Etikettarkiv: …oväntat underhållande

Feb 4 2013

Hypnotisören (2012)

Förutom konsument av höga och låga filmer är jag också en bokälskare i tid och otid. Dessa två fantastiska medier upptar således en stor del av mitt underhållningsliv och samsas hela tiden med de lite mer vardagliga plikterna i Svensson-livet. Och som vanligt; så mycket sinnesgodis..och så lite tid…

Jag tillhörde nu också den skara som roades ordentligt av dagens historia i bokform, där både spänning och djupare drama mixades till en mustig rätt av mättande mått. Hur nu då överföra denna utbroderade berättelse till ett filmmanus som ska mynna ut i ca två timmars filmisk underhållning utan att skära på innehållet? Det går naturligtvis inte, och därför har dagens man i registolen, hemvändaren Lasse Hallström, med medarbetare satt sig ned och liksom karvat ut det mest matnyttiga i storyn, och sedan försökt pussla ihop historien något sånär hyggligt.

Ett vansinnesmord på en familj, ett överlevande offer, en envis polis och en psykolog med personliga problem som möjligen kan hjälpa till att lösa fallet. En rätt enkel ramberättelse på papperet, där boken dock grottade ned sig ordentligt i psykologen Erik´s (Mikael Persbrandt) privatliv och val och dess konsekvenser. Här är allt sådant satt ordentligt i bakgrunden, och Hallström låter oss bara glimtvis ana besvärligheterna i familjerelationen samt hans icke helt obesvärliga förflutna. I övrigt satsas filmkrutet på att driva kriminalhistorien vidare, om än med ett något ansträngt grepp för att ytterligare blanda in Erik och dennes familj i händelseutvecklingen.

Kännare av bokhistorien får möjligen anledning att gruffa lite extra då en del skiljer sig från romanförlagan, och Hallström och co väljer att helt lämna vissa moment utanför manuset. Trots detta visar regi-Lasse att han kan konsten att med små medel göra sina huvudpersoner synnerligen levande. Det blir ett snyggt drama av kriminalhistorien och kanske är det skådisarnas förtjänst. Persbrandt får här och nu lite upprättelse för snedstegen med Hamilton-sörjan. Som Erik passar han märkligt nog mycket bra, trots att jag såg en helt annan person framför mig när jag läste boken. Macho-Micke är inte alls närvarande utan det är istället en bräcklig och blek figur som framträder här…och Beck-träsket känns lååångt borta.
 
Någonstans umgicks jag också vid något tillfälle med surmulna tankar om att Lena Olin bara fått den kvinnliga rollen för att Hallström skulle regissera. Och, det må väl vara så hänt med det då, men jäklar i min låda att Olin här visar att hon är ett rutinerat ess i skådespelandets konst. Som Eriks fru Simone pendlar hon alldeles lysande mellan en bitsk hårdhet och ett okontrollerat nervvrak. Kalasbra och bra feeling mellan henne och Persbrandt. Dagens polis, Joona, görs mycket lågmält men effektivt av Tobias Zilliacus som fungerar som en sorts lugn motvikt till paret Persbrandt/Olin. Inget att klaga på, och castingen känns helt rätt.

ser ut som Beck-skit men är något mycket bättre!

Hallström själv gör en smart film. En svensk kriminalthriller som förkläs i övervägande dramaform, och på så sätt höjer sitt värde ordentligt. Han undviker rutinerat de värsta blindskären som annars alltid finns i svensk krim, vilket gör att till och med dagens dialog känns nästan som på riktigt. Eller också är det skådisarnas samlade rutin som fixar biffen. Så speciellt spännande blir det möjligen inte för en som redan läst den något djupare boken, men det ovissa dramat ligger ändå som en effektiv filt över det hela. Liksom i boken får man möjligen ha överseende med vissa helt ologiska beteenden stundtals, men plussa å andra sidan på ett oerhört snyggt foto och färgsammansättning så känns resultatet riktigt stabilt och genomarbetat.

Hypnotisören i filmversion är bra. Mycket bättre än jag trodde att den skulle vara, och Hallström visar helt klart varför han är en filmmakare som lyckas locka fram intressanta karaktärer även ur en till viss del uppstyckad historia. De som tar del av storyn för första gången lär dock inte få känslan att något saknas. Och det är ju ett bra betyg om något!

