Månadsarkiv: oktober 2010

Okt 7 2010

The Reader (2008)

Skuld är ämnet i den här historien. Eller kanske vilket ansvar man har som medmänniska. Via den nu vuxne, något desillusionerade, åklagaren Michael (Ralph Fiennes i en återhållsam och stillsam roll) i det moderna Berlin kastas vi bakåt i tiden till 50-talets Tyskland där den unge skolpojken Michael av en slump inleder ett förhållande med den betydligt äldre och gåtfulla Hanna (Kate Winslet). Hon tar honom som ung älskare med det udda villkoret att han läser högt för henne innan herdestunderna. Tillsammans upplever de en sommar med erotik, historier och små utflykter i ett Tyskland på väg att moderniseras.

Ett antal år senare är Michael en juridikstudent som i studiesyfte besöker en rättegång, där han plötsligt hittar bla Hanna på de åtalades bänk. Anklagad för att varit lägervakt i ett av nazisternas koncentrationsläger under kriget. Stor chock och bitterhet för Michael, som i hemlighet dock inte kan låta bli att följa rättegången och Hannas öde.

Märklig film detta. Trots sitt något aviga framträdande fångas jag stundom av Kate Winslets förmåga att göra Hanna till en komplex och oklar figur. I vissa lägen vill man känna medlidande, för att i nästa drabbas av avsky och ilska när hon i rättssalen till synes oberörd står fast vid det hon gjort. Winslet gör något av sitt livs roll helt klart och det är väl inte mycket att säga om belöningen i form av Oscarsgubben, men filmen känns ändock aningens överreklamerad om än ytterst välgjord. Regissören Stephen Daldry öser på med allt vad han kan i känsloregistret, intresset för historien ligger stadigt förankrat men i slutändan känner jag mig ändå ganska ytligt berörd. Om man undantar den stundtals märkliga fascinationen för Hanna då.

Unge Michael spelas med bravur och naiv nyfikenhet av David Kross, som också lyckas med konststycket att göra sin figur mer kallhamrad och inbunden ju länge åren går. När så Fiennes tar över gestaltningen i nutidsscenerna lyckas han faktiskt fånga upp Kross sätt att agera. Winslet tar hjälp av (rätt illa gjord) ålderssminkning för att kunna vara med genom alla åren. Konstigt nog känner man mer intresse för Michael i slutänden än för Hanna trots att hennes karaktär och handlingar rymmer en intressant bakgrund att utforska. Historien bygger på en uppmärksammad roman, men blir inte klarare för det.

The Reader är tung, lite halvpretto och vill tala till våra känslosträngar, men träffar inte mig fullt ut. Mest beroende på att jag inte blir klok på den gåtfulla Hanna. Effektivt grepp med historien dock, och fram- och tillbakagångarna i tiden görs sceniskt smidigt och elegant. Bra detaljrikedom i scenerna från det gamla Tyskland och tidsandan under 60-talet fångas väl. Välgjort drama som dock skapar mer frågor än berör fullt ut.

Okt 6 2010

The Boondock Saints II: All Saints Day (2009)

10 år efter förra kaoset återvänder de skjutvilliga och kufiska bröderna McManus från en självvald exil på Irland till Boston när en präst mördas och de två ökända viliganterna felaktigt anklagas för mordet. Förbannade och fast beslutna om upprättelse tar de sig an nya skumraskheter och allehanda maffiatyper som står i vägen för dem, och som säkerligen de flesta vet nu också betyder det skjutfester av det grövre slaget ackompanjerad av stenhård musik och rockvideoklippstilen alternerat med sugig slowmotion.
Måhända har det gått 10 år, men det är i princip samma film jag ser igen. Och det är inte ett bra betyg.

Historien, nödtorftigt ihopvärkt för att finnas som en ursäkt för eldstrider av varierande slag, blir ganska snabbt oengagerande och lusig. Det blir ett rörigt sammelsurium med hackig handling och fart. Bröderna själva känns märkligt återhållsamma, trots att Sean Patrick Flanery och Norman Reedus gör sitt bästa för att försöka upprepa slagkraftigheten från första filmen. Det känns saggigt, och regissör/manusskrivare Troy Duffy vill uppenbarligen mest leka med actionscenerna och skjutandet.

