Etikettarkiv: Tom Hanks

Aug 20 2013

Sommarklubben: Apollo 13 (1995)

Jag är en sådan där rymdnörd.
I bemärkelsen rymdfärder, astronauter, månlandningar, rymdkapplöpningen på 60-talet, Apollo-programmet och hela NASA-faderullan.

Fatta euforin på biografen då dagens rulle kickstartade iväg från Hollywood-rampen i snyggt förpackad popcornstil! En blytung rollista med Tom Hanks i frontlinjen och allt orkestrerat av den klämmige Ron Howard. Och en story som i allra högsta grad kunde luta sig mot hög sanningsfaktor. Själv var jag ju bara runt 6 år när dagens incident inträffade, men i efterhand har jag både läst och fått det berättat för mig om dåtidens rapportering i gammelpressen.

För er möjligen oinvigda (?) handlar det alltså om den ökända Apollofärden till månen som höll på att gå käpprätt åt skogen. Till råga på allt var projektet nummer 13 i ordningen. En syretank exploderar kort efter take off och snart hörs det klassiska ”Houston, we have a problem…” över radion. Plötsligt kan besättningen nu glömma det där med att sätta fötterna på månen. Nu gäller det att försöka rädda sig hem från den ogästvänliga rymden. Ett rätt otroligt företag egentligen, och en uppgift som satte hela NASA´s rymdkontroll på prov i alla möjliga lägen. Ett på förhand ganska ointressant projekt (nu hade man ju varit på månen två ggr innan gubevars) drog till en början knappt till sig någon uppmärksamhet alls. Snacka om ändrade förutsättningar på en millisekund.

Hanks är chefen i kapseln, Jim Lovell, och assisteras av Bill Paxton och en slimmad Kevin Bacon. På marken i Houston är det en auktoritär Ed Harris som delar ut order och en Gary Sinise som astronautkollegan som inte fick följa med för att man trodde han var sjuk. Det var han ju naturligtvis inte. Tur att han istället kunde assistera bergfast från rymdkontrollen. Det är dramatiskt, det är bombastiskt, det är tuffa ögonblick och det är framför allt spännande. Trots att man vet utgången på förhand. Howard är en sådan där regissör som verkar ha en otrolig hög lägsta-nivå. Vilket gör att man egentligen aldrig behöver vara orolig för att han ska ta några dikeskliv.

Här är han dock långt från dikena och serverar en supersnygg produkt uppbackad av Hollywoodfabrikens bästa resurser. Patriotisk i överkant säger du kanske. Javisst, säger jag…men det är också det som gör att filmen funkar helt ut. Det är äkta män i fara och fruar därhemma som vrider sina händer av oro. Det är bistra kostymknuttar på NASA som förbereder sig på det värsta, det är finurliga rymdingenjörer i moderiktiga sportskjortor.

Apollo 13 tar i så det knakar. Det är lite extra allt på produktionen. Det visuella är finfina grejer. Detaljerna är tidstypiskt smutta. Rollistan är lång. Fruarna har dåtidens hippaste kläder på sig. Musiken är bombastiskt. ”Hjältarna” viker aldrig en tum från varandras sida. Manuset är snyggt komponerat. Och för en rymdfåne som yours truly är det naturligtvis galet bra underhållning.
Stjärnklart i sommarnatten.

full starfull starfull starfull star

Jul 2 2013

Cloud Atlas (2012)

Hur skriver man egentligen ett omdöme om en film som man nästan inte fattar?
Eller, där man undrar; vad tusan är det jag precis har sett…!!?

Det enda jag med säkerhet KAN säga att det kan vara några av de mest fängslande knappa tre timmar jag har upplevt som filmälskare. Helt makalöst faktiskt. Syskonen Wachowski och Tom Tykwer har tagit sig an ett projekt som normala filmproducenter möjligen skulle sky som pesten på grund av sin enorma komplexitet i omfång. Mycket riktigt ville heller inget större bolag satsa pengar i projektet, varför dagens rulle kanske är den dyraste indiefilm som någonsin tillverkats (?).