Nov 21 2012

Abraham Lincoln: Vampire Hunter (2012)

Jaha ja, visste du att Abe Lincoln knäckte extra som vampyrdräpare?
Inte jag heller. Tänk så mycket som aldrig kommer fram i historieböckerna. Tur att filmens värld har både tid och fantasifull lust att upplysa oss vanliga dödliga tittare när de gamla skrifterna uppenbarligen utelämnar gamla myter och skeenden.

Skämt åsido, det som från början ter sig som ett ytterst ohelig allians även på film visar sig bjucka på en stunds ohemult rolig och lite lagom stänkigt våldsam upplevelse. Närmare bestämt den märkliga men ändå fräsiga historien om hur den unge Abraham ser sin mor falla offer för en uslig blodsugare och på stubben viger sitt liv åt att hämnas. Snart är även fadern död och hämndbegäret starkare än någonsin hos den nu något äldre Abe (Benjamin Walker). Hämnd i sinnet allena hjälper dock föga när man ska ge sig upp mot listiga och urstarka vampyrer, tur då att hjälpen kommer i form av den mystiske Henry (Dominic Cooper) som lär Abe att handskas med både yxa som vapen och smarta strategier.

USA i mitten på 1800-talet är ju inte bara Vilda Västern, utan också ett rejält fäste för de envisa vampyrerna (som dessutom tål solljus…men iaf inte glittrar!), speciellt i södern där svarta slavar inte bara är arbetskraft utan också brödföda för de överklassiga plantageägande blodsugarna. Nu vill de dessutom ta över resten av landet också, men får plötsligt motstånd i form av den hårdföre Abe som hittar en snygg kombo i och med att han avlivar vampyrer på nätterna och ger sig in i politiken på dagarna när han ser hur slaveriet håller på att breda ut sig och dåliga tider hotar nationen.

Regiryssen Timur Bekmambetov (Wanted) satsar den här gången sina amerikadollar på rasande granna effekter och toksnabb action. Det är Matrix-duckanden i parti och minut, slowmo-effekter, blod som skvätter visuellt tjusigt i alla riktningar, silver i olika former som vapen och skådisar som får jobba orken ur sig framför grönskärmarna. Naturligtvis är det hela absurt överdrivet och ska egentligen inte funka. Men banne mig om det inte gör det!

dräparen i visst underläge

Historien bygger som så många andra galna historier på en (förmodligen lika fantasifull) roman där författaren själv står för dagens manus och lämnar i Bekmambetov´s händer att förvalta det på bästa sätt. Trots all pumpande action och hysteriska effekter stannar filmen ändå upp ibland och fokuserar någon minut på Lincolns politiska karriär, något som förhöjer upplevelsen en aning då fantasi vävs ihop med vissa faktiska händelser i Lincoln´s liv. Trots att den äldre Abe till slut regerar nationen från det vitaste av husen i Washington kan han inte riktigt glömma sin alternativa karriär, och ödesmättade händelser kommer naturligtvis att få honom att plocka fram de gamla fina talangerna än en gång.

Som vanligt också i popcornhistorier som denna spelar det egentligen mindre roll vilka skådisar som får visa upp sig, men både Benjamin Walker som Abe och Rufus Sewell som vampyrboss gör vad de ska. Runt dem en hoper birollskådisar av varierande grad som både kan slåss, väsa med spetsiga vampyrtänder och se ståtliga ut i tidsenliga kläder.

Abraham Lincoln: Vampire Hunter har inte bara höstens kanske fräckaste filmtitel utan också en oförskämt snygg yta att visa upp. Att innehållet är mer åt det ologiska serietidningsstuket kan man lätt förlåta när utförandet ter sig så här friskt och fantasifullt. Helgalen story som faktiskt underhåller finfint ända in i kaklet.

Nov 14 2012

The Amazing Spiderman (2012)

Jag var en av de som mest kände mig förvånad och frågande över att man så snabbt inpå förra omgången bestämde sig för att göra en reboot här.
Jag menar, Sam Raimi´s alster är ju inte på något sätt dåliga (även om trean var rätt mycket sömnpiller) och nog tog de ett rejält superhjälteomtag på Peter Parkers fasadklättare. Vad ska då en ny rulle kunna tillföra?

