Etikettarkiv: Rufus Sewell

Okt 26 2015

The Devil’s Hand (2014)

devils_handVar det inte det man visste!?
Att även i de lugnaste av Amish-samhällen (damn you ”Vittne till Mord!”) jäser det av mer eller mindre knasiga föreställningar om ondskans närvaro.

När sex flickor föds samma natt på en viss tidpunkt på året ojar sig de äldre i den lilla församlingen och drar sig i skäggen. Kan det vara så att en uråldrig gammal profetia är till att börja frodas…?

18 år senare är läget minst sagt spänt då den gamla sägnen talar om att djävulen aviserar sin ankomst via någon av de sex unga flickorna som nu hunnit växa upp och matats med den gamla historien. Att ”the elders” i församlingen hela tiden ger flickorna det onda ögat är förstås jobbigt. Värst av dem alla är församlingens överkucku Beacon (Colm Meaney) som predikar högt om den förestående profetian och olyckan som kommer att drabba församlingen…och att det banne mig vore bäst om alla flickorna vore döda.
Att sedan plötsligt flickorna börjar försvinna en efter en och påträffas avlivade medelst grymma sätt, hjälper ju inte situationen direkt! Vad är det som händer!? Ett galen församling? En seriemördare? Sinistra krafter i görningen inför flickornas 18-årsdag som närmar sig….och då den uråldriga legenden ska få liv….eller?

Överraskande underhållande mix av gammal hederlig slasher och ockult mysterium.
Att storyn utspelas inom det lilla Amish-samhället hjälper till att förstärka originaliteten lite. På ytan en rulle med klyschig och sliten ramberättelse, men storyn lyckas faktiskt med bedriften att hålla sig på rätt sida om taffligheten.
Att den dessutom känns snyggt och stabilt gjord hjälper förstås till.

på väg mot sina 18-årsdagar…och en möjlig förbannelse…?

Stora lasset dras av unga Alycia Debnam-Carey i rollen som Mary, en av de unga flickorna som står i ofrivilligt fokus. Vidare i rollistan hittas också Rufus Sewell som hennes pappa samt Jennifer Carpenter som synnerligen irriterande bokstavstrogen församlingsmedlem. Carpenter riktigt bra i sin roll.

Mixa hardcore-religion med djävulsfruktan och lite old school-slasher…plus ett stänk av kanske/kanske-inte-övernaturliga-inslag…och vips har du här en rätt trevlig och lagom twistad inledning på Halloween-veckan.

Som givetvis går att njuta av vilken dag som helst på året.

Dec 3 2014

Recension: Hercules (2014)

0001_herc_posterAlltså, jag gillar Dwayne Johnson på något märkligt sätt.
”The Rock” kommer förmodligen aldrig att bära hem en Oscar i näven för någon extra fantastisk rollinsats, men han har en ständigt närvarande charm som alltid tycks gå hem och som gör honom sevärd på det där popcornaktiga sättet.

För popcornstyle är banne mig vad det handlar om här.
Legenden/myten om den store Hercules! Halvguden från antiken. Som utförde de 12 stordåden med mod och list och fan vet allt.
Eller?

Ytlige regissören Brett Ratner visar upp en annan Hercules (Johnson) (titta nu blev det koppling till en julkalender från väääldigt länge sedan!)…en sorts kringvandrande lekoknekt som med sitt entourage av stridsvilliga kompanjoner alltid ser till att vinna matcherna de ger sig in i. Inte minst med hjälp av sällskapets bard/historieberättare som är rätt bra på att salta skrönorna om den mäktige krigaren, och alternativt skrämma eller gjuta mod i den skara åhörare som förtjänar detta.