Förutom bröderna återvänder Billy Connolly som pappa McManus, och är den som känns mest gedigen i sin roll. In i handlingen också med komiska sidekicken Romeo (Clifton Collins Jr) som väl har ett par roliga stunder, men annars får finna sig i att bli ett grovt tillyxat komplement till bröderna, liksom snygga Julie Benz som het FBI-agent med tveksamma metoder. Som fortsättningsfilm högst ansträngt ihopsnickrad, upprepande i både stil och story. Backstoryn som figurerar till och från hjälper inte till att öka på intresset, och inte ens gamle bratpackarn Judd Nelson som Tony Montana-wannabe maffiaboss och brödernas måltavla kan hjälpa upp den här filmen till några större höjder.

The Boondock Saints II är ihålig värre. Man blir inte ens speciellt förbannad på att det inte finns några nya grepp eller idéer, och det kan väl aldrig vara bra? Mest retar jag mig på att storyn känns irriterande ansträngd och filmens flöde hackigt ihopsatt. Det känns helt enkelt avslaget, trots all visuell akrobatik så fort en pickadoll dras fram. Som om det skulle hjälpa.

Okt 5 2010

Trångt i kistan (2007)

Ah dessa engelsmän. När det gäller kriminalhistorier och diskbänksrealism är de näst intill oöverträffade, och det är banne mig nästan samma läge när det gäller att tillverka galet bra komedier. Gärna med mörka undertoner.
Som i dagens betraktelse. Daniel (Matthew Macfadyen) har fullt upp med att planera och genomföra begravningen av sin far. Minnesgudstjänsten ska hållas hemma i familjehuset där släkt och vänner ska ta ett sista farväl. Under en och en halvtimme får nu Daniel rätt mycket från den berömda fläkten när den otrevliga skiten träffar i form av bla en hysterisk släkt, en pillerburk innehållandes olagliga substanser, en skum dvärg och en uppdagad hemlighet från oväntat håll. Lägg till detta störtskön engelsk under-bältet-humor, på gränsen till vågad, och ni kanske fattar att det var länge sedan jag skrattade så tårarna rann i vissa sekvenser.

Lika pryda och moraliska som den stela engelska befolkningen kan vara, lika skönt omoraliska och över gränsen kan det bli när rätt tillfälle och stund ges. Tycker man att Daniel känns igen så beror det på att han kunde skådas i finfina engelska thrillerserien Spooks från BBC för ett antal år sedan. Likaså han fru i filmen (och i verkligheten) Keeley Hawes. I övrigt lysande ledigt spelat på rollfronten, med extra skrattvarning på den sure gamle Uncle Alfie. Bakom kameran bestämmer Frank Oz, och tycker ni er också känna honom till namnet så beror det ju såklart på Miss Piggy från Mupparna och en viss Yoda…

Trångt i kistan är engelsk, fräck, humor av bästa märke. Så härligt befriande med högtravande ögonblick som förstörs så grundligt av en ett helt galen historia med vändningar som för tankarna till gamla hederliga spring-i-dörrar-farser. Och det trevliga är att historien håller hela vägen också. Rekommenderas för alla med kärlek till brittisk intensivhumor som vågar gå lite över gränsen.

Okt 4 2010

Armored (2009)

Kuppfilm av det enklare slaget. Ett antal väktare som pysslar med värdetransporter, lite lagom missnöjda med livet, bestämmer sig för att blåsa sin arbetsgivare och lägga beslag på cirkus 42 miljoner dollar. Planen är snorenkel och högst overklig, och givetvis inträffar det där lilla abret som gör att historien tar en helt annan vändning.
Möjligen kan man huka lite inför det faktum att ledstjärnorna i den här filmen är Matt Dillon och Laurence Fishburne, ingen av dem direkt på A-listan om man säger så. Till och med gamle 80-tals-Fred Ward (Remo någon..?) har man skrämt upp i en pytteliten biroll.

Ändå är det inte så jolmigt dåligt som man skulle kunna tro. Det finns ett visst uns av spänning i senare delen av storyn som gör att jag sitter lite lagom alert. Tyvärr känns det hela generellt ganska klyschigt och regissören Nimród Antal hade möjligen sitt kommande projekt Predators i huvudet och styrde den här rullen på lite halvfart. Men ok då, historien tar sig ändå i mål utan att behöva skämmas för sig å det grövsta. Karaktärerna blir dock rejält stereotypa och löjligt ytliga, ingen av gubbarna (inga tjejer i den här filmen inte) hinner sätta några avtryck med sitt agerande. Fishburne drar på i överspel så det står härliga till, och vad nu Jean Reno, som dyker upp på ett hörn, såg för oerhörd potential i den här filmen kan man ju kanske undra. Matt Dillon är egentligen en ganska bra skådis, och man skulle vilja se honom i filmer med lite större tyngd i. Övriga inblandade har jag redan glömt.