Kanske lite därför då jag med viss skepsis och förutfattad mening vräkte på denna version och tog plats i soffan. Här skulle nu studeras och jämföras. Eller kanske inte, ofta mår ju inte filmer sådär jättebra av att jämföras med varandra, men visst fasen är det svårt att låta bli. Det är det ju faktiskt…så det så!

Ganska snart då ytterligare viss förvåning då jag märkte att dagens historia rätt snabbt engagerar och fastnar! Regissören Marc Webb (!) satsar på att dra storyn om unge Parker från början, men här blir han en grubblande och lite udda tonåring, med de möjliga känslosamma problem som hör tonårstiden till. Webb´s version av Peters verklighet och vardag känns plötsligt lite…råare och skitigare. Mer nära och inte lika…pretto…kanske.

Andrew Garfield i rollen som Peter känns faktiskt helt rätt, och lyckas med kombon osäker tonåring och snubbe med nya konstiga krafter. Kanske är dagens filmskurk Dr. Curt Connors (Rhys Ifans) inte riktigt den bästa i galleriet, men vad fanken, det går väl det också. Trots lite skämsvarning på vissa av skurkens förvandlingslägen.

experiment i pojkrummet känns helt rimligt

Annars är det your average spindelstory. Skumraskheter, hemligheter, rapp action, lite ansträngd humor och ett mustigt svingande mellan skyskraporna. Toppklass på effekterna och drivet. Storyn håller sig på grunda vatten, men vågar sig ändå på en liten backstory om Peters pappa och dennes förehavanden. Som vanligt numera i hjältefilmer av den här sorten krattas det finfint för en uppföljare. Och varför inte? Kan bli lika trevligt som det här resultatet.

Förutom Garfields stabila insats i huvudrollen hjälper Martin Sheen, Emma Stone, Denis Leary till i birollslistan, tillsammans med gamla fina Sally Field! En skönt gäng helt enkelt!

The Amazing Spiderman överraskar iaf mig med att vara en högst trevligt upplevelse. Lite oväntat faktiskt. Man ska på intet sätt förringa föregångarfranschisen, men nog känns det lite tuffare och mer oborstat här. Jomen det här var ju lite småkul! Bättre än jag kunde tro.

Nov 5 2012

Carnage (2011)

Men hallå och ojsan!
Det var minsann länge sedan jag skrattade och led OCH skämdes på samma gång.
Och borde man skratta? Egentligen? Eller tyst känna någon slags inre självrannsakan att vi människor kanske inte är bättre än såhär när det hettar till..

Kanske ett självfilosoferande ”hmm…” är på sin plats, vad vet jag..? Vad jag däremot vet är att dagens lilla titt in i folkhemmet, låt vara ett amerikanskt sådant, bygger på en pjäs som spelats rätt framgångsrikt över hela globen om jag förstått det hela rätt. Här har nu store lille Roman Polanski tillsammans med pjäsförfattaren Yasmina Reza knåpat ihop ett filmmanus på samma historia, vilken blir en sorts enaktare på lagom beskedliga 80 minuter i min dvd.

Två pojkar råkar i handgemäng i en park, den ene skadar den andra lätt. Kidsens föräldrar ska nu träffas och prata igenom det hela. Själva filmen börjar faktiskt när deras möte i det närmaste är avslutat och paret Nancy och Alan Cowan (Kate Winslet och Christoph Waltz) ska precis säga hejdå och lämna paret Longstreet´s (Jodie Foster och John C. Reilly) Brooklynlägenhet. En liten kommentar ser dock hux flux till att kvartetten plötsligt befinner sig i Longstreets vardagsrum igen, då allt uppenbarligen inte var utrett. Longstreets är det bohemiska paret, lite filosofiska, medans Cowans är karriärmänniskorna…här symboliserat bla av att Alans telefon har en tendens att ringa var och varannan minut och driva alla till irritationens sköna gräns.

