Etikettarkiv: Jennifer Aniston

Feb 7 2014

We’re the Millers (2013)

Alltså, jag gillar ändå Jennifer Aniston.
Javisst, hon har the looks och the body…men hon HAR också en rätt osviklig komisk talang som hon uppenbarligen kunnat ta hand om åren efter Vänner. Jag säger inte att allt hon är med i är bra grejer, men Aniston gör oftast riktigt bra ifrån sig. Utstrålar nästan alltid en sorts charm som är svår att värja sig mot i lättviktiga komedier. Som den här.

I Denver får småskalige marijuanadealern David (Jason Sudeikis) problem när han blir av med pengar som knarkbossen Brad (Ed Helms) ska ha. Med en gigantisk skuld att betala kan inte David annat än gå med på det något riskfyllda uppdraget att för Brads räkning företa en liten tripp ned till Mexico där ett parti nya droger ska hämtas och transporteras tillbaka till Denver. Desperate David tänker ut en idiotsäker plan som inbegriper en falsk familj på semester i husbil modell större.
Perfekt täckmantel att använda sig av när man ska lura sig förbimisstänksamma gränsvakter. Och vem skulle misstänka en helyllefamilj på roadtrip?!!?

Problemet är bara att få ihop en ”familj”.
Medelst ekonomisk överhalning lyckas han ändå få den hemlösa Casey (Emma Roberts), den irriterande nörden Kenny (Will Poulter) att ställa upp som tonårsbarn… och den luttrade strippan Rose (Aniston) som motvillig fuskfru till David.  Taaadaa…möt the Millers!
Synd dock att säga att de gillar varandra. Förolämpningarna och pikarna står självklart som spön i backen mest hela tiden. Första delen av resan går enligt planerna, problemen börjar istället hopa sig när ”familjen” ska påbörja resan tillbaka. Upplagt för oväntade pinsamheter, märkliga möten och besvärliga lägen i parti och minut. Naturligtvis.

Ja självklart är det här en riktig tramsrulle ju. Manuset levererar sina poänger rätt långt i förväg om man säger så. Och ändå blir det rätt….TRIVSAMT. Räck upp handen alla ni som tror att ”familjen” INTE börjar gilla varandra lite i smyg sådär ju länge filmen håller på.
Som att se en udda variant på familjen Griswold kanske? Humorn är råare och lite fräckare. Sexskämten firar enkla triumfer. Å andra sidan vägs ganska mycket upp av det charmiga samspelet mellan just Aniston och Sudeikis. De har stött på varandra förut, i Horrible Bosses, och nu får de chansen igen. Emma Roberts är charmigt vass i dialogen och Poulters nördige Kenny kan man ju inte annat än flabba åt. Vilken lirare. Att ta med Ed Helms i rollistan som den stissige Brad är naturligtvis bara ett sätt att ytterligare sälja in rullen med ett känt namn. Men det behöver man inte bry sig om. Inget knep man inte sett förut.

Grejen med filmen är kanske att man måste vara på humör för den här sortens flamsigheter?
Kan tänka mig att inte alla ligger på samma förlåtande plan som jag gjorde just den här kvällen.
Och visst, ingen rulle du kommer att bevara i upplevelsebanken…men jäkligt rolig i vissa sekvenser i den totalt förutsägbara historien. Regisserad av samma snubbe (Rawson Marshall Turber) som gjorde Dodgeball…och den vet ni ju att jag också gillade.

the Millers. Kärnfamiljen no 1

Kommer ”familjen” hem dårå? Blir de kompisar på slutet? Hur ska det gå?
Allvarligt, behöver du ens fundera? DOCK… vägen till upplösningen bjuder på tacksam och trivsam komik. Direkt från botten av burken…men kom igen…ibland behöver man det också. Man kan väl säga att filmen träffar en rätt ton hos mig.