När Hercules och hans muntra mannar, plus Legolas-wannabe-amasonen Atalanta (norska Ingrid Bolsö Berdal), går med på att hjälpa den utsatte Lord Cotys (John Hurt) kan de dock möjligen ha tagit sig vatten över huvudet..? Cotys land hotas av tusentals illvilliga krigare och märkliga kentaurer som är ute efter att skövla allt och alla.
”The Rock” och polarna kommer att behöva all list plus styrka de har för att fixa skivan här.
Ojoj, hur ska det gå?

muntra (?) skojare i antiken

Vi får oss naturligtvis lite standard-CGI-action the heavy style. Pumpande musik och bombastiska backdrops som ska föreställa östra Grekland. Och kom igen, det funkar rätt fint. Så länge du inte tar storyn på allvar såklart. Faktiskt istället rätt kul hur manusgubbarna tagit sig an myten om Hercules, och lika roligt tar ned den ett par snäpp..vilket gör figuren Hercules behagligt ”vanlig”. Johnson spelar med glimten i ögat och supportas av bla Rufus Sewell och Ian McShane och norsken (igen!) Aksel Hennie (japp, från Huvudjägarna!) Kul!

100 minuters oförarglig serietidningsaction i snygg förpackning.
Jag har inte tråkigt. Det måste bli ett stabilt betyg.
Dagens tips; missa inte animationen i eftertexterna….! (ser du rullen fattar du)

Nov 21 2012

Abraham Lincoln: Vampire Hunter (2012)

Jaha ja, visste du att Abe Lincoln knäckte extra som vampyrdräpare?
Inte jag heller. Tänk så mycket som aldrig kommer fram i historieböckerna. Tur att filmens värld har både tid och fantasifull lust att upplysa oss vanliga dödliga tittare när de gamla skrifterna uppenbarligen utelämnar gamla myter och skeenden.

Skämt åsido, det som från början ter sig som ett ytterst ohelig allians även på film visar sig bjucka på en stunds ohemult rolig och lite lagom stänkigt våldsam upplevelse. Närmare bestämt den märkliga men ändå fräsiga historien om hur den unge Abraham ser sin mor falla offer för en uslig blodsugare och på stubben viger sitt liv åt att hämnas. Snart är även fadern död och hämndbegäret starkare än någonsin hos den nu något äldre Abe (Benjamin Walker). Hämnd i sinnet allena hjälper dock föga när man ska ge sig upp mot listiga och urstarka vampyrer, tur då att hjälpen kommer i form av den mystiske Henry (Dominic Cooper) som lär Abe att handskas med både yxa som vapen och smarta strategier.

USA i mitten på 1800-talet är ju inte bara Vilda Västern, utan också ett rejält fäste för de envisa vampyrerna (som dessutom tål solljus…men iaf inte glittrar!), speciellt i södern där svarta slavar inte bara är arbetskraft utan också brödföda för de överklassiga plantageägande blodsugarna. Nu vill de dessutom ta över resten av landet också, men får plötsligt motstånd i form av den hårdföre Abe som hittar en snygg kombo i och med att han avlivar vampyrer på nätterna och ger sig in i politiken på dagarna när han ser hur slaveriet håller på att breda ut sig och dåliga tider hotar nationen.

Regiryssen Timur Bekmambetov (Wanted) satsar den här gången sina amerikadollar på rasande granna effekter och toksnabb action. Det är Matrix-duckanden i parti och minut, slowmo-effekter, blod som skvätter visuellt tjusigt i alla riktningar, silver i olika former som vapen och skådisar som får jobba orken ur sig framför grönskärmarna. Naturligtvis är det hela absurt överdrivet och ska egentligen inte funka. Men banne mig om det inte gör det!

dräparen i visst underläge

Historien bygger som så många andra galna historier på en (förmodligen lika fantasifull) roman där författaren själv står för dagens manus och lämnar i Bekmambetov´s händer att förvalta det på bästa sätt. Trots all pumpande action och hysteriska effekter stannar filmen ändå upp ibland och fokuserar någon minut på Lincolns politiska karriär, något som förhöjer upplevelsen en aning då fantasi vävs ihop med vissa faktiska händelser i Lincoln´s liv. Trots att den äldre Abe till slut regerar nationen från det vitaste av husen i Washington kan han inte riktigt glömma sin alternativa karriär, och ödesmättade händelser kommer naturligtvis att få honom att plocka fram de gamla fina talangerna än en gång.