Stämningen är till en början reserverad men artig, men i takt med att en och annan snyggt inlindad insinuation studsar mellan paren börjar samvaron bli allt annat än hjärtlig. För att inte säga svart rolig. Det är alltså Polanski som håller i dagens dirigentpinne,och order verkar ha utgått till den ytterst talangfulla skådiskvartetten att ta ut svängarna så mycket de bara kan. Med stil givetvis. Att det är en teaterpjäs märks naturligtvis mer än väl, då skådespelet ibland känns sådär teatraliskt överdrivet. Dock inte på något störande vis om ni frågar mig.

stelhetens bistra företrädare

Humorn är både svart och fyndig på samma gång, då det som från början var ett möte om två grabbars skärmytsling, plötsligt eskalerar till anmärkningar och ironiska passningar mellan de ansträngda paren. Och det slutar inte där, när det mesta är uttömt i ”parkampen” kan man ju alltid ge sig på sin äkta hälft istället!

Att Foster, Winslet och Waltz är riktiga ess på mörka och djupare roller visste man ju liksom redan, dagens positiva överraskning blir istället att John C. Reilly äntligen får visa att han kan mer än att bara vara allmänt jönsig i flåshurtiga komedier. Han är faktiskt helt lysande som den jovialiske och svenneliknande äkta mannen Michael vilken till slut inte kan upprätthålla sin påtvingade älskvärdhet och istället låter sin aggression och frustration ta sig helt nya uttryck i det Longstreetska hemmet. Till hustrun Penelopes (Foster) skrämda förvåning.

Carnage är en sällsamt underhållande svart skröna om våra svagheter, stoltheter och uppdämda frustrationer och att hela filmen mer eller mindre utspelas i ett vardagsrum förhöjer bara underhållningsvärdet i den intensiva dialogtillställningen jag tittar på. Enda gnället jag kan uppbringa är att filmen slutar lite snopet, men å andra sidan har resan till eftertexterna då varit synnerligen absurt rolig, besvärande skämmig och en liten smula tragisk.

Okt 19 2012

The Expendables 2 (2012)

Jaha, det trodde man väl aldrig i sin vildaste fantasi att man skulle få skriva…men det här var ju riktigt kul och underhållande. Ja du läste rätt! Vart är världen på väg..?

Är det månne för att det är fredag? Eller för att höstdepressionen inte alls kickat in ännu? Eller…för att helt enkelt de gamla dinosaurierna äntligen fattat hur en film som den här ska behandlas? Ni vet ju vid det här laget att jag inte alls var nådig mot den första filmen. Och det med rätta tycker jag fortfarande. En sladdrig, rörig och inte alls tilltalande sak där det färdiga verket inte på långa vägar motsvarade den näst intill galna hajp som uppstod.

När då den obligatoriska uppföljaren drabbar oss är det plötsligt som om Stallone har hört bön. Min bön möjligen..? (vilket är ungefär lika troligt som att helgens inlämnade tipsrader kommer att göra mig till ekonomiskt oberoende resten av livet). Här har han mycket klokt nog lämnat över regisserandet till Simon West, vilken väl iof inte gjort något vettig sedan underhållande Con Air…och möjligen Generalens dotter…vilket betyder att Stallone kan satsa på att bara skådespela (tja hrm…) ihop med de andra gubbsen. Historien är naturligtvis en av de sämsta man skådat på film de senaste åren, men plötsligt gör inte det så mycket. Istället är det sättet den gestaltas på som blir underhållande. Någon ska fritas, någon blir lite manusmässigt behändigt tagen av daga, vilket väcker hämndkänslor hos hemmalaget, ett hemligt paket måste återtas, en lagom evil badass ligger bakom det mesta…och så fyller man ut de tusen logiska luckorna med eldstrider, explosioner och cgi-blod så det står härliga till.

lita på din lokale pajsare i keps

Vad jag gillar med den här filmen, i motsats till den första, att äntligen låter man nostalgin ta plats med sina gamla avdankade element. Och nu vågar man också köra med dem linan ut i lite större cameoroller. Spelar roll att Arnie ser konstig ut, att Chucken Norris också ser konstig ut, att Brucan möjligen ser aningen mindre konstig ut…tillsammans med en behagligt återhållsammare Stallone får de nu under några väl valda ögonblick tillfälle att dra usla vitsar, tråka varandra för vissa berömda filmutryck och framför allt brassa på med lite vapenskrammel igen som i the good old days. Jag gillart. Verkligen.

Backupen i filmens laguppställning heter fortfarande bla Jason Statham, Dolph Lundgren, Terry Crewes och Randy Couture. Och de gör väl precis vad de ska när pensionärerna inte är med i bild. Vi snackar ju liksom inga superduperprestationer här. Till och med usle Van Damme får ju ha lite lattjo lajban. Mycket muntert måste jag tillstå.

