Månadsarkiv: oktober 2010

Okt 29 2010

Frozen (2010)

Okej. Det finns ett antal saker att ifrågasätta i denna film. Saker som kan vara aningens irriterande.
Som sannolikheten i att en situation som denna överhuvudtaget skulle kunna uppstå. Eller att behöva stå ut med det obligatoriska snyftandet hos den  kvinnliga deltagaren i dramat. Det kunde väl åtminstone varit lite ombytta roller där. Eller varför x antal medlemmar i släktet Canis Lupus plötsligt går bananas och beter sig som om de var med i en slasherfilm av bästa märke, när de egentligen är lika skygga och mytomspunna som avlöningen några dagar innan man  betalat sina räkningar.

Men visst, kan man komma över detta så väntar en stunds ovisshet i detta…tja…drama om en trio käcka amerikanska ungdomar som blir kvarglömda i en skidlift i den snörika skidbacken av bästa sort. Upplagt för panik, oro och allmän desperation. Jag brukar ofta prata om filmers innehållsvärde i den bemärkelsen att man kan ställa sig frågan om man verkligen bryr sig om hur det ska sluta, eller om man skulle kunna stänga av direkt utan att bry sig ett skit och vara lika nöjd med det.

I det här fallet infinner sig trots allt känslan av att jag vill veta vilken väg historien kommer att ta och vem/vilka som får äran att live to tell. För inte ens ni som inte sett filmen behöver ju tveka om att i historier som dessa krävs alltid vissa offer för känslomässigheten och dramaturgins skull. Filmiskt sett är det aldrig fel att experimentera lite med historier om att hamna i isolerade och knäppa situationer. Ta denna story, byt ut till ett förälskat par, placera dem övergivna trampandes vatten i ett tropiskt oändligt hav och vips har vi storyn till den obehagliga Open Water.

Frozen kan inte ha varit en jättedyr film att tillverka. Ett entusiastiskt skådespel av trion Emma Bell, Shawn Ashmore, Kevin Zegers, en fantasi på rätt ställe och gott filmhjärta av regissören, en Adam Green, placerar ändå filmen på rätt sida om underkänt-strecket. Inget att skriva hem om, men inte så dåligt som jag fått för mig.

Okt 29 2010

Flmr goes Halloween!

Eller rättare sagt, The Man Behind The Mask Flmr goes into Halloweenhelg.
Barn i huset innebär troligen lite sköna attiraljer för att fullt ut ta till sig det sliskiga, kommersiella, budskapet från the US of A.

På vuxenfronten betyder det också att den normala högen med att-se-filmer får ligga till sig lite när Spökhögen plockas fram.
Efter en första grovsållning kommer troligen ett antal filmer av varierande karaktär att kunna avnjutas. Här i tipshögen samsas både lite nya alster liksom en och annan gammal pärla:

Halloween (1978)
Originalet förstås. Inga andra nyinspelningar eller halvtaskiga uppföljare göra sig besvär. Den första storyn om Michael M är den bästa och enda man behöver se i den serien. Carpenter fattade tidigt det där med att less is more, och att det ofta bara räcker med lite scary musik och lek med skuggor för att det ska bli hur skrämmande som helst. Flaggskeppet på en Halloween-helg skulle jag vilja säga.

  
Ginger Snaps (2000)
En ny bekantskap, ännu osedd, som jag bara hört positivt om. Ynka 39 spänn hos Discshop övertygade mig också om att det här är några tjejer jag borde lära känna lite bättre. Eftersom jag är svag för Varulvs-teman i skräckvärlden ska det bli synnerligen intressant med denna variant och dess symbolik.

En amerikansk varulv i London (1981)
Om begäret efter varulvar fortfarande är starkt kan man alltid ta till denna gamla klassiker. En av mina absoluta favoriter genom alla tider. Förvandlingsscenerna var på sin tid banbrytande, och en stor snackis bland oss som sprang på bio för att ta del av de två olyckliga amerikanernas äventyr i England. John Landis har alltid varit en favorit i the house of Flmr, och här har han fått till en underbar mix av råkul humor, skön musik och lite skräckrysningar. Se bara till att få tag i originalversionen med de bortklippta mardrömsscenerna intakta…

Dimman (1980)
Carpenter igen. Han lyckades även få till rätt sköna kusligheter i den här obskyra historien om den lilla kuststaden, vars jubileumsfirande får lite extra krydda. Inte lika läskig som Halloween, men den gode Carpenter lyckades rätt ok ändå. Tidsandan är skön brytning mellan 70- och 80-tal och förstärker nostalgikänslorna. Undvik dock nyinspelningen som pesten.

Sleepy Hollow (1999)
Tim Burton och Johnny Depp i högform. Smart blandning av skruvad humor och mörk goth-känsla som gör sig synnerligen perfekt en helg som denna, och i avdelningen läskiga kufar på film platsar ju Christopher Walkens inte-så-muntra figur bra.

  

White Noise (2005)
Utskälld nästan överallt, lite orättvist tycker jag som finner en del kusligheter i det här med spöken och röster som tar sig in via radiovågor och annat skumt i luften. Michael Keaton gör inte bort sig. Har man hemmabio-system rekommenderas dessutom att det dras på i volymen, då blir effekten snyggare och lite rysligare…

Poltergeist (1982)
Att inte nämna den gamla sköningen i det här sällskapet vore ett bloggtjänstefel. En klassiker helt enkelt. Det räcker så.

  

  

E.T (1982)
Inte så jäkla mycket skräck här inte. Men en bedårande och hjärtknipande saga som ju ändå utspelas under Halloween-helgen. Värmer i hjärtat varje gång man ser den…och det kan man ju göra tex en mörk Halloweenhelg med lite mysiga ljus tända.