Som vanligt också i popcornhistorier som denna spelar det egentligen mindre roll vilka skådisar som får visa upp sig, men både Benjamin Walker som Abe och Rufus Sewell som vampyrboss gör vad de ska. Runt dem en hoper birollskådisar av varierande grad som både kan slåss, väsa med spetsiga vampyrtänder och se ståtliga ut i tidsenliga kläder.

Abraham Lincoln: Vampire Hunter har inte bara höstens kanske fräckaste filmtitel utan också en oförskämt snygg yta att visa upp. Att innehållet är mer åt det ologiska serietidningsstuket kan man lätt förlåta när utförandet ter sig så här friskt och fantasifullt. Helgalen story som faktiskt underhåller finfint ända in i kaklet.

Sep 30 2011

Tristan & Isolde (2006)

Dags att ta ett modernt grepp på en av Englands gamla folksagor, vissa säger till och med att den inspirerade Shakespeare att skriva Romeo & Julia eller att samma historia lite snyggt förklädd kan hittas i Arthursagan vad gäller Arthur, Lancelot och Guenevere. Så kan det vara minsann.

Nåväl, de brittiska öarna är strax före 1000-talets början ett gytter av olika klaner och stammar som alla vill bestämma. Romarna har precis lämnat området, men hotet står istället att finna i väst där invaderande irländare gör livet surt för engelsmännen. Jobb pågår dock febrilt bland de engelska baronerna för att kunna enas med varandra och därigenom ena landet mot de hatade irländarna och dess hårde kung. Mitt i detta storpolitiska spel finns den unga Tristan (James Franco), pigg, alert och vid god stridsvilja som det anstår en riktig huvudrollsinnehavare i en film av det här slaget. Han lyckas i filmens början med konststycket att få sig själv dödad, och begravd till havs enligt gammal hederlig vikingased.

Båten flyter dock hela vägen till Irlands kust där den synnerligen olyckliga kungadottern Isolde går på stranden och drömmer om ett bättre liv, när Tristan bokstavligen ramlar ur båten. Han är plötsligt inte alls så död som det verkat, snarare tillfälligt förgiftad, och får naturligtvis den vård han behöver av Isolde som gömmer undan honom lite snyggt från sin far kungen. Såja, nu behöver vi egentligen inte orda mer om storyn, ni fattar ju vartåt det är på väg.

De unga tu tokförälskar sig i varandra, men tvingas skiljas åt när Tristan drar hem till England igen. Via lite politiskt rävspel och ränksmideri skall det plötsligt ingås oheliga förbund mellan Irland och England när självaste Isolde ska giftas bort med engelske lord Marke som ska ena sitt land som kommande kung. Marke är ”naturligtvis” Tristans fosterfar och tyckte ni att det lät besvärligt nyss så är det ingenting mot vad som väntar när Isolde kommer till England.

Det sägs att Ridley Scott ville göra film av den här sagan redan på 70-talet, men av olika anledningar inte kom till ”scott” (sorry!) Nu har han nöjt sig med att producera filmen ihop med brorsan Tony och överlåter regin till Kevin Reynolds som väl egentligen inte åstadkommit något sedan Costner-tiden med Waterworld och Robin Hood..?

I grunden är det en historia som har alla möjligheter i världen att kvala in i episka, pastelliga och mustiga historieskrönor men istället låter filmen hålla på sig ganska strikt och aldrig tillåta sig ta ut dramasvängarna som vi kanske är vana vid. I mångt och mycket känns det nästan som en dyrare tv-produktion och antagligen har de som bestämmer medvetet valt en mjukare linje både vad gäller action och effekter och annat gammalt hederligt filmvåld för att inte stöta sig med den romantikintresserade målgruppen.

