Etikettarkiv: Laurence Fishburne

Jun 16 2017

John Wick: Chapter 2 (2017)

Jäklar vad Keanu Reeves har vaknat till igen!
Ok, han har ju alltid funnits där, lite under radarn. Typ samma årgång som Tompa C, men ändå liite bakom i kulisserna sådär. Fel val av filmer? Fel val av manus överlag?

Kanske kommer nu Keanus Karriär 2.0? Tuffare och hårdare än någonsin!? Jag gillade första rullen. En simpel skjut-hämnar-rulle där badassen stöp som eländiga myggor en klibbig sommarkväll. John Wick gjorde processen kort. Det var fullt ös utan att stanna upp en endaste sekund. Dessutom var det jävligt snyggt! Serietidningsvåld i sin bästa form.

Och, nu är han tillbaka. Fast besluten om att äntligen få leva det där lugna livet han egentligen vill. Givetvis med en hund vid sin sida. Och givetvis efter att han i ett sorts brutalt Bond-intro-homage (?) återtagit sin bil från förra filmen…som nu hamnat hos ex-skurken Micke Nyqvists (film nr 1 alltså) bror Peter Stormare (!) Ännu en svensk som spelar skum ryss! Funkar! Eller också är det bara för att jag är svensk som jag tycker det.

However, ett par manussidor senare vill kriminell hot shot att Wick återbetalar en gammal skuld. Påtryckningsmedlet är minst sagt jobbigt för Wick. Han åtar sig detta sista (ha!) uppdrag, en liten lönnmördar-resa till Rom. Sen ska väl allt vara frid och fröjd. Eller? Joråsåatt.

Alltså, jag gillar den här världen som regissören och stuntmannen Chad Stahelski trollar fram. En värld där lönnmördare stryker omkring mitt ibland oss vanliga dödliga. Med sina olika hederskodex, sina safehouse (hotellen där inget gruff får förekomma), de oskrivna lagar som alla hitmen måste följa. Idag vill John Wick inget hellre än att lämna den världen en gång för alla, men för att göra det måste han ta i så han storknar när det gäller våldsamheter.

lika stentuff. ny hund.

Badassen faller som flugor och Wick rör sig som en stenhård mördarmaskin genom leden av motståndare. Bodycounten måste lätt överstiga förra filmen. Det slår mig att detta är uppbyggt som ett typiskt tv-spel-. Några cut-scenes instoppade här och där, för att sedan hjälten ska slå sig fram genom en bana för att ta sig till nästa nivå. Ganska löjligt egentligen, när man tänker på det från lite från-perspektiv sådär. MEN, satans underhållande. Filmen är minst lika bra som sin föregångare sett till underhållningsvärdet.
Keanu sviker icke! Efter Rom väntar showdown och uppgörelse hemma i New York. Full fart och sådär skönt gamla hederliga actionstunts där, inbillar jag mig iaf, inga större CGI-åthävor används. Lite old school-filmvåld! Tufft och fartig som tusan.

Förutom gamle Keanu ses idag Ruby Rose, Common och Laurence Fishburne i rollistan. Den sistnämnde betyder ju också att Reeves och han möts för första gången på film sedan Matrix-dagarna! Referenserna står givetvis som spön i backen i manuset! Kul! Ian McShane återvänder också. Liksom Bosch-favoriten Lance Reddick. Vi nostalgiker hinner också njuta några minuter av Franco Nero i Rom .

Andra delen av en planerad trilogi, och den levererar samma härliga adrenalinstinna bagatell- popcornskänsla som sin föregångare. Smutt! Superstabil lönnmördar-betygs-trea detta.
Nu väntar vi på del 3!

 

SoF-podden gillar också Keanus stenhårde fighter. Lyssna bara i avsnitt 93!

 

 

 

Jan 29 2015

The Signal (2014)

the_signal_posterKonstig början blir bara märkligare, för att sedan bli lite småspännande och oviss ända in i finalen.
Fast man tror sig veta allt.

Se där ja. Denna indie-sci-fi-drama-action-mix börjar annars lite halvt engagerande sådär.
Två datasnubbar (ständigt dessa nördar) är på roadtrip västerut. Flickvän till den ene ska lämnas av på ny bostadsort. Som av en händelse närmar sig trion plötsligt ett ställe där chansen att få tag på en illvillig datahacker, ”Nomad”, som terroriserat dem under en tid….uppenbarar sig. Kanske till och med i det där ödsliga huset mitt ute i öknen någonstans i…Nevada?

