Etikettarkiv: Paul Walker

Maj 13 2015

Fast & Furious 7 (2015)

001_FF_posterOch jag som tyckte att 6:an var så jäkla over-the-top man kunde komma på ett charmigt sätt!!

Så kommer den här helt galna smällkaramellen och bara röjer runt som en hysteriskt ilsken tjur i full galopp genom nån trång gränd i Spanien!!
Det var också en jäkla liknelse…men..ja ni fattar ju vad jag menar.

Mangelcirkus från första början! Nye regissören James Wan lämnar rysarfacket för en stund och visar att han har full koll på gaspedaler, kopplingar och Rockford-svängar! (ni som inte vad en sådan är…anbefalles att kolla in tv-serien med samma namn från det glada 70-talet!) Det är kort sagt ETT JÄVLA HÅLLIGÅNG från minut ett!

Och jag bara sitter och dumflinar. Jädrar i min låda.
Hela serien har utvecklats till ett gigantiskt monster på hjul och galna stunts i kombo med återhållsam…nja…. (?) CGI. Frågeställningen verkar vara; ”hur kan vi ta det längre…och mer avancerat!??! Vad kan vi hitta på med en bil…helst i full fart!?!”

Det är ”familjen” i fokus igen, Dom (Vin Diesel), Brian (Paul Walker) och hela det härliga crewet vi vant oss vid. Nu är de dock alla måltavlor hastigt och olustigt. Badasset Shaw (Jason Staham) (han borde alltid spela badass!!)) är ute efter att ta dom alla av daga eftersom gänget gick hårt åt skurkbrorsan i film nummer 6 (remember..?).

Och så vävs detta ihop med någon jönsig story om att hela gänget måste frita en datahacker som är kidnappad av legoknektar! Ja jag vet, ansträngt värre! Men skit i det! Hela filmen är bara konstruerad för att hitta på knasiga sätt att visa action..action..och mer ACTION! Jag skrattar högt åt dårskapen och njuter! Likt dagens alla andra tunga actionrullar flänger hjältarna runt jordbollen och visar upp sina färdigheter både här och där…innan det hela avslutas hemma i good old L.A.
Då kommer biffige snuten Hobbs (The Rock) tillbaks in i handlingen igen med nya krafter (okej han var med i början lite)! Välkommen in i matchen!
Lägg till detta en skönt härjad Kurt Russell som dyker upp i svart kostym och ger lite hjälpande hand, tack för det!

Furious 7

klart man kommer sakna honom där i gänget!

Det bästa med dagens galna actioninslag är att det också blir en fint avsked för salig Paul Walker…med lite hjälp av fusk. Här lyckas manusnissarna verkligen med att sätta moodet!
Heders….och varför inte lite dammigt i rummet..?

Det sämsta med dagens hittepå är att det varslas om både en och två uppföljare.
Illa.Det hade varit både lagom och en snygg gest mot Walker att låta hela Fast-gänget rulla in i solnedgången nu.

Men hur är det nu…money talks…och sätter spelreglerna…..?

En höjdarfilm!
Jag tjusas än av stuntsen när jag tänker på dem.
Bästa och snyggaste rullen i hela serien.

So far…..är väl bäst att tillägga.

Sep 23 2014

Fast i loopen och sugigt klättertrams

Edge of Tomorrow (2014)

Enligt mig går gamle Tompa Krusbär en ny tid till mötes.
En ny peak i karriären? Han tycks utrustad med ett sorts sinne som låter honom välja synnerligen rätt roller så här i 50+-stadiet av livet. Inte alltid de djupaste, märk väl, men rätt.

Som här. Från en feg officer till en superstridis med både hjärna och hjärta i ett märkligt, smutsigt och högteknologiskt krig mot en utomjordisk ras som bara vill skövla jorden sådär rakt upp och ned som de flesta badass-aliens vill göra nuförtiden i svindyra Hollywoodalster. Rullen bjussar på sedvanlig bombastisk och imponerande CGI som ibland gör den till ett renodlat tv-spel, men det gör inte så mycket då underhållningen ändå trycks in på ett ganska lurigt och kanske lite udda vis. Och mitt i all…en sorts mörk, vriden, humor!