Filmen spänner över en tidsrymd som börjar år 1849 och slutar 2346. Känn på den.
Hur i herrans namn lyckas man med en sådan berättelse? Ja fråga inte mig, men det funkar. Något alldeles otroligt dessutom. Filmen består av sex stycken olika berättelser, från olika tidsepoker. SAMMA skådespelare förekommer i alla olika berättelser, i olika roller och med varierande maskeringar. Ett visst födelsemärke tycks förekomma genom berättelserna, vilket på något sätt antagligen ska vara beviset på att alla personer och händelser på något sätt är hoplänkade med varandra.

Man skulle kunna tro att det efter ett tag blir jobbigt att se sex olika storys utvecklas, med ständiga hopp och klipp mellan segmenten. Både framåt och bakåt i tiden.
Istället blir det galet fascinerande och jag märker hur jag smidigt sugs in i varje story som att det vore en enskild berättelse…och vid varje klipp in i ett nytt segment blir det föregående en snygg cliffhanger som man får återvända till i sinom tid.
Otroligt läckert gjort!

Vi ser en Tom Hanks öppna filmen, och sluta cirkeln i densamma knappt tre timmar senare. Då har han, och kollegor som Halle Berry, Hugh Grant, Jim Broadbent, Hugo Weaving, Jim Sturgess, Ben Wishaw, Susan Sarandon och en hoper andra hunnit förekomma ett antal gånger i olika skepnader. En del så satans bra maskerade att jag inte fick koll på det förrän eftertexterna började rulla över skärmen.

Tykwer och The Wachowskis har delat på regisserandet, eller rättare sagt tagit hand om vissa delar var. Framtidsscenerna andas både Matrix och Blade Runner i ett och är naturligtvis ett verk av Andy och Lana W. Snyggt som tusan och med ett visuellt framtida Seoul som gör att man bara vill se mer av det som händer. Tykwer håller sig mer i nutid och dåtid, men med samma intensiva drama i det som sker.

Vad innehåller filmen då? Egentligen? Tja, för det första hittas här både drama, komedi och en thrillerhistoria samt en dystopi om en jord efter den stora katastrofen. Jag vet faktiskt inte vad historien vill säga…kanske att allt vi gjort och gör i en framtid kommer att spegla av sig i våra medmänniskor och skeenden.

-”Halle för hundan…vilket år är vi i!??!”

Filmen använder både musiken och det snygga fotot för att lura in mig in en värld som jag verkligen inte skådat på film förut. En mastig krönika med massor med vinklar och känslor. Samtidigt är det naturligtvis också en film som delar upp sina åskådare i olika läger. Tror jag. En del kommer bara att sucka och undra vad i herrans namn det här är för prettodynga, och vad egentligen filmmakarna tänkte på. Andra kommer, liksom jag, att ta till sig upplevelsen fullt ut och bara sugas med i den fantastiska upplevelsen.

En del kommer möjligen att sitta och fundera på vad egentligen allt betyder, eller symboliserar. Själv slutade jag med det en bit in i filmen, och bestämde mig för att bara svepas med av det jag ser. Låta känslorna vara mitt sällskap på den här filmresan. Rapporter talar om att filmen floppat i USA på grund av sin invecklade form och sitt filosofiska yttre. Lite synd säger jag…om fördomarna, om tröga jänkare som inte vill gå på djupet när de ser film, stämmer. Det här är en film som kräver lite av sin åskådare. I den meningen att våga släppa sargen helt och bara flyta med. Kanske som molnen på himlen (jag vet..sorry..).

Cloud Atlas blev en magnifik upplevelse. Som jag vet att jag kommer att återvända till i snar framtid. En film där jag inte fattar allt av vad jag ser, men njuter av varenda filmsekund ändå. Känslan att bara låta sig dras in det som sker framför ögonen, och känna att det blir så pass engagerande att jag inte tvekar att dela ut årets andra fullpoängare! Galet säger du. Kanske säger jag.
Men en storartad upplevelse som denna förtjänar sin belöning.

 

 

 

Jun 13 2013

Sommarklubben: The Terminal (2004)

Lite lagom lekfullt från Steven Spielberg.
Möjligen då med lite allvar mellan raderna. Visst är Spielbergs karriär en monstruös framgång, men nog har han haft sina dalar han också. Det finns en del av mig som alltid kommer att hävda att tidiga Spielberg är den bästa Spielberg. Basta.

