Etikettarkiv: Jul!

Dec 22 2009

Ett päron till farsa firar jul (1989)

Vad passar sig väl bättre än att avsluta denna lilla avdelning med filmtips inför julen med ett riktigt flaggskepp i form av den tredje filmen om filmvärldens kanske pinsammaste familjefar; Clark Griswold! Efter de två första filmerna om Clark och hans familj på vådliga semesterresor över USA och i Europa, var det liksom inte mer än logiskt att låta denne obotlige optimist ta sig an den kanske största av högtider.

Vår sköne antihjälte har en vision om att få fira en gammaldags, hederlig, familjejul med nära och kära intill sig. ( Och så fort en sådan önskan är uttalad så vet man ju oftast hur det kommer att gå…Chevy Chase eller inte)
Hans härdade fru Ellen (Beverly D´Angelo), som vet vad som troligen väntar, försöker avstyra Clark med mild hand, men får finna sig i att vara en av huvudpersonerna i ett sällan skådat spektakel till ackompanjemang av bjällerklang, änglakörer, belysningsporr och grannosämja av sällan skådat slag.

I Clark´s värld existerar inget som heter måttfullhet eller diskretion. Han öser på med vad han har, och det inbegriper allt från en gigantisk gran, bländande julbelysning som täcker hela huset och ett aldrigt sinande gott humör. Motgångar finns bara inte i hans värld. (Ska man uppleva sin barndoms jular så ska man fanimig ta i så det knakar!)
Dessutom lyckas han således också reta upp sina snobbiga grannar i parti och minut med sina vansinniga påhitt och idéer, vilket resulterar i ett par obetalbara scener med både hög och riktigt låg humornivå.

den vandrande legenden firar jul

Det här är naturligtvis Chevy Chase´s föreställning från början till slut.
Om han lade grunden till titeln pinsamhetens mästare i de två första filmerna, är det här kronjuvelen i samlingen. Chase trummar på med sin obotliga charm och går med stolt huvud och glatt humör rakt in i den totala julmardrömmen som sakta men säkert håller på att ta form. Filmen varvar, trots i ärlighetens namn ett ganska svagt manus, geniala scener med stor komik och enmansshow av Chase med en härligt påklistrad julstämning. Det hela är egentligen upplagt som en drös löst sammanhållna sketcher för att få Chevy Chase i centrum så han kan utföra sin enmansshow.

Och som han gör det.
Lysande pinsamhetskomik av det obetalbara slaget. Att se det sköna samspelet med hustrun Ellen, där han lyssnar in vad hon säger för att i sekund totalt dissa och strunta i hennes råd och förslag, är ett verk av en komikens mästare som Chase utan tvekan är. Som ni förstår älskar jag den här filmen, och ska ni bara se en julfilm i år så ska ni välja denna pinsamhetspärla om hur man definitivt INTE bör förhålla sig till julfirandet om man inte vill ha en hoper konsekvenser av det mindre trevliga slaget.

Förutom den (som alltid) lysande Chase (och ja: jag har startat en fangrupp på FB..) och en stabil Beverly D´Angelo i de bärande rollerna kan man också se en ung Juliette Lewis (Natural Born Killers) som dottern Audrey, gamle karaktärsskådisen E.G Marshall som svärfadern Art och Randy Quaid (Independence Day) som återvänder som den högst irriterande losern kusin Eddie.

Ett päron till farsa firar jul fann förstås ingen större nåd hos förståsigpåarna, men drog ändå in sina beskärda del av vinstmiljonerna när det begav sig. Lyckligtvis har filmen fått en sorts revival på dvd/bluray och hos många tagit över som den ultimata måste-se-vid-jul-filmen istället för ”It´s a wonderful life”. Otroligt men faktiskt sant.
Fira nu först julen ihop med Chevy och co, och känn sedan hur skönt ditt eget julfirande ändå är.

God Jul!

Julfaktor: Galet Högst! Här finns allt. Se och (nåja..) njut.

