Etikettarkiv: Musikal

Maj 10 2019

Mary Poppins Returns (2018)

En liten godisbit för oss filmmusikalvänner!
Och en liten påhälsning från förr! 1964 kom originalet med Julie Andrews som den märkliga nannyn från skyn. Finns det någon som inte har koll på vem Mary Poppins är?? Kanske kids av idag. Nåväl, 54 år senare kommer uppföljaren och dagens regiman…superduperrutinerade Rob Marshall (Chicago) styr skutan med säker hand. Han tar inga chanser, lägger upp rullen enligt beprövad metod från-64. I filmen har det gått ett antal år och barnen Michael och Jane, nu spelade av Ben Wishaw och Emily Mortimer, som Poppins hängde med i originalet har växt upp, och Michael har dessutom fått egna barn! Därmed inte sagt att inte nannyns tjänster behövs. Marshall, och manuset, lägger egentligen karbonpapper på originalet så någon ny utveckling av karaktären är det inte tal om. Mer som ett besök från en kär gammal vän! Inklusive begreppet att införliva animerade sekvenser.

Jag gillart såklart! Rullen lyckas med konststycket att kännas fräsch och pigg trots att det är en gammal story med lite ny upphottad kostym. Emily Blunt har tagit över rollen som den bitska men godhjärtade nannyn. Hon är FORMIDABEL! Jag kan icke se någon annan som skulle kunna ha spelat Mary här! Lin-Manuel Miranda är en stabilt bra musikalstjärna och han dyker upp och skapar snygg kemi. Dansnumren är rappa och myspysiga, musiken blandar nytt med gamla välbekanta tunes från första rullen. Och Ben Wishaw får sjunga! Ja, det är helt enkelt ett väldans trivsamt besök från förr! Inget för den som har svårt för musikalfilmer såklart, men varför skulle de utsätta sig för en sådan här film från början?
Själv blir jag bara glad i sinnet och hjärtat! Otroligt trevligt detta! Spit Spot!

Maj 18 2018

The Greatest Showman (2017)

Mitt råd: tänk inte.
Fundera inte på eventuella riktigheter eller autentiska frågeställningar. Ägna dig istället åt att ta in filmen i dina sinnen. Färgerna, den visuellt murriga miljön, karaktärerna som hela tiden går lite utanför. och så musiken förstås! Musiken! Inga traditionstunga tunes av sin tid (1800-talet-ish), istället moderna toner invävda i fylligt sound. I like. Så är det också musikfolket bakom La La Land som ligger bakom.

Vi får den mustiga historien om P.T. Barnum (den moderna cirkusens grundare..?), här i eleganten Hugh Jackmans skepnad. Han när en dröm, en vision. Att underhålla massorna med udda inslag. Märkliga människor som uppträder, och som nu alla får sin lilla plats i tillvaron. En sorts burlesk varieté. Det ses förstås inte med blida ögon av den snobbiga eliten i New York i slutet på det förrförra århundradet, men vad vet väl dom?? Folk hånskrattar ju åt GeKås också. Smaken är som baken. Teatralisk dialog, apsnygga dansnummer och ett bländande foto. Förutom Wolverine-Jackis sköter sig Michelle Williams, prettyboy-Zac Efron och vår svenska Rebecca Ferguson…den sista som just svenska Jenny Lind (!) i filmen…exemplariskt.
Filmens svagaste kort är manuset, som vid ett tillfälle i filmen plötsligt låter Barnum överge allt han tror på och står för. Vilket inte heller passar ihop med den karaktärsvärme han förmedlar genom hela rullen. Men…det sätter vi på ovanstående ”inte-fundera-så-mycket-på”-kontot. Filmen känns hjärtlig, och det syns också att alstret är ett efterlängtat projekt hos Jackman och nära vännen Michael Gracey, vilken sköter regin.

Naturligtvis måste du gilla showtunes….och kanske musikaler i synnerhet..för att ta till dig det här. Letas mer traditionellt upplägg av filmisk underhållning kommer detta av bli en ansträngd bekantskap. Sa jag att den här rackarn gör sig kanoners på en musikalteaterscen…??

En av 2017´s allra bästa rullar. Lätt!

Feb 3 2017

La La Land (2016)

lalaland_posterTrots att man vet om att de finns, blir det nästan samma chock varje gång. Det där när man konstaterar att alla timmars slit framför rullar av varierande kvalité får en payoff i form av att det filmiska himmelriket öppnar sig. De kommer i sällsynt flock. Om ens det.