Här, i början av 2000-talet, tar han hjälp av Tom Hanks och en löst verklighetsförankrad historia. Hanks är Viktor Navorski, vilken landar på JFK i New York bara för att upptäcka att han genom ett ödets nyck inte har papper eller visum att komma in i USA. Dessutom kan inte myndigheterna skicka tillbaka honom heller, då han plötsligt är statslös. Återstår för Viktor att fördriva dagarna i transithallen, till tullchefen Dixon´s (Stanley Tucci) stora irritation.

Det känns lite märkligt att man ändå kan krama ut ett fungerande manus ur denna historia. Mycket beror naturligtvis på Hanks som återigen får köra en onemanshow och gör detta så pass bra att man faktiskt aldrig får tråkigt i hans sällskap. Spielberg visar också här upp den där lilla förmågan han tycks besitta att skapa en färgrik story utav något som är rätt och svart och vitt på papperet. Kanske är det de små detaljerna, kanske är det att han lutar sig mot Hanks rutinerade skådespelande. Trots att det egentligen inte händer så fasligt mycket blir den påhittige Navorski rätt underhållande, dessutom i skön kontrast mot den tålamodsprövade chefen Dixon som pålitlige Tucci naturligtvis inte misslyckas med att göra sådär lagom otrevlig.

Det enda som jag kan tycka känns lite malplacerat är Viktors lilla ”flirt” med flygvärdinnan Catherine Zeta-Jones. En detalj som känns lite ansträngt inskrivet i manuset, och som kanske bara finns där för att ta fram Viktor i ett annat ljus. Men ok då, vem är väl jag att haka upp mig på en sådan detalj i det stora sammanhanget. Lägg till detta ett par andra små sidohistorier som alla inbegriper vår udda ”hjälte” för dagen, och visst lyckas ändå Spielberg ta hem det till slut i avdelningen trivselfilmer.

The Terminal rattas av en regissör som inte direkt väljer att gå på djupet med historien mer än vad som absolut krävs, det känns mer som att han satsar på den lättsmälta underhållningen. Lagom dos med allvarsamhet ändå inkilad mellan trivselnissen Viktors upplevelser visar att Spielberg rutinerat kan förvalta även denna genre på ett engagerande sätt och jag köper med lätthet samarbetet mellan firma Spielberg/Hanks.
Papperstrassel i sommarnatten.

Aug 22 2012

Sommarklubben: Cast Away (2000)

Jag kan inte riktigt förklara det, men den här filmen gör alltid något med mig. Triggar igång något i kroppen. Får mig att fullständigt slukas av den in till sista filmrutan.

En gång varje sommar brukar den avnjutas. Kanske är det fascinationen av det udda äventyret. Den bisarra lockelsen i att hamna i en sådan prekär och galen situation. Eller att det inte är så jävla underbart som omgivningen ytligt till en början visar upp. Kanske bottnar det i att jag alltid haft en fling för Söderhavet. Who knows?

Hur som helst är det en direkt underhållande och nästan tragisk (för att inte säga understundom komisk) historia om tidsslaven och koordinatorn Chuck Noland (Tom Hanks) som verkar följa arbetsgivaren FedEx´devis ”we live and die by the clock!” Bara en sån sak att lämna sin käresta Kelly (Helen Hunt) mitt under självaste julfirandet för att bege sig medelst flygplan till okänd del av världen där ännu en uppstyrning av verksamheten väntar. Det sista Chuck vrålar i motorernas dån är; ”-jag kommer snart tillbaka!”

En makalöst snyggt filmad flygkrasch senare är Chuck ende överlevande och spolas iland på en sådan där typisk kurrekurredutt-ö i Stilla Havet och nu väntar tuffa tider minsann. Isolering och hopplöshet men också en överlevnadsinstinkt som kräver uppfinningsrikedom och tålamod….och lite svart humor.

Tom Hanks gör förstås ett jättejobb med att dra runt huvuddelen av filmen på sina alldeles egna axlar. Robert Zemeckis bakom kameran lyckas fånga den vackra, men ack så påtvingade, isoleringen i bästa dramastil. Filmen slår alltid an en sträng av sorgsenhet mixad med äventyrslusta hos mig. Nog för att Chuck har det svårt på sin skitö, men frågan är om inte slutet på filmen är än svårare i hans sinne och hjärta. Och hos oss som tittar på. Min enda invändning är möjligen att filmens manus mitt i handlingen gör det väldigt lätt för sig genom att göra ett rejält vansinneshopp i tidsaspekten. Å andra sidan kan man väl leva med det också.