Cruises figur blir en sorts lurig rackare som fastnar i en tidsloop vilket gör att han återupplever samma sekunder av ögonblick hela tiden på slagfältet. Till slut vet han exakt vad som ska hända och kan därför klara sig lite längre varje gång. Spelar ju liksom ingen roll om han blir knäppt av nån illvillig alien. Strax är han ju tillbaka i leken igen. Det är helt enkelt klassikern Groundhog Day i pimpad actionversion!

Och jag har inga som helst problem med det. Lägg till Emily Blunt som stentuff soldat (”the Angel of Verdun”!!) och sköningen Bill Paxton i paradroll med munläder som får tjattra på i gammal god stridisstil…och där har vi oss en REJÄLT underhållande sci-fi-action-rulle! No more, no less. Bakom kameran Doug Liman, som en gång gav oss första installationen i Bourne-franschisen (och dessutom skitrullen Jumper..men det låtsas vi inte om här).
Tempo, fantasi och lite spänning. Bra så!!

Brick Mansions (2014)

Marknadsförs som Paul Walkers sista KOMPLETTA film han jobbat på. Som om det skulle spela nån roll.
Synd att det blev den här kan jag säga.

Hade man inte flashat upp Walkers namn i rollistan skulle ingen jävel titta på den här rullen. Jag lovar. Helt värdelös upplevelse som inte bjussar på något som helst intressant eller känns befogat att slösa tid på. En nyinspelning av den franska parkour-hopttetoss-filmen District B13, dessutom med samma fransos, David Belle, i samma roll som i originalet. Blir inte bättre för det. Detroit en bit in i framtiden är härjat av brottslighet, och det värsta området spärras av med en mur runtom. Nu får de kriminella klara sig själva resonerar stadens styrande. NATURLIGTVIS måste ändå en snut (Walker) skickas in undercover för att ta i med hårdhandskarna mot skurkbaronen som regerar bakom muren. På vägen tar Walker såklart hjälp av franske klätterapan Belle som också har en gås oplockad (älskar uttrycket!) med skurksen.

Men…nä. Det blir ALDRIG underhållande. ALDRIG engagerande. Man skiter liksom i figurerna. Skådespeleriet havererar hos alla, till och med hos Walker. Synd att säga, då jag verkligen gillade snubben.
En riktig C-film som aldrig borde ha gjorts.
Illa.

Dec 19 2013

Hours (2013)

För tidigt bortryckte Paul Walker´s sista (?) film handlar ironiskt nog om förmågan att överleva där döden gjort sig påmind på ett ytterst obarmhärtigt och otrevlig sätt. Och det är banne mig en riktigt engagerande one-man-show Walker bjuder på som en sorts final på sin karriär.

Nolan Hayes (Walker), en riktig helyllesnubbe, nu på väg in på sjukan med gravid hustru (Genesis Rodriguez). Platsen är New Orleans och året är 2005, och visst..en otrevlig storm med namnet Katrina är strax på väg att ödelägga hela staden. För Nolan är det dock inte den största katastrofen som kommer att inträffa. Inom loppet av någon timme får han uppleva himmel och helvete när han dels blir pappa till en dotter, men samtidigt förlorar sin fru på operationsbordet.

Barnet är för tidigt fött och måste hållas i en kuvös med en respirator inkopplad. Nolan lyckas ta sig samman och börjar vaka vid kuvösen, bara för att strax upptäcka att stormen slår ut både strömmen och i stort sett hela sjukhusets funktioner. Naturligtvis går det heller inte att evakuera respiratorn med barnet i, så det är upp till Nolan att hålla maskinen igång med ett inkopplat, handvevat (!) batteri. Som dessutom måste dras upp var tredje minut och lämnar vår hjälte i en minst sagt stressande situation. Samtidigt tycks civilisationen runt honom falla isär då katastrofen drabbar New Orleans fullt ut.