Dec 16 2009

Scrooged (1988)

Dickens gamla fina utslitna ”A Christmas Carol” har säkerligen gestaltas i så många versioner att det bara känns jobbigt att tänka på det. Här kommer Scrooged, eller ”Spökenas hämnd” som den så katastrofalt fick heta vid den svenska premiären juldagen 1988, en amerikansk flåshurtig modern version av temat om den elake och gnidne chefen som får sig en riktig läxa på självaste julafton. Historien förfluyttad till ett tv-bolag där besserwissern och den inte helt ödmjuke Frank Cross regerar, tvingar sina anställda att jobba övertid och sparkar folk till höger och vänster. Precis när Cross är i sitt esse så får han då veta att tre spöken kommer att besöka honom vid olika tillfällen för att visa honom vissa saker…

Det är plumpt, det är ett råfläskande med dumhumor och det är galet värre. Cross tas med på en ganska olustig resa, där det mitt bland all slapstick och elak humor döljer sig ett uns av vemodighet och gamla sorger. Nu stannar inte regissör Richard Donner upp speciellt länge vid dessa händelser utan öser hellre på med simpel humor och välkrattade maneger. Trots sitt billiga yttre tycker jag detta är skönt underhållande, vilket jag också är ganska ensam om ifall man ser till det allmänna omdömet. Scrooged är en film som man antagligen tycker är rätt kul eller hatar. Vad som gör den underhållande just i min dvd-spelare är att den är så over-the-top och svulstig i sitt utförande så att det inte går att värja sig. Så amerikansk och spelande på de berömda känslosträngarna som passar för julen modell smaklös. Och smaklösheten behöver få finnas där gott folk, sida vid sida med det snygga och sofistikerade. Slapsticken är ofta hård och våldsam och varvas med skämt av lägre nivå. Dickens hade antagligen muttrat surt om han sett hur hans verk behandlas här.

ja..han tittar på just dig!

Bill Murray, vid den här tiden rätt stor komedistjärna efter succén med Ghostbusters, gör sig av någon lustig anledning väldigt bra som den elake Cross. Eller kan det vara att Murrays osvikliga talang för svart sarkasm och det snygga sättet att glida undan varje form av eftertänksamhet passade sig särskilt bra här..? I rollistan backas Murray upp av idel kända namn från 80-talet; John Forsythe, John Glover, Robert Mitchum, David Johansen, Carol Kane, Bobcat Goldthwait (och ja: med lika illa röst som vanligt) och Karen Allen som Cross gamla kärleksintresse Claire.

Scrooged är enkel. Inga konstigheter eller utmaningar i manuset. Humorn ligger på det breda planet och kantrar ofta över i too-much. Trots detta är det en frejdig och munter tillställning som får ses för den den okomplicerade underhållning den vill vara. Murray snackar och går på med sin patenterade humor (vilket också visar att han är rätt man till den här rollen), får sina mothugg, sin beskärda del av vikten att veta hut och sedan blir alla nöjda och glada. Löjligt enkel film som tilltalar det rebelliska barnet i mig. Svälj med mycket julmust så går det ner ganska smärtfritt!

Julfaktor: Hög! Det utspelas på julafton, är en Dickens-julsaga, lite snö syns här och där och naturligtvis är filmen också begåvad med en lagom sliskig sång till eftertexterna; ”Put a little love in your heart” med sköna Annie Lennox röst. Kom igen! Vad mer vill du ha i väntan på tomten!??!

Dec 15 2009

Surviving Christmas (2004)

Till tonerna av den uttjatade juldängan ”It’s the Most Wonderful Time of the Year” och lockande bilder över ett julklätt Chicago startar dagens betraktelse.
Fast med den lilla skillnaden att det vi ser under förtexterna kanske inte alltid är det man…eh..förknippar med julens skimrande glädje.
Och lite grann genomsyrar det hela filmen, det ytliga som döljer det trista och konstruerade. Men eftersom det också är en genomamerikansk julfilm så kan det naturligtvis inte undanhållas att känslorna, att förlåta och den eviga godheten måste få sin beskärda del av platsen. Liksom i Bad Santa har man här valt att använda ironi och  svart humor som inkörsport.

Den envise och irriterande Drew Latham (Ben Affleck), välbärgad och framgånsrik i karriären struntar rätt mycket i julen. I hans ögon är en resa till Fiji med den bortskämda flickvännen det bästa man kan ägna sig åt i jultider. Vilket givetvis inte sagda flickvän tycker och dumpar Drew på stubben, och plötsligt känns inte tanken på att vara ensam under julen speciellt lockande. Synd bara att ingen av hans vänner har tid för honom eftersom de vill vara med sina familjer. Envise Drew finner dock på råd när han besöker sina gamla kvarter och hälsar på i det hus han växt upp i och får den lysande idén att han ska återuppleva sina barndoms jular i den välkända milön. De nuvarande husägarna, familjen Valco, är dock föga pigga på att få en inneboende under julen…, men lite av Drews pengar får dem snabbt att ändra sig. Med inhysningen av den odräglige Drew följer dock vissa uppsatta regler som kan kännas lite aviga och  påfrestande…

kanske många som vill göra detta mot Ben A…?