The Expendables 2 är ju egentligen, precis som sin föregångare, en riktig B-film. En skräpfilm där man inte ens kommer ihåg handlingen riktigt ordentligt. Men skit i det då, nu släpper man istället fram det gamla gardet en sista (?) gång i sina jönsiga machoroller och plötsligt känner jag den gamla härliga nostalgivinden fladdra runt öronen för en kort stund. För helsike, det här var ju så oväntat kul att man skulle kunna klämma dit en extrastjärna bara för det! Ska man verkligen våga sträcka sig så långt..?
Jag gör det banne mig!

Aug 29 2012

The Hunger Games (2012)

Jag ska erkänna att det är med viss nervositet jag stoppar skivan i spelaren och fingrar på fjärrisen. Naturligtvis har jag inte kunnat fjärmat mig helt från hypen, men har ändå försökt stänga ute så mycket som möjligt. Inte helt lätt som man självklart kan räkna ut med ändalykten.

Jag är nervös, och lite smårädd, att historien som ska spelas upp inför mig i slutet ska visa sig vara bara ännu en vattnig tonårssörja till skapelse enligt lex-Twilight. Dessa nya tidens böcker av en kvinnlig författare  med sin distinkta målgrupp som ska göras om till miljonstinna filmatiseringar, innehållandes en stark huvudkaraktär. Erkänn att mönstret är oroväckande lika. Det sista filmvärlden behöver är ju ännu släng av sugig tonårsromantik som ska kläs i mogen dress och tassa runt med en sorts coolness som etikett.

Dagens bokförfattarinna heter Suzanne Collins har kanske, kanske inte, snott sin historia delvis från den omtalade Battle Royale (inte sett) och liksom spunnit vidare därifrån till en tv-sänd blodig tvekamp mellan alerta tonåringar tills bara en återstår. Egentligen kvittar det mig lika, vem är väl jag att döma om någon influeras av en historia från annat håll? Som vanligt gäller devisen; är det tillräckligt bra kan man komma undan med det mesta! Är dagens cineastiska upplevelse då bra skit eller platt pannkaka?

Tja, hum hum..något förvånad märker jag att jag faktiskt slutar tänka i Twilight-banor efter en stund och fokar helhjärtat på vad dagens huvudperson Katniss (Jennifer Lawrence) råkar ut för. Historien kan ni ju säkerligen vid det här laget, och det mest intressanta med just DEN är att en ganska vuxen och mörk etikett präglar hela upplägget…en framtida nation, fri från uppslitande inbördeskrig där den segrande sidan aldrig dock låter minnet blekna och straffar sina ex-upproriska ”kolonier” med den ultimata tv-showen…så att liknande situationer aldrig ska uppstå igen. Att styra med fruktan genom att ge svennebanan små doser av hopp som det så snyggt sägs i filmen. Egentligen rätt raffinerad samtidskritik av vår värld. Mixa detta med då med en snyggt förpackad satir över dagens mediaknarkande samhälle, där vi vill se större och värre grejer hela tiden. Utan gränser. Hm, författar-Collins kanske ändå har något här…?

Filmhantverket överlåts till Gary Ross, en snubbe som inte varit sådär överdrivet produktiv i registolen. Han har dock en gång i tiden basat över den högst gemytliga Välkommen till Pleasantville (1998), och det var ju en kul upplevelse. Här petar han lite i manuset också, kanske för att få in lite Hollywoodskt flyt i storyn. Och det håller ihop förvånansvärt bra tycker jag. Filmens första hälft håller till i den plastiga och svulstiga Huvudstaden, där alla verkar leva som om de var med just i ett framtida Pleasantville. Rent visuellt är det modedesign och arkitektur på kraftiga steroider som gäller, men å andra sidan..vilket knep är väl bättre att ta till om inte just detta om man nu vill visa en obestämbar framtid där pöblen i ”distrikten” står för svenne- och trash-livet och den plastiga lyckan verkar bo där färgerna och tekniken finns..?

vem bor på landet och vem partajar i stan…?