Armored är B-action som ligger farligt nära C-träsket, men innehåller små element av spänning och en story som fångar intresset under några intensiva minuter. I det här fallet är det extra plus för den korta speltiden, och har man inte sett den här filmen har man inte direkt missat något om man säger så. 

Okt 3 2010

Them (2006)

Franska paret Clementine och Lucas har köpt ett herrans stort gammalt hus mitt ute i ingenstans i Rumänien (av alla ställen)! Där ska de leva livet som bara unga par på film kan, hon som franskalärare inne i Bukarest och han som snart-känd-författare. Allt frid och fröjd tills en natt när de plötsligt väcks av mystiska ljud utanför, och snart i, huset.  Helt enligt filmplanerna dröjer det inte länge förrän de är mitt uppe i riktig mardröm där det gäller att klara sig med livet i behåll från den gamla kåken.
Jaha ja, uppmärksammad fransk rysare minsann, det är man ju inte bortskämd med precis och under de korta 74 minuter filmen håller på får man nog vad man kan vänta av en sådan här debutfilm från två okända snubbar med ont om pengar men med livlig fantasi.

Omslaget varnar för hemskheter och mardrömsframkallningar men när filmen är slut gäspar jag rätt stort och funderar lite surt på om man kan stämma dvd-distributörer för falsk marknadsföring? Så fort ett omslag börjar yra om baserad på verkliga händelser drar jag alltid öronen åt mig och kopplar på den misstänksamma blicken. Nu visar det sig att regissörerna tillika manusförfattarna, David Moreau och Xavier Palud, plockat en liten händelse ur verkligheten och sedan vävt in sina (många) egna påhitt i storyn. Således fantasi 97% och verklighet 3%…ungefär. Men för all del, lågbudgetläge blir ofta uppfinningsrikedomens morot och ömma moder.

Them har en bra början, intensivt mellanparti och svagt slut. På pluskontot en liten dos krypande spänning och detaljrikedom ackompanjerat med snygg ljudmatta. De två huvudrollsinnehavarna Olivia Bonamy och Michaël Cohen drar ett rätt stort lass eftersom de är i bild nästan hela tiden och de gör vad de kan med den något ihåliga historien. Okej som lättviktig spänningsthriller, men lite fånig som rysare…om nu det var tanken.

av Steffo • Postat i 2 • Taggad
8
Okt 2 2010

3:10 to Yuma (2007)

Dags att kasta blickarna mot en mustig westernstory igen. Det är inte så ofta numera man får njuta av dessa rejäla klyschor enligt gamla beprövade recept. Här dock ett modernt grepp på en gammal framgångsrik 50-talare som bla såg Glenn Ford i huvudrollen. Runt 30 år efter den succén har nu regissören James Mangold (Walk the line) fått för sig att göra en nyinspelning och frågan är då så klart om denna nya film är något att skriva hem om?

Till min stora westernnörd-lycka upptäcker jag snart att Mangold satsat på att göra en film som riktigt andas westernmyten när den är som bäst. Vi ser karga landskap, små skitiga städer som verkar ha uppstått ur ingenting, råbarkade män och en och annan kvinna med plågat ansikte. Vapenskrammel förekommer i riklig mängd och man bjuds till och med på en dos illvilliga indianer, om än i liten skala.

Ben Wade (Russell Crowe), ökänd infångad rånare behöver snabbt transport till det tåg som ska avgå mot Yuma och statsfängelset och en väntande galge. Problemet är bara att sheriffen inte har tillräckligt många män att skicka iväg som eskort och vakter åt den ökände brottslingen. In på banan träder nu den fattige men envise och något tjurskallige ranchägaren Dan Evans (Christian Bale) som åtar sig att följa med som vapeneskort mot en ersättning som han hoppas ska reglera en skuld för sig och sin familj.