Ok, vi bockar av;
ett julpyntat hus: check!
ett sirligt julsoundtrack: check!
snö:check!
en sliskig julmoral enlig julfilmsmodellen: check!
krystad julhumor: check!

Vad den här filmen, liksom Bad Santa, tillåter sig att väva in är lite skön svart humor, ett par riktigt glädjedödande repliker uttalat med vassa tungor. Det värsta sockersöta låter vänta på sig i det längsta och det är något som filmen absolut vinner på. Ben Affleck passar precis som den envise Drew vars ansträngningar håller på att skjuta den stackars familjen Valco i sank. James Gandolfini och Catherine O´Hara (snygg passning till Ensam Hemma!) gör det desillusionerade paret Valco så perfekt att man faktiskt börjar tycka synd om dem på riktigt. Alltid pigga Christina Applegate dyker upp som julfirande dotter i huset, vilket naturligtvis bara kan gå på ett sätt när hon stöter ihop med den påfrestande Drew. Och glöm inte sonen Brian, som vid sitt smygsurfande på datorn gör en obehaglig upptäckt…

Surviving Christmas dök upp, sågs antagligen inte av så många, och försvann sedan. Manuset är aningen svajigt, men i de bästa stunderna är det en vass svart ironi över julens alla måsten och traditioner. Naturligtvis är det en godhjärtad film som tar till de elaka knepen för att få oss att hånskratta, och sedan känna oss fulla av julfrid när allt reder upp sig. En lagom amerikansk julrulle i bästa stil, där man får precis vad som väntas, fast med lite stundtals skönt sting och historien gör sig helt ok i väntan på julafton.

Julfaktor: Mycket hög. Snö, sliskig amerikansk julmusik, kälkåkning i snön, färgglada julklappar och en julgran modell större. Och naturligtvis julmoralen om godhet och den alltid närvarande allt-ordnar-upp-sig-känslan.

Dec 14 2009

Die Hard (1988)

Ja vad ska man säga? Alla moderna tunga actionfilmers urmoder?
En film som satte nya gränser för hur action och tempo kan blandas med en engagerande story. Den gamla beprövade historien om hur den ensamme, uträknade, tar revansch på allt och alla! John McTiernan´s snygga hantverk från 80-talets senare del är inget annat än en fest utan dess like för oss som gillar smart spänning, vitsiga repliker, hisnande stunts, överspelande skurkar (helst med tysk brytning) och en stentuff antihjälte som inte drar sig för att förpassa buset till de sälla jaktmarkerna så fort tillfälle ges.

Att filmen dessutom utspelas på självaste julafton är ju ren och skär bonus. På något bisarrt sätt blir liksom allt, skjutandet och vitsandet, så mycket roligare då. Leklandet är skyskrapan Nakatomi Tower och John McClane är den annorlunda Tomten som kommer för att ge de gisslantagande och ockuperande badass-skurkarna sina hårda julklappar. Bruce Willis var naturligtvis helt rätt i den här rollen, den som skulle tända hans namn intill Hollywood-skylten under bra många år. Willis muttrar, pratar med sig själv, hånar skurksen och beter sig som vilken streetsmart Svensson som helst. Han blir en sorts naturkraft som ingen har räknat med, allra minst den helsköne skurkbossen Hans Gruber (Alan Rickman i sin kanske bästa roll någonsin…?) vars sofistikerade elegans sakta bryts ned av den ettrige polisens alla påhitt.

stentuff tomte välkomnar skurksen

Die Hard är en milstolpe som actionthriller. John McClane har sin välförtjänta plats i filmfigurernas Hall of Fame, och det är alltid lika kul att plocka fram den här skönt overkliga historien med riktig adrenalinsmak som komplement till julknäcken och julölen. Ett snyggt bevis på att action och jul går alldeles utmärkt ihop. Om det nu mot förmodan finns någon därute i riktiga världen som ännu inte sett denna galna historia så är det väl banne mig på tiden att detta görs såhär lagom till just julen. En uppesittarkväll som man inte lär somna till i första taget.