Damien Chazelle är uppenbarligen en pålitlig kuf. Alternativt en snubbe med en underbar fantasi och förmåga att omsätta sina inre (?) visioner i filmberättelser som charmar brallorna av en annan. Kom igen, Whiplash var en svettigt underbar och totalengagerande story. Och nu har Chazelle gjort det ÄNNU bättre! Och, för den som inte kan med människor som brister ut i sång och steppar runt i dansvirvlar, bara sådär, kan detta bli en prövning. Det tål att nämnas ändå. Vad tar det innan första, Fame-inspirerade, numret drar igång? 30 sek?

Mia (en sagolikt bra Emma Stone) drömmer drömmen om att bli skådis. But of course. I Los Angeles, drömmarnas stad (?) är väl allt möjligt? Men också hårt. Auditions som inte leder någonstans. Känslan att aldrig bli utvald. Är kanske framtiden ändå att jobba som barista på det lilla fiket intill den stora filmstudion? Likadant är det för Sebastian (Ryan Gosling), sjukligt besatt av att spela jazz, att värna om jazzens överlevnad i en stad som ständigt rusar på i natten och i den soldränkta smogen. Klart de två möts som skepp i natten på ett okänt hav. Blir varandras supportrar, varandras stöd, varandras hjärtas älskade. De delar drömmen.

Av allt detta väver nu alltså regimannen/manusplitaren Chazelle ihop en sådan totalcharmerande story att det icke på något sätt går att värja sig. För varje människa med ett uns av egna drömmar, längtan eller romantik inneboendes i sig…är detta som en explosion i själen! Tjuriga recensenter har kallat filmen ”rörig”, har benämnt den som ”blek” och ”oengagerande”. Självklart har de antingen varit på fel film eller har uppenbara problem med formatet storyn berättas i. Chazelle trollar fram sagolikt magiska scener som för tankar tillbaka till musikalernas glansdagar, med ess som Fred Astarie, Ginger Rogers och Gene Kelly. Hua vad bra detta är! Färgerna, musiken, känslan! Precis när man liksom trodde att 2000-talet håller på att rusa iväg i hysterisk fart vad gäller teknik, ytliga popcornsdjup och explosioner av valfri CGI…kommer Chazelle och knäpper oss på näsan med en magisk (ja MAGISK) blinkning till forna dars filmkonst. West Side Story! I´m looking at you! Musiken är som vanligt ett av Chazells starkaste kort. Här som ett fluffigt old fashioned kuttersmycke i gnistrande färger. Lovely.

La La Land (2016)Sebastian (Ryan Gosling) and Mia (Emma Stone)

magin börjar spira

Stone och Gosling är som gjorda för varandra. En par i samklang, både i glädje och när filmens (obligatoriska) tuffa tillvaro kickar in. Stone är magnifik. Hennes blickar och ansiktsuttryck säger allt. Gosling är dags att ta på rejält allvar nu. Mannen tycks kunna spela allt. Har han något kvar att bevisa? Knappast säger jag.

Som att hänga med två personer man blir kär i redan från ruta ett.
Lägg till detta bedårande musikaliska inslag…och allt klickar. Precis allt.
Avkräver ni mig en favvoscen…så håll utkik efter en parkbänk ovanför Los Angels ljusmatta i natten.

Jag lägger mig ned och kapitulerar.
The dreams are on me.

 

avsnitt-74I SoF-poddens #74 slösar yours truly och poddpartner Fiffi ännu MER kärlek över dagens upplevelse. Get some!

Apr 30 2015

återtitten: Chicago (2002)

chicago_ver4_xlgEfter att ha skådat det musikaliska trivselpillret Into the Woods härförleden, kändes det plötsligt lite lockande att återse Rob Marshall´s första stora jobb som filmmusikalregissör.

Dagens färgsprakande rulle tar såklart avstamp i Broadwaymusikalen med samma namn, och visst..den har ju spelats i Sverige också minsann! I 20-talets Chicago drömmer Roxie Hart (Renée Zellweger) om att bli stjärna inom vaudeville-scenen, gärna genom att ligga sig till chanser och möjligheter. En festnatt går dock allt galet och Roxie hamnar bakom galler, anklagad för mord på sin senaste älskare. Där sitter också hennes stora idol Velma Kelly (Catherine Zeta-Jones), åtalad för ett liknande brott.

Det blir liksom lite Kvinnofängelset-light när stjärnorna tar till dans och sång för att beskriva allt som händer. Dessutom, in på banan strax med kändisadvokaten Bill Flynn i Richard Gere´s muntra uppenbarelse. Kan nån fixa ut de två mörderskorna ur finkan så är det han!
Ah, detta är snyggt! Jäkligt snyggt! Regissören Marshall, koreograf i grunden, har sån örnblick för vad som funkar visuellt ihop med sången och dansen! Hans oerhört snygga scenlösningar i vissa lägen, och sättet att berätta storyn i ett speciellt flow…är ren njutning för en musikalnörd som en annan.