Jennifer Lawrence har naturligtvis, som hävdats förut, framtiden utstakad. Hon ÄR sin figur Katniss och gör henne till en människa med känslor och en sorts medvetandehet som går lite utanpå det märkliga samhälle hon möter. Lite oväntat ändå i filmer av den här sorten..och mot den förmodade målgruppen (känn er fria att jämföra med valfria scener i konceptsmörjan om de glittrande vampyrerna). Josh Hutcherson som hennes sidekick känns lite mer påfrestande, och kvalar för ett ögonblick in i den förkastliga tonårsfålla jag så innerligen avskyr på film, men så är det som om regissör Ross ser varningssignalerna och styr upp det igen. Naturligtvis ligger viss varning för att sjunka ned ett par centimeter i tonårsromantik-träsket i ett par lägen…men lika uselt hanterat som i ni-vet-vilken-rulle blir det aldrig. Mer som en liten ”bieffekt” och inte så att det stör den egentliga storyn. Nämnas i skådissammanhanget bör också Stanley Tucci och Woody Harrelson göras, biroller med känsla skulle jag vilja säga. Donald Sutherland hoppar in i totalt kanske 8 minuter som president, ser ut som en tomte och..så var det väl inte mer med det.

Själva spelet i Hungerspelen, tvekamperna, funkar helt ok. Det blir aldrig larvigt eller mjäkigt gestaltat. Men inte heller visuellt gore av den naknare sorten. Filmmakarna håller ändock på sig tillräckligt mycket för att 11-årsgränsen aldrig ska vara i fara. Hade den kunnat vara mer visuell och våldsam? Kanske, men som det är nu förstör det absolut inget i filmens flow. Full fart på Katniss är det dock som får briljera i hur man lever vildmarksliv på bästa sätt för att överleva jämnåriga mordmaskiner.

The Hunger Games är banne mig lite snyggt förpackad framtidssatir med lättåkomligt drama. Tonårsstämpeln ligger möjligen där och lurar bitvis, och visst är det kanske rätt förutsägbart. Men jag gillar ändå filmens upplägg och utseende… och den får en sorts själ som gör att jag aldrig tappar vare sig intresse eller fokus. Dessutom är manegen (naturligtvis) krattad för en uppföljare…
Inte mig emot.

Aug 13 2012

Exam (2009)

Jaha, tänk dig själv…äntligen har du fått span på det där toppjobbet. Kneget som kommer att göra din lycka, ge dig en galet stor inkomst och dessutom ger dig en plats i ett av världens mest omtalade och hetaste företag. Du har klarat den första gallringen, till och med den andra! Allt som återstår nu är ett sista test på plats hos företaget. Vad kan gå fel egentligen? Well, till att börja med kanske du inte hade räknat med att sju stycken andra kandidater skulle dyka upp till samma test…

För så börjar den ju.
Dagens alster kommer från de brittiska öarna och är en riktig liten sleeper. Åtta kandidater till ett toppjobb, ett fönsterlöst rum, på borden framför dem ett vitt papper. Tre regler; inte prata med vakten vid dörren, inte förstöra papperet och inte lämna rummet. 80 minuters test, varsågod börja!

Minst sagt förvåning både hos kandidater och mig som tittare när det visar sig att formuläret på borden framför dem är tomt! Stor förvirring och tendenser till kaos, men så småningom sansar sig de något förvirrade deltagarna och försöker, till en början, tillsammans komma på testets lösning och kanske egentliga syfte. Naturligtvis dröjer det inte länge förrän de börjar snegla misstänkt på varandra och klura på de eventuella hemligheter var och en sitter på. Frågan kvarstår dock, med en irriterande klocka som envist tickar ned framför dem; vad är testet…egentligen?

märkligt test kräver märkliga metoder

Jag tänker ett sorts kammarspel, jag tänker dialogdriven historia som lever högt på att huvudrollsinnehavarna har en intensiv närvaro. Jag tänker att jäklar vad bra det här skulle göra sig på en teaterscen. Klassikt upplägg, lagom blandning av kvinnor och män. De typiska karaktärerna, den kaxige, den hjälpsamme, tvivlaren, den mystiska, den tysta osv.