Cast Away känns som en allvarsam och känslofull skröna. Ett påtvingat äventyr med tragiska förtecken. Trots detta också en spännande historia där Hanks får gott om utrymme att briljera med sitt skådespelarregister.Visst kan man se den som enbart ett äventyrsdrama, men nog förtjänar den lite mer än så av våra sinnen…? Söderhavsbrus i sommarnatten.

Bonus: Den som vill se var hela härligheten faktiskt spelades in knappar med fördel in koordinaterna -17.609277,177.0397  på Google Earth. Se där ja!

Dec 15 2011

Polarexpressen (2004)

Man ska aldrig tvivla på julens kraft. Eller tomtens existens.
Något som dagens besök i julfilmsträsket mer än väl befäster. För visst är det ju så, att merparten av alla julfilmer som ser dagens ljus tycks handla om godheten i människan och att aldrig tvivla på det sagoskimrande ljuset som julens högtid för med sig, och eftersom nu nästan alla julfilmer kommer från jänkarland så är förstås budskapet extra sliskigt och hårdhamrande in i vårt sinne.

Dagens titt är möjligen alldeles för modern för att kallas klassiker, om den ens förtjänar det epitet. Troligen inte. Trots att det från början bygger på en (antar jag) känd barnbok. Det är ännu ett samarbete signerat Robert Zemeckis och Tom Hanks och den här gången är det full fart i digitalanimationens värld med tillhörande bjällror och framkallad julkänsla!

Vår unge huvudperson benämns just bara Hero Boy och har väldiga problem på julaftonsnatten. Han börjar starkt betvivla det här med Tomten och julklapparna och hela fadderullan, och inte blir det bättre av att mamma och pappa tisslar och tasslar och stärker hans teorier om att det här med julen nog bara är ett påhitt av föräldrar och varuhusen.

Detta går ju naturligtvis inte an hos de stora krafterna i universum som genast skickar ett stort tåg rakt in på sömniga villagatan, Polarexpressen, för nu är det dags att grabben blir övertygad. Ombordstigning på tåget där en hoper andra kids redan väntar. En rent kufisk konduktör (misstänkt lik Tom Hanks både till utseende och röst) upplyser om att slutstationen heter Nordpolen och nattens mål är att varenda ungjäkel på tåget ska ha julfeeling när det är dags att åka hem! Så det så.

Hanks knäcker extra i digitalvärlden!

Filmens story är av det mer löjligt enkla slaget och känns egentligen otroligt innehållslös om man börjar kika under ytan. Det är naturligtvis samma gamla klyschor och moraliska pekpinnar som serveras i dessa jultider, om än med både lite lagom rolig humor och vissa actioninslag. För något måste ju serveras mig som tittare i väntan på att Nordpolen ska skönjas vid horisonten, och just därför bjuds det både på sång, galen dans, mystiska fripassagerare, action med själva tåget som både lyckas spåra ur och ta sig igenom värsta berg- och dalbanevarianten till resväg.

Om nu historien knappast kan kallas intressant så är det mot tekniken och utförandet man får luta sig. Zemeckis ser naturligtvis till att upplevelsen blir snygg mest hela vägen, och Hanks ande och fysiska närvaro ligger stadigt hos vår vän konduktören som ju längre resan fortgår blir en riktig mysfarbror. Väl framme på Nordpolen blir det förstås mer action och en uppvisning i snyggt filmtillverkande medelst digital capture-tekniken. Tomten dyker upp, vår hjältegrabb blir en beliver, bjällrorna skallrar utav bara helsike, den asjobbige och lillgamle grannungen blir till slut både tyst och timid, nissarna rockar på riktigt ordentligt till julsvänget och är man snabb hinner man också se Aerosmith-Steven Tyler modell digital smånisse! Vilken bonus!

Polarexpressen är en stunds tidsfördriv med snyggt utförande och rejält mycket yta. Zemeckis väljer den lätta vägen och öser på med obligatorisk julsmet i både dialog, känsla och musik. Hanks-figuren framstår som riktigt trivsam och det är framför allt i detaljerna runt hans figur dagens teknikuppsvisning bländar riktigt gnistrande. Har ändå en naturlig plats i julfilmsträsket bland de andra alstren. Fartigt och snyggt men aningens opersonligt.

