Etikettarkiv: …skitfilm

Nov 20 2012

Remains (2011)

Återigen sitter jag här och suckar, muttrar och förebrår mig själv för att ännu en gång kastat bort livsminutrar på ren och skär dynga. Och det är ju inte första gången heller.

Men efter en stund, när man sansat sig lite, inser jag ju också att det som vanligt hör till den filmfrälstes kall…att ibland måste du genomlida det sunkiga för att uppskatta det goda i filmlivet. Och  kom igen, visst hade jag mina aningar, farhågor och alla möjliga varningsklockor som ringde i skallen när det var dags att ta tag i dagens rulle. Möjligen lider man av någon sorts filmiskt självplågarsyndrom då och då…hrm..

Hur mycket jag än gillar temat med envisa och styvnackade zombies som gör tillvaron svår för utpekade hjältar, så börjar det bli lite mycket nu. De odöda tycks dyka upp överallt, i de mest märkliga sammanhang. Och det är tyvärr oftast inte trevliga upplevelser rent filmiskt om man vill ha zombieraffel på bra nivå. Som vanligt ligger det oftast tecknade serier bakom dessa filmer, och dagens alster är inget undantag. Vilket dock inte ursäktar resultatet på något sätt.

Dagens film är dessutom en raskt ihoprafsad tv-film från ett litet independent-tv-bolag som tydligen specialiserat sig på billiga skräckproduktioner. Här är man förmodligen ute efter att flörta med Walking Dead-publiken…dvs sådana som yours truly.
Det går naturligtvis helt åt skogen och det här är rena stolpskottet till film. En riktig stinkare.

jamen det ser väl ut som vanligt typ…

Spelplatsen för dagen ska vara spelstaden Reno, men är antagligen i verkligheten några tomma lagerlokaler i någon sunkig förort till Los Angeles, där (som vanligt) en plötslig epidemi bryter ut och får alla spelgalningar att förvandlas till dräglande zombiegalningar istället. Men naturligtvis inte precis alla. Ett litet sällskap barrikaderar sig på ett hotell och sedan råkar de ut för allt det som ett uselt C-manus föreskriver och det är bara att börja förutspå i vilken ordning aktörerna ska plockas…vilket inte är någon jätteprestation om man är en luttrad filmspanare. 

Det är för likt och plagierande allt annat i ”branschen” just nu. Det mesta är bara upprepningar av sådant som jag redan sett 735 gånger förut. Effekterna är både grisiga och kladdiga, kanske inget att klaga på om man ser till kostnaden för hela produktionen, men de är ack så tråkiga. De fåtal CGI-effekter man vågar sig på känns vulgärt kackiga och skrattretande usla. Okända skådisar gör ett trött jobb med ett synnerligen oinspirerande manus. Boooring.

Remains motsvarar dessvärre alla möjliga farhågor man kan ha på förhand. En riktig skräprulle, producerad i bakvattnet på alla de zombiealster som faktiskt lyckas ta sig en liten bit upp på underhållningsstegen. Denna gör det sannerligen inte.
Undvik som (zombie)pesten är dagens tips.

Sep 18 2012

ATM (2012)

Nej nej nej och förbannat mycket nej!
Om man nu ska till att göra en film i den här synnerligen urvattnade genren så får man banne mig ändå se till att undvika de dummaste av dumma manusmissar. Som konstaterats förr, man kan svälja mycket dumheter…men när missarna drar mer uppmärksamhet till sig än vad som de facto utspelas i handlingen då är det jädrar i mig illa.

Bakom manuset till dagens irrfärder står en Chris Sparling som debuterade i branschen med att tota ihop storyn till den udda och stundtals intressanta Buried häromåret. Det sägs ju lite mytiskt att i musikbranschen är det som svårast när man ska följa upp en debutplatta, och frågan är om inte Sparling råkat ut för detta fenomen även i filmsammanhang. Ok, själva fröet till historien behöver väl inte vara så dåligt då egentligen, om man nu kan hitta någon sorts story som sträcker sig över acceptabel speltid. Här känns det dessvärre som hittepåpunkterna är alldeles för få för att räcka hela vägen, vilket uppenbarligen fått till följd att man skapat inslag för att dra ut historien så mycket man kan…vilket då i sin tur resulterar i att man bara sitter och stör sig på dessa detaljer. Hänger ni med?

Upplägget; tre arbetskamrater lämnar företagets julfest. Den ene, David, är lite tänd på Emily och har lovat skjutsa hem henne och den tredje, Corey, är just bara…ett tredje hjul i sällskapet. Det är naturligtvis han som plötsligt bara måste stanna vid en uttagsautomat modell inbyggd i en liten inglasad kur. Sagt och gjort och här börjar det genast svaja i manuset. Automaten ligger helt ologiskt avsides och mitt i vad som verkar vara ett industriområde. Och vem parkerar bilen 25 meter från automaten när hela parkeringen intill är öde och man lika gärna hade kunnat stanna till precis utanför dörren…? Synnerligen oroande vibbar som uppträder redan här, och då har det inte ens hänt något!

sluta glo, börja agera…puckon!

Men det gör det snart naturligtvis. En mystisk, täckjackeförsedd, dåre dyker upp i natten och tänker inte alls släppa ut de tre käcka karriärungdomarna (som givetvis hittat en nödlösning i manuset för att de alla ska samlas i den lilla glasburen…arrghh..). En tvättäkta slashersnubbe alltså som ganska snart uppenbarligen vill ta livet av de tre medelst rätt udda metoder.

Tänk nu lite Colin Farrell i den synnerligen utmärkta Phone Booth, och tänk nu vad som hade hänt om den filmen hade blivit skitdålig pga ett crappigt manus. Tredubbla den uselheten och vips har du dagens alster. Här händer just ingenting av värde, de tre beter sig irriterande ologiskt och dumt. Den ”hemske” belägraren känns bara som en kille i för stor täckjacka och minutrarna bara rinner iväg utan att det blir minsta ordning på filmen.