Den som av någon anledning har väntat sig en typisk Paul Walker-action-rulle här kommer naturligtvis att bli grymt besviken. Omslaget har märkligt nog klassat rullen som thrillerdrama…men någon thriller är det absolut inte. Här är det dramat som sitter i förarsätet, och vi följer en man som till en början har stora problem att acceptera det faktum att hans älskade hustru är borta bara på ett par minuter, och att han nu istället har ansvar för ett litet liv…som kan släckas i samma sekund han misslyckas med att hålla respiratorn vid liv.

En del har klagat på att det inte händer nåt speciellt i filmen. Att det segar sig å det drygaste. Jag håller dock inte med alls, utan ser en Paul Walker som kämpar med att överleva på alla de sätt han kan (alla undersökande utflykter i sjukhuset måste hela tiden avbrytas var 2-3 minut då han måste lubba tillbaka till dotterns rum och det räliga batteriet…stressande!). Trots en då och då tillrättalagd vinkel i manuset (ibland är just dom där 2-3 minuterna vääldigt långa) får Walker gott om tid att visa att han faktiskt kunde spela mer än en bilkörande vildhjärna. Speciellt scenerna när han för en sorts dialog med sin nyfödda dotter (och senare en hund!) påminner om den strandade Tom Hanks i Cast Away.

Filmen är ganska enkel och har en liten rollista. Vilket inte alls stör. Känslorna och den speciella situationen med katastrofen i New Orleans går fram klockrent, och om man nu satt lite avvaktande i filmens början, så dras man mer och mer in i berättelsen minut för minut. Just känslan att liksom Nolan inte veta vad som komma skall från en stund till en annan är ganska effektiv.

jaha…bakom ratten igen. dock bara tillfälligt.

Walker gör ett engagerat intryck och gör filmen till sin egen, spelar ut hela sitt register när det behövs…och på nåt sätt känns det fint att han till slut fick visa att det fanns mer än ytliga roller därute. Genesis Rodriguez avpolletteras således raskt i början av manusförfattaren och regissören Eric Heisserer, men återkommer i drömlika sekvenser under filmens gång. Kanske ett sätt för Nolan att hålla sig från att tappa det helt mitt i kaoset? Även om manus mest handlar om drama och sorg, kan naturligtvis Heisserer inte hålla sig från att slänga in lite orosmoment i form av kringstrykande plundrare som hotar Walkers situation. Så pass långt in i storyn låter man det dock passera som helt naturligt i händelseutvecklingen.

Hours är ett drama om liv och död och sekunder. Bokstavligt talat. Paul Walker ska ha cred för att han hoppade på projektet, och gör sin average-Joe till en snubbe man verkligen känner för. Långt ifrån en pangpärla till rulle, men en historia som engagerar ända till slutet.
Känns lite som att det verkligen BORDE vara Walkers sista insats framför kameran.
En värdig final…typ.

Sep 9 2013

Fast & Furious 6 (2013)

Men visst, jag tillhör dom som följt serien genom åren.
Inte för att den är speciellt bra, inte för att jag gillar snabba bilar speciellt mycket, och absolut inte för att det möjligen skulle förekomma något skådespeleri av top notch-klass. Snarare tvärtom i det sista fallet.

Nä, jag antar att det helt enkelt handlar om en sorts hemfallenhet åt att se hur långt man kan dra konceptet. Vad filmens producenter kan hitta på som inte redan gjorts. Och helt enkelt det faktum att i vissa fall har det handlat om lite rejäl hejsanhoppsan-action, töntig humor och lite toktuffa effekter. Plus det gamla vanliga: har man sett de andra ”vill” man ju se den nya…

Regissören Justin Lin är densamme sedan 2006 då han tog över i och med den rätt kassa ”Tokyo Drift”. Vid det har laget känns det dock som Lin har koll på sina återkommande skådisar och vad som förväntas av ett manus i den här franchisen.