Jan 13 2011

Toy Story 3 (2010)

1995 var ett mycket bra år. Dels föddes min yngste son och dels hade Toy Story premiär. En galet bra film med förbluffande effekter och gjord med en teknik som var rent sagolikt häpnadsväckande. Året innan hade man gråtit och njutit till Lejonkungen och hänfört viskat tillvarandra att ”nu har nog Disney i alla fall överträffat sig…tusan vad bra!” Men bara ett år senare alltså skulle det visa sig att det mytomspunna företaget hade ett ess till att spela ut. Toy Story var en film som vartefter rullade konstant hemma i videon kan jag säga, med två knattar lystet sittandes framför tv-rutan.

Det Toy Story fångade i teknik och känslor lyckades också Toy Story 2 med, trots att man trodde att det knappast skulle vara möjligt. Nyhetens behag var ju liksom borta, nu hade vi ju bekantat oss med den nya tekniken och sättet att göra animerad film. Men det var bara att återigen buga inför Hollywood och dess förmåga att förvandla något bra till nästan ännu bättre, mycket genom att utveckla storyn och ta det ett steg längre utan att upprepa sig. En rätt bra konst i dessa uppföljar-tider vi ändå lever i. En sak som jag alltid älskat med dessa filmer är att de både tilltalar barnen och de vuxna. På ett snyggt sätt lyckas alltid filmskaparna smyga in en släng av lite skön vuxenhumor och listiga filmreferenser utan att det känns som att det siktar över barnen, om ni fattar vad jag menar? Tvåan gjorde självklart lika stor succé hemma i the House of Flmr.

11 år efter del två har vi nu alltså den avslutande trean här. Och var jag för ett ögonblick rädd att sinnet, tiden eller fantasin skulle ha sprungit ifrån mig å det grövsta känner jag snabbt ett bubblande pirr och en glädje i kroppen bara ett par minuter in i filmen. Allt är sig likt och det känns sannerligen som att återse ett par kära gamla vänner. Eller som Eagles sade när de återförenades i mitten på 90-talet…; ”vi hade egentligen aldrig slutat…vi tog bara en liten paus…”
Åren har dock gått och Andy har blivit en stor grabb, redo för utflytt från pojkrummet och vidare till collegestudier. Men vad ska hända med de älskade leksakerna? Alla oroar sig naturligtvis, speciellt Woody som ju ändå varit Andys number one i samlingen. Det visar sig att Andy har stora planer för Woody, han får hänga med till College och de andra får åka upp på vinden. Nåja, det kunde ju vara värre. Och naturligtvis blir det det. Genom ett missförstånd finner sig plötsligt leksakerna på ett dagis, dit de blivit skänkta. Ett dagis som kommer att te sig som rena fånglägret, styrt av den till synes godmodige björnen Lotso…

Ja, vad ska man säga? Återigen en lysande historia som tar våra figurhjältar ännu ett steg längre och behåller samtidigt humorn, tempot och lyckas av bara farten introducera ett gäng nya karaktärer som inte går av för hackor. Extra kul att Barbie och framför allt sköne fåfänge Ken får lite tid i manuset. Ja det är sannerligen en lysande film som hoppar mellan att framkalla skrattanfall och en klump i halsen som extra krydda till tårar som börjar fylla ögonen. Rent tekniskt är det briljant utfört och Pixar spänner musklerna ännu en gång för att visa vart skåpet ska stå. Vem ska kunna slå dem på fingrarna inom avdelningen animerad teknik inom den närmaste framtiden? Ingen säger jag.
Har man möjlighet ska man självklart se filmen med originalljud för att än en gång få njuta av Tom Hanks och Tim Allen och deras sköna repliker. Även Joan Cusack, John Ratzenberger och Don Rickles återvänder naturligtvis i sina respektive röstroller som Jessie, Hamm och Mr Potato Head. Nya i gänget är Ned Beatty med lurigt behaglig röst till björnen Lotso och Michael Keaton i en galet skön tolkning av Ken. Strålande.