Okej, jag sitter till en början och funderar för mig själv vad tusan detta egentligen är.
Allt är ovisst och oklart mest hela tiden. The nörds hittar något, men vad? Medvetslöshet och uppvaknande i konstig miljö. Och där sitter självaste Laurence Fishburne plötsligt i vita skyddskläder och försöker lugna med faderlig röst. Och varför så många oändliga korridorer med märkliga lås på?
Experiment på gång? Och var är ”Nomad”? Eller, vem är ”Nomad”?

Det märkliga är kanske ändå att rullen sakta växer lite ju mer som avslöjas hela tiden.
Låt vara att det mesta stöps i de klyschiga formerna man känner till så väl, men en och annan detalj är ändå av ögonbrynshöjande nivå. Snyggt filmat också för att vara i den lägre budgetklassen. Det blir mysterium, det blir drama och det blir lite action.

The_Signal_pic

normalt sett är det ju polisen som kör med stopptecken….men det här…?

En roadtrip gone akward minst sagt.
Om början är lite trevande och mest konstig…maffar slutet till sig ordentligt och bjuder på ett par coola closing-moments.
Inget du kanske inte sett förut, men banne mig lite uppfriskande i genren ändå.
Jag fann den underhållande.
Och det är väl det man vill åt…eller?

Aug 14 2013

The Colony (2013)

Mixtra aldrig med vädret.
Inte ens i en framtid då tekniska verktyg ger möjlighet till detta. ”Som vanligt” är det växthuseffekten som ställt till det, och som vanligt tror sig the mankind ha hittat medel för att kunna manipulera klimatets makter.Men..man vet ju sedan gammalt; det går alltid åt skogen.
Som här.

I en ny sorts istid finns utspridda kolonier av människor som lever i underjordiska bunkrar där de lagrar förråd, odlar spannmål och växter, samlar på djur och försöker att inte gå varandra på nerverna. Allt i väntan på en bättre framtid då jorden förhoppningsvis ska kunna tina lite. Ryktet säger att det finns vissa hotspots här och där, men trots idogt scannande med elektroniska mojänger lyser jackpotten med sin frånvaro. Dessutom härjar sjukdomar i kolonin, och att bli sjuk på detta ställe är inget man vill önska sin värsta antagonist. Då väntar antingen en kula i pannan eller en dödsdömd vandring ut i ishelvetet.
Bara att välja, hur man än gör är man död.

Som om det inte vore nog har nu grannkolonin plötsligt upphört med sina regelbundna kontakter. Märkligt och olustigt. Klart det måste undersökas och ett searchparty sätts ihop med den rättrådige basen på kolonin, Briggs (Laurence Fishburne), i frontlinjen. Mödosam marsch i kylan väntar således.

Filmens första 20 sätter faktiskt upp något som känns både intressant och  engagerande. Vibbarna av Aliens och The Thing (valfri version) känns bakom hörnet, fast i positiv mening. Regissören, en Jeff Renfroe vet uppenbarligen hur sätta upp spelet på snabbast tid och dessutom gjuta in aningens lite (ok lite) själ i sina karaktärer.

Men det var början det.

När filmen vänder och andra halvan tar vid suckar jag bara trött och konstaterar att här fanns inget nytt under isstormen. Hur modigt hade det inte varit om historien tagit en annan väg istället för den vanliga effektstinna och förväntade med CGI-miljöer och vanvettiga möten i mörklagda kulvertar. Actiondelen är trist nog det sämsta med hela rullen. Finalen känns som ett hafsverk, som om Renfro (vilken dessutom plitat manus) inte vet riktigt vad han ska göra med sin story. Alternativt att han tappade lusten och den eventuella inspirationen.

vad kan dölja sig i mörkret tro..?
..ett bättre manus hade varit smutt.

Konstigt nog har Fishburne alltså tagit emot en lönecheck för det här. Han fick nog bra betalt. Inte nog med det, gamle sköne Pvt Hudson, Bill Paxton, hoppar in från vänster också och ger ett par minuters tjurighet i kombination med dumhet. Hjälten för dagen heter annars Sam och gestaltas av en Kevin Zegers (som tydligen lär vara hämtad från tv:s Gossip Girl…hrm..)