 

En del att glo på således och detta är ju bara en liten del av alla de olika utbud som finns. Har man nu bara möjlighet att se en av de här godingarna och måste välja en ”politiskt korrekt” film för helgens högtid så blir vinnaren ganska givet ”Halloween” med sin krypande stämning, sitt olycksbådande plinkande på synthen och rätt tafatta, sköna, retromiljö á la amerikansk villaförort. Jamie Lee är the queen of scream med snygg stil. Och vem kan motstå Donald Pleasence som überskum psykdoktor…? Men som sagt, inga taskiga uppföljare. Original och kvalitét ska det vara.

Bonus:

Blues Brothers (1980)
Ingen skräck.
Inga rysligheter.
Men en jäkla massa skön musik och finurlig humor.
Går alltid hem.
Vilken högtid som helst.

 

 

Glad Hemskhelg på er!

 

Okt 28 2010

Charlie Wilson´s War (2007)

Det märkligaste med den här historien är att den är sann. Och någonstans i bakhuvudet flimrar uttrycket ”bara i USA gott folk, bara i USA…” förbi. Låt vara att den i Hollywoodsk version är lite sockrad, saltad och sötad på bra många ställen, men i grund och botten inträffade faktiskt det som förevisas mig under knappt två timmar.
Charlie Wilson (Tom Hanks) är en playboyliknande kongressman från Texas som lever ett ganska ytligt och bekymmersfritt liv i Washington runt 1980 där fester, alkohol, kvinnor och för all del droger finns att tillgå utan större problem. Ett tv-inslag om ryssarnas invasion och stadiga utrensning i Afghanistan får dock upp ögonen på Wilson och han börjar undersöka möjligheterna att via CIA´s mörka vägar öka finansieringen av mer vapen till de afghanska rebellerna. Med sig på den här ovanliga resan får han en välbärgad socitetsdam (”den sjätte mest rika kvinnan i Texas…”) och en sluskig, avdankad, men synnerligen effektiv CIA-agent.

Trots sin något kanske föga upphetsande innehållsdeklaration är detta mer eller mindre en liten pärla till film, och anledningen till det stavas Aaron Sorkin. Denne gigant i mina ögon vad gäller smarta politiska manus med sting  och som kanske mest är känd för att skapat världens bästa politker-serie, The West Wing. Här briljerar han med ett galet bra manus som innehåller några av de mest slagkraftiga dialoger jag sett och hört skådisar framför på mycket länge. Udden i historien och replikerna gör också att filmen blir rolig, knivskarpt vass i ironin och till och med lite spännande. Regissören, den icke helt okände Mike Nichols, vet hur att behandla historien och någonstans finns till och med en godhjärtad ton över det hela även om det vävs in i omoral, ytlighet och ironi.

Tom Hanks är naturligtvis helt perfekt som den munvige kongressmannen som till början är mest känd för sina fester och att han alltid ställer upp och röstar ja om någon ber honom snällt. Under resans gång förändras dock Wilson från den oseriöse politikern till den kännande medmänniskan. Sedan kan man alltid ha åsikter om bakgrunden till Wilsons förvandling och varför just Afghanistan kom i hans blickpunkt, förutom att väldigt många fick en anledning till att lufta sitt kommunisthat och såg chansen till att döda ryssar. Filmen gör månne det lite lätt för sig och väljer till största delen att undvika de hinder och frågor som ändå måste han funnits runt Wilson´s agerande då när det begav sig. Hanks klarar dock sin uppgift med bravur, liksom Philip Seymour Hoffman som blir helt sagolikt bra som den illa omtyckte CIA-agenten Avrakotos. (Scenen där han på ett mycket effektivt sätt skäller ut sin CIA-boss är obetalbar!). Julia Roberts dyker upp som rik socitetsdam, gör sitt jobb, men är kanske den som blir minst engagerande i historien. Hennes pengar och kontakter blir viktiga för Wilson, men Nichols väljer tacksamt nog att inte låta det hela utveckla sig till en dravlig kärlekshistoria dem emellan. Något som enligt extramaterialet inte fanns i verkligheten heller, även om en viss attraktion fanns mellan dem.

Charlie Wilson´s War är underhållande och firar stora triumfer med sin vitala och energiska dialog från Sorkin. Ibland är tempot och humorn så hög att det blir en ren njutning i bästa berg- och dalbane-stil att följa med i historien, vilket naturligtvis gör att mitt fokus behålls hela filmen igenom. Trots sitt yttre skal om hemlig finansiering av ett smutsigt krig är det roligt, värmande och presenterat med en sorts smartness som får mig att uppskatta filmen hela vägen. Så är jag ju också en sucker för snabba och rappa dialoger närhelst det finns tillfälle att ta del av dessa. Trivsamt!

Okt 26 2010

The Expendables (2010)

Vilken grej! Vilken idé! Som en gammal fin klassåterförening, där tiden liksom har stannat till när man träffar de gamla kompisarna. Vilken nostalgitripp!
Det kunde ha blivit alltså.
Det dröjer inte alltför långt in i filmen tills jag börjar skruva på mig lite mumlande och känner en föraning om att det värsta är att vänta. Det som låg som en sorts gnagande oro och baksida på det blänkande myntet när filmplanerna hos regissör Stallone först blev kända i filmvärlden. Och det hjälps inte hur mycket nostalgi eller gammal 80-talskänsla jag än försöker uppbåda av hela mitt filmsinne; det här är en riktig skräpfilm. Riktigt mög som utan sina namnkunniga skådisar inte ens skulle föräras en C- eller D-stämpel. Den otroligt korkade historien om de ärrade legoknektarna som tar sig an ett korrumperat örike verkar Stallone snutit ur näsan en kväll på Planet Hollywood, och är världens sämsta anledning till att få skapa skjut- och spring- och smäll utav bara f-n. Gärna också i totalt beckmörker.