Som vanligt är det mycket yta, ohyggligt mycket yta, på de här rullarna. Troligen ett måste för att dölja de rätt svaga berättelserna. Även om jag tyckte att FF5 var rätt underhållande visuellt..var den storyn inte så jättemycket att hurra för. Rätt mycket lösa bitar som egentligen bara sammanfogades av snyggt uppstyrd bilaction. Och samma koncept gäller här. Den rejält luddiga ramstoryn som serveras håller ihop bara sådär sporadiskt. Dom Toretto och Brian O´Conner får chansen till redemption för sina synder och dessutom möjlighet till benådning…om de hjälper det polisiära muskelberget Hobbs (Dwayne Johnson) att fånga ett mystiskt badass som verkar basa över ett gäng extremt körskickliga legoknektar vilka ägnar sig åt både explosioner och fräcka mayhemliknande stölder och hela havet stormar. Dags för den klassiska devisen: bäst att fånga brottslingar med hjälp av brottslingar med andra ord! Därför ihop med gamla goa gänget och ut och mangla bilar!

Inget nytt under solen här inte. Ytan är snygg och tempot är vansinnigt. Som vanligt döljer Lin effektivt manusets gapande hål med fart och bilar och testosteronstinn humor. Filmens action stegras gradvis och så när man tror att det liksom inte kunde bli mer over the top….väntar en helt sanslös final som ligger farligt nära gränsen till buskiskatastrof! Konstigt nog kommer rullen ändå undan med sina galenskaper och jag känner att jag hellre friar gapskrattande åt tokerierna än dissar med surmulen min.

På plussidan noteras att alla de bekanta ansiktena återkommer i sina roller, gedigen rollista med andra ord. och sånt är alltid trevligt.
Mer plus till det faktum att när det gäller bilåkaraction och konststycken med snabba fordon, tycks Lin ha hittat sin nisch. Det är snyggt gjort, helt klart.

Walker och Diesel funderar på om filmens gage känns rimligt…

På minussidan trycks det samlade skådespeleriet in , å andra sidan känns inte det så viktigt i det stora sammanhanget. Vad hade man väntat sig, liksom? Vin Diesel och Paul Walker är förstås i frontlinjen, Johnson teamar upp med sin sidekick Riley (tuffa Gina Carano) och det blir som det blir. Lite överspel, lite fånerier. Och ett efterspel som krattar manegen till en ytterligare en uppföljare. Kom igen, vad trodde du?!

Fast & Furious 6 öser på med samma stil som sina föregångare. Räkna inte med något djup i ett manus som knappt håller ihop. Trots sina små försök till oväntade turer. I slutändan handlar det om att demolera bilar och plåt. På snyggaste sätt i hög fart. Det går inte att bli besviken på den här rullen, då man redan från början vet vad som väntar runt hörnet. En rejäl mättnadskänsla hos mig som tittar kan dock galenskaperna inte undvika. Är man på rätt humör blir det glimtvis underhållande i all sin fånighet.
Lite som vanligt alltså.

full starfull star

Bonustipset: den som vill dyka ned ordentligt i världen runt The Fast & Furious-filmerna kan med fördel knappa in sig (och söka) hos Jojjenito eller Rörliga bilder och tryckta ord, då båda bloggarna tar ett ordentligt kik på…fenomenet.

Jun 11 2013

Vehicle 19 (2013)

En rätt bra idé blev till en ganska tunn och intetsägande film. Eller nåt.
För ok, om man kan vistas i en telefonkiosk i en hel film och göra spänning och drama av det…så borde ju grejen med en film som utspelas i en bil ha sina chanser den också.

Möjligen lider dagens skapelse av att det är en indiefilm med begränsade resurser för sådana här storyupplägg.
Eller att manuset helt enkelt inte lyckas fastna riktigt. Vilket ju faktiskt är lite synd ändå, för tanken är som sagt god. Det måste man ändå ge regissören, en Mukunda Michael Dewil, som också har plitat på historien.

Amrisen Michael (Paul Walker) dimper ned på Johannesburgs flygplats i Sydafrika, där han via hyrbil ämnar ta sig till den amerikanska ambassaden där ex-flickvännen jobbar. En sorts försoning står på programmet och vi lär oss också snabbt att den gode Michael har en strulig icke helt laglydig historia bakom sig.