The Colony börjar lite försiktigt lovande. Lite feeling där kanske till och med under första halvtimmen, och filmen är allt uppe på godkänt. Sedan blir det mest skit och pannkaka och ett stilenligt nosedive.
Och i det här fallet känns det lite synd.

full star

Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord har också kikat på kusligheterna i kylan…kan hon ha tinat upp mer än jag inför den här historien…?

 

 

 

 

Jul 24 2012

Assault on Precinct 13 (2005)

Det här med nyinspelningar.Eller reboots. Eller vad är det…egentligen? Hur definierar man en reboot (förutom att filmserier oftast ska ges en uppfräschning och modernare touch)? Är vi numera fast även i trendord i filmvärlden? Och vad är det som gör vissa filmer helt okej att ”boota” om medans andra får utstå spott och spä..?

Dagens alster har jag sett ett par gånger. Liksom originalfilmen signerad John Carpenter. Och i ärlighetens namn känns det som Carpenters till skyarna höjda ”mästerverk” känns rätt kackigt idag när man ser den. Cheapnessheten ligger stadigt som en brokig 70-talsfilt..men det DEN filmen möjligen kan stoltsera med är en sorts modern westernkänsla och lite småspänning.

Vad som egentligen triggade igång den här moderna versionen får man väl aldrig veta, men troligen handlar det som så alltid om möjligheten till snabba dollars. Eller kunde det möjligen vara så att man ansåg att tiden var mogen att visualisera ett av gamle Carpenters mer hyllade verk för en ny och yngre publik?
Det sägs ju att vissa gamla filmer ger man sig bara inte på igen, och rätt snabbt var belackarna ute och gormade liknande fraser här. Personligen har jag dock lite svårt att se varför denna ilska finns.

En attans gammal polisstation i Detroit ska alltså göra sin sista kväll ”i tjänst” innan den nya toppmoderna Precinct 21 tar över vid midnatt, nyårsafton också mycket lägligt. Den fåtaliga styrkan som bemannar stationen under ledning av polisbefälet Jake (Ethan Hawke) ser fram mot ett par sista timmar med lugn, nyårsfirande och viss melankoli.
Annat ljud i skällan blir det dock strax då en fångtransport är ute och glider runt på hala ovädersvägar precis i området där stationen ligger. En snabb manussida senare har fångtransporten tvingats söka skydd hos våra huvudpersoner och fångarna låses snabbt in i arresten. Men vänta, är det inte Detroits mest eftersökte gangsterkung Bishop (Laurence Fishburne) som återfinns där i fångskaran? Och hur mycket skulle inte han kunna avslöja om tex korrupta poliser och allsköns ljusskygg verksamhet…?

Ja ni fattar ju vid det här laget säkert var just dagens justerade historia tänker ta vägen. Mörka krafter inom samhällets stöttepelare ser plötsligt en risk i att Bishop kommer levande fram till en rättegång, och vad spelar det väl för roll att offra en gammal polisstation? Eller dess fåtaliga invånare?

Det ironiska med dagens film är att den för alltid kommer att få lida av att klassas just som en nyinspelning. Som standalone-film klarar den sig nämligen alldeles utmärkt. Innehåller alla ingredienser för att göra den till en stundtals stabil, småspännande om än ganska ologisk actionrulle som inte har några större ambitioner än att underhålla för stunden.

årets första timmar vakas in på ett mer udda sätt

Fransosen Jean-François Richet står för regin, tar sig möjligen på något för stort allvar i extramaterialet, men har ändå åstadkommit 109 minuter som går att konsumera med viss förnöjsamhet. En förvånande diger rollista, Hawke, Fishburne, Maria Bello, Gabriel Byrne, John Leguizamo, Brian Dennehy och en Drea de Matteo som aldrig tycks ha lämnat Sopranos-stilen, gör sitt bästa för att frammana belägringskänslan. Kanske då precis i enlighet med Carpenters originalmanus.

Modernare tider ger också ett moderna hantverk vad gäller effekter och tempo. Här smäller det och dundrar mest hela tiden, och effektnissarna har en större rörelsefrihet än vad Carpenter någonsin kunde uppbåda. Därmed inte sagt att det per automatik blir bättre bara för det. I det här fallet ger det dock en viss visuell tyngd till filmen.

