Etikettarkiv: Johnny Depp

Jun 1 2012

Edward Scissorhands (1990)

Gjorde Tim Burton bättre filmer förr?
Då, när hans stil inte var så exploaterad och urvriden till minsta droppe?
När de finurliga detaljerna och den till synes sömlösa gränsen mellan fascinerande och aningen grotesk scenografi utgjorde ett piggt trademark…

Frågan är inte helt galen att ställa i dessa tider. Ibland känns det som om Burtons stil kopierats intill förbannelse, smetats ut och numera nästan är ett sorts legio i en uppgående regissörs bildspråk. Dessutom är känslan lite att Burton blivit kanske lite..bekväm? Lite sökande i minnesbanken tar mig ofta till det faktum att Burtons tidiga alster känns som de mest genomarbetade.

Än mer blir denna känsla sanning när det nu dags för återtitt av denna fantasifulla skröna om livet i förorten. Eller är det ett sorgligt romantiskt drama? Eller en hyllning till utanförskapet förpackad i mjuka färger?

Fan vet, men att det är bra är ingen tvekan. Förbannat bra också faktiskt, frågan är om det inte är just Burtons bästa. Och då har jag ändå varit svag för Beetlejuice ända sedan jag såg den på bio för ohyggligt många år sedan. Men där den uteslutande innehöll den Burtonska ironin och ganska utmanade humor till hundra procent, ägnar sig dagens historia mer åt att berätta om utanförskapet, (återigen) människans (nåja) behov av kärlek, den udda katalysatorn som sätter ett helt litet samhälle i gungning. Johnny Depp är rent suverän som den märkliga skapelsen Edward som av en tillfällighet plötsligt hamnar i förortslivet bland nyfikna grannar och en välmenande familj. Den då unge Depp behärskar samtidigt humorn i det lilla formatet och överlag är filmen full med små snygga roliga detaljer som man gärna fångar upp så här vid en ny titt.

Och färgerna.
Dessa mjuka pastellfärger som ligger likt en 80-talsfilt över hela villasamhället och blir en sorts knasig mix mellan den amerikanska förortens 50-talsideal och det hotfulla gotiska okända. Komedin är både tragikomisk och medkännande och kan man annat än tycka om Edwards ”beskyddare” Dianne Wiest och hennes välvilja eller Alan Arkin som den märkligt sorglöse pappan i huset..?

filmmagi i små behagliga doser

Trots att Depp har anmärkningsvärt få repliker och att hans scener med husets dotter Winona Ryder inte är av den mer traditionella romantiska sorten lyckas Burton ändå göra det som oerhört känslosamma små prickar i den fantasifulla tavlan han målar. Liksom flirten med Frankensteins monster, där Edwards fumliga försök till att göra gott resulterar i mindre personskador och väcker vrede och oförståelse från massan som ändå med gott humör utnyttjat Edwards något bisarra färdigheter.

Edward Scissorhands är banne mig Burtons nr 1 både stilmässigt och vad gäller innehåll. En utsökt broderad liten historia som växer sig stor och vacker tack vare galet snygg scenografi, skådespelarprestationer på toppnivå, en fin blandning av drama och komedi med ett stänk av vass ironi och sorgsenhet. Ingen torde kunna hålla sig oberörd av denna märkliga saga. En modern klassiker!

Feb 7 2012

Ed Wood (1994)

Hade Ed Wood varit verksam idag hade han antagligen varit stenrik.
Och eftertraktad som hantverkare av snabba, billiga och konsumerbara filmer. Ta bara Troma-konceptet, hur än världen ser ut och hur än filmer utvecklas både tekniskt och dramaturgiskt verkar det alltid finnas plats det skräpiga, det inte riktigt salongsfina och det riktigt pajiga.

Man kan naturligtvis tycka mycket om denne Wood, hans liv och hans färdigheter som filmmakare. Hellre än bra kanske kan beskriva hans karriär på ett enkelt sätt, men ingen kan ta ifrån honom hans engagemang och ständiga förmåga att vilja satsa nästan allt på något han uppenbarligen älskade.

