Etikettarkiv: …inte bra.

Okt 5 2011

Natt utan nåd (1968)

Löjligt enkel historia från slutet av 60-talet, en kidnappningshistoria som inte riktigt går enligt planerna.

Amerikansk produktion som utspelas i Frankrike och tycks i många scener följa den franska filmvågens sätt att skildra scener, långa tagningar, märkligt musikval och en grov klippstil som inte direkt får historien att flyta jämt.

En ung kvinna anländer till Paris via flyg och det dröjer inte länge förrän hon sonika är kidnappad av ett slugt sällskap som tänkt sig håva in lite lätta dollars från farsgubben. Kvinnan körs omedelbums till en avlägsen villa vid havet där sällskapet ska invänta lösensumman som ska göra dem rika. Enligt sedvanlig rutin finns den rutinerade ledaren (som ska göra sin sista stöt innan ”pensioneringen”), hans högra hand och den som är den smartaste i sällskapet, den irrationella och drogberoende flickvännen samt den råe torpeden med sadistiska tendenser som hellre vill döda kvinnan på stört. Karaktärer i svart och vitt. Inga gråzoner här inte.

Marlon Brando hade vid den här tidpunkten suttit i frysboxen ett par år på grund av alla sina påhitt och divigheter, men fick här chansen till comeback i liten skala. Som ledarens högra hand Bud är det också han som håller ordning på torpet och försöker sy ihop den unkna kidnappningsaffären så gott det går. Brando gör vad han kan med dialogen och manuset som känns synnerligen stabbigt och väldigt föråldrat. Berättelsen hackar på flera ställen och skådespelandet är överlag stelt och övertydligt, på gränsen till irriterande.

Nog för att filmen är produkt av sitt 60-tal, men den känns verkligen ofärdig och mer eller mindre ihopslängd av nöd. Förutom Brando kan sådana gamla storheter som Rita Moreno och Richard Boone skådas i de andra rollerna, men inte ens mixen av sin tids större skådisar kan hjälpa upp historien till några tillfredsställande höjder.

Gängets galet ologiska plan för att slutföra kidnappningen känns rent irriterande och overkligt omständigt. Filmens klimax utspelas vid husets stränder och är filmat i nattmörkret precis innan gryningen vilket innebär att man inte ser speciellt mycket av det som sker i finalen. Som actiondrama på tok för blekt med ett slut som påstås vara uppseendeväckande för sin tid. Idag rycker vi väl mest på axlarna åt detta.

Natt utan nåd, med den udda originaltiteln The night of the following day blir mest en parentes  i 60-talets filmflora, och kanske inte den succé Brando ev. hade hoppats på. Manuset är för ryckigt och spretigt. Scenerna känns mest staplade på varandra och jag ifrågasätter starkt det allt annat än smarta sättet att hantera sin gisslan. Det mest intressanta jag kan komma på vad gäller den här filmen är hur en nyinspelning skulle kunna se ut och vem som skulle kunna axla Brandos roll.
Russell Crowe?

”If I come back and I find out that she’s not all right, I’m gonna take that burp gun and I’m gonna jam it up your nose… and I’m gonna pull the trigger ‘til it doesn’t work any more.”

Sep 29 2011

Yogi Björn (2010)

Eftersom jag ständigt försöker leva efter devisen om att man inte är äldre än man gör sig, parat med ett stadigt egenpåstående om att jag har en livlig och frisinnad fantasi, så känns det alltid rätt att bänka sig framför en ny tecknad/animerad/datafixad rulle där främsta målgruppen är kids i yngre och äldre åldrar. På senare år är ju framför allt Disney och Dreamworks med sitt vuxenflörtande skyldiga till att även mammor och pappor (och all andra vuxna också gubevars!) kan ha stort utbyte av verken som visas upp.

I de allra flesta fall alltså. Dock inte här.
Yogi Björn kommer en annan ihåg från det ljuva 70-talet. Både som taffligt tecknade kortfilmer (någon gång…om man hade tur i något sommarlovsprogram eller julmorgonsdito..) eller via den serietidning som jag vill minnas fanns under en kortare tid. Yogi och hans björnpolare Boo-Boo hade som enda sysselsättning att sno picknick-korgar från allmänheten i den mäktiga nationalparken Jellystone .  Den ständige antagonisten var förstås parkvakten Ranger Smith som alltid fick på skallen och var losern i sällskapet.

Klart att det skulle komma toppmodern och datoriserad variant på den egoistiske björnens äventyr förr eller senare. Här i Sverige kan vi nog med rätta ställa oss lite frågande till varför, men i USA hör troligen serien till de mer kända under årtiondena som passerat.

Dessvärre blir det inte en av de mer lyckade upplevelserna för ett fritt filmsinne. Storyn är en tunn soppa om att skumma styrande i staden vill stänga den älskade nationalparken, och då tvingas naturligtvis Yogi och Ranger Smith jobba tillsammans för att komma på en plan att stoppa detta. Eftersom  skådisen Tom Cavanagh i rollen som gnällig parkchef  inte ska behöva agera mot två datoranimerade björnar genom hela filmen, kastas raskt också en lättare förvirrad och spånig kvinna in i handlingen som han kan kära ned sig i.