Assault on Precinct 13 modell 2000-talet blev naturligtvis ingen större hit. Jag kan på ett sätt förstå varför eftersom man egentligen bara lyckas snudda vid den intensitet som Carpenters originalmanus måhända innehöll. Å andra sidan, om man kastar viss logik överbord så är detta en helt okej rulle från det numera standardiserade träsket av teknikactionrullar, och som underhållning för den berömda stunden duger den gott.
Reboot eller nyinspelning. Take your pick.

Mar 19 2012

Contagion (2011)

Är man lite lagd åt det nojiga hållet kan dagens alster vara rent förödande att beskåda.
Vet man med sig att det här med bakteriespridning och vad som egentligen händer i vardagen runt om en som person är en ganska äcklig vetskap så blir den här storyn kanhända rent plågsam att ta del av.

Vad verkets regissör Steven Soderbergh lyckas med på ett alldeles otäckt bra sätt är nämligen att visa hur lätt en smitta sprids. Hur otroligt smutt de oönskade partiklarna förökar sig och sprids med blixtens hastighet bara genom att någon tex tar i samma ledstång på precis samma ställe som en smittad nyss nuddat. Det är skrämmande och lite läbbigt när man inser att det också är ett fullt realistiskt scenario.

Filmen är också bäst under sin första timme när Soderbergh verkligen går in för att kallt och kliniskt visa hur en okänd och synnerligen okänd smitthärd börjar rulla runt jorden likt en osynlig väldig våg. En amerikansk kvinna (Gwyneth Paltrow) hemkommen från Hong Kong verkar vara utgångspersonen för hela karusellen, och Soderbergh låter kameran tyst och knivskarpt notera hur en katastrof med snabba turer håller på att skapas.

Tidigare har ju tex Outbreak tagit upp liknande innehåll, men med tonvikten på mer hederlig katastrofaction, här känns det mer nära och trovärdigt och som the threat next door. Något som skulle kunna hända i morgon i mitt kvarter. Eller på min arbetsplats. Ett hot så verkligt som något mitt i svennevardagen med andra ord. Jag kan inte alls bakgrunden här, men gissar att regissör och manusnissar och övriga läst på tillräckligt mycket för att det hela inte ska kännas som en omöjlighet.

läge att bli nervös när dessa dyker upp i kvarteret

Det är en ensemblefilm som låter mig följa flera skeenden på samma gång. Det är amerikanska smittskyddscentret, det är FN i form av WHO och det är alldeles vanliga privatpersoner i en salig röra. Till och med en misstänksam bloggare som är övertygad om att myndigheterna står i maskopi med läkemedelsföretagen när ett vaccin ska värkas fram. Det positiva är att trots just  en diger rollista stannar fokuset på handlingen och händelserna, skådisarna spelar andrafiolen och deras karaktärer blir små verktyg som driver handlingen framåt i jämn takt. På minussidan blir handlingen efter den första timmen dessvärre lite steril och ganska anonym. Många turer på olika håll skapar viss splittring, trots att det logisk sett är ett smart upplägg av manuset.

Idel goda insatser görs dock av Matt Damon som orolig pappa, Kate Winslet som forskare i frontlinjen och Laurence Fishburne som stoisk chef på Smittskyddscentret. Alla vill väl, men har olika agendor att ta sig dit, inte minst Jude Law som energisk och konspiratorisk bloggare med arg röst. Gwyneth Paltrows korta insats är den kanske mest avgörande, och hennes handlingar får ödesdigra konsekvenser. Skarpögda noterar också Elliot Gould och Marion Cotillard som snor åt sig några filmminuter.

Contagion känns spontant som en olustig film att se på, men när den värsta ångesten lagt sig övergår det hela till lite mer traditionell problemlösarspänning och moraliska frågeställningar runt vaccin och människovärden. Soderbergh levererar dock en stabil produkt, om än aningens opersonlig i sin upplösning.
Och nu när jag skrivit detta ska jag gå och sprita händerna sisådär fyra gånger.