Tim Burton´s film kanske i ärlighetens namn mest skrapar på ytan och presenterar oss för en skröna som är rätt vedertagen vid det här laget. Naturligtvis fanns det säkerligen beskärda delar av demoner i Wood´s liv liksom svårigheter, och kanske det hade varit alltför komplicerat (och inte lika underhållande) att väva in detta i dagens handling. Blanda inte päron och äpplen liksom. Burton låter istället fartvinden Wood rusa fram genom en tidig karriär med tusen idéer i skallen. Ingenting tycks omöjligt, och karln framstår som en obotlig optimist nästan på gränsen till irriterande.

Historien koncentrar sig i huvudsak på Wood´s liv fram till och med att den ökända Plan 9 from outer space är inspelad. Resten av Wood´s liv är det vi hittar i diverse levnadsbeskrivningar av honom, och det är ju dessvärre en inte helt munter läsning med ständiga refuseringar och hemfallande åt alkoholism och insatser som både regissör och författare i den sliskiga porrbranschen under 60- och 70-talen. Johnny Depp däremot är galet pigg som huvudpersonen och hela filmen andas just den speciella stämning som tycks uppstå när firma Burton/Depp jobbar ihop. Snabba vändningar och Depp´s förmåga att gå in en roll så till den grad att han verkligen blir den han föreställer. Här tror jag verkligen på att det är Wood jag ser och inte Depp. Det är egentligen en samling kvicka nedslag i hans vardag halvtaskiga karriär och privatliv.

geni, galning eller bara kul kille?

Filmens svartvita touch förstärker stämningen av att man rör sig i Hollywoods utkanter under en svunnen tid. Detaljerna känns mustiga och väl tilltagna. Huruvida sanningshalten i filmen ligger inom acceptabel nivå kan säkerligen diskuteras, men den frågan stör å andra sidan inte alls filmens förmåga att underhålla och i viss mån beröra.

Precis som i verkligheten kommer Wood i kontakt med en samling udda människor, och på något sätt känns det helt naturligt i denne udda figurs liv. Bekantskapen med Bela Lugosi hör ju till den mest kända biten och filmen väljer att beskriva den på ett både roligt och rörande sätt. Martin Landau gör kanske en av sina bästa roller på ålderns höst som den gamle Dracula-gestaltaren, och den efterföljande belöningen i form av en Oscar satt rätt gjuten.

Depp gör sin Wood till en möjligen udda och lite knepig figur, men ytterst älskvärd och med ett hjärta av guld och som verkligen brydde sig om sina kamrater och bekanta i denna udda form av tillvaro. Burton gör nog helt rätt som väljer att ta den förhållandevis publikfriande approachen till historien och på något sätt känns det helt naturligt att det är denne filmskapare som gör just den här filmen, synnerligen ”Burtonskt”.

Ed Wood är en skröna med verkliga och synnerligen yviga förtecken, som man antagligen gör bäst i att inte ifrågasätta för mycket. För mig känns det väldigt mycket som att pleasure får gå före pain här och det känns i sammanhanget helt ok. Underhållande med viss tragik som ligger och skvalpar i bakgrunden.

Sep 5 2011

Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten (2011)

Ok. Det är ny regissör. Och möjligen något nedskruvat från den största svulstigheten.

Men konceptet är detsamma och i mångt och mycket är det som att lägga ett karbonpapper över föregångarna, Jerry Bruckheimer-dollarna investeras i sort sett i samma fåra och kassaskåpssäkra stil. Några som helst utsvävningar eller nytänkande premieras inte här. Och det var väl heller inte att vänta.

Johnny Depp tar återigen plats som Jack Sparrow, dessvärre med tydliga tecken på autopilot vilket gör att det som kändes uppfriskande värre en gång i tiden nu tenderar att bli en  kliande upprepning. Som för att verkligen markera att konceptet glasklart sätter hela sin tillit till Depp har manuset kastat ut både Keira Knightley och träbocken Orlando Bloom till förmån för Penélope Cruz och Ian McShane i laguppställningen, som dock tacksamt nog låter Geoffrey Rush’ Barbossa hänga med även på denna (irr)färd. Låt vara i en helt överflödig roll, men vem kan undgå att älska denne skådis Rush som stjäl varenda scen han är med i..!