We´re the Millers är lite hejsanhoppsan. Lite flabbig, lite larvig, väldigt förutsägbar. Å andra sidan är den också ganska underhållande och sportar ett gäng skådisar som klarar av att hålla humorn och intresset uppe i nästan precis två timmar. Tyckte jag dårå.
Rekommenderas till fredagsölen. (och missa inte bloopers under eftertexterna! Innehåller ett sköntl practical joke mot Aniston och gamla Vänner…!)

Apr 26 2013

Wanderlust (2012)

Ännu ett dyk ned i den amerikanska manistreamformade komedifåran.
Ett upplägg som allt som oftast inte direkt bjuder på några nya horisonter. Inte den här gången heller.

Naturligtvis kan ni konceptet redan, ta ett ungt karriärhungrigt par och placera dem i helt fel miljö för att uppnå de önskvärda kulturkrockarna, låt förhållandet svaja ordentligt i filmens mittparti innan alla inblandade till slut faller i varandras armar och störst av allt var kärleken. Typ

Här är det Paul Rudd och Jennifer Aniston som förlorar jobb i New York och motvilligt tvingas flytta till hans puckade bror i Atlanta då denne erbjuder jobb i egna firman. På väg söderut övernattar paret på ett B&B, iaf trodde de det. I själva verket är stället Elysium ett lagom knäppgöksaktigt kollektiv som bjuder på både mystiska örter, nudism, fri kärlek, lagom grötiga meditationer, dörrlösa (!) rum och en samling knäppskallar som man liksom bara kan skåda på film. Och jaha, nu fattar ni ju själva vartåt det lutar. Vårt hjältepar charmas först av den sköna stämningen, men snart gör sig besvärande skillnader i livsåskådning påminda. Filmens manus missar självklart inte straffsparken att stapla obekväma scener på varandra, och framför allt George (Rudd) börjar rentav längta efter att vara arbetslös i NY igen.

Som vanligt lider dagens komedi av det väletablerade syndromet; lovande start…saggande mittparti..och standardiserat slut. Likt många andra amerikanska komedier tar den här den trygga vägen in i mål, låt vara att vissa sidospår är aningens anmärkningsvärda då filmen faktiskt inte väjer för varken nakna kroppar och könsorgan dinglande i bild lite då och. Liksom ett rejält grovt språk innehållandes både det ena och andra. Man undrar om det möjligen är en europeisk version man skådar? Tål verkligen den dubbelmoraliserande amerikanska publiken detta..?

möte i Flum City. typ

Paul Rudd börjar nog bli en liten favvo hos mig, gör sig i komedier helt enkelt. Jennifer Aniston är sweetheartsnygg som vanligt. Birollerna består mest av en samling dårar, men någonstans tyckte man även att det vore kul att peta in Alda Alda som dement hippeveteran och Malin Åkerman som sexlockande flummig förförerska.

Wanderlust kör på enligt standardmallen för komedi, trycker in lite fräckheter och hoppas på det bästa.
Det är inte speciellt bra, men inte asdåligt heller. Ett par ganska skämsroliga scener gör att jag flinar till vid några tillfällen. Men mer är det inte. Lättglömt och arkiverat.

Jun 13 2012

Horrible Bosses (2011)

Jaha, och här rör vi oss återigen i det universum som tillhandahåller historier som tex  Baksmällan och Bridesmaids. Den lite grövre komedin, där personerna liksom tar ett steg extra när det gäller gränser och ramar.

En fördel med detta koncept är ju att det ofta är kul att se en och annan i övrigt känd skådis ta ut svängarna lite och bjuda på eventuellt nya sidor. Det kan också dock bli lite snedkörning om nivån ska vridas alltför mycket och det hela känns uppenbart konstlat och tillverkat bara för att ”man kan”.