Många har svårt för Zellweger som person, men här gör hon ett jättejobb som Roxie. Hon går från den naiva och lite söt-charmiga girl-next-door….till en kallt beräknande och slug femme fatale. Att hon gör alla sina sång-och dansnummer själv är förstås bara hedervärd bonus! Likadant måste sägas om Zeta-Jones som har en mystisk och lockande utstrålning genom hela filmen. De två spelar perfekt mot varandra och det slår gnistor om kemin där…..speciellt i vissa musikaliska nummer!

chicago2

hålligång i finkan!

Richard Gere då? Jodå! Häng i hela storyn så får du se honom steppa! Jovars! Länge en snackis om det verkligen var Gere själv som bjöd på stepp..eller en stand in…men det VAR faktiskt Gere har det visat sig! Ett jävlaranamma från stjärnan plus ett stort tålamod och tillit från regissör Marshall fixade ett par snygga minuter!

Färgsprakande, humoristisk och lite skön svart ironi om berömmelsens pris. Där har du grundstenarna i den här sprittande underhållande filmversionen. Plus en jäkla massa snygg dans och listiga scenlösningar!

Det här är en riktigt vass musikalupplevelse!
Och framför allt snygg!
Läcker!

Apr 10 2015

Into the Woods (2014)

001_ITW_posterOk, jag är en musikalman.
Har alltid gillat formen, och framför allt den ”konstnärliga frihet” (jädra prettoord det där) som kan användas i konceptet.

Choreographer-turned-director Rob Marshall kan det här med musikaler. Ingen tvekan om det. När han så närmade sig Disneybossarna och föreslog en filmversion av Broadwaymusikalen ”Into the Woods”…sa de bara ”kör för fan”. ”Men gör det snyggt och i samma anda”. Marshall lyfte på kepsen och ringde direkt till musikalens upphovsmän Stephen Sondheim och James Lapine. vilka mer än gärna hoppade på projektet för att se till att det blev bästa tänkbara utgång.

Man säger mig att det här är en tråkig film. Att den innehåller sånger och toner som försvinner ur minnet i samma ögonblick filmen är slut. Att storyn är trist och föga underhållande.
Jag påstår att Marshall och Sondheim/Lapine tillsammans har gjort en film som verkligen andas Broadway, som bygger musikalkänslan av att jag sitter i en teater och tittar på en stor scen. Den överväldigande, nästan lite bombastiska ”teaterfeelingen” känns ständigt närvarande…trots att det alltså är en film.
Och i det här fallet känns det bra.

Så, vad är storylinen då?
Jo ett barnlöst bagarpar får en utmaning av en häxa. Om de lyckas kommer belöningen i form av just ett barn. Här blandas nu de flesta av Bröderna Grimm´s kända sagor ihop till en mischmasch av händelser. Vi har Askungen som i fantastiska Anna Kendricks gestalt längtar till ett bättre liv, vi har en liten Rödluva som strosar genom skogen och träffar på en 5-minuters Johnny Depp som varg utstyrd i jazzig kostym. Vi har den unge Jack som byter bort sin ko mot några magiska bönor, och en Rapunzel som sitter sitt torn och väntar. Och så då Meryl Streep som den gamla häxan, vilken övervakar allt som händer i den stora skogen. Det är med andra ord lite alla-springer-runt-och-träffar-på-varandra. Gärna sjungandes. But of course.

bekymrade bagare i stora skogen

Den här gången håller sig regissören Marshall möjligen lite mer till de visuella ramarna som bjuds, än om man jämför med pärlan Chicago 2002 där han tog ut svängarna ordentligt. Formen här hindrar dock inte smaken av att det är snyggt och det är musikaltouch av bra snitt. Det mesta hänger naturligtvis på ensemblen, där känslan är att de verkligen gått all in för att möta Marshalls krav på underhållningen. Bäst förutom Kendrick är Emily Blunt som bagarhustrun. Blunt utstrålar en värme och en easyness som är mycket tilltalande. Lite otippat (?) dyker Chris Pine upp som sjungande prins…och tja det funkar det också.
Lyssnar man på röster och läser recensioner är det uppenbart att Johnny Depp inte står högt i kurs i denna film…vilket jag inte alls håller med om då Deppen under sina kanske totalt 5 minuters speltid gör precis vad han ska på ett helt okej sätt.
Lägg till dessa även musikaless som Tracey Ullman, James Corden och ALLTID pålitliga Christine Baranski, och se där har vi en laguppställning som heter duga! Plus Meryl Streep dårå också. Att hon blev nominerad till Oscar här är förstås bara larvigt, men visst gör hon sig ändå som konspirerande häxa.

Dagens aber är att rullen är lite för lång. Den sista tredjedelen kunde gott ha trimmats ned. När berättelsen plötsligt ska svänga över till lite mer mörker, saggar det påtagligt i fokus och flyt. Bäst är hela anrättningen när den riktar in sig på att vara just bombastisk musikal av traditionellt snitt. Sången och framför allt tajmingen sitter gjutet hos alla inblandade.