Knappt har han dock hunnit sätta sig i den bokade bilen och börjat irra runt i ett stimmigt Johannesburg förrän märkliga saker börjar hända, bilen visa sig innehålla en helt otippad ”last”, och det mesta går så där fel som det bara kan göra på film. Inte nog med att de kör på vänster sida i Sydafrika, nu måste Michael dessutom se till att bilen inte hamnar i polisens blickfång. Korruption är naturligtvis ämnet för dagen.

Paul Walker tutar och kör som om det gällde livet, vilket det ju i och för sig gör mest hela tiden. Som det stora dragplåstret i rollistan är han naturligtvis i stort sett 100 procent av speltiden, bakom ratten och med ett förvirrat uttryck.
Just greppet att låta filmen utspela sig inne i bilen känns egentligen lite lockande och utmanande, både rent tekniskt att tillverka och för mig som tittar. Att vara på samma nivå som filmens förare ger onekligen en helt annan översikt över vad som händer i omgivningen, och det en stund att anpassa sig till sättet att titta på filmen.

Nu kan man ju dock inte bygga en thriller på att bara filma en kille som kör runt i en bil i drygt 80 minuter, det gäller att tillföra något i historien också. Och det är väl här det brister lite. Historien som sådan känns lite ologiskt malplacerad och rejält ansträngd. Skurksen blir rätt anonyma och bara röster i en telefon. Walkers samspel med filmens kvinnliga motvikt Rachel (Naima McLean) känns lite stressad och hinner aldrig fastna riktigt. Alla blir för intetsägande helt enkelt, Walker också.

har fullt upp med vänstertrafiken!

Någonstans kan jag inte låta bli att undra varför Walker ställt upp i den här filmen (även om en stor del av svaret stavas c-a-s-h), än mer förvånad blir jag faktiskt då jag ser hans namn som en av producenterna också! Men vem vet, kanske han ville supporta den sydafrikanska filmindustrin och lockades av det udda konceptet.
Att det går att fixa till rätt ok biljakter även utanför Hollywood, med småsmulor till produktionspengar, visar regissören Dewlin trots allt upp vid ett par fåtal tillfällen.
Btw: är Walker ett householdname numera när det ska rattas bilar i hög fart?
Är det hans öde månne?

Vechicle 19 satsar sitt mesta krut på konceptet med en isolerad, rörlig miljö. Kanske lite för mycket, då historien hamnar i bakgrunden och inte känns lika dramatisk som troligen syftet var från början. För att vara en film tillverkad utanför den stora filmindustrins ramar bör den dock ha lite cred för både idé och tanke. Naturligtvis en rulle man glömt i samma sekund den är över…men en B-film som det ändå inte går att dissa ut helt.

 

Dec 1 2011

Takers (2010)

Vad är det här egentligen med att allehanda kreti och pleti i rap/R&B-branschen ska in och härja vid filmen? Och så ska det vräkas på med snitsig musik, coola kläder och ett allmänt tufft yttre. Precis som här.

Takers lider av något sorts lillebrorskomplex till Heat (och den diskussionen ska jag inte ge mig in i men.. minnesgoda vet ju att jag tillhör den falangen som sätter just den filmen högt uppe där bland stjärnorna) och satsar på att bygga upp en sorts heiststämning som består i att pålitliga grabbgänget där alla ställer upp för alla har lönande bisyssla i form av snygga och effektiva bankrån som alltid ger gott om cash. Naturligtvis dödas aldrig någon eller skadas allvarligt, och de käcka grabbarna har alltid koll på läget.

När en ex-medlem i gänget släpps ur finkan har han en snillrik plan med sig som han gärna vill delge de andra, som mot bättre vetande beslutar sig för att hänga på tåget för en sista megalönande stöt. Som tittare vet du nu också naturligtvis att så fort orden ”en sista stöt” uttalas i en film som denna så är det bara en fråga vid vilken minut det ska börja gå åt skogen. Och du vet också att vissa utvalda individer i manuset börjar med sitt luriga dubbelspel.