Men, hojtar du, det är ju lite det som är meningen för oss filmdårar. Att det ska vara som på det glada 80-talet, då historier som dessa kunde nå miljonpublik på bio och VHS. Åh fan säger jag, då tyder det på att vi verkligen borde skämmas för vår smak ”back in the old days”. Det här är ju galet dåligt. Inte ens kul ur nostalgivinkel, inte ur någon vinkel alls förresten. Credit dock till Stallone för att han fått med ett par av de gamla tunga namnen från då det begav sig, å andra sidan blev de säkert lyckliga över att någon ville ha med dem i en film igen. Den enda som inte ska ha på truten för sin medverkan i det här galna påhittet är Jason Statham som faktiskt då och då kan bevisa att han är en man för framtiden, och i många filmer rätt underskattad. Här får han ju dessvärre rätta in sig ihop med de andra jönsarna i ledet. Eric Roberts hade man velat se mer av, som skurk gör han sig helt perfekt med sin eländiga skådisförmåga, men givetvis ”extraknäcker” Stallone som skådis också och tillsammans med Statham stjäl de den mesta av speltiden. De andra medverkande är bifiurer och göra sig icke besvär, och Dolph Lundgren blir en sorts trött parodi på sig själv och sina skräpfilmer och jag tappar snart intresset för hans figur. Inte ens ”bröderna cameoroll” kan lätta upp stämningen.

The Expendables är en orgie i gäspningar för mig som tittare. Det smäller, skjuts och mumlas plattityder enligt mallen. Storyn är direkt dum och man tycker ju att Stallone kunde för bövelen ha kommit på något annat i manusväg som kunde ha infattat de gamla veteranerna. En galen hype innan premiären, samma känsla som när Rambo kom tillbaka än en gång för ett par år sedan. I sin enfald hade man hoppats på något extra, men då liksom i denna soppa faller allt ihop till en riktig axelryckning och irritation. Nostalgin funkar helt enkelt inte. Sylvester Stallone själv är riktigt plågsam att titta på, med sitt härjade, förvridna ansikte som tycks ha genomgått en förvandling hos Hollywoods värste botoxexpert. Det är bara att konstatera att vissa idéer ser kanon ut på papper, men mår bäst av att bara vara just en idé. Det här var illa, riktigt illa.

Okt 22 2010

Iron Man 2 (2010)

Ok. Fortfarande lika visuell läcker, fortfarande lika vitsig huvudperson, fortfarande lika over-the-top-berättad.
Men, inte lika bra som sin föregångare vad gäller storyn som helhet. Regissör  Jon Favreau tar inga risker, satsar på de säkra kort han har till sitt förfogande och låter således Tony Stark och co komma tillbaka i en story som egentligen blir två på en gång. I den ena brottas Stark med sin egen hälsa och trycket från myndigheterna som vill att han överlämnar Iron Man-teknologin till dem. I den andra storyn handlar det om ren hämnd när den överspelande (men alltid sevärde) Mickey Rourke som galen ryss lägger sig i händelseutvecklingarna för att kvitta en gammal oförätt.

Precis som i föregångaren verkar Favreau ha sinne för Robert Downey Jr.:s snabba käft och slagkraftiga punchlines, och låter honom fortsätta i samma stil här till visst besvär för hans trogna assistent Pepper (Gwyneth Paltrow) som också den här gången får riktigt mycket mer att stå i. Nya i rollistan är, förutom Rourke, Scarlett Johansson, Don Cheadle som ny sidekick, Sam Rockwell som rätt skön bad guy och självaste Sam L. Jackson vilkens karaktär är en rent skamlös (men underhållande) promotion inför dennes större roll i den  kommande filmen om Avengers.

Det manuset har förlorat i kraft sedan förra gången vill man uppenbarligen ta igen på digitala effekter och därför blir sista tredjedelen också lite farligt nära en ganska sövande upplevelse av (förvisso snygga) sömlösa actioneffekter utan speciellt mycket hjärta och känsla. Så pass långt gånget i filmen har också Stark själv hunnit genomgå ett antal faser, från rent obstinat, sunkig och rejält ur gängorna och tillbaka till en rättskaffens man som naturligtvis kommer till sans en gång för alla. The bad guys oskadliggjorda med lite goda kamraters hjälp och Iron Man-ettiketten återupprättad. Alla glada och nöjda.

pyssel och trix!

Iron Man 2 bjuder precis vad som väntas. Inga nya infallsvinklar. Inga nya fräscha vägar i manuset, här stannar vi på den beprövade vägen till sköna dollars i kassakistan. Det blir helt enkelt lite mer av varan från förra gången. Fast lite sämre. Men ändå underhållande i all sin ytlighet, och filmen lever skyhögt på Robert Downey Jr:s osvikliga talang att leverera sköna repliker i tid och otid. Fortsatt beröm också till Favreaus blick för snygga bilder kombinerat med ett tufft soundtrack.