Ämnet för filmen är racet mot den legendariska Ungdomens källa, och naturligtvis handlar det om att alla lurar på alla i sann matinéanda. Lurigast av de alla är förstås Jack Sparrow som trixar och fixar sig genom det förutsägbara manuset i bästa slapstickstil. Föga upphetsande på något sätt, men å andra sidan går det inte att reta upp sig på det som sker. Pirates-filmerna är ju alla stöpta i en viss form som gör dem så överdrivna och serietidningsaktiga att ytan betyder allt och ingen göre sig besvär med att söka något annat här. Ev. historiska korrektheter existerar knappast, och det är säkerligen inte syftet heller. En sak som Bruckheimer verkar ha klurat på är att less-is-more, och således är det mer av ett persondrivet äventyr den här gången än toksvulstiga uppvisningar i effekter.  

Depp är som han är som Sparrow, Cruz blir ett ok substitut för Kneightly och McShane’s kapten Svartskägg raljerar på efter bästa förmåga men kan inte matcha  Bill Nighy’s Davy Jones på långa vägar. Rush är som sagt den fenomenale i sällskapet och kan göra en medioker film till riktigt underhållande när han är i bild. Som vanligt snygga miljöer, och möjligen en något annorlunda inledning på filmen, som även tillhandahåller en något annorlunda version av sjöjungfrulegenden…

Pirates of the Caribbean: I främmande farvatten är tekniskt ett klanderfritt hantverk av nye regissören Rob Marshall, historien är något nedbantad, det vida persongalleriet har strippats ned till en handfull karaktärer av intresse. Filmen bjuder exakt vad som väntas, men i ärlighetens namn ligger upprepningens trista tråkförbannelse och lurar runt hörnet vilket gör det till en förvisso rätt trivsam stund men också kanske uttjatad som upplevelse. Dock betydligt bättre än sin närmaste, irriterande splittrade, föregångare.

 “You seem somewhat familiar. Have I threatened you before?”

Jun 29 2011

Rango (2011)

Ensam kameleont med skådisdrömmar ramlar ur en bil, hamnar i ökenlandskapen någonstans i USA, letar efter vatten och hamnar till slut i den lilla hålan Dirt där han ser en möjlighet att börja på ny kula, tar sig namnet Rango och ljuger ihop en historia om sitt förflutna.

Precis så enkel och simpel är denna nya dataanimerade historia från George Lucas eget bolag ILM. Enkel men ändå färgstark. Placera dessutom Johnny Depp i rösthuvudrollen och be honom spela den precis som han gjort sin Jack Sparrow, så är vi ju nästan hemma där. Depp leker fram Rango´s alla repliker på ett synnerligen underhållande sätt och drar av bara farten med sig den övriga röstbesättningen där man hör bla Isla Fisher, Alfred Molina, Bill Nighy och alltid njutbare Ned Beatty.

Storyn då? Tja, en liten blinkning åt western-temat med en sömnig stad som suktar efter vatten. Någon ser till att vattentillförseln stryps på vägen och de stackars invånarna (som består av allehanda märkliga djur) sätter all sin tilltro till den nyanlände främlingen som vips får en blänkande sheriffstjärna på bröstet. Rango njuter förstås av att stå i rampljuset, skådis-wannabe som han är, men får snart erfara att det har sina risker att dra för mycket lögner och sticka ut hakan lite för långt. Speciellt som hotet från den läskige ormen ”Rattlesnake-Jake” (Nighy) tycks lura bakom varje hörn.

Klassisk story som hämtar inspiration från både gamla spaghettiwesterns och amerikanska tungviktare som High Noon och Rio Bravo. Till och med en fartfylld homage till The Road Warrior trycks in i den mustiga historien. Tekniken är som vanligt på topp vad gäller animationen, miljöerna är färgstarka, musiken traditionsenlig och allt är naturligtvis kliniskt felfritt framställt under ledning av (lite otippat kanske) Gore Verbinski.