ATM fungerar inte alls, Mest för att historien är så urbota dumt presenterad. Huvudpersonerna begår så stora misstag så det inte går att blunda för dem även om man skulle vilja. Och att tre stycken friska och till synes rätt spänstiga huvudrollsinnehavare med gemensamma krafter inte skulle kunna klara av att spöa upp en påbylsad stum jävel känns bara väääldigt löjligt. Hur fantasifullt jag än försöker tänka. Och skådisarna orkar jag inte ens skriva om.

Sep 7 2012

Rester från sommaren x3…

High Road to China (1983)

Om man anstränger sig lite är det faktiskt inte jätteomöjligt att föreställa sig att Tom Selleck en gång i tiden fick förfrågan att bli Indy i Jakten på den försvunna skatten. Endast kontraktshinder stod mellan honom och en kassaskåpssäker väg till fame and fortune i Hollywood. Nu var han väl inte världens mest okände skådis med sin Magnum P.I….men ändå…tänk..

Som kanske för att gottgöra honom för den försuttna möjligheten fick han så chansen med huvudrollen som det försupna pilotesset O´Malley i denna Indy-light-historia från ett tidigt 20-tal med tillhörande damer i Charleston-outfit, gamla dubbeldäckarflygplan med smattrande kulsprutor och en lagom ansträngd konstruerad äventyrshistoria om en bortskämd rikemansdotter som behöver hitta sin farsa i bortre delen av Asien i en tid när världskartorna inte riktigt ser ut som idag.

Mycket statister, gamla veteranplan, lite jönsig action (som idag obarmhärtigt skulle klassas som ljum tv-action) och exotiska spelplatser. Äventyrsstämpeln vill vara maffig, men blir naturligtvis bara en riktigt mjäkig karbonkopia på Indys mer stilsäkra övningar. Detta trots att gamle räven Brian G. Hutton (Örnnästet, Kellys Hjältar) basade bakom kameran. Men vem vet, han kanske var lite trött på hela filmindustrin då detta blev hans sista film som regissör (sedan blev han rörmokare!).

High Road to China är inget att minnas för länge. Tom Selleck och Bess Armstrong gör sitt bästa för att hitta någon sorts kemi mellan varandra, humorn känns lastgammal och äventyret blev inte alls den framgång som filmbolaget hade hoppats på, planer för en hel filmserie fanns tydligen. Duger som nostalgiunderhållning för stunden, men inte mer.

 
Far Cry (2008)

Att ta sig an en Uwe Boll-film är ju som att garanterat utsätta sig för allt det som man avskyr i filmvärlden vad gäller tafflighet, uselhet, kalkonstämpel på allt från musik, kostymer, story och utförande. Ända dras man till det då och då. Kanske för att påminna sig själv om hur mycket bra produkter övriga filmvärlden består av..?

Dock måste man i sanningens namn ge Boll cred för att hans förmåga att pumpa ut galenskaper i tid och otid, produkter som uppenbarligen konsumeras i vissa hörn av den värld som tittar på film. Inte sällan är det just framgångsrika tv-spel som ”demonregissören” tar sig an och tolkar på…hrm…eget sätt.  Just dagens alster bygger också på ett rätt populärt spel med samma namn (och jag HAR faktiskt spelat det!).

Mystiska saker försiggår på en bevakad ö och över det hela basar vettvillingen Udo Kier som skum forskare! Putslustig äventyrare och snygg kvinnlig journalist börjar snoka och sedan är det ingen hejd på galenskaperna som kläs i de mest usla och skrattretande situationer man kan ana. Roligt på jobbet verkar dock Til Schweiger ha som den vasse (hrm) äventyraren Jack.

Far Cry går inte in för att vara den mest påkostade produktion man sett. Genomgående usla genvägar tas i manus och överspelet från Kier underhåller faktiskt långt efter att filmen är slut. Till filmens försvar måste ändå sägas att den nog är en av Boll´s mer lyckade prestationer. Detta faktum ihop med betyget får er ju snabbt att fatta nivån på Bolls filmvärld i övrigt…

 

Exit Speed  (2008)

Märklig historia, börjar som ett ordinärt tv-drama, övergår i en tafflig Speed-avart för att sedan bli nästan lite rolig och (faktiskt) småspännade på ett lagom billigt sätt.

En grupp passagerare på en buss. Någonstans i Texas attackeras plötsligt bussen av ett vildsint gäng på motorcyklar. Några av dårarna på hoj tas av daga av misstag och sedan är jakten i full gång för att mynna ut i en belägring på något som liknar ett sorts skrotupplag. Ahh, inte världens bästa story som ni märker..men mitt i cheeset blir det ändå lite underhållande och lagom roligt. Tillräckligt för att man ska stanna kvar och foka lite på vad som händer. Bland passagerarna ska det snart visa sig att det finns personer med både en och annan färdighet som kan komma till pass i situationen som råder.

Anmärkningsvärt snyggt gjord vad gäller klippning, scenografi, musik och det visuella…om man ställer det mot själva historien alltså. Som en lagom påskostad tv-flm ungefär. Letar man i rollistan finner man att de mest kända namnen heter Fred Ward och Lea Thompson, trotjänare som väl mest får hålla till godo med vad som bjuds från det digra B-träsket nowadays…

Exit Speed är rejäl B-action med rätt gott utförande trots allt. Inte på långa vägar bra, därtill är svagheterna alldeles för många. Men ändock underhållande för stunden och med en ovisshet i storyn som gör att den klarar sig från det sämsta betyget. Klyschigt men småkul…och vansinnigt snabbglömt såklart.

Sep 5 2012

Jumper (2008)

Nu en återtitt som irriterande nog mynnade ut i samma känsla som efter första gången jag såg filmen.
Möjligen kanske jag hade någon förhoppning om att jag vid första titten bara hade varit trött, ouppmärksam, ofokuserad, inte på humör…eller i något annat tillstånd som gjorde det svårt att ta till sig filmen.