Här tre stackars losers som alla har problem med sina chefer, och här snackar vi verkligen chefer från helvetet. Kevin Spacey är en mögig sadistisk jävel som gillar att plåga sin kontorsslav Nick (Jason Bateman) verbalt när denne kommer två minuter försent, Jennifer Aniston är  en superfoxy tandläkare som använder all sin snuskiga fantasi till att sexmobba sin manlige tandskötare Dale (Charlie Day) och kräver att han ska ge henne full ”service” (gärna när patienten ligger nedsövd) och Colin Farrell är allmänt puckad, svinig och har precis tagit över sin fars företag när gemytlige Kurt (Jason Sudeikis) trodde det var han som skulle få ta över. Gissa om han får lida för det nu.

Summa summarum, ingen kul vardag för våra tre hjältar. Hunsade och förnedrade rakt igenom. Vore det inte bättre om cheferna helt enkelt förpassades från jordens yta? För gott? Galna tankar föds och en dumlistig plan (med klara likheter från Främlingar på tåg) utarbetas i smyg. Rätt mycket som kan gå fel dock, och rätt mycket som naturligtvis går fel.

Som sagt, samma typ av driv och humor som ovanstående exempel. Skämten drar sig inte för att vara grova och låter dessutom Spacey, Farell och Aniston verkligen leva ut i sina galna karaktärer. Speciellt roligt är det just att se Aniston lämna sin helylleimage, vulga till sig ordentligt, bli ful i mun och köra skamlösa förförartricks mot stackars Dale.

desperat plan under utformning

Egentligen inget nytt annars under solen i ett manus som följer den inarbetade mallen för sådana här typ av filmer, problemen dryftas, en rätt korkad plan hittas på och sedan är det rak villervalla fram till förväntad final. Seth Gordon som håller i regipinnen kör ett enkelt upplägg och vräker mest bara på med lite fräckheter av högt och lågt märke. Det är knarkskämt, rövskämt, sexskämt och det mesta i en salig blandning.

Horrible Bosses blir ändå en sådan där rätt trivsam bagatell som man kan skratta lite högt åt under en stund. Inget att komma ihåg för framtiden, men förbaskat kul medans det pågår och dessutom befriande på något sätt att se skådisar våga ta för sig när mindre smickrande karaktärer ska visas upp. Festligt i all sin dumhet.

Maj 10 2012

…och så kom Polly (2004)

Och nu, lite lattjolajban med Ben Stiller.
Lite plockeliplock i återtittsäcken och upp med en film som jag kommer ihåg att jag gillade rätt bra vid premiärtittandet.
Och, känslan var inte helt fel. Snarare i underkant.

Kommer på mig själv med att sitta och gapflabba, ja verkligen flabba, åt vissa scener. Kanske beror det på Stillers trivsamhet, kanske på att Jennifer Aniston är så himla söt och rolig på samma gång, kanske på Philip Seymour Hoffman´s underbara sätt att skrika ”raaaiinmaker..” då han ska sätta bollen när de spelar lite streetbasket (och missar stenhårt varje gång!), kanske på Hank Azaria som stekhet dykinstruktör med twistad fransk-engelska… eller också kanske det beror på att det helt enkelt är en ganska förutsägbar trivsamhet som förvisso inte överraskar på något sätt men som tar ett par finfina svängar förbi solskenskvarteret innan mållinjen och får mig att småvissla förnöjt och liksom smådansa ut i köket för att fylla på kaffekoppen när filmen är slut.

Försiktige Reuben (Stiller) har precis gift sig och blir lämnad på självaste smekmånaden av den ytliga nyblivna mrs Reuben (Debra Messing), ett öde som naturligtvis sänker den bäste och som garanterat skulle kunna vara en helt fel öppning på en komedi i ungefär 8 fall av 10. Väl tillbaka i verkligheten och efter lite självlidande träffar han av en slump på en klasskamrat från förr, Polly (Aniston) som är allt Reuben inte är…spontan, slarvig och virrig. Men naturligtvis alldeles underbart levnadsglad…och hur ska nu en mycket försiktig man kunna få en tjej som har som vana att glömma sina nycklar lite varstans…?