 

Okt 21 2010

Hemligheten i deras ögon (2009)

Argentinskt på menyn minsann. Vilket inte hör till vanligheterna får jag erkänna, men lika fullt en angenäm bekantskap. Och överraskande bra! Den pensionerade utredaren vid en av Buenos Aires domstolar, Benjamin Esposito, återvänder i tankarna till ett gammalt otäckt mordfall via den roman han håller att skriva. Dessutom söker han upp sin gamla chef, Irene, vilken han i det dolda fortfarande hyser starka känslor för. Via finurliga tillbakablickar får vi följa den yngre versionen av Esposito när han tillsammans med sina kollegor försöker lösa fallet med den brutalt mördade och våldtagna Liliana, samtidigt som historien också rullar vidare i modern tid.

Liksom den den poetiska titeln på filmen antyder handlar det om blickar i den här filmen. Tysta, menande, skyldiga och av fruktan. Regissören Juan José Campanella använder sig av ett långsamt, sugande tempo som drar in mig i historien mer än jag från början trodde. Via oväntade händelser, viss humor och ett underliggande galleri av dolda och dämda känslor leds man in i Espositos värld. En värld av tvivel, moral och huruvida rättvisan alltid kommer först.

Miljöerna är Argentina på 70-talet, varvat med slutet av 90-talet och färgerna i filmen är mjuka och varma trots sin ibland sterila miljö. Fotot är enastående och det finns ett par magnifika kameraåkningar i filmen som är rent mästerliga. Spänning saknas inte och samsas då och då med humor som lyckas bryta av det mörka och tunga. Men bakom alla brott, skuldfrågor och moraliska värderingar är det också en vacker historia om kärlek som aldrig svalnat, som alltid legat som en liten gnista långt därinne på de inblandade. Slutet är närmast förlösande, och då pratar jag inte om den rafflande och twistade upplösning på hela historien som skett precis innan. Mycket bra rollprestationer av de inblandade, med Ricardo Darín som Esposito och Soledad Villamil som Irene i spetsen.

Hemligheten i deras ögon är både en thriller, ett drama, en kärlekshistoria och ett inlägg om skuld och straff. På samma gång. Inte helt oväntat prisades också filmen genom att dra hem Oscarn för bästa utländska film vid ceremonin 2010. Ett genomarbetat manus, bra skådespel och en intensitet hos alla inblandade gör att den här filmen smäller högt i mina ögon. Rekommenderas synnerligen varmt.

Okt 20 2010

Predators (2010)

Det börjar i och för sig effektfullt med ett fritt fall ur skyn. Bara pang på så där. Eller också blir det oavsiktligt lite symboliskt, för efter inledningen så faller filmen fritt ganska exakt hela tiden. Dessvärre.
23 år efter originalet, när Arnie härjade runt i djungeln och till slut spöade upp den ovälkomne besökaren från en annan planet, väljer man att försöka närma sig ursprungshistorien lite flirtigt samtidigt som en egen knorr och prägel ska sättas på manuset. Det går eh…sådär. Eller snarare inte alls. En torftig spegelvänd story om att ett antal utvalda individer kidnappas (liiite oklart här) från jorden och släpps ned i en grönskande djungel på okänd planet med okända invånare, men givetvis med de goa fyrtornen med det fula utseendet lurandes i vegetationen. De ofrivilliga gästerna måste naturligtvis hålla ihop och försöka klura ut hur klara sig ur knipan helskinnade (yeah right…), och vi pratar inga mesar här utan stereotypa figurer av bästa märke med gevär, snitsiga puffror och andra tillhyggen. Schablonerna haglar och man undrar var våra vänner manusförfattarna tagit sig någonstans för att lyckas konstruera en sådan ytlig och icke engagerande story som detta blir. Det borde liksom inte vara möjligt efter de senaste misslyckade försöken i Predator-franchisen, och de gula varningsklockorna borde ha ringt hos hågade producenter.

Hypen inför den här filmen har stundtals varit enorm, inte minst sedan Robert Rodriguez blev inblandad i projektet. Kanske han borde ha tagit hand om regipinnen själv stället för att överlåta den till Nimród Antal (Armored), nu ska väl dock ingen skugga falla över Antal som antagligen gör det bästa av situationen. Kanske kunde dock Rodriguez säregna stil ha givit filmen ett annorlunda skal. Nu blir det mest en irriterande och oengagerande färd fram till slutet och när eftertexterna rullar igång känner jag mest ett stort ”jaha”.
På skådisfronten samlas en hoper individer som inte gör bort sig med tanke filmkategorin, men heller inte går till historien som direkt minnesvärda. Saker att reta sig på  är tex varför Adrien Brody (hur hamnade HAN i den här sortens film!?) envisas med att gå runt och väsa med hes röst, som om han vore med i Gudfadern eller något…eller varför man lite nödtorftigt skrivit in Laurence Fishburne i en direkt krystad roll. Mycket att irritera sig på här således, och lite desperat försöker man också koppla ihop originalet genom att refrera till den storyn både genom tal och handling och personnärvaro.

Predators faller platt mot marken och träffar tungt, i mina ögon. Tröttdum story, standardeffekter som kanske inte går att klaga på direkt, men totalt oengagerande och mest bara en massa uttjatade actionscener staplade på varandra. En stor besvikelse. Samtidigt slår det mig att det naturligtvis inte går att variera en story som den här. Det finns liksom inte så mycket mer att utveckla. Nu tycker jag vi lämnar dessa Predators åt sina öden, och när suget kommer kollar vi in originalet med Arnie istället. Ok?