Nu efter andra sittning är det dock bara att konstatera att det är för jävla irriterande dåligt resultat när förutsättningarna ändå tycks finnas där. Som så mycket annat skumt som filmatiserats bygger dagens story på en sorts ungdomsroman, den första i ordningen i en serie (vilken film gör inte det nuförtiden!?) och behandlar det gamla vanliga dilemmat med udda tonåring som ställs inför märkliga krafter och dess som-på-posten-kommande bekymmer.

Här är det David (Hayden Christensen) som upptäcker att han kan hoppa rent geografiskt genom tid och rum och vips hamna i London, på Fiji eller på toppen av en sfinx i Egypten! På bara ett par sekunder! Vilken grej! Speciellt om man också upptäcker att man kan hoppa in i banker lite hur som helst och roffa åt sig stålars för ett liv i lyx. Säg dock den lycka som råder…plötsligt dyker den vildsinte Samuel L. Jackson upp med irriterande överspel och skum kniv och vill ta livet av David bara sådär. David härstammar uppenbarligen från ett sorts släkte som legat i krig med Sam´s knasiga ”orden” sedan mannaminne. Varför är ytterst oklart och förklaras aldrig speciellt tillfredsställande. Och här börjar irritationen växa till sig när jag tittar kan jag säga.

”tro mig…jag kan inte agera..men jag kan hoppa jävligt långt!”

Och precis det, att dagens regissör Doug Liman, aldrig väljer att fördjupa historien utan satsar som en vettvilling på att knöka in fräsiga actionsekvenser på detta hoppande fram och tillbaka sänker banne mig hela filmen. Jag är den förste att hålla med om att rätt snygga förutsättningar faktiskt finns för att tillverka en någorlunda intressant produkt, men det är som att all vett och sans är som bortblåsta hos filmmakarna. Någon borde tex ha; talat om för Jackson att han kanske skulle hålla igen lite, att storyn borde satsa några extra minuter på att ge lite djup åt den mystiska legend som snurrar runt de inblandade, observerat att alla slarvigt slängda trådar inte tas upp och knyts ihop ordentligt (det duger inte att i det bleka extramaterialet förklara att storyn ska utvidgas i kommande filmer…nu ryktas det uppenbarligen om en uppföljare. Konstigt nog!)

Och så denne Christensen! Herre min skapare! Det är något vansinnigt irriterande med den här skådisen som gör att man blir på dåligt humör när man ser honom. Agerande likt en trädstam, noll kemi med Rachel Bilson som är hans kärleksintresse och så enfaldig och talanglös så det är ett förbannat mysterium hur denne person kan få roller. Han höll på att förstöra Star Wars-sagan och nu kör han näst intill på egen hand detta projekt rakt ut i träsket.

Jumper vill vara lite cool, mystisk och visuellt grann. Det visuella kan man inte klaga på, men allt annat är anmärkningsvärt uselt. Osammanhängande med svagt skådespel, skapar bara förvirring och man fattar inte ett smack av varför det som sker just sker. Som att manus, engagemang och kompetens fått en fet snyting halvvägs in i produktionen. Det kan bara inte bli godkänt här!

Aug 27 2012

Underworld: Awakening (2012)

Men nej för i helvete. Vad är detta? Och nej för i helvete, varför tittar jag en än gång på detta sorgliga koncept till actionfilm? Tja, vad gäller det sista så är det väl bara så…man kommer ständigt vila sina ögon på filmer som redan från början kan sorteras in i avdelningen mök och bråte. Det är en del av filmintresset ju. Man måste ner i träsket för att uppskatta en godbit ordentligt. Eller också hoppas man på lite mirakel.

Nu har jag faktiskt absolut inget emot de mest fantasifulla, eller actionklädda, serietidningshistorier. Så länge de bjussar på fart, fläkt och visst intresse i mina åskådarögon så får de väl leva fan bäst de vill. Och i vissa fall komma undan med det också. Icke dock i dagens fantasialster, som egentligen bara följer den uppsparkade vägen som den senaste delen tillhandahöll. Och redan där var ju förfallet rätt uppenbart, i mina högst subjektiva ögon alltså.

Visst, första filmen var väl ok som förströelse och bjöd ändå på en rätt lustigt mixad story om detta besynnerliga krig mellan de klassiska monstertyperna vampyrer och varulvar. Len Wiseman kanske hade något i någon sekund där, men som vanligt inser inte vissa är less is more och därför har han naturligtvis plöjt sitt koncept rakt ned i dyn som ligger i gränslandet mellan A- och B-filmernas twilightzon.

Problemet med hela historien är just att det är så förbannat ointressant. Vem bryr sig liksom om alla dessa namn, legender och trådar? Det är stelt hanterat och de gamla myterna lyfter aldrig. Mest märks det också på de olika filmerna som följde på originalet där huvuddelen ligger på action, action och mer action…som för att skyla över att det inte finns något att berätta. I dagens försök har Wiseman nu lämnat över regipinnen till svenskduon Mårlind och Stein, och nöjer sig med att ha plitat ned filmens fåtaliga manussidor som denna gång placerar frugan Kate Beckinsale en liten bit ännu mer in i framtiden. Nedfryst och snyggt förpackad. Några minuter senare är hon dock upptinad och skam vore det väl om hon inte illa kvickt hittade sin åtsmitande läderoutfit också. Världen tycks ha förändrats, men den eviga kampen med, de oförskämt taskigt framställda, varulvarna (betänk att det är ju mitt favvismonster av alla!) fortsätter naturligtvis och det nyvakna snyggot skrider till verket som om det var igår. Nu med en liten twist som sällskap (för att man inte ska tro att det är en karbonkopia från förr man glor på…vilket man gör ändå).

satans Flmr…jävla glädjedödare. Ät bly!