På andra sidan staketet hittar man så poliserna som plötsligt bestämt sig en gång för alla att gänget ska sättas dit, och som plötsligt hittar både den ena och andra infallsvinkeln för att närma sig kärnan. (man undrar ju varför de inte gjort det tidigare). Karaktärerna i båda lägren är precis så statiska som de kan vara i ett dussindrama som denna. Hos poliserna är det den hårdföre som gärna bryter mot en regel eller två för att nå resultat, han spelas av gamle Matt Dillon och naturligtvis är jag inte förvånad. Hos käcka gänget hittar man då som sagt ett koppel av alla dessa rapartister eller R&B-sångare som plötsligt bestämt att de ska göra karriär inom filmen. Själv har jag väldigt svårt för rap och hiphop och känns inte vid namnen nämnvärt, men i rånarbesättningen hittas i alla fall artister som Chris Brown och T.I.
Jaha ja.

svidar, soft ljus och snygg L.A-backdrop...

Vad som ändå räddar filmen från att bli en totalt platt historia är rätt snygga scenlösningar, effektivt foto och ett bra tempo när det verkligen hettar till. Samt en rejält snygg shootoutscen i elfte timmen. Lägg därtill pålitlige Paul Walker som gör en sorts nedtonad och mer välklädd version av sin figur från Fast and Furious och Hayden Christensen (som jag normalt inte kan med i större utsträckning, men som faktiskt gör sig här) som spexig tjomme och det hela räcker till ett godkänt resultat.

Takers är mycket yta men egentligen intetsägande. Karaktärerna blir för bleka för att fastna någon längre tid på näthinnan, trots att både Dillon och Walker känns rutinerade och rätt hemtama i facket. Standardaction, om än snyggt presenterat glimtvis, men med föga överraskningar längs vägen. Även om vissa försök till att twista till det faktiskt görs.
Lättglömt.

Nov 2 2011

Roadkill (2001)

Dags att gräva lite i den gamla bekanta återtittssäcken igen, och idag allt ljus på en roadmovie från det nya seklets början. Märkligt nog försedd med olika titlar i olika länder. Här håller vi oss för enkelhetens skull till den mest kända i gamla Svedala.

Truckdriver-lingot på film hade möjligen sin storhetstid runt -77/78 med filmer som de gamla godingarna Smokey and the Bandit och Convoy (med en vrålhajpad Kris Kristofferson). Det var coola dialoger och truckermusik i en aldrig sinande ström. Burtan visste tex hur man levererade dräpande oneliners över komradio-nätet och tja…det var väl rätt tufft helt enkelt.

Runt 23 år senare visar 90-talsregissören John Dahl (vart tog han vägen?) hur man inte ska förhålla sig i radioetern på de amerikanska vägarna. Bröderna Lewis och Fuller Thomas har hittat ett kanonkul sätt att fördriva tiden på bilresa hem till föräldrahemmet, att via installerad komradio i sin gamla rishög till bil snacka med chaffisarna ute på vägarna. När Fuller dessutom övertalar Lewis att imitera en kvinna och börja flirta med den mystiske och märklige Rusty Nail börjar det hända saker. Den uppskörtade rösten tycker inte alls att skämtet är speciellt kul och ger igen på sitt eget lilla vis.

För att uppskatta en film som den här krävs naturligtvis att man kastar all form av logik överbord. Vad det är, eller försöker vara, är en sorts upphottad version av Spielbergs Duellen där det mörka hotet kommer i form av en ansiktslös gestalt som huserar i ett enormt stålmonster till fordon. Naturligtvis måste det in en kvinna i bilden också, och vips har Lewis kärleksintresse Venna (Leelee Sobieski) tagit plats i bilen och får hänga med på vedermödorna.

"Hjälp! Jag tror det är Kris K därborta i förarhytten!!!"

Yngre versioner av Paul Walker och Steve Zahn hanterar sina roller som de ska, men inte ens deras ambition kan smeta över det faktum att filmen egentligen bara är en samling dramatiska scener staplade på varandra med ett synnerligen tunt kitt som ska hålla ihop historien.