Julfaktor: Ok. Vi ser granar, vi ser girlanger och vi hör den juliga musiken. Däremot har Los Angeles svårt att bjuda på snö, men Bruce Willis gör sitt bästa för att ändå bli kvällens bäste tomte och i gammal god tradition är det ju en äkta amerikansk jobbjulfest vi hinner ta del av i några minuter innan kaoset utbryter…

….Vill man ha (nästan) samma story igen, men lite mer snö, rekommenderas också Die Hard 2 som extra godis. Där viner det en och annan snöstorm runt den sedvanligt muttrande John McClane som gjorde comeback i samma fina goda stil…

Dec 14 2009

Trapped in Paradise (1994)

Varför inte en Nicolas Cage-rulle lagom till jul? Som dessutom utspelas i jultider med snöoväder, hästdragen släde, skimrande lyktor och ett julens budskap invävt i komeditecken. Vid detta tillfälle hade Cage ännu inte blivit eh….Cage as we know him och nått den viss form av stjärnstatus han senare skulle komma att vinna, och spelar i denna ganska harmlösa historia den äldste av de tre bröderna Firpo.

Alla tre bröderna har diverse kriminella bakgrunder och Cages figur Bill är den som lyckats bäst i återanpassningen till samhället. De andra två är hopplösa fall, den ene mytoman av det värre slaget (John Lovitz) och den andre obotlig kleptoman (Dana Carvey).
Märkligt nog lyckas dessa två olycksfåglar bli frisläppta lagom till jul, vilket retar Bill som tänkt sig att slippa dem ett tag till.

Omständigheter gör att de tre bröderna hamnar i en mindre håla som rustar för julfirande. Cage och co (som trots allt behöver pengar) har tänkt sig en liten stöt mot stadens bank som sägs innehålla rikligt med pluringar. Vad de tre bröderna inte har räknat med är att nästan alla i den vänliga staden är just….vänliga, vilket gör det svårare för dem att dels råna banken, och dels komma undan med gott samvete och pengar i behåll.

överspelet Nic är en ladies man oxå!

Lägg därtill en kvinna som Cage fattar tycke för, klantiga poliser och FBI-agenter, en kidnappad mamma, en liten stad insvept i snö och storm på ett lagom mysigt sätt, lättuggad humor med hög julfaktor och du har en ganska oförarglig story om godheten i oss alla. Kort sagt, en alldeles ordinär, overklig amerikansk julhistoria. Det är sliskigt, julhumor och en lagom överspelande Cage. Ungefär som vanligt alltså.

Trapped in Paradise blev ingen större framgång och glömdes ganska snabbt bort. Likaså var kritikerna inte speciellt nådiga, MEN det hindrar inte mig från att varmt rekommendera denna lilla bagatell som avkopplande förströelse i väntan på doppardan.

Julfaktor: Mycket hög. Snöstorm, julsånger, julklappar och det allestädes närvarande budskapet om allas godhet just vid den här tiden på året. Man kommer liksom inte undan allt detta i den här rätt enkla och harmlösa historien.

Dec 14 2009

The Nightmare Before Christmas (1993)

Att ha yttre fel förutsättningar men inom sig känna de rätta signalerna, ska det stoppa en person från att hänge sig åt sina känslor och nypåfunna drömmar? För Jack Skellington, ett långt och ståtligt benrangel och dessutom den obestridlige ledaren för Halloween Town, blir det en högst aktuell fråga när han plötsligt finner en dörr som leder in i självaste Christmas Town!
För Jack börjar det här med att skrämmas varje år vid Halloween bli lite tradigt och uttjatat, inget som ger honom något tillbaka. Efter en liten smygtur i Christmas Town känner han dock att han hittat rätt, att få ge! Och känslan av värme och….tja kan det vara glädje…?

Att nu Jack faller pladask för julen och dess budskap betyder ju inte att det är det lättaste att applicera det på de andra i Halloween Town, men efter lite övertalning är Jacks planer att de alla från och med nu ska ta över julfirandet i världen. Steg ett blir att kidnappa tomten så att Jack kan få fritt spelrum för sina idéer. Det stora problemet blir förstås att invånarna i Halloween Town inte har riktigt samma uppfattning om hur man firar jul och nivån på julklapparna…

Här har vi en riktigt liten pärla till julklassiker, sitt ovanliga yttre till trots. Det är lustig värld som regissören Henry Selick och självaste Tim Burton (storyn) presenterar med hjälp av lite skön annorlunda teknik. Förvisso liknande en riktigt familjär saga, men ändå kanske inte anpassad för de yngre direkt. Mer som en vuxen reminder om känslor och tankar, fast man borde veta sin plats i vardagen. Det största och bästa med filmen är dock alla de sköna sångnummer som framförs i parti och minut. Kommer på mig själv med att sitta och tänka att det här borde verkligen göra sig på en musikalscen i någon form. Historien är enkel med godhjärtad och man kan naturligtvis inte annat än älska Jack för att han brinner för sin nya passion, trots att det blir mest galet hela tiden.