Crowe och Bale är helt rätt i sina roller och de har ett suveränt samspel ihop där Crowe gör sin figur till en snubbe det är synnerligen svårt att inte gilla trots att man kanske förväntas sympatisera med Bales fattige ranchägare. Hela tiden ligger också hotet från Wades hantlangare och lurar i bakgrunden där Ben Foster (Pandorum) som revolverkåt galenpanna är perfekt med sina stirriga ögon.

Det är skitigt, det är tufft och det är ovisst in i det sista, precis som en rejäl western ska vara. Även om krutet (!) satsas på personporträtten görs det sannerligen inte avkall på action, det skjuts och smäller i tid och otid och sista halvtimmen av filmen gör skäl för ammunitionskostnaden i filmbudgeten. Dessutom extra plus för det faktum att musiken lyckas med konststycket att låta så där som den ska i en westernrulle.

3:10 to Yuma kvalar lätt in på min favoritlista över moderna westernfilmer, Mangold håller på traditionerna och stilen. Han låter storyn färdas över gammal beprövad miljö och samtidigt för han in en ny dimension i historien genom att låta Crowe och Bale bli näst intill likvärdiga kombattanter i en sorts kraftmätning som är minst lika spännande på det intellektuella planet. Spännande och dramatiskt värre.

Anm: Ursprungligen publicerad på min andra blogg i augusti 2008.

Okt 1 2010

Lakeview Terrace (2008)

Äkta paret Chris och Lisa hittar sitt drömhus, flyttar in och allt är frid och fröjd. Eller?
Tja om det inte vore för den otrevlige och allt annat än vidsynte grannen tillika ensamstående pappan Abel Turner (Samuel L. Jackson) då alltså. Ganska snart förvandlas makarnas tillvaro till en mindre mardröm av denne bittra och bistra griniga granne som dessutom är polis och vet hur man missbrukar sin ställning på bästa sätt. (här skulle Robban Aschberg behövas med lite grannfejdsmedling…)

Och naturligtvis blir det inte bättre av att Chris (Patrick Wilson) är vit och hans fru Lisa (Kerry Washington) färgad, blandäktenskap gillas uppenbarligen inte heller av sur-Abel. Detta alltså i en film som börjar lovande, man anar direkt att det antagligen kommer att gå åt skogen och frågan är bara när, på vilket sätt och hur kommer det att drabba vårt kärlekspar? Man fattar ju direkt att självutnämnde kvartersövervakaren Sam Jackson inte tänker släppa någon jävel över sin bro och sin gata, frågan är bara hur mycket kung han ska få leka. Små händelser inträffar som på löpande band, och över allt ligger en alltmer tjockare rök som orsakas av de gräsbränder som härjar delar av Los Angeles och till slut hotar själva villaidyllen Lakeview Terrace där våra huvudpersoner bor. Men någonstans där mitt i filmen saggar också tempot, det börjar gå på tomvarv och man kan riktigt känna hur det laddas inför en final som väntar bakom hörnet. Jackson spelar på rutin men gör ändå en riktig badass av sin figur, en otrevlig typ helt enkelt. Bakom verket hittas regissören Neil LaBute (Nurse Betty) som säkerligen gör sitt bästa med manusets förutsättningar, men aldrig satsar på nya grepp eller vinklingar. Här är det trygga berättarstilen ända in i mål som gäller. De goda är goda, och den onde en riktig skitstövel ända ut i fingerspetsarna, och lite till för säkerhets skull.

Vårt hjälte-kärlekspar, Chris och Lisa, är tyvärr alldeles för intetsägande för att skapa full sympati. Deras äktenskapliga problem som rullas upp allteftersom behandlas på ett ytligt och föga engagerade sätt och det som verkligen kunde ha varit lite brännande i storyn, Abels motvilja till blandäktenskap, nämns bara sådär i förbigående och så var det väl bra med det ungefär. Likaså anas en anledning bakom Abels agerande, varför han uppför sig som en helidiot, men detta slarvas också bort på ett par minuter och det är som att man till syvende och sist bara orkar koncentera sig på att göra det till en thriller enligt standardformens alla regler när det handlar om filmer med bindgalna grannar på andra sidan staketet.

Och tja, Lakeview Terrace blir som det blir, intressanta ögonblick, ett par genuina Jackson-moment med tillhörande överspel, lite ordinär spänning men till slut ganska förutsägbart där den gamla välbekanta ”jaha-känslan” infinner sig. Snabbglömt om än inte uselt.