Toy Story 3 är tokigt bra och en glädjespridare i kroppen. Inte på något sätt upprepar den sig utan det känns verkligen som framåt hela vägen. Gärna i ett omtumlande och svängigt tempo, med korta uppehåll för dragandes i de rätta känslosträngarna. Ännu en omedelbar favorit såväl hos barn som hos oss filmälskande vuxna. Dessutom är det en värdig och fin avslutning på en trilogi som hållit stora delar av en generation som sällskap under åren som rullat förbi. Slutscenerna är både rörande och fina på ett sätt som få filmer lyckas uppnå.
2010 års bästa film säger jag!

Okt 28 2010

Charlie Wilson´s War (2007)

Det märkligaste med den här historien är att den är sann. Och någonstans i bakhuvudet flimrar uttrycket ”bara i USA gott folk, bara i USA…” förbi. Låt vara att den i Hollywoodsk version är lite sockrad, saltad och sötad på bra många ställen, men i grund och botten inträffade faktiskt det som förevisas mig under knappt två timmar.
Charlie Wilson (Tom Hanks) är en playboyliknande kongressman från Texas som lever ett ganska ytligt och bekymmersfritt liv i Washington runt 1980 där fester, alkohol, kvinnor och för all del droger finns att tillgå utan större problem. Ett tv-inslag om ryssarnas invasion och stadiga utrensning i Afghanistan får dock upp ögonen på Wilson och han börjar undersöka möjligheterna att via CIA´s mörka vägar öka finansieringen av mer vapen till de afghanska rebellerna. Med sig på den här ovanliga resan får han en välbärgad socitetsdam (”den sjätte mest rika kvinnan i Texas…”) och en sluskig, avdankad, men synnerligen effektiv CIA-agent.

Trots sin något kanske föga upphetsande innehållsdeklaration är detta mer eller mindre en liten pärla till film, och anledningen till det stavas Aaron Sorkin. Denne gigant i mina ögon vad gäller smarta politiska manus med sting  och som kanske mest är känd för att skapat världens bästa politker-serie, The West Wing. Här briljerar han med ett galet bra manus som innehåller några av de mest slagkraftiga dialoger jag sett och hört skådisar framför på mycket länge. Udden i historien och replikerna gör också att filmen blir rolig, knivskarpt vass i ironin och till och med lite spännande. Regissören, den icke helt okände Mike Nichols, vet hur att behandla historien och någonstans finns till och med en godhjärtad ton över det hela även om det vävs in i omoral, ytlighet och ironi.

Tom Hanks är naturligtvis helt perfekt som den munvige kongressmannen som till början är mest känd för sina fester och att han alltid ställer upp och röstar ja om någon ber honom snällt. Under resans gång förändras dock Wilson från den oseriöse politikern till den kännande medmänniskan. Sedan kan man alltid ha åsikter om bakgrunden till Wilsons förvandling och varför just Afghanistan kom i hans blickpunkt, förutom att väldigt många fick en anledning till att lufta sitt kommunisthat och såg chansen till att döda ryssar. Filmen gör månne det lite lätt för sig och väljer till största delen att undvika de hinder och frågor som ändå måste han funnits runt Wilson´s agerande då när det begav sig. Hanks klarar dock sin uppgift med bravur, liksom Philip Seymour Hoffman som blir helt sagolikt bra som den illa omtyckte CIA-agenten Avrakotos. (Scenen där han på ett mycket effektivt sätt skäller ut sin CIA-boss är obetalbar!). Julia Roberts dyker upp som rik socitetsdam, gör sitt jobb, men är kanske den som blir minst engagerande i historien. Hennes pengar och kontakter blir viktiga för Wilson, men Nichols väljer tacksamt nog att inte låta det hela utveckla sig till en dravlig kärlekshistoria dem emellan. Något som enligt extramaterialet inte fanns i verkligheten heller, även om en viss attraktion fanns mellan dem.

Charlie Wilson´s War är underhållande och firar stora triumfer med sin vitala och energiska dialog från Sorkin. Ibland är tempot och humorn så hög att det blir en ren njutning i bästa berg- och dalbane-stil att följa med i historien, vilket naturligtvis gör att mitt fokus behålls hela filmen igenom. Trots sitt yttre skal om hemlig finansiering av ett smutsigt krig är det roligt, värmande och presenterat med en sorts smartness som får mig att uppskatta filmen hela vägen. Så är jag ju också en sucker för snabba och rappa dialoger närhelst det finns tillfälle att ta del av dessa. Trivsamt!