Okt 18 2010

Doghouse (2009)

Stackars Vince. Han tar inte skilsmässan från sin fru speciellt bra. Tur då att han har ett pålitligt kompisgäng som vill göra allt för att ta hand om honom och få honom på bättre humör. Som en liten utflykt till den avlägsna byn Moodley till exempel. Där de förutom rekreation och trevligheter har tänkt sig att festa tills de stupar, typ. En till synes riktigt pålitlig grabbig plan, som spricker i samma ögonblick de inser att den lilla staden plötsligt förvandlats till ett näste för synnerligen ondskefulla hemskheter! Ett mystiskt virus har fått alla kvinnor att förvandlats till blodtörstiga zombies (!) och nu har de fått upp vittring på våra antihjältar som får ligga i för att hålla sig vid liv och fundera ut ett sätt att ta sig från den lilla byn…

Engelsk komedi/skräck/splatter av riktigt roligt märke. Så mycket splatter kanske det ändå inte är, ett par effektfulla gore-scener letar sig in i handlingen, men i övrigt är det rätt mycket komedistuk och stundtals ren slapstick över det hela. Vince och co får fullt upp med att hålla sig levande, och använder de mest fantasifulla lösningar för att klara sig ur kniporna när det minst sagt ilskna zombifierade täcka könet anfaller från alla håll och kanter. Som sig bör i dessa sammanhang består gänget av diverse olika personligheter som alla får komma till tals under filmens gång, och som vanligt krävs ju en del offer innan storyn kan ta sig i mål. Manuset spiller ingen onödig tid på några större djupsinnigheter, mer pang på från det ögonblicket grabbarna sätter sin fot i Moodley. Den backstory som lite halvhjärtat försöker förklara skeendet i staden blir ganska blek och det läggs inte alltför stor vikt vid denna hos regissören Jake West (Evil Aliens). Tvärtom finns det en och annan tråd som ganska rejält glöms bort eller helt enkelt struntas i. Möjligen kan man i storyn ana en roande underliggande flirt med den allerstädes varande könskampen i vårt moderna samhälle, och i den här historien är männen rätt mycket  i underläge om man säger så.

Just manuset är dock det som tröttar ut filmen en aning i längden. Till slut finns inte så mycket mer, eller nytt, att berätta och det märks på tempot som börjar sagga en aning. Slutet blir därför också rätt snopet och känns lite rumphugget, men å andra sidan kan man se det som att filmen slutar  precis i rätt tidpunkt innan man otåligt börjar skruva på sig.

Doghouse är brittisk lågbudgetactionzombiekomedi av fint märke. En kaxig lillebror till utmärkta Shaun of the Dead, eller varför inte en livlig kusin till Zombieland…? Typisk engelsk provocerande humor som inte väjer för något, så länge manuset orkar och tempot finns. Effekterna är helt ok och alla de inblandade aktörerna gör ett gott jobb på beprövat brittiskt manér. Enkelt och simpelt berättad, men roande och rejält skrattframkallande för stunden.

Okt 15 2010

Scooby Doo 2 – Monsters Unleashed (2004)

Jamen så här var det ungdomar.
Förr i tiden, när statstelevisionen var det dominerande mediet, fanns det sköna programmet ”jullovsmorgon”. Perfekt för alla oss unga knattar som var lediga och slöade i tv-soffan på morgnarna. Nu vet jag att ni hävdar att jullovsmorgon fortfarande finns i viss form, men inte är det som förr kan jag tala om. OCH, det mest uppseendeväckande, numera finns inga gamla fina avsnitt av Scooby Doo som den perfekta avslutningen varje tv-morgon. Var det något man aldrig missade så var det ju avsnitten med Mysteriegänget och den lustiga hunden som alltid råkade ut för hemskheter, vilka naturligtvis inte var så hemska när det visade sig att bakom spökena och monstren fanns det en illvillig skurk som hade klätt ut sig.

Det dröjde många år innan Hollywood vågade sig på att filma konceptet med vanliga skådisar och digitaleffekter, men när man väl gjorde det 2002 blev det en mindre besvikelse i mina (okej vuxna) ögon. Inget fanns av den där känslan som låg som en skön filt i de gamla tecknade avsnitten. Det var mer en steril uppvisning i effekter och dravligt manus.
Desto roligare då när det trots allt kom en uppföljare 2004, nämligen denna. Äntligen hade någon smart filur fattat vad en Scooby-historia i modern tid ska innehålla; referenser till de gamla avsnitten på tv såklart vilket gör igenkänningsfaktorn hög och trivsam för oss äldre nördar. I denna historia avnjutes således gamla godingar som 10 000volts-spöket, Asfaltsspöket, Svarta Riddar-spöket, Djuphavsspöket och en hoper andra sköningar. Ramstoryn är den att Mysterigänget ska inviga hemstaden Coolvilles kriminalmuseum när någon slår till och stjäl alla gamla dräkter som gänget samlat på sig under sina demaskeringsäventyr. Ganska snart börjar det dyka upp spöken lite överallt i staden och gänget får ligga i för att lösa sitt kanske knivigaste fall någonsin.