Rango lutar sig mot en förvisso ganska simpel historia men vinner på det sköna röstgalleriet där Depp står för grannlåten och ser till att det blir rejält underhållande ända in i mål. Yngre tittare gillar säkerligen de lustiga varelserna och slapstickhumorn som hela tiden finns, och vi aningens  äldre kan flina gott åt de sköna passningarna till andra filmer. Lyckligt slut förstås men vägen dit är sommarskönt underhållande.

“Reptiles gotta stick together, brother.”
“I’m an amphibian.”
“Ain’t no shame in that.”

 

Feb 8 2011

The Tourist (2010)

Som alltid är det oerhört kul att läsa om turerna bakom filmerna man ser. Ofta finns det både en och annan uppseendeväckande detalj att få sig till livs.

När det gäller dagens film kan man läsa sig till att filmens regissör Florian Henckel von Donnersmarck (kan vara filmvärldens just nu coolaste namn) kopplades in när bla ingen mindre än Lasse Hallström var tvungen att tacka nej pga av andra åtaganden. Icke desto mindre hann FHvD med att lämna produktionen pga” konstnärliga” (wow…) konflikter, innan han plötsligt återvände igen för att ta kommandot och kanske är det därför den här historien känns lite…oengagerande, framstressad och själlös.

Vackra Elise (Angelina Jolie) skuggas i Paris av både fransk polis, Interpol och Scotland Yard. Uppenbarligen är hon en het ledtråd och kärleksintresse vad gäller jakten på storsvindlaren Alexander Pierce. Elise får kryptiska meddelanden av mästerbrottslingen att hon ska bege sig till Venedig och invänta vidare order. Under resan ska hon också, enligt Pierce önskemål, försöka ragga upp en okänd man som ska kunna tas för den efterspanade (som nu ingen vet hur han ser ut), allt för att förvilla de spanande polismyndigheterna. ”Offret” som Elise väljer ut på tåget till den mytomspunna italienska orten blir Frank (Johnny Depp), en lärare från USA på Europasemester. Härifrån blir det nu komplicerat värre för Frank när han, lika förundrad som vi tittare, tycks försöka lista ut vad som pågår. Dessutom blir han naturligtvis attraherad av den vackra och gåtfulla Elise.

Det här är alls ingen dålig film egentligen. Bara lite…oegagerande och aningens trist. Historien gör sitt bästa att slå knut på sig själv och mig som tittare, men i vissa partier leder det bara till att jag känner en sorts otålighet smyga sig in. Som om manuset tvingas baka in en del utfyllnad för att nå upp till en acceptabel spelnivå och dessutom inte kan bestämma sig för om det vill vara en ren thriller eller en jönsigare komedivariant.

Någonstans läser jag också att Jolie enbart tog rollen för att hon skulle få lite betald ”semester” i Venedig, och är det något som filmen inte lider av så är det dåliga vyer över just gondolstaden. Förförisk musik ackompanjerar det rätt snygga fotot, och det är inte utan att ett gammalt tågluffarhjärta som mitt längtar tillbaka till mitten av 80-talet då jag hade förmånen att få besöka Venedig i full prakt under en sommar (dock utan gondoltur som var åt h-e för dyrt!).

Ingen film att höja på ögonbrynen för, men inte att förkasta heller. Depp gör en dag på jobbet, men har ändå förmågan att visa upp sina rätt sköna komeditalanger i ett par scener. Jolie är alltid Jolie, på gott och ont. Hon är snygg, kan föra sig och passar på något märkligt sätt ganska bra in i en film med snygg yta men tomt djup, som den här.
Däremot slarvas insatser av bla Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff och Rufus Sewell bort på intetsägande och krystade biroller. Berkoff, som har potential att alltid göra fina slemmiga versioner av en bad guy, hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner.

The Tourist blev naturligtvis utskälld i parti och minut när den dök upp på filmduken, men så usel är den faktiskt inte. Lite krystad romantik, ett kryddmått komedi, lite action över hustaken och så ett manus som försöker dänga in twistarna lite oblygt, och vips har vi en lagom styltig regisserad produkt utan större känsla, men med sjusärdeles fina bilder på Venedig. Och sämre betald semester kan man ju som skådis dessutom faktiskt ha.