Har då inte de svenska ynglingarna gjort skäl för sina filmlöner? Ja, man får väl hoppas att de möjligen kan sätta detta på sina cv:n som ett hantverk enligt uppställda regler och tydligt levererat inom uppsatta tidsramar. Här är det inte tal om att utveckla några egna talanger. Mest se till att Wiseman´s koncept dras runt ett varv igen på bästa tekniska (men ack så tråkiga) sätt med tillhörande enerverande soundtrack.

Vilket alltså innebär; en luddig och högst oengagerande historia, en fru Beckinsale som i vissa scener ska röra sig i slowmotion med tillhörande långrock som slår i vinden, fladdrande hår, en förförisk och lagom trulig blick, minst en avdankad filmskådis som motståndare (i det här fallet Stephen Rea) samt ett koppel kackigt framställda cgi-varulvar som ger lagom med motstånd in till den hårt piskade finalen.

Underworld: Awakening känns riktigt hopplös. Den befinner sig på samma sunkiga existensnivå som tex hela Resident Evil-serien. Sorgligt nog hymlar dessa koncept uppenbarligen inte längre med att målgruppen är hormonstinna tonåringar som väl skiter i story och upplägg så länge de får se snygga brudar i åtsittande outfits med vapen i händerna. Och eftersom inspelade popcornsmoney talks har vi nog inte sett det sista av snygg-Kate i läder.

Aug 10 2012

Zombietrubbel x3!

I väntan på att ”The Walking Dead” ska dyka upp med ny säsong och förhoppningsvis lite bättre manus än sist, är det väl aldrig fel att ägna sig åt lite andra alster i genren…även om resultaten kan variera.

World of the Dead: The Zombie Diaries (2011)

Jamen hur trött är man inte på den här found footage-stilen då!?!
Dessa skakiga kameror, gryninga klipp och hopp fram och tillbaka. En stil som naturligtvis hade sina förtjänster en gång i tiden och… mycket väl kan visa upp en och annan höjdare även nu om det görs på rätt sätt.

Dock inte här. En riktig stinkare till film är vad det är. Filmmakarna borde ha börjat med att se till att ha det viktigaste…ett manus. Här finns inget alls…bara ren tråkdom och noll känsla. Att be sina kompisar ställa upp som sminkade zombisar och filma dem i katastrofalt dåligt mörker är snudd på filmiskt självmord. Ojoj vad dåligt det är alltså.

Handling? Ett par soldater och en civilist ska ta sig från punkt A till punkt B. That´s it. Engelskproducerat men det blir inte bättre för det. Ett inlägg i zombigenren som kunde ha skrotats på idéstadiet.
Undvik som (zombie)pesten!

The Dead (2010)

Men här blev det genast bättre! Ta the average zombie ur sin ”normala” omgivning och släpp ned honom/henne i säg….den afrikanska vildmarken…då blev det det plötsligt lite udda och genast lite underhållande småspännande. En ensam stackars överlevare från en flygkrasch, amerikanen Murphy, försöker mödosamt ta sig till någon sorts kontrollerad zon efter ett zombieoutbreak.

Även om döingarna på traditionellt manér sävlar sig fram med sedvanligt väsande ska man inte tro att de är lätta att hålla sig undan. Inte ens i bushen. Och dessutom har de en förmåga att dyka upp överallt!

Murphy slår sig så småningom ihop med en soldat från trakten som letar efter sin familj, och tillsammans försöker de också ta sig från punkt A till punkt B. Fast här är det oändligt mycket mer underhållande. Och så slipper man skakig kamera. Bara det.

Snyggare tillverkad, läckrare foto över det afrikanska landskapet, sin beskärda del av gore, kanske lika tunn story egentligen men ändå betydligt bättre i kategorin. Och zombieraffel från den afrikanska kontinenten är man inte bortskämd med! Godkänt utan tvekan!


(tack filmitch för tipset!)

La Horde (2009)

Så avslutningsvis en ösig action-zombie-karamell som enligt omslaget är ”Zombiefilmernas Die Hard!”. Nå, det kanske kan diskuteras….

Denna franska röjare berättar om ett gäng poliser med tvivelaktig moral som ska hämnas en fallen kollega. Målet för hämnden är två kriminella bröder som sitter och häckar högt upp i ett förfallet höghus. Givetvis med sina beväpnade polare. Planen går om dock om intet, men plötsligt får både snutar och skurks annat att tänka på när höghuset invaderas av horder av bindgalna vrålrusande zombies! Kanske läge för kombattanterna att samarbeta för att möjligen klara livhanken?

Här är det fullt ös från början i ett manus som inte ens är ute efter att försöka sig på en förklaring till galenskaperna med de levande döda. Det är bara skjuta, skjuta, skjuta som gäller. Det är galet tempo och rått gore i var och varannan filmruta. Hetsigt filmat med tvära vinklar och sunkiga miljöer. ”Hjältarna” skriker och gapar mest hela tiden och frågan är vem av dem som egentligen är mest otrevlig. Poliserna inräknade.

I denna filmtrio måste dock detta sista bidrag utses som vinnare, då stilen är helt hysteriskt grafiskt överdriven och på så sätt gör den bisarrt underhållande. Som vanligt vill man ju gärna veta hur det ska sluta. Godkänt och nästan lite….konstigt bra.

Jun 21 2012

Catch .44 (2011)

Någon har sett för mycket på Tarantino.
Någon har ägnat alldeles för många timmar åt att studera Javier Bardem´s lömska killer i No country for old men.

Någon har fått för sig att bara man har lite tunga namn i rollistan, lite snodda scenkonstruktioner och ett plagiatmanus man själv tycker är vrålhäftigt udda, ja då är det ju bara att göra en film!

Denne någon heter Aaron Harvey och borde väl egentligen ha sig ett kok stryk. Dels för att han snor scener rakt av ur Tarantinouniversumet och tror att det är skitcoolt. Dels för att han har en hittepåhistoria som är så otroligt oengagerande och lövtunn och crappig så att det inte på långa vägar räcker med att försöka skyla över med fräsiga huvudrollsnamn och smällande pistoler ackompanjerat av tuff musik.