Givetvis enkel och låg nivå på storyn, som i första hand är ute efter att underhålla och roa. Simpla serietidningsskämt och idiotiska tilltag, precis som sig bör i en Scooby-historia alltså. Rent filmiskt är det överdrivna färger och mustig scenografi, som om serierutorna kopierats rakt av in i den digitala världen. Huvudpersonen, digital-Scooby, är naturligtvis prickfritt framställd hos effektmakarna och det finns inget att klaga på där. Största bedriften,precis som i första filmen, står dock Matthew Lillard för. I rollen som Shaggy måste han hela tiden agera som om han hade en riktig hund framför sig och det funkar lysande om ni frågar mig. I övrigt finns Freddie Prinze Jr som Fred, Sarah Michelle Gellar som Daphne och för mig okända Linda Cardellini som smartingen Velma (vilken får lite mer plats i den här filmen än i förra)

Scooby Doo 2 är naturligtvis klockrent trams, med målgruppen mot de lite yngre tittarna. För oss gamlingar har man dock bemödat sig om att fånga retrostilen i allt vad gäller scenografin och de gamla hederliga monstren, och för en yngling som undertecknad, vilken växte upp under 70-talet, är det såklart godis att återse de här karaktärerna. Och en liten upprättelse mot det digra fiaskot som första filmen blev. Oseriöst, ologiskt och barnsligt men lite kul nostalgi för oss som ibland längtar tillbaka till tv-soffan och den där jullovsmorgonen… 

Okt 13 2010

Knight and Day (2010)

Vad är en bra film egentligen? En genomarbetad story med alla logikhål tätade? Ett ovisst manus? En film med snygga detaljer och smarta personer som vet precis vad de gör? Ett flyt i berättandet som håller mitt fokus hela vägen? Hjärta och själ? Frågorna kan ställas i massor, och det finns kanske inga givna svar heller, vi är alla olika och har olika behov. Det är väl också det som är tjusningen med film, det som tilltalar en del förkastas av andra. Enligt min mening kan man också då och då skapa något med mycket yta och lite innehåll och ändå få det underhållande och rätt bra, vilket känns ganska ovanligt i dagens filmindustri. Ofta är det antingen eller. En kombination känns liksom avlägsen, nästan som ett eko från det svunna..tja…80-talet kanske.

Ta bara dagens betraktelse. Vimsiga June Havens (Cameron Diaz)  ska flyga hem från Wichita till Boston med väskan full av bildelar, hobbymeckare som hon är. En halvtimme senare har hon fått hela sin tillvaro omkullkastad efter att ha mött Roy Miller (Tom Cruise), som visar sig vara allt annat än den lugne average-Joe hon trott. Kan det i själva verket vara så att den gode Roy är något slags hemlig agent gubevars!? Varken June eller vi som tittare vet riktigt inledningsvis, men det vi blir varse är att han är en klippare på action och att ta sig ur kniviga situationer. Självklart kommer June´s och Roy´s vägar att korsas ett antal gånger under historiens gång som sätter humorn och den ologiska actionbiten i första rummet.

Det lustiga med filmen är att det inte känns så viktigt vad det egentligen handlar om, i ärlighetens namn är det lite oklart och förvirrande mest hela vägen. Men det gör liksom inget när ytan som ligger ovanpå historien är så pass snyggt och behagligt utbroderad som den är. Filmens stora styrka blir det avspända och synnerligen trivsamma samspelet mellan Cruise och Diaz, som uppenbarligen tycks ha haft väldigt roligt tillsammans. Man må säga mycket om Tompas galna påhitt privat, men på film är han en av de stora i filmindustrin och här bär han upp nästan hela filmen själv. Cameron Diaz hamnar inte långt efter, hennes leende och alldagliga sätt att agera tar henne långt upp på min tycka-om-lista.

Gott om globala miljöer och fräsiga scenlösningar, lite som en rebellisk Bond-film på steroider kanske. Någonstans känns det som att man tagit en seriös agenthistoria och vridit den ett par komiska varv, bara för att se om det gick. Regissören James Mangold (3:10 to Yuma) vet hur att handskas med rapp par-action, avväpnande humor och ett manus som är dumjönsigt men ändå charmigt. Med så mycket yta och lite innehåll krävs det att skådisarna tar sin del och gör något extra, vilket sker alldeles utmärkt här.

Knight and Day är en flamsig bagatell med underhållande actioninslag och humorn som vägvinnande stil. Cruise och Diaz har aldrig varit mer perfekta ihop och tillsammans ser de till att den här rejält simpla historien verkligen underhåller, och gör det dessutom förbaskat bra! Möjligen kan man ha åsikter om att regissör Mangold förlitat sig lite för mycket på dataeffekter istället för gammal hederlig stuntaction. Men som sagt, ibland behöver man inte skrapa så mycket på ytan.

Okt 12 2010

Prince of Persia: The Sands of Time (2010)

Precis som sig bör i detta moderna samhälle kommer här ännu en film med sina rötter uppfiskade från tv-spelsvärlden. Även om mina grabbar inte spelar så väldans mycket spel på vare sig dator eller tv längre, har jag nog vid något tillfälle sett denna huvudfigur svinga sig förbi när det begav sig. Här således historien om fattige pojken Dastan som blir adopterad in i prinslivet i det Persiska riket, där han växer upp till en särdeles välbyggd, slimmad och äventyrlig ung man med uppenbar kärlek för parkour-konsten. Upplagt för action á la Jerry Bruckheimer-stil då alltså eftersom det är den synnerligen framgångsrike producenten som står bakom detta verk.

Hade man nu från Bruckheimers (och Disneys) håll tänkt sig att det här skulle vara en ny Pirates of the Caribbean-skapelse så känns dock inte detta som en utmanare. Vi får visserligen färgglada miljöer, mustiga scenerier, överdådig musik och välfriserade cgi-effekter, men över det hela vilar också en enorm mättnadskänsla. Som när unge Dastan genomför ett trettiometershopp mellan hustaken (okej jag överdrev lite då), lämnar sina förföljare i en hög på marken och stiligt värre springer vidare mot nästa hinder; man har sett det förut och det finns absolut inget nytt i denna mix av humor, action och lagom framkrystat manus.