Nov 17 2009

Änglar & Demoner (2009)

Att vara filmuppföljare till en bitvis ifrågasatt filmatisering av en från början kontroversiell roman är naturligtvis inte lätt.

Bara att ta beslutet att än en gång visualisera den gode professorn Robert Langdons äventyr bland gamla symboler och ljusskygga, hemliga, sällskap är en utmaning.
Trots långt ifrån översvallande reaktioner på det första äventyret, Da Vinci-koden, levererar regissören Ron Howard än en gång lite spekulativ konspirationsteori inlindat i fart, färger och gammal hederlig mysterielösning.

Änglar & Demoner får här fungera som en uppföljare till det första äventyret (i romanvärlden är det ju dock tvärtom). Vatikanen behöver Langdons hjälp när fyra av de främsta favorittippade kardinalerna att ta över den nyss avlidne populäre påvens lustiga mössa blir kidnappade. Dessutom tickar en gömd bomb, innehållandes det högst obskyra och livsfarliga ämnet antimateria, oundvikligen ned mot sprängningsögonblicket.

Jag är övertygad om att de flesta av er redan känner till grundstoryn, och frågan är väl bara egentligen om regissör Howard den här gången lyckats fullt ut med överföringen till filmens värld. Själv köper jag de två timmarna utan några djupare betänkligheter.
Givetvis måste man vara fullt medveten om att några smärre justeringar alltid behövs i originalmanuset för att passa in storyn på ett smidigt sätt. På sättet det görs här, lite snyggt ansträngt och överdrivet och utan några större avvikelser i sömmarna, fungerar det helt ok.
Den här storyn, liksom boken, är ju lite fartigare, lite rivigare.

Tom Hanks som programenligt återvänder som Langdon får den här gången finna sig i att flänga runt i ett upplyst Rom i släptåg med sin nya sidekick, den vackra Vittoria Vetra (Ayelet Zurer).
Och visst är det tillrättalagt, inte speciellt överraskande och ganska tillverkat enligt formulär 1A.
Men vad tusan gör väl det?
Egentligen.
Som tittare vet man precis vad man får och i vilken ordning, det måste ändå anses som två välinvesterade timmar om du är ute efter lite tillbakalutad popcorns-mysterielösar-actionfartig-historia. Vi pratar inget större djup här, utan bara lite simpel lördagsunderhållning till chipsen.

Och att blanda in gamla myter, symboler och hemliga sällskap är alltid gångbart och nöjsamt.
Inte minst i en miljö som Vatikanen med sin digra och ofta inte helt rumsrena bakgrund. På skådespelarfronten inget direkt nytt att rapportera. Tom Hanks cashar in sin lönecheck utan att glänsa. Lite träig, lite besserwisseraktig. Det handlar ju trots allt om en professor till yrket (även om man då och då kan få för sig att det är en modern Indiana Jones man glor på.)
Ayelet Zurer som Vittoria är den som får fungera som bollplank till Hanks när han går runt och tänker högt. Om denna Zurer vet jag intet, och hon gör heller ingen insats utöver det vanliga som kvinnliga sidekicks-hjältinnor ska göra; se snygga ut och leda vår hjälte i rätt riktning.

I övrigt figurerar Ewan McGregor, den pålitlige Armin Mueller-Stahl och självaste Stellan Skarsgård förbi i habila och nödvändiga roller.
Speciellt Skarsgård får stå för den obligatoriska tjurigheten och pessimismen. Rätt roande faktiskt. Alla, både de som läst boken eller ej, vet säkerligen vid det här laget att Langdon alltid klarar skivan, vad han än ger sig in på. När finalen väl sprätter in i den krattade manegen vet vi ju redan hur allt kommer att sluta.
Den högst förväntade vägen dit är dock fylld med, om inte överraskningar, så i alla fall snygga bilder över Rom i kvällningen och snärtiga actionscener blandat med lite upptempo vid väl valda delar i filmen.

Måhända är det orealistiskt och överdrivet, men det är förbaskat underhållande på vägen till finalen.

Betyget: 3/5