Vem i hela friden fick för sig att låta Harvey hållas med det här? Kunde ingen ha vänligt men bestämt upplyst honom om att ska man nu kopiera måste det ske med lite antingen stil, finess, humor eller i alla fall en sorts balanserad distans.

Här finns inget, absolut inget, av detta. Bara tröttsamma imitationer ned till minsta musikaliska ton.

Historien då? En kvinnlig underhuggartrio som tillsammans har fått någon sorts obskyr order av sin chef att stoppa ett ”knarkparti-på-väg” vid ett sunkigt vägfik. En helmysko killer som ägnar sig mer åt dialogiska utsvävningar om väder än att få något gjort, och som naturligtvis också dyker upp på fiket.
Tja…det var liksom hela historien.

förtjänar ett skott i magen om man är med i skit som detta

Och varvat med detta en massa flashbacks och återberättande och en regissör som inte drar sig för att använda samma scen tre gånger. Tre gånger!

Att Bruce Willis hoppar på ett kaffejobb på 15 minuters speltid för lite enkla dollars förvånar dock liksom inte. Det är väl Willis lite i nötskal, blandar högt med lågt. Å andra sidan har han ju tillräckligt mycket rutin i Tinseltown för att kunna skita i alla och göra lite som han vill. Malin Åkerman ska uppenbarligen fungera som någon sorts headheroine, men i mina ögon kommer hon aldrig någonvart i karriären med roller som denna. Nä, dagens stora suck är att alltid goe, pålitlige och synnerligen kompetente Forest Whitaker (jag säger bara Ghost Dog!) ställer upp i den här soppan. Illa, mycket illa. Ironiskt nog är just Forest den enda, som med sitt farligt-nära-överspel, kommer ur det hela med ett litet korn  heder i behåll. Och vad gör gamle Brad Dourif i en tvåminutersroll!?

Catch .44 är skräp och pannkaka!. Även om jag strör betyg och åsikter runt mig i tid och otid, kan jag alltid tycka att man ska se själv för att bilda sig en egen uppfattning. Här vill jag dock vädja att ni litar på mig; undvik det här som pesten!

Jun 12 2012

Sand Sharks (2011)

Och det är så svårt att hålla sig borta från det man på förhand vet kommer att balla ur fullständigt. Det är som en mystisk självplågarkraft drar en mot det riktigt skräpiga och eländiga. Jag vet ju som vanligt att det inte kommer att bli en positiv överraskning, och ändå vill man liksom bara kika på taffligheterna bakom en skämskudde.

Och än en gång kan man konstatera att det också finns grader i skitfilmsträsket, de som görs med miljoner i ryggen (Sucker Punch), de som görs med lite gott humör och en sorts självdistans (Iron Sky) och så de som görs med vääääldigt gott humör och fantasi och försöker visa just det kanske lite för mycket.

Här vankas det strandfest i hålan White Sands, det är naturligtvis viktigt för stadens turistinkomster, det är en oroad polischef då något attackerar folk på stranden, det är en en gammal veteran som skorrar om att det är en best som bara han kan besegra, det är en marinbiolog som vet allt…och det är…vänta…har vi inte hört allt det här förut…!?

Det handlar alltså sandhajar. Inte vanliga sandhajar utan …Sandhajar! Hajar som lever i och rör sig i…sanden! Håll i hatten, men det är faktiskt storyn i ett nötskal. En sorts galen blandning av Hajen, Tremors och valfri collegefilm från 80-talet, komplett med blaskig synthmusik.

en bystig blondin, en polisnörd och lite hajinälvor…it´s a wrap!

Det är faktiskt en helt galen ripoff på Hajentemat, komplett med alla nyckelscenerna…fast i ny och vansinnigt mycket kackigare version.

Det känns lite som om gänget bakom filmen vill satsa så stenhårt på att vara just spoofiga och roliga, så det blir lite för mycket av den varan. Som om tex SNL fått för sig att göra en extremt utdragen sketch på Hajen-temat.

Sand Sharks är naturligtvis usel som film, skådespelande finns inte och effekterna håller varierande grad från ”skämskasst” till…. ”amatörkasst”. Ett faktum kan dock ingen ta ifrån filmen; den är gjord med extremt mycket fantasi och gott humör. Och vad fan…det är kanske det allt handlar om egentligen…?
Men godkänt…näeee..

Jun 4 2012

Ghost Rider: Spirit of Vengeance (2011)

Första sommarveckan startar med en sågning.
En kapning. En  idiotförklaring. Och det värsta av allt; min skämmsfavvo Nicolas Cage befinner sig (naturligtvis) mitt i alltihopa.
Illa. Men dessvärre inte oväntat.

Cage har glidit runt i en slags gräddfil i min bok, och kommit undan med sina mer eller mindre dyngalster för att han är just…han. En snubbe som har så mycket i sig, men som de sista (rätt många nu) åren på ett märkligt sätt bara glidit ned i det ruffiga och högst sjaskiga träskrummet där ingen skådis med lite självaktning vill vara. Nog för att Cage sitter i ekonomiskt klister, hoppar på det mesta som tycks kastas i hans väg och beter sig allmänt halabalootokigt, men även han har väl en gräns för vad han vill sätta sitt namn på!?

Kunde man tro.

Uppföljare är aldrig ett bra kort, oftast inte  iaf. Uppföljare på en historia som inte var sådär speciellt jättebra första gången är ännu märkligare. Här är det en rent irriterande gåta vem som greenlightade det här projektet. Uslare än uslast är vad det är. En riktig idiothistoria om den lidande Johnny Blaze (Cage) som av filmisk nödtorftig anledning gömmer sig i östeuropa (eftersom det givetvis är bra mycket billigare att filma där), men på nytt får ta en match med Den Onde och dennes loserhantlangare. Naturligtvis i rollen som brinnande mc-knutte även den här gången.