Logiken är satt på rejäl lång paus, scenerna känns stundtals rätt hoppiga (förlåt) och ojämnt sammanfogade men historien lullar på med sina obligatoriska stopp på vägen för romantik, goa sluskiga gubbar, lite mindre goa sluskiga gubbar med illvilliga ormar, det sedvanliga dilemmat att bli anklagad för något man inte gjort och sedan försöka övertyga ett helt kungahus och rike om detta. Det vanliga debaklet i en stor Hollywoodstänkare med andra ord.

Bakom kameran sitter lite överraskande Mike Newell, som förut kastat fram sådana godbitar som Fyra bröllop och en begravning och Donnie Brasco. Här får han väl utlopp för någon gammal pojkdröm om fjärran Östern eller något. Jake Gyllenhaal med pumpad kropp (grattis alla girls, vet minst två som suckat av välbehag…) hastar på i sanden och gör väl vad han ska. En viss glimt i ögat och en aning av humorfiness kan anas och det är ju som sagt inget fel på spänst och vitalitet. Gemma Arterton verkar vara fast förankrad  i sandaler och lätta tyger (stackarn fick ju också vara med i skämmiga Clash of the Titans), och suktar här efter Gyllenhaals kropp filmen igenom. Och till sist bara en fråga: måste man hyra in träskallen Ben Kingsley så fort det behövs en slemmig figur…?

Prince of Persia levererar precis vad den utger sig för att vara. En ytlig och lättviktig actionrulle som nästan hela familjen kan titta på. Eftersom det är Disney som står för stålarna blir det nada blod, brutala slagsmål och andra grafiska olämpligheter. Ha överseende med allt detta och elvaårs-gränsen och du får ett par timmar som ändå bjuder upp till ganska snygg dans. Och okej, sista delen av filmen andas riktigt spännande hurtig Indy-stil.

Okt 11 2010

Broken Flowers (2005)

Jamen hörni. Va?!
Snacka om ett dilemma här. En sorts splittring som heter duga. Tveeggade känslor i harmoni. Eller disharmoni. Jim Jarmusch är en intressant sälle med en och annan intressant film (Ghost Dog!). Men här vete i tusan om jag hängde med hela vägen. Eller helt enkelt inte förstår. Eller något. Hur som helst känns det väldigt otillfredsställande och…ofärdigt.
Upplägget är annars lovande, med Bill Murray som den sällan leende filuren Don Johnston (bara namnet) som via ett mystiskt rosa brev får reda på en sons existens och dennes eventuella sökande efter sin far. En påstridig granne och lite nyfikenhet senare är Murrays figur ute på vägarna för att besöka gamla flickvänner och ragg och där om möjligt kunna utröna vem som kan ha skickat brevet och i så fall varför, så här många år senare.

Att inte påstå att Bill Murray är som klippt och skuren för den här rollen är som att undanhålla en rak sanning.  Att inte påstå att Jarmusch sinne för bilder, detaljer och berättartempo stundtals firar viss framgång, är också att ljuga. Nyfikenheten ligger som en spänd drivfjäder genom hela historien och någonstans vill man så gärna att Johnston ska hinna upp sitt öde. Dessvärre är det också nyfikenheten på hela storyn som i slutänden orsakar den irritation som dyker upp när jag känner mig lurad på hela kalaset. Att alla lösa trådar är just lösa så in i h-e, och att jag möjligen förväntas göra en helt egen tolkning av vad jag just sett. Men hur då?! Filmen är otroligt effektiv i att lämna mig, nästan som Murray i filmen, ensam kvar på en soffa framför tv:n med tusen frågor i skallen och en känsla av ett haveri.

Det galleri av kvinnor som paraderar förbi kunde inte vara mer olika och Murrays karaktär har ett sorts återhållsamt, försiktigt, men ändå humoristiskt sätt att möta dem på. Sharon Stone, Frances Conroy, Jessica Lange och Tilda Swinton (vars scentid kan vara rekordkort, typ 30 sekunder) är så galet olika i sina karaktärer så att det blir som dag och natt. Vad får Don Johnston ut av denna resa? Blir han något klokare? Vad får jag som tittare ut av detta? Vad vill Jarmusch säga? Pretto och överambitiöst eller bara lite flumkul? Idiotmånga frågor och idiotlite svar.

Broken Flowers blir en konstig film, lätt att fastna i för Bill Murray, den underliggande sovande aviga  humorn, det sävliga tempot som vägs upp av en stegrande nyfikenhet och ett bra soundtrack. Dessvärre är det lika lätt att förkasta filmen och bli förbannad på grund av det sätt som Jarmusch envisas med att slänga fram sin skapelse på.
Inte bra. Fast bra ändå. Eller…vad f-n…!

Okt 9 2010

Righteous Kill (2008)

Det var ett jäkla hallå 1995 när legendarerna Robert DeNiro och Al Pacino äntligen (enligt många)  fick dela en liten scen ihop i den suveräna Heat. Här får de en hel film ihop, men tyvärr blir det också en påminnelse om att utan klass på innehållet kan inte ens de bästa i branschen förhöja stämningen.

Veteransnutarna Cowan och Fisk (DeNiro/Pacino) har jobbat ihop sedan stenåldern inom NYPD. De är tuffa, respekterade och rutinerade och tar sig an ett fall där en brottsling som lyckats undvika rättvisan påträffas synnerligen tagen av daga. Detta fall följs snart av fler rena avrättningar på mer eller mindre ljusskygga figurer och veteranpoliserna får fullt upp, samtidigt som de motvlligt tvingas samarbeta med yngre kollegor på väg upp i karriären.

