Om John McClane mot all förmodan skulle börja begrunda sitt  liv, bli lite ödmjuk, besluta sig för att byta livsstil, varva ned och ägna sig åt kontemplation över den fartfyllda och våldsamma karriär som förflutit…ja då skulle han kanske varit huvudpersonen i just denna film.

Här heter  Bruce Willis istället Jeff Talley och är en ex-gisslanförhandlare från Los Angeles. En incident med olycklig utgång i början av filmen har fått honom att ge upp nästan allt, flyttat till en liten håla i Kalifornien för att bli polischef. Ett ställe där inte mycket händer och det är precis vad Talley önskar. Vardagsproblem med familjen och en lappsjuk tonårsdotter är vad som står på menyn för det mesta.

När tre synnerligen otrevliga kufar gör ett oönskat och våldsamt hembesök hos den något obskyre affärsmannen Walter (Kevin Pollak) och dennes två barn blir det sannerligen annat på dagordningen för Talley och hans poliskår. Walter bor lite lagom avlägset i en ytterst avancerad villa där nu inkräktarna barrikaderar sig i väntan på att deras krav ska uppfyllas. Kanske till och med Talley får anledning att utöva lite av de färdigheter han skaffat sig som förhandlare i kniviga situationer?

Dagens objekt är lite lurigt att sätta ett omdöme på. Dels vill både Willis och filmens regissör Florent Emilio Siri uppenbarligen att det ska handla om ett drama, gärna med undertoner av skuld, försoning och familjeband. Men också om spänningsmoment, tung action och en historia som gärna vill ha en oväntad utveckling. Risken är som alltid att ju fler ingredienser som ska till, ju vattnigare blir det. Eller för kompakt i smaken.

Naturligtvis är inget så enkelt som det ser ut, och Talley blir snart varse att det finns ljusskygga figurer som i lönndom vill ha något från Walters hus då denne uppenbarligen inte har helt rent mjöl i sin affärsportfölj. För att få Talley lite samarbetsvillig mitt i all det andra kaoset kan man ju med fördel då dra in vår hjältes familj som övertalningsargument.

Willis tycker sig för ett ögonblick se Hans Gruber i skuggorna..

När det gäller just smaken på anrättningen som serveras blir det ömson svagt och starkt. Manuset försöker hålla en låg profil på Willis, verkligen distansera honom från den annars stadigt stabile och pondusfyllde karaktär vi är vana att se honom som. Samtidigt ska han genom hemliga mobilsamtal plötsligt fylla någon slags fadersfigurroll för de två kidsen som är inlåsta med skurksen i väntan på upplösningen. Även inom fiendelaget jäser det vad gäller lojalitet och maktkamp och i centrum där finns goth-utstyrde Ben Foster som högst opålitligt och irrationellt skrämselmoment med rent vanvettiga tilltag i parti och minut.

Det känns som filmen vill ta en seriös omväg till ett förväntat slut, Willis gör sitt bästa att spela låg och osäker och själv sitter jag mest och väntar på att karln ska slita fram sin pickadoll, slita av sig till linne och väsa något dräpande till den församlade polisstyrkan innan han ger sig i kast med att göra processen kort med de som förtjänar det. Filmen tar sig så sakteliga igenom ett ganska ok men förväntat manus till en situation som möjligen kan påminna lite svagt om just ovanstående. Naturligtvis har Talley en och annan räv bakom örat, och kan vi förmoda att försoningen med sitt livsöde äntligen inträffar?

Gisslan är inte en av Willis juveler i kronan, men han vet hur agera och föra sig även i historier som denna. Lite småsegt i mitten för att sedan få upp farten något mot slutet. Inga överraskningar rent manusmässigt dock och det gödslas friskt med stereotyper i dagens berättelse. Dock, en Willisrulle har man alltid plats för.
Godkänd  som kvällsmacka.