Med i den lugubra (snyggt ord det där) historien finns också en kvinna, ett barn och en vinpimplande präst med figtherskills som ska vara en sorts sidekick. Och hur man fick in den ändå rätt respektable Ciáran Hinds i manuset som Storfan med blodsprängda ögon är en gåta. Fast kanske inte ändå. Enklare pengar kan man väl inte göra som skådis. Men stoltheten, herregud stoltheten….

Och där slutar inte där, för plötsligt dyker Christopher Lambert upp också! Trodde han att det här är vägen till en ny comeback? Moahahahah…!!!! Idiot säger jag bara.

ugly son of a bitch!

Största käftsmällarna ska naturligtvis dock gå till filmparet Mark Neveldine och Brian Taylor som förstört varje liten smula av hopp som någonsin funnits om den här karaktären. Som om de skitit i manus och repliker, bara de fått stila upp med effekter. Effekter i massor och alla gjorda i CGI-dravelteknik. Tröttsamt och totally intetsägande. En gång i tiden, efter duons  rätt underhållande Crank-filmer (okej, första då iaf..), trodde man lite på de här gossarna. Så gjorde de den urusla Gamer och fuckade upp manuset till Jonah Hex…och nu har de alltså förstört den här filmfiguren också, borta är alla spår av möjlig seriefigurkänsla. Illa, förbaskat illa.

Ghost Rider: Spirit of Vengeance är skrattretande usel och totalt osammanhängade. Som att slösa bort 95 minuter av sitt liv på…ingenting. Pestvarning och yrkesförbud på de här filmklåparna! Och Cage-jäveln får fan skärpa sig på riktigt! Hade jag haft minustecken att dela ut hade den fått minst fem! Nu blir det en, för dagen skitförbannad, ful stjärna att mosa in i nyllet på alla inblandade.  Joråsåatt!!

Feb 2 2012

Abduction (2011)

Stereotyp amerikansk yngling med välordnad bakgrund och bostadsförhållanden, med sedvanliga produktplacerade elektronikprylar i lagom scenografiutstyrda pojkrummet, med likaledes sedvanlig chans på kvarterets och skolans heta tjej får plötsligt av en högst tillrättalagd slump reda på oväntade saker om sin barndom. Saker som inbegriper agenter, mystisk info, lagom diffusa figurer, jakt både till fots och tåg samt en rätt träig badguy med misstänkt svensk brytning i dialekten.

Där har ni huvuddragen.

Nu ska jag dra några ”om”.

Om bara inte irriterande färglöse och stele Taylor Lautner hade spelat huvudrollen. Hur denne figur fick gå från tredjefiolen i Twilight-soppan till att spela ledrollen här är en gåta. Tanken är väl att han ska se cool ut, kunna hoppa runt och slåss samtidigt som han ska charma filmens kvinnliga element (och kanske filmens kvinnliga betraktare också). Vad som händer är att så fort Lautner försöker sig på att agera och uttala dialoger går det åt skogen, noll känsla, noll närvaro, noll kemi med stackars Lily Collins som ska fungera som hans romantiska intresse i form av granntjejen intill. Det blir en makalöst svag soppa av allt och de ser mest besvärade ut tillsammans alternativt helt bortkomna, speciellt när Lautner bjuder på floskler och dyngdialog utan dess like. Teaterskola till våren kanske?

Om bara manuset hade lagt sig vinn om att stryka de värsta schablonerna vad gäller rättrådige pojken som möter försvarslösa men idiotiskt lojala flickan, och istället satsat lite mer krut på att fördjupa både dramat och thrillerbiten i historien. Någonstans finns ju känslan av att det faktiskt hade kunnat bli något av det hela. Eller var producenterna så oerhört dumkåta på att associera till just Twilight-succén så det tog överhanden..?

Molina tror han pratar med en vaxdocka...

Om jag bara kunde fatta varför dagens regissör heter John Singleton, en man som en gång i tiden slog igenom med alster som Boyz n the Hood, och Poetic Justice, filmer med viss hård framtoning som ändå ville säga något, hade ett sorts budskap. Här är det ju så satans blaskigt att Minimjölk från min lokala ICA-handlare framstår som rena matlagningsgrädden..

Om bara Michael Nyqvist inte hade valt denna film som sin start på USA-karriären. Nu reder han väl iof upp sitt snedsteg med skurkrollen hos Tompa C i MI-cirkusen, men här är han förbenat färglös och nästan stabbigt fyrkantig i sitt agerande. Mycket snack och inte alls så illvillig som man vill se en karaktär som denna.

Just dessa stora, irriterande, OM stjälper faktiskt hela filmen. Som med andra förutsättningar kanske hade kunnat bli en ny Eagle Eye eller liknande. Jag skrev i en besk recension om Twilight att jag bara ville ge Lautner ett kok stryk, och det intrycket består kan jag säga. Övriga som drar in en säkerligen fet check på att göra just ingenting är Sigourney Weaver, Maria Bello; Jason Isaacs och erkänt stabile Alfred Molina. Löjligt lättförtjänta kaffepengar för det sällskapet.

Abduction kommer till oss med i grunden en kunde-möjligen-ha-blivit-intressant-historia, men med helt jävla galet utseende och inblandade människor. Då hjälper det inte alls att actionbiten håller hygglig klass mitt i katastrofen. Och kunde de inte ha bemödat sig om en snitsigare final på filmen….?! Eländes elände….

Jan 4 2012

Shark Night (2011)

Jag skyller allt på Steven Spielberg.
Att som nybakad regissör i A-ligan kunna sätta ribban för hajfilmer så högt att inte ens en Stefan Holm i sin absoluta världsform skulle ha skuggan av en chans att nå dit, är ju helt galet egentligen. Och detta under 70-talets första hälft gott folk.
Ingen har ju ens varit i nämnbar närhet av att göra om Spielbergs bedrift med kusligheter i havet och perfekt balanserat drama.