Filmens svagaste länk återfinns i rollistan och stavas James Franco. Ja tyvärr, den här gången gör han mig besviken. Hans rollfigur känns för mycket yta och för lite trovärdighet, jag brukar ju hojta om att Franco minsann kan leverera känslor han också men här får jag synnerligen anledning att ifrågasätta hans skådiskonster, och en stor del av filmen flummar han faktiskt bara runt och ser tjurig ut. Sedan brister det också lite på att det inte finns någon vidare kemi mellan just Franco och Sophia Myles i rollen som Isolde. Trots det är det just hon och alltid sevärde Rufus Sewell, som lord Marke, som står för de bästa insatserna.

Nu lät det möjligen som en rejäl sågning av Tristan och Isolde är att vänta, men se det blir det inte. Trots de uppenbara tillkortakommanden som finns känns det som en helt okej version av den gamla keltiska sagan. Här har man också utelämnat de övernaturliga inslagen och sådana förekomster som trolldrycker och annat bjäfs. Manuset tar mer fasta på riktiga känslor och olyckliga omständigheter. Fotot känns rätt snyggt och scenografiskt gör det sig helt ok med välkoreograferade stridsscener modell light .
Den stora svulstigheten är knappast närvarande, men det behöver ju nödvändigtvis inte vara en brist.

Ingen film som lämnar några större spår efter sig men betyget är givmilt och försiktigt fredagsoptimistiskt. Det är  rätt vackert om än utan större känslor.

”I want to know that there’s more to this life, and I can’t know that if they kill you.”

Feb 8 2011

The Tourist (2010)

Som alltid är det oerhört kul att läsa om turerna bakom filmerna man ser. Ofta finns det både en och annan uppseendeväckande detalj att få sig till livs.

När det gäller dagens film kan man läsa sig till att filmens regissör Florian Henckel von Donnersmarck (kan vara filmvärldens just nu coolaste namn) kopplades in när bla ingen mindre än Lasse Hallström var tvungen att tacka nej pga av andra åtaganden. Icke desto mindre hann FHvD med att lämna produktionen pga” konstnärliga” (wow…) konflikter, innan han plötsligt återvände igen för att ta kommandot och kanske är det därför den här historien känns lite…oengagerande, framstressad och själlös.

Vackra Elise (Angelina Jolie) skuggas i Paris av både fransk polis, Interpol och Scotland Yard. Uppenbarligen är hon en het ledtråd och kärleksintresse vad gäller jakten på storsvindlaren Alexander Pierce. Elise får kryptiska meddelanden av mästerbrottslingen att hon ska bege sig till Venedig och invänta vidare order. Under resan ska hon också, enligt Pierce önskemål, försöka ragga upp en okänd man som ska kunna tas för den efterspanade (som nu ingen vet hur han ser ut), allt för att förvilla de spanande polismyndigheterna. ”Offret” som Elise väljer ut på tåget till den mytomspunna italienska orten blir Frank (Johnny Depp), en lärare från USA på Europasemester. Härifrån blir det nu komplicerat värre för Frank när han, lika förundrad som vi tittare, tycks försöka lista ut vad som pågår. Dessutom blir han naturligtvis attraherad av den vackra och gåtfulla Elise.

Det här är alls ingen dålig film egentligen. Bara lite…oegagerande och aningens trist. Historien gör sitt bästa att slå knut på sig själv och mig som tittare, men i vissa partier leder det bara till att jag känner en sorts otålighet smyga sig in. Som om manuset tvingas baka in en del utfyllnad för att nå upp till en acceptabel spelnivå och dessutom inte kan bestämma sig för om det vill vara en ren thriller eller en jönsigare komedivariant.

