Asch, man lär sig aldrig. Efter varje nedslående försök svär jag för mig själv och lovar att aldrig återvända till YA-träsket. Som att det skulle hålla. En filmdåres ständiga förbannelse. Som att…”nästa…den kan nog kanske vara nåt att ha…”

Hur är det här då?
Jo, tackar som frågar. Kanske ett litet fall framåt ändå. Inte så att jag bjuds på någon himlastormande story direkt. Nej, mer att rullen lämnar en med en ganska trivsam eftersmak ändå. Mitt i allt ostigt och ansträngt och fånigt. I en ganska nära framtid (sisådär 2034) bor Gardner Elliot (Asa Butterfield) på Mars (!). Det första barnet som någonsin fötts utanför Jordens atmosfär. Nu är grabben 16 år och nyfikenheten på Jorden växer sig allt starkare. Inte minst eftersom han har en chattkompis i den föräldralösa Tulsa (Britt Robertson) nere på den blå jordbollen. Givetvis känner hon icke till sanningen. Det gör dock Mars-projektets boss Sheperd (Gary Oldman) som gör allt för att mörka ”hemligheten”. En snabb rymdresa senare är dock Gardner på rymmen på just Jorden (but of course) där han söker upp Tulsa och vill ha hjälp att hitta sin okända pappa. Kommer dom att lyckas?? Va?? VA??

Låt oss säga att det är standardutförande 1 A i YA-manualen när det gäller pojke möter flicka. Förväntad sliskig romantik såklart. Butterfield får tillfälle att jönsa omkring lite, då han dels inte har en aning om det sociala ”spelet” på Jorden och dels för att hans kropp inte anpassad till Jordens atmosfär. Det sista självklart en kritisk faktor som har stor betydelse för att den nyfikne Gardner bara MÅSTE hittas av ”projektets” medlemmar..med den stissige Oldman i spetsen. Klyschigt värre alltså och absolut inget av nyhetsvärde i rullen.

rymdgrabb och jordtjej

Dock vill jag inte underkänna då det finns små korn av underhållning som ändå gör den uthärdlig. Framför allt i Britt Robertson (från underskattade Tomorrowland)! Den tjejen har en ljus framtid om hon fortsätter att spela sina kort väl. Hon dominerar scenerna fullständigt med sin mixade kombo av humor och lite lagom rebell. Butterfield jönsar på bäst han kan, Oldman gör en dag på jobbet men framstår som en rätt ok snubbe ändå. Rutinerade Carla Gugino får vara vettig sidekick (och visst ser hon ut som en ung Sally Field!!).

Teknisk snygg rulle, det går givetvis att reta sig på detaljer om Mars-åkande fram och tillbaka..men dit orkar jag inte gå. Det finns ändå ett mått av easyness i rullen som gör att den inte känns så jäkla gravallvarlig och djuplodande. En artikel på the intenätz refererade till en av 80-talets gamla pärlor; Starman! Och…tja kanske inte..men ändå vissa likheter. En ”Starman” för YA-generationen? Dagens alster är regisserat av en snubbe som heter Peter Chelsom. Okänd för mig..men eftersom jag inte direkt lider mig igenom filmen…så måste han väl ha gjort något rätt.

Ok för stunden, men inget du direkt lagrar i minnesbanken.