Vattenskräckgenren har därmed ett tungt arv att behandla, och allt som oftast blir det också pannkaka. Det gäller att hitta nya vinklar, nya grepp. Om det ens går. Att ge sig på moderna historier kräver sin rannsakan och eftertänksamhet. Speciellt om man dessutom ska till att blanda in hajar igen.

David R. Ellis må ha kommit undan med den idiotiskt underhållande Snakes on a plane, men här borde han ha hållit sig borta. Och storyn som ändå såg liiite intressant ut genom en rätt snygg trailer om att ett par lurkande fenförsedda avlägsna kusiner till gamle Bruce-vitingen från Spielbergs epos. Här hoppades jag väl på lite tramsig skön underhållning.
Men icke. Uppskörtad var vad jag blev. Och det ordentligt.

Ok, att det är tramsigt som det brukar vara och kanske som sig bör i sådana filmer som dessa (jmför med det underhållande tramset i nya Piraya), men allt jag gör är att sitta och irritera mig på de satans digitala hajarna i kombo med en skitdålig historia som plötsligt tar sig för mycket på allvar (jmför återigen med det underhållande tramset i nya Piraya som drev med sin egen existens och därigenom blev mycket bättre…hm..nåja..).
Och de sedvanligt genomkorkade beslut som filmens huvudpersoner tar.
Och det faktum att jag inte med ens den lilla välvilja eller fantasi kan köpa orsaken till de hungrande bestarnas närvaro i plurret.

vad f-n..! försöka sig på att typ sno inledningsscenerna från Mästaren!!

Gjord för 3D-marknaden kommer den konstlade historien med sedvanliga flygande attiraljer såsom kroppsdelar, bråte och annat skräp.
Och skräp är vad detta känns som. Anonyma lättklädda tonåringar som bara finns med för att vara hajföda vid olika klockslag i filmen.

Jag var ändå lite nyfiken på Shark Night eftersom jag nu då har en liten svaghet för skräck i vatten och speciellt hajar. Dagens teknik tillåter filmmakare att ohämmat leka med effekter och visst förekommer ett par obligatoriska moneyshots, med den effekten på mig att jag omedelbart vill slita fram Spielbergs mästerverk och återvända til Amity Island som för att rena mig igen.
Blä.

Dec 7 2011

Sucker Punch (2011)

Jaha hörni, så här är det.
Normalt brukar jag alltid skriva min recension och omdöme ganska snart efter att jag sett filmen i fråga. Det brukar sällan gå mer än ett dygn innan jag har upplägget klart i huvudet och bara behöver plita ned det.

I dagens fall kan jag säga att det tog mig runt tre dagar att komma till skott. Anledningen; en sorts förvåning och förbluffning som helt enkelt inte gick att ruska av sig. Och detta mina vänner är inte skrivet i positiv anda. En krypande känsla av vanmakt och kanske mest ilska mot att jag lurat mitt sinne med 110 minuters idioti.

Allvarligt talat, vad är detta för något?
En förvuxen tonårings vision om det perfekta tv-spelet? En gubbsjuks erotiska fantasier om det täcka könet i minimala kläder med snitsiga vapen och en sinnesjuk förmåga att spöa allt och alla? Ja.. fan vet.

I mina ögon har Zack Snyder varit en frisk fläkt i filmmakerivärlden, Dawn of the Dead var tex en riktigt lyckad version som i mitt tycke slog originalet på fingrarna, 300 var hejdlöst stilistisk men med en svulstig och engagerande historia, Watchmen var möjligen lite för skitnödig för att kamma hem höga poäng men visade ändock upp en pärlband av snygga scenlösningar. Men det här…
Jag konstaterar också att det är första gången Snyder regisserar ett eget manusalster, och jag undrar bara sådär lite i förbifarten vem i h-e bland filmbossarna som godkände detta skräp?!

Här vankas stryk av lättklädda damer...

Efter knappt en timme hade jag, jag lovar, tröttnat på formatet ”lättklädda brudar slår sig fram genom tv-spelsliknande världar samtidigt som de på de  mest coola och effektfulla vis gör processen kort med sina motståndare”. Vad är meningen? Var är storyn? Varför mynnar allt ut i ett enda stort…Jaha..och Blaha….?

Det mest gåtfulla med den här historien (som ni naturligtvis redan känner till vid det här laget) är hur i helskotta Snyder ens kunde komma upp med idén till detta helt meningslösa hopkok. Om man nu bara vill visa upp snygga scener och effekter av toppklass (vilka man naturligtvis inte kan klaga på) och ”titta här nu på mig så duktig jag är som actionregissör” så är detta banne mig ett av de mest tristaste sätten man kan göra det på. Jag känner absolut ingenting för filmens huvudkaraktärer och retar mig istället på sådana detaljer som deras löjliga namn och det alltigenom kassa skådespelandet som levereras av de säkerligen normalt begåvade skådisarna Emily Browning, Abbie Cornish, Jena Malone och Jamie Chung. Och vad i herrans namn gör gamle favvisen Scott Glenn i den här soppan!?

Sucker Punch känns som en fullständigt meningslös mischmasch av (visserligen snygga) digitala effekter och som att befinna sig i världens mest röriga tv-spel samtidigt som man oförstående kliar sig i huvudet. Det sägs att det finns en tid och plats för allt, men här är fan bara löjligt och som att titta in i en testosteronstinn tonårings våta dröm i pojkrummet om natten.  
Inga julklappar till Snyder i år om jag får bestämma.

Nov 14 2011

The Lost Future (2010)

Det här med tv-filmer är ett riktigt gissel.
Man vet inte riktigt vad man får, vilket man i och för sig inte vet när det gäller ”vanliga” filmer heller. Men tv-filmer känns särdeles luriga eftersom distributörer ofta vill tillskriva dem samma status och tyngd som en vanlig film.