Okt 20 2010

Predators (2010)

Det börjar i och för sig effektfullt med ett fritt fall ur skyn. Bara pang på så där. Eller också blir det oavsiktligt lite symboliskt, för efter inledningen så faller filmen fritt ganska exakt hela tiden. Dessvärre.
23 år efter originalet, när Arnie härjade runt i djungeln och till slut spöade upp den ovälkomne besökaren från en annan planet, väljer man att försöka närma sig ursprungshistorien lite flirtigt samtidigt som en egen knorr och prägel ska sättas på manuset. Det går eh…sådär. Eller snarare inte alls. En torftig spegelvänd story om att ett antal utvalda individer kidnappas (liiite oklart här) från jorden och släpps ned i en grönskande djungel på okänd planet med okända invånare, men givetvis med de goa fyrtornen med det fula utseendet lurandes i vegetationen. De ofrivilliga gästerna måste naturligtvis hålla ihop och försöka klura ut hur klara sig ur knipan helskinnade (yeah right…), och vi pratar inga mesar här utan stereotypa figurer av bästa märke med gevär, snitsiga puffror och andra tillhyggen. Schablonerna haglar och man undrar var våra vänner manusförfattarna tagit sig någonstans för att lyckas konstruera en sådan ytlig och icke engagerande story som detta blir. Det borde liksom inte vara möjligt efter de senaste misslyckade försöken i Predator-franchisen, och de gula varningsklockorna borde ha ringt hos hågade producenter.

Hypen inför den här filmen har stundtals varit enorm, inte minst sedan Robert Rodriguez blev inblandad i projektet. Kanske han borde ha tagit hand om regipinnen själv stället för att överlåta den till Nimród Antal (Armored), nu ska väl dock ingen skugga falla över Antal som antagligen gör det bästa av situationen. Kanske kunde dock Rodriguez säregna stil ha givit filmen ett annorlunda skal. Nu blir det mest en irriterande och oengagerande färd fram till slutet och när eftertexterna rullar igång känner jag mest ett stort ”jaha”.
På skådisfronten samlas en hoper individer som inte gör bort sig med tanke filmkategorin, men heller inte går till historien som direkt minnesvärda. Saker att reta sig på  är tex varför Adrien Brody (hur hamnade HAN i den här sortens film!?) envisas med att gå runt och väsa med hes röst, som om han vore med i Gudfadern eller något…eller varför man lite nödtorftigt skrivit in Laurence Fishburne i en direkt krystad roll. Mycket att irritera sig på här således, och lite desperat försöker man också koppla ihop originalet genom att refrera till den storyn både genom tal och handling och personnärvaro.

Predators faller platt mot marken och träffar tungt, i mina ögon. Tröttdum story, standardeffekter som kanske inte går att klaga på direkt, men totalt oengagerande och mest bara en massa uttjatade actionscener staplade på varandra. En stor besvikelse. Samtidigt slår det mig att det naturligtvis inte går att variera en story som den här. Det finns liksom inte så mycket mer att utveckla. Nu tycker jag vi lämnar dessa Predators åt sina öden, och när suget kommer kollar vi in originalet med Arnie istället. Ok?

Okt 4 2010

Armored (2009)

Kuppfilm av det enklare slaget. Ett antal väktare som pysslar med värdetransporter, lite lagom missnöjda med livet, bestämmer sig för att blåsa sin arbetsgivare och lägga beslag på cirkus 42 miljoner dollar. Planen är snorenkel och högst overklig, och givetvis inträffar det där lilla abret som gör att historien tar en helt annan vändning.
Möjligen kan man huka lite inför det faktum att ledstjärnorna i den här filmen är Matt Dillon och Laurence Fishburne, ingen av dem direkt på A-listan om man säger så. Till och med gamle 80-tals-Fred Ward (Remo någon..?) har man skrämt upp i en pytteliten biroll.

Ändå är det inte så jolmigt dåligt som man skulle kunna tro. Det finns ett visst uns av spänning i senare delen av storyn som gör att jag sitter lite lagom alert. Tyvärr känns det hela generellt ganska klyschigt och regissören Nimród Antal hade möjligen sitt kommande projekt Predators i huvudet och styrde den här rullen på lite halvfart. Men ok då, historien tar sig ändå i mål utan att behöva skämmas för sig å det grövsta. Karaktärerna blir dock rejält stereotypa och löjligt ytliga, ingen av gubbarna (inga tjejer i den här filmen inte) hinner sätta några avtryck med sitt agerande. Fishburne drar på i överspel så det står härliga till, och vad nu Jean Reno, som dyker upp på ett hörn, såg för oerhörd potential i den här filmen kan man ju kanske undra. Matt Dillon är egentligen en ganska bra skådis, och man skulle vilja se honom i filmer med lite större tyngd i. Övriga inblandade har jag redan glömt.