Bakom dagens film med både regi och manus ligger en mr Stuart Hazeldine, för mig okänd men helt klart med tiden framför sig om han fortsätter i den här stilen. Stor cred också till rätt okända skådisar som verkligen går in för sina roller. Trots avsaknad av fysisk action eller snygga effekter byggs en olustig och synnerligen spännande känsla upp. Som åskådare är man först naturligtvis lika fågelholksgapande  som filmens kandidater, sedan övergår min egen känsla i en sorts fascination och konspirationsteorierna snurrar runt i min skalle. Liksom filmens personer börjar jag kasta misstänksamma blickar på de individer som befolkar detta mystiska rum.

Exam är skön liten twister, en oväntad pärla. Givetvis finns ett slut och en upplösning. Vägen dit är dock sällsamt dramatisk, mystisk och oviss och på filmens 101 minuter hinner jag som åskådare spekulera både en och två gånger om vad som egentligen försiggår. Överraskande bra.

Jun 29 2012

Faces in the Crowd (2011)

Klassas av IMDb som en ”horror-thriller”, men det är bara ren horsecrap för vad vi har här är snarare ett sorts drama med lite klassisk mysterielösning förpackad som mördarhistoria och avsedd att förvilla även våra åskådande hjärnor så gott det går.

En seriemördare härjar i Staden, en lurkig skuggfigur som (naturligtvis) ger sig på unga kvinnor. Det första dagens huvudperson, Anna (Milla Jovovich) gör då är att gå på tjejkväll, spana in killrumpor i baren, vinka av överförfriskad väninna i taxi och sedan promenera hem alldeles själv genom ödsliga gator! En helt ologisk handling under rådande omständigheter men naturligtvis en katalysator för att få igång hela storyn. Bara att svälja som tittare och gå vidare…hrm…

Ok, givetvis närkontakt med The Killer men inte mer än att hon kommer undan i sista minuten…dock inte helt utan skador då hon slår i skallen så hårt att hon inte känner igen en kotte när hon vaknar upp på sjukhuset. Permanent drabbad av ansiktsblindhet lyder domen, inte helt lätt åkomma då Anna nu ser ett helt nytt ansikte varje gång hon tex tittar på sin sambo Bryce (Michael Shanks). För att inte tala om hur man nu ska känna igen en mördare som naturligtvis betraktar varje steg Anna tar och inväntar rätt tillfälle…

Det något udda sjukdomstillståndet (som lär finnas i verkligheten) bjuder ju raskt in till ganska fantasifulla och listiga scenerier. Vi har en mördare som plötsligt kan röra sig ganska nära sitt objekt, vi har en hjältinna som försöker fundera ut tricks för att klara sig i vardagen, vi har en polis (Julian McMahon) som ska försöka fånga mördaren och naturligtvis dras till Anna både som viktigt vittne och vacker kvinna och vi har slutligen en sambo som tycks ha ett nytt ansikte i sovrummet varje kväll när det ska hånglas (enligt Annas väninna ”inte helt katastrofalt…”)

Filmens upplägg gör det frestande för dagens regissör Julien Magnat att leda både Anna och oss som tittar i alla möjliga riktningar. Ganska snart fattar man dock som rutinerad åskådare vart de misstänkta blickarna nog ska riktas. Trots det lyckas historien hålla sig ganska länge i det gåtfulla skiktet och det är inte helt självklart vilka man ska pinpointa in som skurk-kandidater. På det hela taget förvånande väl genomfört måste jag erkänna.

främling, mördare, sambo…eller bara snällispolis..?

Dock,  mer drama än jätte-otäck-thriller. Fokuset ligger främst på Anna och hennes reaktioner i olika situationer och hur hon förhåller sig när alla plötsligt verkar se likadana ut eller olika från sekund till sekund. Milla J sköter sig också helt okej, och får faktiskt chansen att visa att hon kan skådespela. Kanske än mer när hon tar chansen och förflyttar sig ett steg ifrån maken Paul W.S. Anderson och dennes filmvärld, där hon annars alltid ska spela ytliga figurer. Nu är inte dagens alster någon jättedjup historia att gestalta, men hon gör sannerligen inte bort sig med det hon gör här. Ett litet plus i kanten där.

Faces in the Crowd sköter sig rätt bra som thrillerbetonat drama. Svälj den helt ologiska inledningen och blunda för det synnerligen smetiga slutet, så har man faktiskt en mini-bra, kanske till och med lite småspännande, 100-minutare. Trean är väldigt svag, men jag blev banne mig lite överraskad i rätt riktning och jag gillart.
Åh vad snällheten sköljer över mig..