Jag vet inte hur det är för er andra, men själv är jag otroligt känslig för det där och snappar blixtsnabbt upp de avslöjande signalerna. Det handlar allt som oftast om den forcerade historien, de mindre påkostade effekterna, det oftast sämre fotot i kombination med alltför snabba klipp tv-style och det faktum att filmens skådisar inte ens går att hitta i den bästa B-film.

Men visst, det finns också bra tv-historier som mer än väl kan förhöja tittandet. Det här är dock inte en sådan. Dagens dikeskörning börjar med en grupp män som rör sig i en skog, snart har de lyckats bekämpa något som ser ut som en gigantisk hamster korsat med en förvuxen koala och vartefter förstår vi att det handlar om den ack så uttjatade framtiden efter att en större katastrof inträffat och över världen breder djungler, våtmarker och öknar ut sig.

Ytterligare hot finns också i form av att andra väldigt skumma varelser, en sorts kombo av förvildade zombies och kannibaler (naturligtvis en effekt av en fruktansvärd sjukdom som härjat över världen) gör livet allmänt surt för den lilla kolonin av människor i sin skog där de mest verkar sitta och  trycka i brist på annat att göra. Lösningen på alltings gåta och motgång vad gäller det förflutna tycks finnas i ruinerna av Storstaden (självklart) som bara ligger ett par manussidor bort. Den obligatoriska äventyrsgruppen ger sig av och får handskas med standardiserade och klyschiga hinder som är så intetsägande att man allvarligt sitter och fingrar på stopp-knappen.

Bean börjar misstänka dåligt rollval i pågående karriären..

Illa spelat är det också av okända tv-skådisar där noll möda verkar ha lagts på någon större personregi. Det enda förvånande är att man tydligen skickat en fet lönecheck till Sean Bean som kommer in och lite pliktskyldigt hasplar ur sig plattityder till höger och vänster. Easy money för honom såklart, men frågan är om han verkligen vill att detta jobb ska stå med på hans cv i framtiden…? Dåligt omdöme säger jag i alla fall.

Det är halvtaskiga effekter och någon större kruttunna har sannerligen inte satsats på att få till snygga backdrops eller fräsiga digitala lösningar. Storyn är brutalt forcerad, kapar hörnen alldeles för ojämt och oengagerande och det tycks inte hjälpa att det är icke helt okände Hollywood-dansken Mikael Salomon som basat på inspelningen. Det hela blir till en mischmasch av allt vi sett förut. Fast sämre. Det som hade kunnat bli något slarvas bort på nolltid. Och alla har hela tiden så förbannat vita tänder för att vara halvvildar! Bara en sån sak.

The Lost Future kan möjligen ha tjänat som inkörsport till ett framtida serieprojekt. Eller också bara ett försök att spinna lite på temat att blanda postapokalyptiskt mumbojumbo med äventyrsgenren med anpassning för dumburken. Hur som helst är det ett irriterande dåligt försök som jag ångrar att jag slösade tid på. Och nu har jag dessutom slösat text på den också.

Nov 9 2011

The Inglorious Bastards (1978)

Omslaget är sådär skönt färgrikt och kiosk-deckar-stylish med både kpistförsedda topplesbrudar och en cigarrökande hjälte med solbrillor. Texten manar om att det minsann är den oklippta originalversionen OCH dessutom Quentin Tarantinos favoritkrigsfilm, vilket ju inte minst Inglorious Basterds får intyga.

Men det är väl också det enda som egentligen förtjänar att nämnas om den här filmen. Att Tarantino har den som favorit (om DET nu är sant) känns ju helt genommärkligt då man typ hittar ca 27 andra krigsfilmer som med lätthet slår den här utan att anstränga sig nämnvärt. Å andra sidan är ju den mannen ett levande bevis på udda personligheter så…visst ok då.

Hos mig finner detta spektakel dock ingen nåd.
Gjord på ett 70-tal då B-filmseffekterna verkligen (och då menar jag verkligen) var kassa, av en italienare som använder sig av de värsta klyschorna som gått att uppbringa vad gäller amerikanska krigsfilmer, med ett manus som är skrattretande uselt och fyllt med figurer hit och dit som (dubbat givetvis) pratar med övertydlighet och med noll känsla i dialogerna. Någon har uppenbarligen sett för mycket på pärlan The Dirty Dozen,och tänkt att här kan man kan sno så mycket det bara går. En grupp amerikanska soldater ska således ställas inför krigsrätt av de sina och följaktligen fraktas till närmaste fängelse i andra världskrigets Frankrike. Naturligtvis råkar de ut för ett bakhåll, tar saken i egna händer och plötsligt är det de som står mellan triumf eller en tysk krigsseger medelst ett hemligt nytt supervapen. Detta måste naturligtvis förstöras, och gärna då av ett gäng överspelande C-skådisar.  

"...å så var det den där om Kal å Ada som...."

Visst jönseri samsas med något som ska vara lite spännande, men det blir mest pannkaka av allt och mitt intresse för det här försvann ungefär 5 minuter in i filmen. Göteborgsfödde Bo Svenson må möjligen ha varit en duktig skådis en gång i tiden, men känns för evigt fast förankrad detta träsk av B- och C-filmer som följt honom i karriären.

Vissa filmer lever märkligt nog på viss kultstatus, och den här är en av alla dessa. Oklart varför egentligen då jag inte hittar en enda ingrediens här som skulle kunna få mig att klassa in den i den kategorin. Och då finner jag ju ändå visst nöje i gamla sunkrullar normalt sett.

The Inglorious Bastards är en äkta europeisk skitprodukt, tillverkad i ett årtionde när man liksom kunde komma undan med lite vad som helst. Det är taffligt, lusigt och inte ens så dåligt att det blir underhållande. Bara irriterande dåligt och det är dags att den plockas ned från kulthyllan en gång för alla. Ta mig tusan.