Armored är B-action som ligger farligt nära C-träsket, men innehåller små element av spänning och en story som fångar intresset under några intensiva minuter. I det här fallet är det extra plus för den korta speltiden, och har man inte sett den här filmen har man inte direkt missat något om man säger så. 

Dec 11 2009

Event Horizon (1997)

När jag såg den här filmen för första gången, för ca 10-11 år sedan, slogs jag redan då av hur annorlunda den var.
Visst, den började i gammal god stil som de flesta sci-fi-filmerna på 90-talet, men utvecklades snart till något som bäst kan beskrivas som…tja…välkommen till spökhuset i rymden…
Och denna känsla gäller även nu när jag ser om filmen på dvd.

Året är alltså 2047.
Sju år tidigare försvann det nybyggda rymdskeppet Event Horizon spårlöst ute vid vårt solsystems gräns. Nu fångas en radiosignal upp på jorden som identifierar att samma skepp plötsligt dykt upp igen ovanför Neptunus.
Räddningsskeppet Lewis & Clark, bemannat av kapten Miller (Laurence Fishburne) och hans besättning skickas dit för att om möjligt rädda eventuella överlevande och bärga vad som bärgas kan. Med på resan finns också Dr. Weir (Sam Neill), det nyfunna skeppets konstruktör och den som egentligen vet vad skeppet hade för order på sin sista resa för sju år sedan.

Så långt allt väl.
Filmen börjar habilt och vardagligt trovärdigt (så trovärdigt som en sci-fi nu kan bli) och det har inte sparats på detaljerna för att beskriva livet ombord på ett rymdskepp i framtiden. Det blinkar, fräser och tjuter i allehanda kontroller, men den rutinerade besättningen vet precis hur de ska hantera elektroniken.
Den sju man starka besättningen är som vanligt i filmer av den här typen ett antal individer som kommer att råka ut för allehanda saker och händelser. Frågan är ju egentligen bara i vilken ordning det kommer att hända.

När man bordar Event Horizon dröjer det inte länge förrän Dr Weir och de andra känner att något är fruktansvärt fel med skeppet, och var har det egentligen varit under sju år?
När sanningen alltmer uppdagar sig för besökarna får de med ens fullt upp med att försöka klara livhanken och se till att komma helskinnade ur den mardröm som plötsligt blir verklighet.
Och nej, här finns inga aliens eller vilsekomna besökare från yttre rymden som hoppar upp likt gubben i lådan.
Nej, regissör Paul W.S Anderson (Resident Evil) väljer att vräka på med ondska i den renaste och yttersta formen genom att mer eller mindre förvandla skeppet Event Horizon till ett levande väsen.
En sorts kombo av sci-fi och rysare alltså. Eller?
Tja, jag vet inte riktigt. Klart är att filmen tar avstamp i en klassiker som Alien och sedan vill  utvecklas till något eget.

Det känns som om första hälften av filmen är den mest lyckade. När otrevligheterna väl sätter igång förvandlas den återstående speltiden mer till ett gatlopp för den stadigt minskande skaran av besättningen.
Det finns snygga och välregisserade actionsekvenser med detaljrikedom, spänningsfaktorn är emellanåt rätt bra även om man på det hela stora kan räkna ut att det förmodligen kommer att hända något bakom varje hörn som rundas.
Skådisarna gör väl vad de ska, varken mer eller mindre. Den ende som framställs med aningen djup i sin karaktär är Sam Neill´s alltmer inbundne och mystiske doktor Weir. I övrigt hinner man knappast känna speciellt mycket för de andra karaktärerna.
Snabba klipp låter oss ana vad skeppet varit med om, och i vissa stunder fungerar den ansiktslösa, beräknade, ondskan riktigt effektfullt.

Efter ett tag  förvandlas Event Horizon till en ganska standarduppbyggd actionrulle, invävd i skrämselkostym och lite valhänt utkastad i rymden.
Men jag gillar idén, och jag gillar att filmen ändå lyckas glimta till med lite tighta och snygga effekter som då och då faktiskt lyckas med att bygga upp den klaustrofobiska känslan.
Rekommenderas till sugna på lite rymdaction med rysarambitioner.

Betyget: 2/5