Det som börjar lovande planar snart ut i ett långsamt tempo där det inte händer så värst mycket mer än att Pacino och DeNiro får gaffla med sina yngre kollegor och muttra lite med varandra att det minsann var bättre för. Regissören Jon Avnet (Stekta Gröna Tomater) vill uppenbarligen satsa på en dialogtät thriller med mörka undertoner där skådespelandet ska vara i centrum. Han  låter DeNiros figur blir synnerligen komplex och näst intill besatt och Pacino får den mer tillbakalutade stilen. Detta fungerar naturligtvis rätt ok med två så stora personligheter i huvudrollerna, men problemen smyger sig på när det sker på bekostnad av tempo och spänning. Det blir svårforcerat och en aning ansträngt trots att DeNiro och Pacino försöker höja intensiteten så gott de kan, samtidigt som Avnet vill att det ska vara gåtfullt och att jag som tittare ska engagera mig fullt ut.

Vilket jag alltså inte gör. Smartingar och vana filmgluttare får naturligtvis ganska snabbt koll på intrigen och dess följder, och därmed pyser luften ur ballongen rätt omgående. Det är mörka miljöer, skuggor och staden New York som kuliss och det finns inget att klaga på vad gäller fotot. Inte heller vad gäller birollslistan där man finner namn som Donnie Wahlberg, rapparen 50 Cent, John Leguizamo, gamle veteranen och pålitlige Brian Dennehy och sist men inte minst Carla Gugino. Den sistnämnda dock  i en icke trovärdig och intetsägande roll som brottsplatstekniker med mörka sexbegär.

Righteous Kill vill vara mörk, mystisk och dramatisk. Istället blir det mycket tomma tunnor som skramlar och jag känner mig som jag sett ett drygt avsnitt av någon dussindeckare på tv. Att skryta med skådisstorheterna hjälper således föga i denna sega historia, där dock just herrar DeNiro´s och Pacino´s rutin framför kameran är det som räddar filmen undan ett katastrofbetyg.

Okt 8 2010

Stekta Gröna Tomater (1991)

Någonstans ganska långt in i det här 130-minutersdramat inser jag att något riktigt listigt och effektivt har inträffat. Utan att jag tänkt på det har två, till synes olika historier, mer eller mindre sömlöst vävts in i varandra och får givetvis i slutet den förväntade hopknytningen av den berömda säcken helt enligt standardmallen. Men ack så vackert och självklart det hela utförs. Berättelsen tar avstamp i olyckliga Evelyn (mästerligt spelad av Kathy Bates) och hennes vardag med den mossige maken Ed som hellre äter kyckling framför televisionsmediet och kollar sport. Evelyns räddning från det trista förortslivet heter Ninny Threadgoode, en synnerligen vital kvinna hemmahörande på det äldreboende som Evelyn besöker med jämna mellanrum för att hälsa på en släkting till Ed. Av en slump börjar så Ninny berätta en historia för Evelyn om en svunnen tid och två starka kvinnor, Ruth och Idgie, i den amerikanska södern under början av 1900-talet.

Det är allt en mustig och spänstig historia som regissören Jon Avnet serverar med diverse tilltugg, färgrik och detaljfylld till sista filmrutan. Manuset (efter en framgångsrik romanförlaga) är så pass strategiskt hopsatt, där jag växelvis får följa Evelyns vardag kontra Ruth och Idgies äventyr, att ögat lurar in mig i en fascination för alla inblandades vidare öden. När jag så småningom inser att filmen ihärdigt trycker på alla de effektiva knappar som behövs för att spä på den ganska banala historien enligt konstens alla regler, är det försent att hejda sig och jag är fast i tvånget och lusten att få veta hur det ska gå för dessa kvinnor från dåtid och nutid (eller tja..ett tidigt 90-tal med starka spår av det hemska 80-talsmodet…).

Om detaljerna är vägvinnande och färgstarka, måste detsamma sägas om skådisprestationerna. Det är helt kvinnornas filmkväll, även om ett par flyktiga mansroller syns till lite lagom i historiens utkanter. Kathy Bates redan nämnd, som visar framfötterna ihop med väna Mary-Louise Parker, veteranen Jessica Tandy (det här blev en av hennes sista roller) som med sitt enkla och bejakande skådespeleri får mig att le fånigt i tv-soffan, och så Mary Stuart Masterson! Skådespelerskan från det gamla glada 80-talet som var expert på att gestalta pojkflickor med hemliga drömmar (vi minnesgoda ser förstås Some Kind of Wonderful framför ögonen!) Roande att se henne igen, och banne mig om inte pojkflickan tillåts komma fram även i denna film! Karaktären sitter vattentätt hos henne och det är absolut inget fel på vare sig energi eller utstrålning. En mycket bra kvartett som tillsammans bär upp hela filmen hela filmen.

Stekta Gröna Tomater är klassiskt lurendrejerienkel i sitt upplägg när det handlar om känslor och drama. Den använder humor som snygg motpol till det sorgliga och tunga. Filmen framstår på sina ställen nästan som episk, trots att den kanske inte förtjänar det och allt vävs in i en varm filt av musikaliskt finlir, frågor om livet och döden och allt det där som händer mellan, vänskap över alla gränser, lite skön sydstatshumor och ett vackert foto. Även om filmen luras och blir bättre än vad manuset egentligen berättar, blir det en synnerligen effektiv må-bra-film som sätter positiva spår i mitt filmhjärta. Jag smälter och skäms inte för det en enda sekund. Rekommenderas varmt och tryggt. Till och med tomaterna i filmen verkar goda!

Anm: ursprungligen publicerad hos Fiffis Filmtajm som del i ett recensionsexperiment i september 2010.