Ambitionen, till skillnad från hos Disney och Dreamworks (här är det Warner Studios som håller i bucksen), tycks uppenbarligen inte vara att flörta med den eventuella vuxenskara som också kan tänkas titta och därför blir resultatet rejält övertydligt, fyrkantigt och utan sting i humorn. Några snygga dubbelbottnade dialoger eller snirkliga passningar står inte heller att skåda så långt man kan titta i den grönskande nationalparken där huvuddelen av filmen utspelas.

Inget fel på tekniken och datafixet dock. Björnarna beter sig de ska anno 2011 i den digitala datavärlden, bakom rösterna hittas självaste Dan Aykroyd (fast det inte låter som det ett dugg!) och Justin Timberlake (helt otippat om du frågar mig!) Cavanagh och Anna Faris får stå för det mänskliga agerandet, men inte ens de kan undvika att det blir stelt och träigt mest hela tiden.

Yogi Björn landar rätt mycket i ett ganska stort ”Jaså” och ”Jahapp”. Ambitionen känns påtagligt liten här och det hela framstår som pliktskyldigt framvärkt utan någon större tanke om helheten. Frågan är om ens barnen tycker det är speciellt kul?
Mättad marknad månne?

“Bears are supposed to avoid people, not run around stealing their food!”
“Boo-Boo and I would never disturb family pic-a-nics!”

Mar 9 2011

Festen är över (1979)

Nej men det här var väl för tråkigt. Uppföljare som irrar ned i diket tillhör ju inte direkt ovanligheterna i Hollywoods digra historia. Här dessvärre ytterligare ett exempel på detta.

Framgångarna med George Lucas´ Sista natten med gänget födde naturligtvis tankar på en fortsättning. Skulle det inte vara lite kul att veta hur det gick för våra vänner från första filmen? Borde man inte försöka sig på att beskriva hur de tacklade resten av det nu oroliga 60-talet?

Enligt uppgift tände inte Lucas omedelbart på idén, men lovade att vara med och producera om någon kunde få ihop ett vettigt manus. Denne någon blev en viss Bill L. Norton som dessutom också fick uppdraget att regissera filmen. I efterhand har Lucas ångrat att han sade ja till det här projektet, av många skäl. Ett var att Richard Dreyfuss tokvägrade att upprepa sin roll, vilket tvingade Lucas att uppfinna en ny figur med kort varsel (karaktären Curts yngre bror…hrm..), ett annat skäl var att Sista natten…hade träffat rätt på precis rätt känslosträngar i rätt tidpunkt och Lucas var ganska övertygad om att det nu var oerhört svårt att uppbringa samma sköna mix av musik, humor, en bra historia och färgstarka bilder. Den nye regissören ville visa upp ett hårdare 60-tal och vrida historien rätt mycket mörkare än vad originalet var. Lucas gav till sist med sig efter ett par kompromisser.

Och mörkare är precis vad det är i filmen. John lever fortfarande för bilar och fart, sliter på den lokala dragracingbanan som glad amatör i jakt på ett kontrakt med ett märkesstall. Steve och Laurie är gifta och lever förortslivet inte så glada dagar där han säljer försäkringar och hon vill börja jobba till Steves stora förtret. Terry har hamnat i Vietnamkriget som rasar för fullt, där han gör allt för att hitta på ett sätt att ta sig hem. Hans kärleksintresse Debbie har hamnat i San Fransisco där alla möjliga vindar blåser och hon har svårt att hitta rätt i tillvaron. Det är studentrevolter, droger, politik och en ny tidsera som bankar på dörren.

Ett antal sidohistorier med andra ord, där det hela försvåras väsentligt av att regissör Norton envisas med att berätta historierna ur olika tidsperspektiv, år mellan varje segment faktiskt…det börjar 1964 och slutar på nyårsafton 1967. Eftersom eftertexterna i förra filmen redan avslöjade vad som hände med karaktärerna blir de här historierna dock föga överraskande eller nydanande.

Att dessutom Norton envisas med att hoppa mellan bildformaten, allt för att symbolisera de olika åren, stilen och tidsaspekterna, krånglar till det onödigt mycket. Till slut sitter jag mest och irriterar mig på de tekniska hittepå-lösningarna och kommer längre från fokuset på historierna.

Ron H med stilren porr-musche!

Ron Howard, Paul LeMat, Cindy Williams, Candy Clark och Charles-Martin Smith ställer troget upp för Lucas och laget, men jag tycker det märks på dem att det handlar om ett rent beställningsjobb och en historia som känns svår att ta till sig. Det man möjligen kan le lite åt är John´s lilla kärleksflirt vid racerbanan med den isländska (!) utbytesstudenten Eva, en historia som för ett par ögonblick lyckas fånga lite av den frejdiga känsla som fanns i originalet.

Gott om musik dock, naturligtvis, och nu märks även inslag av 60-talets mer tyngre rock och provocerande toner…även om Wolfman Jacks röst får vara med även här på ett hörn! Den observante lägger också märke till en ung Scott Glenn som hårfager musikant med rätta looken. Håll också utkik efter Harrison Ford i en uncredited cameo som ”officer Falfa”…just samme Falfa från första filmen…

Festen är över är verkligen en talande titel och när eftertexterna börjar rulla känns det som en nödtorftig och illa behandlad film äntligen har fått gå i mål. Saknad av inte alltför många med ett svagt och föga engagerande manus. Tomgång är väl möjligen rätta ordet här.