Som sagt, inga revolutionerande överraskningar men Stiller och Aniston bjuder upp till en trivsam dans som innehåller både fniss, lite skämmighet, prutthumor, just dans i ordets bemärkelse och rent gapflabb. Släng också in den jovialiske Seymour Hoffman som Reubens minst sagt burduse och självupptagne bästis Sandy (men givetvis med hjärtat på rätta stället) och ekvationen är löst. Tonen i filmen är mer rumsren än utmanande men det funkar det också.

Stiller gör en obehaglig upptäckt

Jag vet att många retar sig på Stiller och hans förmåga att sällan spela något annat än en loserkaraktär som alltid lyckas med bedriften med att vinna flickans hjärta på slutet, men det är något med Stiller och hans sätt. Något som gör att man känner sig hemma i hans sällskap, som en trevlig kompis man bara vill väl.
Jag gillart, och jag gillar honom.

…och så kom Polly är proffsig feelgood med finfin eftersmak och sötma. Ett par tunna och inte så viktiga sidohistorier ramar in Stillers och Anistons lilla flört och gör det här till en av de absolut bättre i genren. Blir man inte på gott humör här får man ingen glass i sommar.
Just det!

Aug 29 2011

Just Go with It (2011)

Adam Sandler igen. Den här gången på förförarstråt, och som framgångsrike plastkirurgen Danny har han dessutom kommit på bästa knepet att charma kvinnorna; att låtsas vara olyckligt gift och vansinnigt hjälplös. Ett knep som uppenbarligen renderat många sköna stunder för denne ytlige spjuver genom åren.

Annat ljud i skällan blir det dock när han träffar snygga Palmer (Brooklyn Decker), blir blixtförälskad och lovar att han är på gång att skilja sig från sin hemska ”fru”. Kruxet är dock bara att Palmer är nyfiken på denna fru och envisas med att vilja träffa henne. Vilket gör att Danny nu, om han vill hångla vidare med Palmer, måste hitta en kvinna som kan spela rollen av en bitchig och iskall kvinna för att verkligen visa hur olycklig Danny är. Och varför då inte hans trogna och alldagliga sköterska på mottagningen, Katherine (Jennifer Aniston)! Som perfekt nog dessutom är ensamstående mamma. Ett par förhandlingar senare drar förväxlingscirkusen igång i full fart när Katherine med lust och kanske lite överentusiasm går in för sin nya roll som också bl.a. innebär att presentera sina barn som Dannys!

Naturligtvis är det dumt så det förslår, det som kallas manus här. Det är öppna dörrar på skämtnivån, och synnerligen lågt i många lägen.
MEN. Just det, det finns faktiskt ett men, det är satans underhållande. Och det är löjligt fnissframkallande att sitta och se hela ensemblen via ett par helt ologiska och osannolika turer hamna på Hawaii, där historien tar ännu en galen vändning när det gäller händelseutvecklingen. (Lustigt att många romcoms ska till att hamna på Hawaii av alla ställen…som om det vore überplatsen att vara på när romantiken ska flöda som bäst…man förväntar sig nästan att någon ska springa på Sarah Marshall också…)

Som sagt, förutsägbart värre. Ingen vid sina sinnens fulla bruk kan missa att räkna ut hur det ska sluta, men vägen dit är onekligen skämmigt underhållande. Jag gillar grabben Sandler mer för varje år som går och här trivs han uppenbarligen som fisken i vattnet med sin humor  och personlighet. Speciellt i scenerna ihop med som-vanligt-snygga-Jennifer Aniston, och det märks att de två enligt vad jag läst mig till är superkompisar sedan länge privat. Det finns en skön kemi mellan dem som passar perfekt i dagens lättsmälta objekt. Inte blir det sämre av att Nicole Kidman dyker upp i en suveränt skön bitch-roll som snapig gammal studiekamrat till Anistons Katherine. Kidman visar att hon minsann också behärskar dumlöjlig humor till max.

