Om Snuten i Hollywood-filmerna var signifikativa för 80-talets lite flabbiga och mer lättillgängliga kriminalhumorfilmer, så får väl Chevy Chase´s båda skojarhistorier stå för den lite mer…eh..sofistikerade…erhum..och rappare underfundiga humorn. Eller inte. Det däringa är väl som vanlig en smaksak, men klart är att om inte den gode Chevy hade axlat rollen som snokande murveln Irwing Fletcher så vete fan om filmerna hade nått den framgång de ändå gjorde.

Märkligt nog brukar just första Fletch ofta nämnas över filmer när brattiga filmnördar och collegehumorister ska sätta ihop topplistor på både 1900-talets – och 80-talets bästa alster!
Det må väl vara hur det vill med just den saken, men hur som haver har iaf dessa två alster återspelats i min maskin under den sköna ledigheten i skarven mellan april och maj och följaktligen kan följande rapport avlämnas;

Fletch (1985)

Första mötet med Flecth ger en ganska behaglig och underhållande eftersmak. Vi lär oss snabbt att Fletch har näsa för skumraskheter och nästan alltid svar på tal. Eller vaddå nästan, han har alltid svar på tal.
Och minst lika kniviga och luriga frågor. Och när han dessutom inte är nöjd med svaren kör han med lite Wallraffande-under-cover-snokande, ofta iklädd töntmaskeringar.

Här blir han av en slump erbjuden en saftig summa pengar av en okänd riking till affärsman för att mörda denne enligt en uppgjord plan! Obotlig sjukdom och gynnsamt utfallande av livförsäkring anges som främsta skäl. Fletch anar naturligtvis ugglor i den berömda mossen men spelar med. I samma veva håller han dessutom på och snokar i vem som förser Los Angeles stränder med ett aldrig sinande flöde av droger. Behöver jag ens nämna att dessa två historier så småningom korsar varandra?
Tänkte väl det.

gör det mesta för en bra story

Fletch bygger nästan helt på just Fletch och han utstrålning. Chevy är här i sitt esse och få behärskar den snygga konsten av deadpan-humor, de uttryckslösa oneliners som han levererar likt en vitsande evighetsmaskin. Möjligen är själva storyn i filmen aningens komplicerad och ansträngd, men det förlåter man å andra sidan när Chevy får anledning till att dominera med sylvass tunga. Är man ingen vän av Chevy Chase har man naturligtvis inget att hämta här, eftersom filmens upplägg är konstruerat helt för att sätta honom i förarsätet mest hela tiden.

Inte lika flabbigt som tex Eddie Murphy-humor, mer vasst och snyggt, men bitvis lika dumjönsigt och uppställt enligt den något stela komedimodellen som utmärkte i stort sett hela 80-talet. Vissa menar att historien är smart, jag tycker nog det är en rätt trevlig mysterielösarskröna med komiska och snärtiga inslag.

Fletch är tillbaka (1989)

Framgången med den första filmen borgade naturligtvis för en fortsättning.
Här kan man dock direkt ana att manusfolket inte direkt letat efter en någorlunda tät ingång på storyn och dess utveckling. Tvärtom gällde det snabbt att få igång Fletch talanger för munläder och hittepågubbar i hiskeliga utklädnader igen.

Den här gången har Fletch fått ärva ett mansion djupt nere i amerikanska södern och beger sig förväntansfullt åstad med drömmar om att bli plantageägare med rätt att sippa iste på verandan mest hela dagen. Sto besvikelse när egendomen är ett förfallet vrak till hus, men murvelinstikten i honom vaknar när det plötsligt står klart att väldigt många tycks väldigt angelägna om att lägga beslag på marken, om de så ska behöva gå över lik.

Fletch bara måste ju snoka vidare och få anledning att använda alla sina talanger från förra filmen.

Chevy Chase var alltså tillbaka i rollen, liksom regissören Michael Ritchie vilken uppenbarligen den här gången mest satsat på att låta Fletch ha lite kul och förlöjliga alla fördomar om den amerikanska södern. Storyn den här gången är både tunnare och kanske mer ansträngd, men det är också egentligen skitsamma. Det är fortfarande rätt kul att se Chevy dominera dialogerna och köra sina patenterade drapor. Som alltid är birollerna ganska glömda i Fletch-filmerna eftersom Chase dominerar dem till fulla, men här kan man dock notera att han minsann får chansen att hångla upp dåtidens mrs Springsteen; Julianne Phillips (som väl aldrig synts till varken förr eller senare..), och dessutom ge sig i kast med den knorrande…just det…Hal Holbrook som försvarare av söderns manér och livsstil.

born to run…?

Träffsäkert från den här filmen är också lustmordet på allt vad företeelsen med tv-pastorer och hyckleri heter i bibelbätet. I övrigt betydligt svagare manus men Chevy är nog lite roligare med alla sina dialekter, kostymer och framför allt de galna namn han presenterar sig under i tid och otid. Något som också förekom i den första filmen.

En uppföljare mer för anhängare av skådisen Chevy Chase än karaktären Fletch.
Och visst går det att bli underhållen här också.

Det har länge ryktats om en tredje film med den käftsmorde journalisten, men fan vet om inte Chevy är för gammal nu. Kanske man skulle ha satsat på ännu en del ett par år in på 90-talet, tiderna förändras ju som bekant och någonstans känns det som att humornivån på filmer av den här sorten har flyttats både hit och dit.

Fletch och Fletch är tillbaka är en stunds förnöjsamheter utan speciellt mycket eftertanke. Båda filmerna bygger på dåtidens Chevy Chase förmåga att pricka in både tajming och träffsäkerhet i sina oneliners. Samt ett och annat lite lagom manuskonstlat klurande.
Men ibland räcker det ju också.