Någonstans läser jag också att Jolie enbart tog rollen för att hon skulle få lite betald ”semester” i Venedig, och är det något som filmen inte lider av så är det dåliga vyer över just gondolstaden. Förförisk musik ackompanjerar det rätt snygga fotot, och det är inte utan att ett gammalt tågluffarhjärta som mitt längtar tillbaka till mitten av 80-talet då jag hade förmånen att få besöka Venedig i full prakt under en sommar (dock utan gondoltur som var åt h-e för dyrt!).

Ingen film att höja på ögonbrynen för, men inte att förkasta heller. Depp gör en dag på jobbet, men har ändå förmågan att visa upp sina rätt sköna komeditalanger i ett par scener. Jolie är alltid Jolie, på gott och ont. Hon är snygg, kan föra sig och passar på något märkligt sätt ganska bra in i en film med snygg yta men tomt djup, som den här.
Däremot slarvas insatser av bla Paul Bettany, Timothy Dalton, Steven Berkoff och Rufus Sewell bort på intetsägande och krystade biroller. Berkoff, som har potential att alltid göra fina slemmiga versioner av en bad guy, hinner knappt komma in i handlingen förrän han försvinner.

The Tourist blev naturligtvis utskälld i parti och minut när den dök upp på filmduken, men så usel är den faktiskt inte. Lite krystad romantik, ett kryddmått komedi, lite action över hustaken och så ett manus som försöker dänga in twistarna lite oblygt, och vips har vi en lagom styltig regisserad produkt utan större känsla, men med sjusärdeles fina bilder på Venedig. Och sämre betald semester kan man ju som skådis dessutom faktiskt ha.

Maj 28 2010

The Illusionist (2006)

I det förra sekelskiftets Wien förbluffar den unge illusionisten Eisenheim (Edward Norton) med sina spektakulära konster. Ryktet går, människor förundras och den äregirige Prins Leopold (Rufus Sewell), på jakt efter makten i kejsardömet Österrike-Ungern, ser Eisenheim som ett hot. Speciellt efter att den unge magikern fattat intresse för prinsens tilltänkta gemål Sophie (Jessica Biel). Leopold sätter polischefen Uhl (Paul Giamatti) på jobbet att avslöja Eisenheim och få bort honom från strålkastarljuset, något som blir lättare sagt än gjort när Uhl upptäcker att Eisenheim är en person med diverse hemligheter och en helt egen agenda.

En rätt skön mix av kärleksdrama, thriller och lite hokus pokus. Edward Norton som alltid stabil i vilken roll han än dyker upp i, här gör han sin Eisenheim till en gåtfull och oberäknelig figur. En story som traditionellt rullar på och vilar på att vi som tittare redan från början vaggas in i den vetskapen att allt inte är som det ser ut. Frågan är bara HUR det egentligen är? Som tittare kan man roa sig med att sitta och försöka klura på de olika turerna ett par gånger om. Just det faktum att det handlar om trollkonstens alla möjligheter vävs på ett smart sätt in i historien, som egentligen är en rätt simpel historia klädd i behagliga kostymer.
Trots Nortons alltid gedigna insats är det Paul Giamatti som stjäl hela filmen tycker jag. Som ständigt grubblande polischef  rör han sig i maktens salonger, underställd sin arrogante prins men i hemlighet alltmer fascinerad av den unge magikern. Giamatti håller sig till återhållsamt skådespel och får på så sätt fram de rätta känslorna, proffsigt hantverk om du frågar mig och Giamatti stärker verkligen sina aktier som en favvoskådis i min bok. Jessica Biel får också av bara farten visa att hon kan göra roller av lite mer vikt och gör Sophie till mer än bara vacker kvinna i snygga kläder.

The Illusionist underhåller rejält och glömmer inte bort att fokusera på de små detaljerna likväl som det snygga yttre med autentiska miljöer från det tidiga 1900-talet. Lurigt manus, fylld med smarta övergångar som passande nog trollar bort det faktum att storyn egentligen är ganska simpel och rak. Spännande och oberäknelig i sina bästa stunder.

Betyget: 3/5