Vad är det för sorts film då? En roadmovie eller en stalkermovie? Fan vet, och det spelar väl ingen roll egentligen. Manuset har ingen större ambition att presentera några nya grepp och således matas vi efterhand med de gamla välbekanta, och tidvis småspännade, greppen som bara tycks existera på film där tidsperspektiv och normallogik inte är välkomna. Lite kul när man synar filmen är att som medansvarig manusförfattare stoltserar en viss J.J. Abrams, och med det i åtanke kan man om man vill hitta vissa drag i historien som är lite signifikativa för denne nye guldgosse i drömfabriken.

Roadkill är svagt underhållande och det är svårt att inte gilla Zahn och Walker i huvudrollerna. Hur det ska sluta behöver man inte ägna någon större tid åt att fundera på, men ibland är väl det smutt också. Ok utan att sticka ut åt något håll.

Sep 13 2011

Fast Five (2011)

En vår och en sommar har passerat förbi och äntligen har jag tittat mig igenom de olika delarna i denna minst sagt testosteronstinna filmserie the Fast and the Furious. Som för att kröna det hela avhandlades nu då den sista installationen (vad vi vet idag) i sagan om Dom och Brian och allt som tycks hända runt dem.

Och banne mig om det inte var oförskämt underhållande den här gången, simpel men med lite glimten i ögat. Tidigare historier har känts rejält pumpade med en sorts sliskig backstory som ska rättfärdiga alla galna och ”djupsinniga” handhavanden. Här är det mer roliga timmen, och vibbarna till Danny Ocean och hans muntra vapendragare känns faktiskt inte miljoner mil borta.

Som för att understryka den eventuella lättsinnigheten i dagens manus samlar Dom och Brian, nu efterlysta och för närvarande med adress soliga Rio, ihop en samling karaktärer välbekanta från de andra filmerna för en sista stöt. Målet är en dumdryg och kaxig knarkbaron som givetvis underskattar våra grabbars listiga förmåga. Lägg till detta en nitiskt och överstinn federal amerikansk agent på jakt efter de efterlysta, och vips har vi här drygt två timmars adrenalin enligt formstark modell.

Regissör Justin Lin har inga problem med att spotta ur sig actionscener som både ser snygga ut och andas avgaser. Stuntsen är läckra och scenerna (speciellt inledningen) skulle kunna platsa i vilken James Bond-film som helst. Trixet är nog också att inte skåda för djupt i manuset utan att hålla sig på ytan. Historien som serveras är nog så okomplicerad och galet ologisk , med rent skrattretande lösningar i vissa lägen. Den som dröjer för länge vid den eventuella logiken kommer att hamna rejält på efterkälken, och dessutom blir det hela så mycket tråkigare då.

Vin Diesel har en viss sorts utstrålning som alltid gått igenom rutan. Han ÄR Dom i minsta muskel och det finns en sorts märklig trygghet i att ha honom på plats bland de andra vildhjärnorna. Paul Walker står för den obligatoriska romantiken ihop med Jordana Brewster, och det är väl svårt  att ha något emot det, de uppfyller ju den delen av standardinnehållet i manuset. Desto roliga att också Dwayne Johnson kastats in i storyn som överspänd och stissig agent på jakt efter Dom och Brian. Johnson må vara mer kropp än skådis, men nog känns det lite kul när han går i klinch med Vin Diesel om utrymme och revirpinkande. Smart drag av manustillverkarna.

Fast Five tillhandahåller snygga scener över Rio, naturligtvis mycket bilåkande, ansträngd humor och en story som inte direkt lämnar mycket över för något större tänk. Actionscenerna är felfria och den som letar efter tempo mest hela tiden blir inte besviken. Helt klart en av de bättre delarna i filmserien och rentav lite trivsam.

”We talkin’ or we racin’?”
”Just don’t cheat this time.”
”You gotta let that go.”

p.s.: Den som vill fördjupa sig mer i historien om Dom, Brian och alla de andra filmerna gör det med fördel här hos bloggkollegan Sofia som tacklat hela TFATF-serien på ett eminent sätt.