Jag påstår nu inte på något sätt att den här musikalen är magnifikt bra eller mindblowing. Inte alls.
Den har sina skönhetsfel, främst mot slutet. Däremot är det ett snyggt hantverk ihopsatt av en regissör och en kompositör och en manusförfattare som lyckas klämma fram den där underhållande Broadwaykänslan i sammanhanget som de förmodligen var ute efter. Inte tråkigt.

Vilket hos mig ger bra belöning i betygsboken.

Jan 9 2014

Les Misérables (2012)

Säg musikal på film och en del flyr fältet som om pesten precis gjort comeback i modern tid. Jag har ett antal bekanta som mer eller mindre tokdissar denna filmform för att ”de inte gör annat än sjunger…hur overkligt som helst ju”.

Jaja, det ÄR en speciell form av genre, men med lite öppna sinnen och nyfikenhet finns det guld att hämta här.

Dagens, minst sagt löjligt kända, alster tillhör gebitet där det sjungs typ hela tiden. Snorkänd som musikal på otaliga scener. Musiken innehåller ett par av de kanske mest kända partierna inom den moderna musikalvärlden. Film har gjorts förut på ämnet, men det är först den här som tycks ha nått fram till den stora filmmassan världen över.
Till dags dato 442 inspelade mille (dollars) på en budget på runt 61! Joråsåatt.

Och visst fångar den också in mig med sin bombastiska storhet.
En vindlande upplevelse med framför allt passion, känsla, inlevelse och smärta. Allt i ett. Och hela tiden i toner. För jäkla bra gjort alltså. Mannen bakom verket den här gången är regissören Tom King´s Speech Hooper, och han har sannerligen gått all in med både skådisar och visuell grannlåt. Det är Frankrike början på 1800-talet. Fången Valjean (Hugh Jackman) går under jorden fast besluten om att skapa sig ett nytt liv. Polisen Javert (Russell Crowe) svär på att jaga honom som ett djur tills han är fast igen. Åren går, den ”nye” Valjean dyker upp som välbärgad borgmästare (!) och står snart inför ett möte med den stackars Fantine (Anne Hathaway) som kommer att förändra hans liv för alltid. Och den envise Javert har naturligtvis inte gett upp jakten.

Tja, ungefär så börjar det alltså. Och utvecklas sakta till nåt av det maffigaste jag upplevt på film på otroligt länge. Och allt till en dialog som sjungs fram. Hela tiden.
Troligen irriterande påfrestande för den som inte gillar sättet och formen. Själv sugs jag in i handlingen och den fantastiska insats som alla inblandade gör. Att Hugh Jackman kunde sjunga visste man ju redan, showmannen från Australien bevisar än en gång att han med fjäderlätt ansträngning klarar av att byta genrer. Måste ju vara en dröm att ha en sådan skådis till sitt projekt. Och den som inte sitter med gråten i ögonen när Anne Hathaway drar av sin FANTASTISKA och SORGLIGA dänga ett antal minuter in i rullen…har nog ett hjärta av sten. Eller nåt. Största ögonen gör jag dock inför det faktum att gamängen Crowe visar sig vara en sådan fena på att sjunga. Gubben kan ju! Dramatiskt och pompöst. Precis som det anstår en produktion som denna. Dessutom en hoper andra skådisar som kan ta åt sig av äran för gott jobb (och snygg sång); Amanda Seyfried, Helena Bonham Carter, Sacha Baron Cohen och Eddie Redmayne, de sistnämnda mycket bra i sina roller!

här vankas sorgligheter i parti och minut

Utan att ha sett originalet på scen törs jag nog sätta en hundring på att Hoopers version fångar allt det som gjort denna Victor Hugo-historia till det flaggskepp det är i musikalvärlden. Framför allt är det känslor. Otroligt mycket känslor om hopp, vanmakt, glädje, kärlek och sorg. Allt till en snygg bakgrund av Frankrike under ett 1800-tal i förändring. Det är naturligtvis ingen rulle du dänger i spelaren om du vill ha lite skön tillbakalutad underhållning en lördagskväll. Filmen kräver lite av dig, men det du får tillbaka är tunga grejer.

Les Misérables är vacker och storslagen. Tio minuter in i rullen hade jag glömt att alla sjöng. Till och med Crowe. Snygga miljöer. Dramatiska dängor. En fängslande story. Fantastiska skådisar. Möjligen kanske tv-formatet känns lite futtigt..med tanke på de känslor som förmedlas ut (hemmabiosystem med stor duk torde passa som handsken här!!)..?
Hur som helst en mycket bra filmupplevelse!