Jul, snö och…ett benrangel?

En visuell småfest för ögat när Jacks och Tomtens världar målas upp med detaljrika scener. Röstinsatser görs behagligt av bla Chris Sarandon, Catherine O’Hara, William Hickey och naturligtvis kompositören Danny Elfman som står både för den karaktäristiska musiken och även gör Jacks sjungande röstinsatser.

The Nightmare Before Christmas är mysig, känslosam och en alldeles perfekt saga för oss vuxna. Roligheter blandas med lite svartare humor när Jacks känslor låter styra över förnuftet. Eller är det inte så? Är det en manifestation om att även i de mörkaste hörnen av tillvaron har man rätt till värme och att kunna byta spår, trots att den beskärda delen av vardagen verkar vara utstakad…? Nåväl, en alldeles förtjusande julfilm att avnjuta innan Dopparedagen är det i alla fall.
Fast jag passar på Jacks uppfattning om utseendet på en fin julklapp.

Julfaktor: Hög. Det finns ett helt land i filmen som heter Christmas Town, självklart blir det jul då! Liksom en tomte, små nissar, julgranar och färgglada lampor. Det är grejer det!

Dec 12 2009

Borta bäst, hemma värst (2008)

Brad och Kate har en idiotsäker plan. För att slippa träffa sina (enligt dem själva) knasiga familjemedlemmar låtsas de alltid volontärarbeta utomlands när det drar ihop sig till jultider. Egentligen åker de bara på sköna badsemestrar och håller sig undan lagom lång tid tills högtiden är över.

Oväntat oväder över hemstaden San Fransisco ställer plötsligt till det när alla flyg ställs in, vilket väl inte hade varit någon jättegrej om det nu inte hade varit så att Brad och Kate plötsligt befinner sig i nyheternas livesändning på tv med solhatt på och badboll under armen på väg till Fiji…

Lagom glada i hågen får de nu ta till den inte helt åtråvärda plan B och genomföra besök hos de olika släktingarna, fyra besök på en och samma dag eftersom bådas föräldrar är skilda sedan länge. En ny utmaning för våra unga tu, som plötsligt också måste konfronteras med insikten om att de kanske inte känner varandra så bra som de trodde.

Ytterligare en julfilm som inte lägger ned hela sin själ i historien, utan mer satsar krutet på utförandet. Och visst, rollistan lovar gott. Här har vi namn som Robert Duvall, Mary Steenburgen, Sissy Spacek och Jon Voight i mindre men tunga roller som föräldrar till Brad och Kate. De här gamla veteranerna vet hur att spela sina biroller på bästa sätt och är perfekta motpoler till varandra. Filmens motorer är ju dock Brad och Kate som ganska behagligt gestaltas av Vince Vaughn och Reese Witherspoon, de matchar varandra så där lagom kärleksfullt och sockersött som bara par på film kan. När det väl börjar kärva i maskineriet har de innan lagt en sådan trivsam grund, att jag har lite svårt att känna med dem fullhjärtat. Det känns liksom inte riktigt trovärdigt.

”paket!?! skulle vi köpa paket..!??!”

Hur som helst är detta en julfilm enligt Hollywoods alla uppställda regler. Ytterligare en komedi om våndan av att umgås med knasiga föräldrar och jobbiga syskon, fast man naturligtvis ändå ska komma till insikten om att familjen är viktigast trots allt, och att vid jultid förlåter man allt och alla. Sötsliskigt såklart, men man behöver inte köpa det för att ha trevligt med den här filmen. Vince Vaughn står för de flesta av filmens sköna skämt och dräpande kommentarer vilket han gör bra. Reese Witherspoon är jag lite svag för, så hon kommer nästan undan med vad som helst, även om hon här är helt ok.

Borta bäst, hemma värst spinner vidare på de outtalade starka banden till Familjen som ska finnas. En simpel story, uppdelad i lite olika segment där var och ett av dem är försedd med uttänkta roligheter och lite slapstickhumor. I slutet är det meningen att filmen ska bli lite allvarlig för en minut, men då har man redan hånskrattat så mycket  åt de olika vedermödorna att det är lite svårt att ta tillbaka historien till det seriösa. En helt ok film med julen som tema är det dock, och som gör sig väl i ett litet julrace. Passar bra till pepparkakorna och mjölken.

Julfaktor: Medelhög. Ingen snö eller tomtar. Dock granar och blink-blink och julmusik. Dessutom ett julspel på min ära! Låt vara med ett ganska udda huvudrollspar…