Just Go With It är enkel romantisk förväxlingshumor med billiga skämt inlindat i skön sammet. Sandler och hans husregissör Dennis Dugan har koll på hur de ska sy ihop ett på papperet löjligt larvigt manus till en upplevelse som inte någon borde kunna uppröras speciellt mycket av. Det är förföriska Hawaii-scenerier, standardutveckling på historien och behagligt soundtrack i kombination till halvvågad humor som mer än en gång får mig att skratta och trivas med sällskapet. Rätt mycket må-bra-vibbar här alltså.

”I’m just happy to hear that his thing-a-ding can still ring-a-ding.”

Aug 10 2010

The Bounty Hunter (2010)

Kärlek och gnabb går alltid hem på film. Ett par som av någon anledning i början på en film inte drar jämnt får ändå alltid sista kyssen ihop. Dessförinnan har de mödosamt kämpat sig igenom någon besvärlig historia där de till syvende och sist alltid måste lita på varandra. Kan man dessutom slänga in lite humor också blir det en fin bonus. Kanske. Inte alltid dock.
Milo (Gerard Butler) försörjer sig som prisjägare, att leta upp efterlysta personer som smitit från borgen i väntan på rättegångar. Ett inte helt glamouröst jobb, som visar sig bli besvärligt värre när han plötsligt får uppdraget att leta upp sin ex-fru Nicole (Jennifer Aniston) som blivit efterlyst efter att missat att dyka upp i rätten för ett trafikbrott. Milo fylls naturligtvis av skadeglädje över att få sätta dit exfrugan och vara lite allmänt taskig, men vi som tittare förstår ju så klart att han i själva verket fortfarande hyser känslor för henne. Som ni redan nu fattar är det inget större djup i manuset.

Och än lite värre blir det när både Milo och Nicole tillsammans blir insyltade i en skumraskhistoria som nystas upp av Nicole i egenskap av journalist som fått korn på en historia med scoop-möjligheter. För att göra en onödig historia kort så måste nu det såta paret hålla sig undan skumma torpeder och opålitliga kontakter som vill tysta dem för gott, samtidigt som de gör allt för att lösa mysteriet på egen hand. Att Nicole också hela tiden har en förmåga att försöka smita från Milo och därmed blåsa honom på belöningen gör inte det hela lättare.
Skamlöst nog måste jag erkänna att jag är lite svag för Jennifer Aniston, även om hon ofta får spela ytliga och intetsägande roller. Aniston har en komisk ådra som hon kan plocka fram vid behov och som blir ganska njutbar att ta del av. Den här filmen passar henne väl i det avseendet och agerandet mot Butler slår kanske inga gnistor, men är tillräckligt underhållande för att ge den här storyn en liten liten strimma av liv. Butler å sin sida känns i mångt och mycket galet malplacerad i facket romantisk action, men räddas lämpligt nog av just Aniston från att falla helt platt i sitt agerande. Dagens regissör heter Andy Tennant och är ingen nybörjare på genren efter alster som Hitch (rejält underhållande) och Fool´s Gold (ganska underhållande). Tennant vet precis hur han ska dra i manuset för att ytan ska hålla i mer än fem minuter. Men som sagt, vi har sett det förr och vi kommer att se det igen. Filmen byggs helt och hållet runt de båda huvudpersonerna och de övriga birollerna hamnar helt ute i den ointressanta perifin.

The Bounty Hunter är sliskigt mycket yta och ytterst lite innehåll. Storyn är direkt tramsig, men räddas av den dumroliga humor som paret Butler/Aniston lyckas uppbåda. Är man på gott humör vid tittningstillfället (som jag var) kan den här filmen i all sin enkelspårighet erbjuda en stunds underhållning utan att man behöver lida alltför mycket efteråt. En semesterfilm.

Betyget: 2