att avsluta hela temat med just den film som Hitch själv räknar som sin egen favoritfilm….!

Så, häng med på temat ett par dagar till vetja!

 

Apr 14 2013

Coming up: Hitchcock-tema!

Alfred Hitchcock.
Bara namnet gav mindre rysningar av lika delar spänning och visst obehag när jag var mindre. Man hörde att …”Hitchcock gjorde filmer som ingen annan. Både lite läskiga och lockande farliga på samma gång…!” Man var ju inte så bevandrad i filmens fantastiska värld då, så därför framstod den lille trinde regissören plötsligt som rena demonen när det gällde att tillverka filmer och utsätta oss som tittare för obehagligheterna.

Vet att både morsan och farsan pratade gott om Hitch, och hade man tur när man blev lite större och det faktiskt gick en rulle på tv:n kunde man få sitta med och glo. Mitt minne av första mötet med t.ex. Psycho kommer alltid att vara fastetsat i minnet. Upplösningen med mamma i gungstolen….yaaak!

Idag har jag närmast ett nostalgiskt förhållande till Hitchcock, sett många av hans filmer under åren. Sett om många, sett en del fortfarande hålla helt ok. En del andra fallit för tidens tand…och en del som fortfarande har just det rafflande…”det” i sig!

Att återvända till Hitchcock är både att resa i tiden tillbaka till ett annat sätt att göra film och…. möjligen (lite olustigt)  förundras över hur det egentligen stod till med kvinnosynen hos vår regissör. Var kanske det bästa han visste att plåga sina kvinnliga stjärnor på film på det ena eller andra sättet..?

När det gällde manliga roller förlitade han sig ofta på ess som t.ex. James Stewart och Cary Grant som stabila karaktärer. Kvinnorna däremot fick ofta vara offer och ganska hjälplösa…Tippi Hedren, Kim Novak, Doris Day.. Men visst, där fanns också en näsa för hur man leder publiken i en viss riktning. Att avslöja saker för oss som tittar men låta huvudpersonen fortsätta sväva i ovisshet. Genialt och inte sällan spännande! Mycket kan säkert sägas om denne mans underligheter, men ett som är säkert är att han för alltid gjort ett avtryck i filmhistorien.

Länge har det också känts som att det banne mig varit dags för ett litet minitema i ämnet Hitchcock. Och nu är det väl dags för det då. Ett tema som skulle kunna växa ut till något alldeles enormt med tanke på Hitch digra katalog. Nu har jag dock bestämt mig för att hålla det lite stramare och därför kommer fem stycken filmer att tas upp under den kommande veckan. Alla har vi väl våra olika favoriter, men jag har valt att fokusera på fem stycken som jag fastnat för. Och naturligtvis snackar vi inte om att sitta och dra detaljer ur något gammalt minne, här har varje film återtittats i närtid.

Kanske är det inte alls de fem filmer du skulle ha tänkt på från början.
Kanske kommer du att sakna någon.

Häng med för att kolla upp detta! Nu  intar Hitch Flmr-bloggen!

Apr 10 2013

Hetast 2013: Sci-Fi…?

Idag får ni  inget Filmspanarinlägg hos Flmr.

Däremot tipsar jag gärna om vad övriga Filmspanare skriver om ”Specialeffekter” denna månad.
Följ länkarna nedan för att kolla läget!

Här kommer också tre stycken rafflande trailers som i allra högsta grad stärker min teori om att Hollywood för tillfället verkar ha tokväxlat in sig på sci-fi-spåret.
Är 2013 året då rymden vs. den förbrukade Jorden tar tillbaka tätpositionen i filmvärlden?

Döm själva.
Hos mig är peppen dock rejält stor, för att inte säga sanslöst förhoppningsfull i vissa av fallen!


 


 


 

Och nu efter denna orgie i effekter: läs Filmspanarnas take på just specialeffekter: