Gåten Ragnarok (2013)

Yes. Gåten. Med e. Det är ju norskt frifräsaräventyr för tusan!

I samma frejdiga anda som Trolljegeren kommer denna mustiga och fantasifulla historia. Arkeologerna Sigurd (Pål Sverre Hagen) och Allan (Nicolai Cleve Broch) blir så till sig av en gammal vikingaupptäckt att de håller på att smälla av. Sigurd så pass att han glömmer bort sina barn och skolavslutningen innan sommaren. Som plåster på såren utlovas semesterresa till Medelhavet av den något virrige änkemannen. Fast det var ju fram till den nya upptäckten som kollega Allan drog hem förstås. Att vikingar minsann hade nåt fuffens för sig uppe i norra Norge, i det som idag är ingenmansland mellan Norge och Ryssland. Vore det inte mer spännande för hela familjen att undersöka VAD exakt vikingarna pysslade med där…och kanske till och med varnade för? Så… vips hoppar vi ut i vildmarken! Skogar, fjäll och bortglömda sjöar. Den lilla expeditionen har dessutom utökats med en skum vägvisare samt svenska Sofia Helin (!) som tuff fixartjej.

Jodå, men detta är ju icke kattskit alls från våra grannar i väst! Å andra sidan är jag sällan orolig när norskarna får för sig att ta klivet in i äventyrsberättelser med lagom avancerad action och specialeffekter. Nästan så man skulle vilja känna att Spielbergs ande vilade över det här familjeäventyret. Det går nog om man anstränger sig lite.

Småputtrigt och lagom jönsigt. I vissa lägen lite over-the-top kanske, men vaddå…sånt förhöjer väl bara äventyrsfeelingen. Oerhört snygg rulle. Effekterna är både lökiga och snillrika när budgeten sätter gränser. Och så fantasifull värre förstås! Tacksamt att leka med vikingamyter och legender.
De kan de där norskarna.
Här har man inte tråkigt.

Annonser

Snacka om Film #108 – ”traditionalisten & terapisten”

 

Krispiga och flimriga 108:an!

Vi tar kort paus från filmträsket och kliver ned i TV-dyngan!
Vilka är favvosarna just nu??
I nådens år 2017?
Du får tipsen listade i sedvanlig snacksalig form. Såklart.

Dessutom hinner vi bråka om David Lynch´s återkomst med TP också!
Boxhandskar på!

Kärlek och pussar skickar du som vanligt till oss på: film@sofpodden.se

En kväll i tv-serie-soffan förlänger livet!
Tänk på det.


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

It (2017)

Kingen och hösten 2017 går som hand i handsken! The talk of the town! Höstens lilla svarta!

Ingen har missat hajpen. Vare sig du hatar skräck eller älskar att omfamnas av mörkrets alla demoner. Dagens rulle har också lite att leva upp till, kan vi säga att det finns lite stakes här?
TV-miniserien från -90 var ju just en…tv-serie, men nog gjorde den boken rättvisa ändå. För att inte tala om dåtidens Pennywise, Tim Curry! Ahh..ett bestående minne från det grungiga 90-talet. Nåväl, upp till bevis Skarsgård-broder Bill! In i clownkostymen modell 2017 och härja runt i kloakerna. Funkis? Jovars, Billyboy gör minsann en gedigen insats. Går ut lagom mysrysligt och vrider upp tempot till all-in när finalen närmar sig. Så dags har också dagens ”losers club”, våra sargade unga hjältar i den fördömda staden Derry, kommit något på spåren. Den där ondskan som vaknar vart 27:e år och ställer till tråkigheter.

Fast i grund och botten är förstås historien som bäst när det inte handlar om skräck och otäcksheter. När det istället är drama om barn med uppväxt som inte är speciellt harmonisk eller hoppfull. När kidsen bara genom att börja hänga med varandra återfår det som skulle kunna kallas hopp om livet och riktigt vänskap. Vibbarna går till rullar som tex Stand by Me och Hearts in Atlantis. Okej, jag slänger in en tesked Carrie också. Dramaberättaren Stephen King. Funkar bra. Dagens stora pusspluss går till alla de unga skådisarna som har total närvaro och naturlighet. Håll koll på namnen; Jaeden Lieberher, Sophia Lillis och Finn Wolfhard (!), för att nämna några.

Mannen bakom dagens rysligheter heter Andy Muschietti och det känns som han styrt den här skutan ganska tryggt och bra. Fokuserar här enbart på att berätta om kidsen med handlingen förlagt till 80-talet. Det vuxna battlet mot It sparas till nästa ”kapitel”. Möjligen spritsar den gode regissören (och manuset) ut det hela liiite för länge, nånstans mitt i rullen känns det plötsligt aningens repetitivt..men hey..alla kidsen måste ju få sitt när det handlar om att face the fear. Kanske är inte heller rullen så skrämmande jag hade hoppats att den skulle vara. Å andra sidan…har man någon gång läst romanen (denna tegelsten!) och har ungefärlig koll på när det vankas obehagligheter…så får man kanske skylla sig själv.

Helt klart en stabilt bra rulle med ett slut som lovar gott inför ”kapitel 2”.

The Lost City of Z (2016)

Charlie Hunnam som upptäcktsresande? Tja, varför inte.
Regimannen James Gray (The Yards) tar sig an en BOATS (well…) om den näst intill besatte överste Percy Fawcett, vilken under 1900-talets första årtionden var övertygad om att han var en försvunnen civilisation i Amazonas djungler på spåren. Alla tecken tydde ju på det! Det som en gång började som ett kartritarprojekt på uppdrag av The Royal Geographical Society mitt ute i spenaten i gränstrakter mellan Bolivia och Brasilien…utvecklas snart till ett kall för Fawcett och kommer att vara hans livsprojekt ända tills han försvinner mystiskt i djungeln i maj 1925.

Pengar till framtida expeditioner behöver samlas in i London, ibland via skeptiska åhörare, men till slut hugger han sig fram där i djungeln igen. Tillsammans med sällskap, varav en ytterst skäggig Robert Pattinson fungerar som Fawcetts höga hand i bushen, företas ett antal expeditioner. Det är förstås slitigt, eländigt och fyllt av faror och allehanda hinder. Precis som det anstår en äkta äventyrare! Här kan man tänka lite Indy..fast den mer seriösa och realistiska varianten kanske. Det sägs att Lucas och Spielberg faktiskt fabulerade ihop Indy med just Fawcett i tankarna…tro´t den som vill.

Att vara besatt upptäcktsresande kommer självklart med ett pris. Speciellt om man har familj och barn hemma i England. Den tålmodiga hustrun Nina (Sienna Miller) ”tvingas” acceptera att makens prio inte alltid är förenligt med hennes vision av ett äktenskap. Stoiskt värre väljer hon att stötta den gode Percy på hans alla resor fram och tillbaka….till och med när äldste sonen Jack (Tom Holland) plötsligt aviserar att han vill följa med på en av resorna!
Charlie Hunnam visar att han fixar att spela drama med äventyrliga inslag. En besatthet mixad med ett driv. Hunnam har ju ibland haft en tendens att överarbeta sina roller lite, men här funkar han helt okej. Miljön hoppar mellan det tidiga 1900-talets England och det tidlösa gröna helvetet i Amazonas. Djungelscenerna är välgjorda och fångar vedermödorna. Gray har koll på sitt manus, vilken bygger på en bok om den hängivne upptäcktsresanden. Den som vill hittar förstås massor att läsa på nätet om Fawcett och hans ödesdigra sista resa. Ett antal teorier finns självklart presenterade om det eventuella ödet, filmen väljer att presentera ett sorts slut…kanske baserat på spekulationer och de fåtaliga vittnesmål som finns om expeditionen och dess medlemmar.
Men kanske är det också så…att det mest spännande är ändå att inte vet riktigt veta vad som hände…?

Engagerande rulle.

Mike and Dave Need Wedding Dates (2016)

Hahahaha! Zac Efron igen! I en under-bältet-komedi!
Fast frågan är om han denna gång inte överglänses av Adam Devine som spelar hans filmbror! De två strulbröderna Mike och Dave är kända för att förstöra nästan varenda tillställning de dyker upp på. De har liksom inga spärrar. När lillasyster ska gifta sig på Hawaii och stora släkten ska samlas med vänner…är ordern från föräldraskapet glasklar…”se till att skaffa er varsin dejt, kom hit och UPPFÖR ER! Annars jävlar!”…typ så.

Bröderna brothers tror de är supersmarta när en annons på the craigslist skapas…och strax har två dejter sållats fram i form av Alice (Anna Kendrick) och Tatiana (Aubrey Plaza)! Och frågan är väl om inte de båda strulbröderna här möter sina överkvinnor! Ojojoj!

Mustig, tramsig och totalt respektlös när mina favvisar Anna K och framförallt AUBREY P röjer loss!!! Herregud! Hahahaha..igen! Tjejerna ser chansen till gratissemester på Hawaii, tokbröderna ser chansen att blidka en misstänksam familj. Inget av det ovanstående kommer att gå enligt planerna. Idiotslapstick, underlivshumor…den råvulgära varianten..får samsas med lite hederlig romantik som givetvis spirar under lagren. Absolut inget för den som letar efter smart och snillrik humor. Här fläskas på med det grova artilleriet. Håller inte ihop lika bra som Dirty Grandpa..men nog finns här pärlor att fulgarva åt ändå! Priset tas som vanligt av Aubrey Plaza, som kanske spelar skjortan av varenda kotte. Kendrick får stå för den mer mjuka delen av umgänget med de andra. Efron kan det här  med komedi nu och gör precis vad han ska. Adam Devine tar hem några sköna grov-humor-poäng…och kolla själv hur många referenser till andra rullar du hinner plocka på 100 minuter!

Fulhumor som håller högt i 60 minuter. Sen blir det mer ”som vanligt”. Men det visste man ju på förhand.

Snacka om Film #107 – ”iphone och pyramider”

Extra gott till den som väntar!
Ett dygn senare än normalt (tillfälligt, vi lovar) pumpar vi ut den mustiga #107 i höstkylan!

Du får Kingen och DET!
Filmscener att gråta till.
Paula Abduls mamma Victoria lär sig engelska (sort of).
En genomtrevlig snubbe som heter Kumaijl.
En galen Balkan-fantasi.
Och så lite Fånar som Spånar förstås!

Trixigt och tramsigt…och vad tusan…vi slänger på några extra minuter och gör avsnittet till ett av våra längre i samlingen!
Klart du gillart! Visst? VISST??

Kärlek och uppsträckningar skickar du till film@sofpodden.se

Tally Ho!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

#rewatch: The Ladykillers (2004)

Inte originalet från -55. Här är det bröderna Coens mer märkliga take på storyn om rånarligan som huserar i källaren hos en äldre dam, för att därifrån gräva sig fram till rikedom och lycka.
Handlingen här förlagd till amerikanska södern där den bastanta och bestämda Mrs Munson (Irma P. Hall) får besök av vältalige och märklige G.H. Dorr (Tom Hanks) vilken vill hyra både ett rum och framför allt låna källaren för att där ”spela och öva musik” med sina minst sagt knasbollar till medbrottslingar. I själva verket ska ju skurkligan gräva en tunnel fram till det kasino som ligger inte långt från Mrs Munsons hus.

Upplagt för svart humor, stundtals slapstick och ett dialogflöde värt filmbröderna Coen. Det mesta, inte allt, de gör brukar gå hem hos en annan. Coens har behållit ramstoryn, men därifrån fyllt på med egna detaljer och vinklingar på berättelsen. Givetvis trycker de in lite av sitt varumärke, den svarta humorn, gärna lite akward och bakvänd. I detaljerna hittas mycket av det goda. Hanks släpper loss rejält och tar sin ”professor” nästan till löjets skimmer. Men bara nästan. Fastän det är rejält överdrivet och lite lökigt i många scener…flyger det. Till och med i de mer slapstickartade scenerna. När jag såg filmen första gången var jag inte alls lika charmad som jag är nu. Har jag blivit mer insatt i Coens svarta humorvärld?

Hanks och den formidabla Hall (”no hippety-hop music in my house!!”) backas i rollistan av namn som J.K. Simmons, Marlon Wayans, Ryan Hurst (Opie från Sons of Anarchy!). Största humorn ligger i Hanks vältalige professor, världsmästare i att komma på lögner..och Halls misstänksamhet mot vad som egentligen försiggår i hennes källare. Som vanligt bakar The Coens in en svart sensmoral att brott i slutänden aldrig lönar sig. Tänk efter, har du någonsin sett en Coen-rulle som slutar rejält lyckligt…?

Och när såg man senast en sådan förnöjsam take på sjukdomen IBS?

CHIPs (2017)

Jönsig actionkomedi som illa förklädd buddy-cop-movie?? Jo, jag tackar.
Skådisen Dax Shepard är en lustig typ. Ingen jättelång meritlista ännu. Ofta förekommande i biroller i modell lite mer vågade komedier och tv-serier. Tänk My name is Earl typ. Han har dessutom fuskat lite som regissör förut med Hit & Run som var en liten joyride. Här har han regisserat sig själv som fd X-Games-proffset Baker vilken drömmer om en karriär hos motorcykelpolisen i Kalifornien. Mot alla odds blir han antagen och utbildad och strax hopföst med glidaren och motormouthen Ponchorello (Michael Peña). Upplagt för trams och jöns såklart. Baker vet dock inte att Ponchorello är en FBI-agent undercover för att avslöja en eventuell rånarliga inom polisen.

Jaja, en film i komedifacket som självklart inte passar alla . Vi får sexskämt, pruttskämt, homoskämt och ren slapstick. Peña (End of Watch, Fury, War on Everyone) visar återigen att han kan hoppa från genre till genre utan några problem och dominera. Han är klockren som snabbsnackare och styv-i-korken-snut här. Shepard har ett sävligt och underfundigt sätt. Bra kombo mellan dem, trots alla klyschiga skämt och förutsägbara scener. Gillade man tex filmversionen av 21 Jump Street, kommer denna av sitta som en smäck!

Bra uppbackning i rollistan av Vincent D´Onofrio som badass och Shepards riktiga fruga Kristen Bell som hans bitchiga ex-fru i filmen! Mycket roligt när hon går loss och dissar Shepards rollfigur!

Rullen bygger på den omåttligt populära tv-serien CHIPs som rullade i amerikansk tv i slutet på 70-talet och början 80-talet. Shepard har varit med och plitat på manus här och missar inte en möjlighet att hotta upp med lite fräsig action och under-bältet-humor. Och mitt i alla galenskaper och utsvävningar blir det lite trivsamt också. I grund och botten förstås en galet lättviktig rulle som inte har något av vikt att leverera. Förutom lite skratt dårå.
Men mest bara för den som är lite svag för filmer i den här delen av komedisvängen. Som jag.

 

The Circle (2017)

I en nära framtid (eller samtid?) drömmer Mae (Emma Watson) om att få jobb på det hippa tech-företaget The Circle (tänk Apple och Google hopslagna), där ingenting verkar omöjligt med elektronikens, datorns och smartphonens hjälp. Den sociala plattformen tas till nya höjder. Mae sväljer till en början precis allt med hull och hår. Hon går dessutom med på att medverka till ett experiment som ska visa hur fantastiskt det är om vi alla alltid kan hålla koll på varandra. Givetvis spricker det i kanterna efter en stund och Mae börjar ifrågasätta hela The Circle.

Jaha. Och?
Filmen berättar absolut ingenting av mervärde. Nada. Istället är den löjligt övertydlig i berättandet och sen blir det bara fånigt när jag ska bevittna Maes ”uppvaknande”. Jäkligt synd, för visst behövs lite kritiska röster i det hysteriskt galna informationsflöde vi lever i. Hade kunnat bli en raffinerad känga åt allt vad uppkopplat heter. Istället blir det tröttsamt mästrande, storyns stakes blir så klyschiga att jag suckar högt flera gånger. Watson gör vad hon kan med en rulle som dessutom känns genomstressad. Tom Hanks dyker upp i 7 minuter som en karikatyr på Steve Jobs. Det känns bara….tröttsamt.
Galet ointressant rulle. Man borde nog läst boken istället.
Waste of time detta.

Det enda av värde här är att salig Bill Paxton och lika salig Glenne Headly spelar Maes föräldrar. Nu är båda skådisarna borta.
Ledsamt.

Snacka om Film #106 – ”smash!”

 

Dax för för #106!
Den krispiga och knastrande 106:an! Idag från världsmetropolerna Peking och Malmö.
Det vankas Filmdagar i reservdanmark, och då är förstås SoF där och röjer runt. Fiffi är veckans flygande reporter.Vad mer i denna larmiga gottepåse??
Tennis förstås! Mannen, myten, kalsongen, den dubbelfattade backhanden! Smash eller dubbelfel som film?? Vi vet svaret, du behöver bara lyssna.
Känner du Dax? Han som vill jobba hos CHIPs? Som vad?? Provsmakare?? Jag kollar in och varnar för låg humor.

Fånarna spånar såklart vidare även den här veckan…till ett rysligt nummer!
Och som om inte det vore nog får ni The List på otäcka (och vi menar OTÄCKA) kids på film! Hu!

Septemberröj!
Get some!
Mutor och annat uppmuntrande skickar du till film@sofpodden.se
OBS! Danska (?) gremlins sitter och tuggar på ledningarna i dagens avsnitt…det är därför vi får dras med ett litet knaster. Vi tror det blir funkis ändå. Kämpa.

Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Across 110th Street (1972)

Shout-out till Christian på Movies-Noir vars tips ledde mig till den här gamla 70-talarn.
Från en tid när rullarna med New York som spelplats verkligen såg ut, och lät, på ett speciellt sätt. Det är nåt visst med det ruffiga NY under detta årtionde. Skitigt, larmigt, slamrigt och jäkligt förföriskt mitt i all misär. Stilenligt gula 70-talsförtexter med en bilfärd som börjar vid Central Park och tar oss in i Harlem. Till detta Bobby Womacks soulklassiker ”Across the 110th Street”. Lovely!

Okända skurks rånar ett av italienska maffians safehouse i Harlem, skjuter ned hantlangarna och kommer över nästan en halv mille dollars. Vreden från italienarna. Som tvingar Harlem-Gudfadern att samarbeta för att skaka fram förövarna. Samtidigt kopplas två snutar in på fallet att lösa morden och rånet; den unge ideologiske Pope (Yaphet Kotto) samt oldtimern Mattelli (Anthony Quinn). Upplagt för verbala konflikter, rasism och synsätt på hur lösa fallet bäst. I mitten av hela karusellen de nerviga rånarna som nu har både maffia och polis efter sig.

Råruffigt detta. Slitna miljöer och en kantighet i dialogen. Hårda ord. En sorts samtida betraktelse över läget i samhället i början av 70-talet kanske? Konflikterna i storstaden mellan svarta och vita. En effektiv ljudmatta, som tyder på att filmmakarna lagt på mycket av ljudet i efterhand. Det blir ofta skarpt och gällt. Den tidstypiska musiken sitter som en smäck, med ”waa-waa-gitarrerna” i finrummet. The sound of the seventies! Lite lagom lökigt actionvåld, mycket skrik och skrän. Quinn fungerade som en av filmens producenter och ville från börja att The Duke, John Wayne; skulle ha rollen som Mattelli. Eller Burt Lancaster alternativt Kirk Douglas. När ingen av dem var intresserad fick Quinn själv hoppa in.

En rätt dyster historia, som är mer njutbar och intressant som tidsdokument än vad den är bra.
Ruffig…var ordet.

Death Note (2017)

Ytterligare en rulle som som har sitt ursprung i asiatisk (japansk?) bok, seriealbum? Här då amerikaniserad och anpassad till västerländsk popcornpublik. ”Som vanligt” ett jäkla liv på puritaner av originalet…men jag orkar inte ens gå till den debatten. Skit i det säger jag.

Light Turner (Nat Wolff), skolgrabb med klyschiga och traditionella ”problem” i skolan och tonårslivet, kommer plötsligt över en skum bok med minst sagt oroväckande mörka krafter. Skriv dit ett namn på en person i boken..och den nämnde kommer strax att möta döden! Lägg gärna till dödssätt också för spektakulär effekt. Då triggas den märklige och listige dödsguden Ryuk (med Willem Dafoes röst) till att utföra sina dåd med ett extra illvilligt leende bland de vassa tänderna. Se där, plötsligt har vi oss också en en sorts variant på den gamla Final Destination-franchisen! I registolen Adam Wingard som tidigare trollat fram alster som den mumsiga You´re Next, V/H/S-antologin, den obehagliga The Guest och den katastrofalt usla nya Blair WitchBlandad kompott från den gode Wingard alltså. Här stuvar han fram en rätt som känns stundtals intressant, stundtals snygg i sitt utförande. Inte så skrämmande som man skulle vilja dock. Mer ett YA-drama (Yaak) med övernaturliga inslag. Dafoes raspiga röst passar dock smutt som den oberäknelige Ruyk, vars övriga gestalt tycks komma i kombo av en skådis och CGI. Fick ingen riktig kläm på det.

Lite för lång, lite för rörig när manus envisas med att trycka in en och annan subplot i det hela. Dock inte helt ointressant. Nat Wolff funkar i huvudrollen, liksom hans ”flickvän” Mia (Margaret Qualley). Wingard får inte till någon homerun direkt, men missar inte heller bollen fullständigt. Känns dock som att filmen hade kunnat bli mindre…”barnvänlig”.

Rysliga intentioner som blir mer actiondrama.

 

The Hitman’s Bodyguard (2017)

Actionvåld. Lökiga oneliners. En handling som får plats på ett A4. En klyschig buddy-rulle.
Alltid gångbart!

Superduperhitmannen Kincaid (Samuel L Jackson) är den ende som kan fälla den vitryske diktatorn Dukhovich (Gary Oldman med badass-överspel), vilken står åtalad vid domstolen i Haag för brott mot mänskligheten. Yrkesmördaren sitter dock i förvar hos Interpol i Manchester och behöver således transport till Haag för att inta vittnesbåset. Skumma krafter inom polismakten sätter käppar i hjulet, och innovativ lösning behövs. Specialagenten Amelia (Elodie Yung) kallar in sitt ex, den fd superduperbodyguarden och numera rätt sunkige Bryce (Ryan Reynolds), som inte har några kopplingar in i polisväsendet och därför torde vara ett säkert kort.

Upplagt för tjafs, ostiga repliker, Hollywood-våld (ganska rått ändå) och alla klyschor du kan räkna upp i buddy-genren. De två snubbarna känner till varandra, men är inte direkt såta vänner från förr om man säger så. Well, i nöden prövas ändå vänskapen och de två får digra problem med att ta sig från England till Holland eftersom den svinige Dukhovich har lakejer och hantlangare nästan överallt som har gett sig fan på att stoppa den dynamiska duons resa.

they´re on a mission!

Men kolla vad kul det här var då! Och vilken kemi Jackson och Reynolds kan sporta! Sam L skriker som vanligt mest ”motherfucker”…men här på ett ganska kul sätt. Han liksom passar med sin burdusa stil. Reynolds kör på med sin Deadpool-utstrålning. Lite deadpan-humor combad med en butterhet och tycka-synd-om-sig-själv-blick. Mycket roande. Tvärtom vad diverse förståsigpåare runt jordbollen hävdar…anser jag att att duon har ett skönt samspel ihop.

Bljakter, shootouts och lite fighting fists förgyller de knappa två timmarna. Miljöerna med England och Holland inbjuder till snygga lösningar för stuntteamet som får jobba järnet. I sina bästa stunder påminner rullens actiondelar om en Bond-film på speed! Knaskul. Lägg till detta suverän musik med dängor från både 60- 70- 80- och 90-talen! Smutt! Och av bara farten stoppas Salma Hayek in i en pytteroll också. Lite ansträngt, men jäkligt underhållande! Hela kalaset serveras av regissören Patrick Hughes (Expendables 3) som vet hur man håller ihop ytligheter som det här. Tankarna går osökt till pärlor som The Nice Guys och förra sommarns godispralin Central Intelligence.

Vansinnigt kul bidrag till det ytliga action-komedi-träsket detta!

 

I SoF-poddens avsnitt #105 kan du höra hur både jag och Fiffi charmas av den käftande duon! Check it out!

Snacka om Film #105 – ”gaymys i vildmarken”

 

Den tossiga 105:an
De icke politiskt korrekta åsikterna står som spön i backen! Har vi finally gått över gränsen??
Får vi skäll, bannor, spott och spä??

”Sense of wonder”-rullar, den digitala framtiden vs Emma Watson, måste man verkligen vara handikappad ”paw riktigt” för att spela handikappad på film?!, Fånarna som Spånar hamnar i trubbel..försöker lirka sig ur problemen..men allt går åt skogen..PK-maffian rasar?, Sam L. Jackson skriker ”motherfucker” precis som vanligt i sin nya rulle…men kanske gör han det i RÄTT rulle den här gången??

Svaren på alltings varande finns som vanligt inbakade i filmpodden som tar filmsnacksfånerier till nya nivåer!
Erkänn att du gillar det….

Mästranden, svåra kommentarer och rättelser öser du in på film@sofpodden.se
(Vill du skriva nåt fint går det också bra.)

Get Some..i septemberregnet!
Det är ju höst gubevars!


Vi finns självklart överallt i podd-djungeln, men framför allt här;

Hemsida: sofpodden.se
Instagram: sofpodden.se
Twitter: @sofpodden
Facebook: http://www.facebook.com/sofpodden
Libsyn: snackaomfilm.libsyn.com
Acast: acast.com/snackaomfilm
Podcaster: Sök på Snacka om film

Flmr vs Filmåret 1972!

 

Jäklars. 
Nu börjar det bli lite svårt ändå. Tidiga 70-talare snyter man inte ur näsan direkt.
Grundlig fundering krävdes för att skaka fram 10 kandidater som iaf jag tycker var bland de bästa detta OS-år (vilken stad??)!
Och jag fyllde 7!
Skolstart!
Tungt!

***********************

10. Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om

Woody som spermie! Ja varför inte! Komedi som består av olika segment, alla rör sig i området runt ”närkontakten mellan man och kvinna”. Småkul mest hela tiden. Woody regisserade också.

9. En gång till Sam!

Mer Woody! Här som neurotisk loser (känner vi igen det??) med fantasivän i form av Bogey. Hur blir man cool med kvinnor? Småkul mest hela tiden här också.

8. Nybyggarna

Gudars skymning! Svenskt på listan! Det går inte att undvika den här. Ett maffigt stycke svensk filmhistoria. ”Ki-Chi-Saga”!!

7. Den Tysta Flykten

En av alla dessa miljö-sci-fi som vräktes ut under 70-talet. Nervöse Bruce Dern ansvarar för jordens alla växter som finns bevarade på ett rymdskepp i bana runt jorden. När alla växter ska förstöras enligt order från jorden…får Dern tokspel..och sen går det åt helskotta ordentligt. Klyschigt men sevärt.

6. Goddag Yxskaft!

Peter Bogdanovich regisserade Barbara Streisand och Ryan O´Neil i den här frejdiga förväxlingsfarsen. Mustigt var ordet. Och…wait for it…småkul mest hela tiden!

5. The Getaway

Sam Peckinpah-rulle på manus av Walter Hill. Bistert, tufft och våld enligt Lex Peckinpah. Steve McQueen och Ali MacGraw gör jobbet.

4. SOS Poseidon

Inget 70-talsår utan en rejäl katastrofrulle! Här är det Gene Hackman (med hår) och Ernest Borgnine som styr upp kaoset när en lyxkryssare välter (!) till havs! ”Hell upside down”!

3. Cabaret

Ikonisk. En av världens mest kända på scen…och på film tack vare Bob Fosse och Liza Minelli. Men glöm inte Joel Grey som den magnifike ”master of cermonies”! Utspelas i Berlin vid tiden för nazisternas frammarsch. Dekadensen!

2. Den sista färden

Obehagligt värre av John Boorman när fyra vänner från staden ska paddla kanot i vildmarken. Allt går åt helvete. ”Skrik som en gris!!

1. Gudfadern

Ohotad etta. Givetvis.


 

Andra filmbloggers om detta tidiga år på 70-talet: