Månadsarkiv: april 2013

Apr 14 2013

Coming up: Hitchcock-tema!

Alfred Hitchcock.
Bara namnet gav mindre rysningar av lika delar spänning och visst obehag när jag var mindre. Man hörde att …”Hitchcock gjorde filmer som ingen annan. Både lite läskiga och lockande farliga på samma gång…!” Man var ju inte så bevandrad i filmens fantastiska värld då, så därför framstod den lille trinde regissören plötsligt som rena demonen när det gällde att tillverka filmer och utsätta oss som tittare för obehagligheterna.

Vet att både morsan och farsan pratade gott om Hitch, och hade man tur när man blev lite större och det faktiskt gick en rulle på tv:n kunde man få sitta med och glo. Mitt minne av första mötet med t.ex. Psycho kommer alltid att vara fastetsat i minnet. Upplösningen med mamma i gungstolen….yaaak!

Idag har jag närmast ett nostalgiskt förhållande till Hitchcock, sett många av hans filmer under åren. Sett om många, sett en del fortfarande hålla helt ok. En del andra fallit för tidens tand…och en del som fortfarande har just det rafflande…”det” i sig!

Att återvända till Hitchcock är både att resa i tiden tillbaka till ett annat sätt att göra film och…. möjligen (lite olustigt)  förundras över hur det egentligen stod till med kvinnosynen hos vår regissör. Var kanske det bästa han visste att plåga sina kvinnliga stjärnor på film på det ena eller andra sättet..?

När det gällde manliga roller förlitade han sig ofta på ess som t.ex. James Stewart och Cary Grant som stabila karaktärer. Kvinnorna däremot fick ofta vara offer och ganska hjälplösa…Tippi Hedren, Kim Novak, Doris Day.. Men visst, där fanns också en näsa för hur man leder publiken i en viss riktning. Att avslöja saker för oss som tittar men låta huvudpersonen fortsätta sväva i ovisshet. Genialt och inte sällan spännande! Mycket kan säkert sägas om denne mans underligheter, men ett som är säkert är att han för alltid gjort ett avtryck i filmhistorien.

Länge har det också känts som att det banne mig varit dags för ett litet minitema i ämnet Hitchcock. Och nu är det väl dags för det då. Ett tema som skulle kunna växa ut till något alldeles enormt med tanke på Hitch digra katalog. Nu har jag dock bestämt mig för att hålla det lite stramare och därför kommer fem stycken filmer att tas upp under den kommande veckan. Alla har vi väl våra olika favoriter, men jag har valt att fokusera på fem stycken som jag fastnat för. Och naturligtvis snackar vi inte om att sitta och dra detaljer ur något gammalt minne, här har varje film återtittats i närtid.

Kanske är det inte alls de fem filmer du skulle ha tänkt på från början.
Kanske kommer du att sakna någon.

Häng med för att kolla upp detta! Nu  intar Hitch Flmr-bloggen!

Apr 12 2013

De Fem Legenderna (2012)

Sagornas svar på The Avengers?
Ja, varför inte. Ytterligare en film i raden av många som släpper loss CGI-kraften och dataanimationen så det står härliga till. OCH, dessutom förlitar sig på ett manus som faktiskt håller för att skådas av både barn och vuxna.

Som vanligt är det barnens framtid som måste räddas. När är det egentligen inte det? Ofta möjligen med en något sliskig approach som tenderar att få slagsida lite lagom skämmigt. Dock inte här! Tycker jag.

Vad vi nu kanske inte vet är att Tomten, Tandfén, Påskharen och John Blund (eller Sandman) faktiskt ingår i ett hemligt sällskap, The Guardians, som håller koll på all världens barn, ser deras önskningar och fyller dem med hopp och fantasi (och framför allt delar ut julklappar, godisägg och pengar). Nu hotas hela framtiden och jordens alla barn av den usle Pitch Black, en sorts mardrömsfigur som vill ta ifrån barnen både hoppet och fantasin och möjligheten att tro på något och istället fylla deras sinnen och drömmar med just…mardrömmar. Hjältegänget kan naturligtvis inte acceptera detta och tar upp kampen på sedvanligt vis. Här behövs också en extra medlem, varför den lätt oansvarige Jack Frost (som ju kontrollerar snön och kylan) värvas mot sin vilja in i det muntra gänget.

Jaha ja, här gäller att hålla i hatten då historien växlar upp och exploderar i en sanslös fest med effekter, stollig humor och sedvanlig sentimentalitet. Vad som dock gör det hela så förbaskat underhållande är att filmmakarna gett sig fan på att vi vuxna också ska flörtas med på bästa sätt. Därför proppas hela anrättningen också med snygga passningar, fräcka detaljer (tatuerad Tomte!) och en stor röstensemble som uppenbarligen gått in för att ha lika kul som åskådaren. Jag räknar in Alec Baldwin som tomten, Isla Fisher som lilla tandfén, Chris Pine som Jack Frost, Jude Law som skurken Pitch och sist men inte minst Hugh Jackman som påskhare med skön aussieaccent!

pinsamt läge för supergänget

Gott om spektakulära scener, animeringen går 200 knyck där både mjuka linjer och udda kantigheter samsas, detaljerna flimrar förbi, liksom humorn…och någonstans där vävs också en stor portion allvar in om att aldrig ge upp hoppet. Att tro på…tja det man nu vill tro på. Någonstans skulle det antagligen vara så lätt att välja snikfilen, trycka in effekter och animerade karameller på löpande band, skruva upp tempot och låta det hela flasha runt som en fyrverkeripjäs..men istället kombas detta alltså med en berättelse som faktiskt känns både frisk, livsbejakande, underfundig och naturligtvis lätt sentimental. Utan att bli sliskig på något sätt dock. Snarare är jag på superduper gott humör efter denna konstgjorda mangling! Gott så!

De Fem Legenderna, eller Rise of the Guardians som den fräsiga originaltiteln är, förtjänar att ses av så många som möjligt med fantasin i behåll. Vuxen som ung. Man kan bara hoppas att merparten av de som glor på filmen kommer att känna samma oförställda glädje i sinne och hjärta som jag gjorde när jag såg filmen.
Och då var jag ändå sjuk också!

Apr 11 2013

Jack Reacher (2012)

Jag tillhör den skaran som ofta och gärna återvänder till författaren Lee Childs värld där hårdingen Jack Reacher bor och verkar.
En riktig sköning till karaktär som alltid ställer saker tillrätta, på sitt alldeles egna vis.

Därför var såklart peppen ganska stark när uppgifterna om att en film var på väg nådde mig. Och kanske aningens lite oro. Skulle Tom Cruise, av alla människor, verkligen klara av att gestalta denne fräne Reacher? Dessutom i en story som jag kanske ändå inte räknar till de vassaste i författaren Childs universum.

Hur som haver ÄR det nu Tompa C som dyker upp på banan efter att en krypskytt till synes helt vettvilligt skjutit ned oskyldiga människor en vacker morgon i Pittsburgh. Förövaren grips, och det enda han vill är att just Jack Reacher ska kontaktas. För att rentvå honom? För att vittna? Om vad? Den gamla ex-armésnuten Reacher slår sig snart ihop med skyttens tilldelade advokat, snygga Rosamund Pike, och börjar sin egna lilla undersökning om vad som egentligen försiggår. Ganska snart, för att inte säga direkt, rör hans snokande om i fiskdammen. Kan skottdramat i själva verket vara toppen av ett synnerligen illvilligt isberg?

Är man det minsta bekant med böckerna, eller formatet som sådant, har man naturligtvis inga större problem med att ta till sig berättarstilen.
Som alltid finns betydligt mycket mer under ytan än vad som först visas upp. Det är giftiga dialoger, självsäkra påståenden och en och annan smocka utdelad från hårdingen Reacher när så behövs. Klarar då Tompa sin uppgift? Någonstans har jag alltid sett Reacher framför mig som en lång snubbe, och lite mindre bildskön än Cruise. Och kanske lite äldre. Nu är ju sannerligen Cruise ingen ungdom längre, men han ser nästan FÖR bra ut i rollen..för slimmad på något sätt. Dock är det inget som stör mig i någon större utsträckning. Eftersom jag ändå gillar vår soffhoppande hjälte, är åsikten att han här klarar sig riktigt stabilt i rollen trots allt.

konflikt med förväntad utgång

Snygg-Pike, Richard Jenkins och härlige gamle Robert Duvall får också sina stunder i en story som blandar thrillerkänsla, några väl valda actionmoment med lite utfyllnadsdialog. Mest stör jag mig nog på att historien känns måttligt engagerande, den liksom fastnar aldrig. Man bryr sig inte så mycket om läget, utan väntar mest på nästa passage i manuset som ska leda Reacher vidare. Eftersom jag läst boken finns knappast överraskningsmomentet kvar, men även som förstagångstittare är det inte någon jätteutmaning att försöka lägga ihop pusselbitarna och se mönstren. Första hälften av storyn känns som den bästa, och regissören Christopher McQuarrie ser till att filmen kommer med en lovande inledning.

Kanske man skulle ha satt manusklorna i boken Misstaget istället? I mitt tycke en av de bästa som Lee Child skrivit om vår hjälte. Eller Livvakten. Kanske är dagens film en tänkt början på en ny franchise? Ok, inte mig emot i så fall.

Jack Reacher är absolut ingen dålig film. Stabilt och proffsigt tillverkad med nödvändiga ingredienser och ett manus som tar sig från A till C via B enligt förväntad mall, och utan större överraskningar. Tom Cruise anammar hjältens kompromisslösa hårdhet på ett helt ok sätt. Lagom behagligt således, men ändå lite…själlöst? Dock med en figur man trots allt gärna ger chansen i en ny story.
Godkänt med aaaningens mersmak.

Apr 10 2013

Hetast 2013: Sci-Fi…?

Idag får ni  inget Filmspanarinlägg hos Flmr.

Däremot tipsar jag gärna om vad övriga Filmspanare skriver om ”Specialeffekter” denna månad.
Följ länkarna nedan för att kolla läget!

Här kommer också tre stycken rafflande trailers som i allra högsta grad stärker min teori om att Hollywood för tillfället verkar ha tokväxlat in sig på sci-fi-spåret.
Är 2013 året då rymden vs. den förbrukade Jorden tar tillbaka tätpositionen i filmvärlden?

Döm själva.
Hos mig är peppen dock rejält stor, för att inte säga sanslöst förhoppningsfull i vissa av fallen!


 


 


 

Och nu efter denna orgie i effekter: läs Filmspanarnas take på just specialeffekter:

Apr 9 2013

Drömmarnas fält (1989)

Filmer som kretsar runt baseboll känns märkligt nog som att de hör ett 80-tal eller 90-tal till. I alla fall hos mig.

Dagens film kommer jag ihåg som en stor liten favorit från förr. En hjärtevarm och rejält engagerande skapelse, som balanserade  på vardagsdrama och en sorts utflippad andemening (rätt kul uttryck i det här sammanhanget!) om att följa sina drömmar, att det aldrig är försent att laga något själsligt som gått sönder. Men så mycket baseboll kanske det inte spelas här om man ska vara ärlig.

Frågan var då såklart om filmen verkligen är så bra som jag mindes den? Ett reabacksinköp på en outlet har nu gett mig chansen att återuppleva och verkligen rannsaka minnet genom en återtitt.

Ray Kinsella (Kevin Costner) lever på en liten gård i Iowa där han odlar majs så det står härliga till. En dotter och frun Annie (Amy Madigan) gör hans tillvaro rätt behaglig och skön. Det skulle väl i så fall vara det där faktumet att han tappade kontakten med sin far som gnager lite, och att de aldrig fick chansen att prata ut innan fadern dog (allt detta mycket pedagogiskt förklarat redan under förtexterna).
Just som Ray går där och drönar i majsfältet hör han en mystisk röst som viskar åt honom att han ska ”bygga den så kommer han…”. När detta snart upprepas tror Ray att han möjligen håller på att tappa det hela, men i enlighet med ett välformulerat Hollywood-manus har vi snart en sprillans ny basebollplan mitt hans majsfält! För det är nämligen precis så, att rösten ville ha dit en basebollplan (!) och vips dyker det upp gamla spelare från förr! Spöken? Fantasier? Eller har allt en mening? Ray vet  inte vad han ska tro…dessutom pockar dåliga tider på ytterdörren rent ekonomiskt och kanske måste paret Kinsella gå från både hus och majsfält om det vill sig riktigt illa. Men naturligtvis finns ytterligare ett par små utmaningar kvar för Ray att lösa innan han ser slutet på mysteriet med sina basebollspelande spöken.

Som ni hör är detta förstås ingen sportfilm i den vanliga meningen. Mer ett drama som använder sporten som ett verktyg, ett slagträ (kunde inte låta bli) för att driva storyn och Rays känslor vidare. Likt den gamla känslan från förr känner jag efter en stund hur varm filmen fortfarande ändå är. Kanske tidens tand har filat rejält på den, vilket får vissa scener att verka lite jönsiga…men fortfarande känns det som att historien har ”det” inbakat i sig.

Costner kör den relativt lågmälda stilen här, och då vet ni ju att jag gillar honom som bäst. Birollsgalleriet är av trevlig kvalité med bla en ung Ray Liotta som den legendariske basebollspelaren ”Shoeless” Joe Jackson, den magnifike James Earl Jones som godhjärtad cynisk författare från förr och Burt Lancaster som…tja..en av nycklarna till detta udda men rätt fina mysterium. Phil Alden Robinson både skrev och regisserade, och gjorde det så bra att ett par Oscarsnomineringar trillade in av bara farten (bla bästa film).

”say what!?!”

Tar man nu ett steg från historien och studerar vad som händer, framstår ju det hela möjligen som rena tramset med ett egentligen ganska mossigt och ansträngt manus, men som vanligt har drömfabriken och dess kluriga entreprenörer förmågan att måla med yviga och varma färger för att dölja skavankerna. Och rentav väva in lite av den där magiken som tycks omge själva basebollen som sport ihop med den amerikanska själen.

Drömmarnas Fält är kanske lite knäpp i sin ramstory. Men det finns ändå den där trevliga och underhållande tonen i dramat. Någonstans behöver man aldrig oroa sig för hur det ska gå för Ray och hans egna issues. Och ibland är det ju rätt härligt att bara utsätta sig för sådana filmer också. Inte lika fascinerande som jag mindes den i yngre dar, men en förbålt underhållande stund blir det allt.
En sån där rulle att gå och tänka på ibland.

Apr 8 2013

Killing Them Softly (2012)

Den sävligt berättande regissören Andrew Dominik följer här upp sin begåvat annorlunda The Assassination of Jesse James by….med en historia som mer än väl kvalar in under etiketten ”ruffiga berättelser från brottsvärldens baksida”.

Spelplats New Orleans runt tidpunkten för Barack Obamas första kampanj för att bli president. En kampanj som fokuserades mer än någonsin på ekonomin och de bistra tiderna. En snygg ljudmatta mot filmens story om två losers som på beställning robbar ett illegalt pokerparti uppstyrt av maffian. Tanken är att den rätt lömske pokerfixaren Markie (Ray Liotta) ska få skulden och dra på sig maffians vrede.

Inget går naturligtvis som det ska och enter Jackie (Brad Pitt) maffians specielle lönnmördare, som nu får besöka de mindre bemedlade gatorna i stan för att försöka styra upp situationen, ta hand om rånarna och gjuta lugn på de ansträngda vågorna. Dominik vrålstirrar sig inte direkt blind på att ösa fram en temposnärtig historia, fokuserar mer på dialog och det faktum att den krassa ekonomin även verkar ha hittat in i den organiserade brottsligheten. Jackies möten med ”uppdragets beställare” (Richard Jenkins) leder ibland tankarna till två män som istället diskuterar det dåliga företagsklimatet i landet.

Kameleonten Pitt klarar av det mesta han ställer upp, likaså här. Mest förtjust blir jag av det faktum att Pitt blir som bäst när han förvandlar sig till de där lite sliskiga, hala typerna. När coolheten övetrumfas av en sorts tuff trashighet. Pitt har heller inga problem med att ändra både sättet att tala och kroppsspråk om så behövs. Kind of like it. Våldet i dagens alster pumpar fram när det behövs, då rätt grafiskt och brutalt, men aldrig på ett sätt som visar att det skulle vara filmens högsta prio. Lite som Drive vill jag påstå. Ett gott betyg till manuset. Som annars mest håller sig på den lugna styrfartsnivån.

en hitman med sin bäste vän

Liksom i sitt westernepos låter Dominik bilderna och känslan vara viktigare än thrillereffekten och något krav på att det ska gå undan. Är man det minsta otålig KAN man ha lite problem med den här historien. Själv gottar jag mig lite nöjt åt det ruffiga och glåmiga fotot, miljöer som inte är de bästa i stadens blickfång, att de personer som figurerar förbi varken blir för ytliga eller för mycket karikatyr. Jenkins sitter ständigt när han är i bild och verkar uppriktigt bekymrad över var landets ekonomi håller på att ta vägen för brottslingarna, James Gandolfini hoppar in i en finfin biroll som gör det oerhört svårt att se honom som någon annan än gamle Tony S. Men det funkar. Ray Liotta då, ställer upp och tar några rutinerade minutrar framför kameran och den grabben HAR verkligen rutin på maffiasnubbar. Däremot har Genus-o-metern all anledning att knorra då de kvinnliga rollerna nästan till 100 procent lyser med sin frånvaro. Inte störande för filmens berättelse, men anmärkningsvärt ändå.

Det går knappast att påstå att Dominiks film och manus växer längs vägen. Snarare blir den som ett litet nedslag i en alternativ verklighet, och med den ständiga påminnelsen ljudmässigt om pengar och ekonomi och en nations ovissa framtid blir det nästan lite…socialpolitisk diskbänksrealism the odd style…?

Killing Them Softly rullar på i sin makliga takt, blandar våldsamheter med rätt depraverande dialoger de olika skådisarna emellan. Den som väntar sig maffiathriller i traditionell stil kan bli lite grinig här. Brad Pitts munvige Jackie blir snarare en lagom studie från bakgatorna, och i mindre skala. Dock på ett rätt udda och mer lågmält sätt. Dominik tar hem det på miljöerna, replikerna och stabila aktörer. Utan att sticka ut åt något håll.
Stabilt.

Apr 5 2013

Du Gör Mig Galen! (2012)

Originaltiteln Silver Linings Playbook kommer idag möjligen med den värsta svenska översätttningstiteln jag skådat på år och dag. Som att en gammal iskall titelfnoskig retrovind från 70- och 80-talet smugit sig in och tagit för sig på bästa sändningstid. Man undrar stilla vilken jubelidiot som trodde hen var vitsig här?

Så, filmer om mental ohälsa. Ett manus som gärna ska blandas upp med lite komedi, och mer än gärna får innehålla aningens hjärtevarma känslor också. Går det verkligen? Dagens man i stolen, David O. Russell lär ha filat på den här berättelsen ganska länge (so the legend goes), med ett avstamp i en roman. Den nästan-ikoniske filmskaparen Sydney Pollack, som ju kunde sina komedier rätt bra om man säger så, lär ha varnat Russell att beträda marken försiktigt och omsorgsfullt när berättelser om psykiskt knäppa gökar ska visualiseras. Speciellt i ett filmland där nojor, dubbelmoral och alla möjliga vinklar kan ställa till det. Russell ville ha Pollack som regissör, Pollack gick dessvärre bort och sent omsider har nu Russell själv förvaltat historien till en film.

Och vilken film sen!
Från första filmrutan till sista. Det sägs ju att en bra komedi´s viktigaste ingrediens är dess huvudrollsinnehavare och kemin som förhoppningsvis uppstår. Här kan man sannerligen inte klaga, två trasiga individer med sina respektive issues. Det nöts och det blöts. Avhandlas och ältas. Mixas ihop med både viss sorg, tragedi och framför allt en rejäl dos hederlig vardagshumor. Vi har Pat (Bradley Cooper), ute från hispan där han suttit 8 månader. Nu chansar mamma på att han är mogen för att komma hem och bo i huset, träffa sin football-tokiga pappa (Robert DeNiro) och försöka hitta ett normalt liv igen. Pat själv tror stenhårt på att han ska kunna återförenas med exfrun, trots att det är otrevliga omständigheter i parets liv som just sett till att han hamnat bakom ohälsans lås och bom.

Naturligtvis fattar jag som tittare att det förmodligen kommer gå åt skogen med just den biten. Pat går på som en bulldozer, är totalt oförmögen att känna av de sociala signalerna. Mamma och pappa börjar undra om de gjort ett riktigt stort misstag i att ta hem den förlorade sonen. Kan möjligen den nästan påtvingade bekantskapen med den lika trasiga Tiffany (Jennifer Lawrence) hjälpa situationen? Eller göra den värre?

en dåres försvarsskratt

Det var i ärlighetens namn väldigt länge sedan jag njöt så mycket av en film som flashar personers olycka och inre kamp så mycket som den här gör. Fast på ett bra sätt alltså. Tiffany blir triggern till Pat att börja ta itu med SINA triggers som utlöser nojorna hos just honom. Och Pat får plötsligt en viktig fysisk mening för Tiffany.

Svårbehandlat ämne visst, och kanske manuset till och från lägger sig lite platt och tillrättalagt. Men vad fasen, Russell kombar en realistisk vardag, dialogstinn svart humor och tragik med ett oerhört njutbart soundtrack till bilderna. Känslan av att vara kompis med Pat och Tiffany smyger sig på. Som om man sitter där i ett hörn och tar del av det som sker i familjekaoset. Är Lawrence värd sin Oscar? Tja, kanske. Det som istället slår mig är varför Cooper inte fick någon för sin Pat? Han fullständigt äger den här rullen med sin blick och sitt sätt att tackla figuren. Notera också hur han sakta förändrar sin person med så små medel ju längre historien rullar på. Den grabben klarar även dramatik skulle jag vilja påstå. Heders. Trevligt också att DeNiro jackar upp sig ett snäpp från pajasrollerna och får spela en trovärdig pappa.

Du Gör Mig Galen! handlar om jobbigheter. Och kanske att våga släppa sina sarger. Jobbigheter som med både humorns hjälp och den mänskliga tron på varandra kan övervinnas eller mildras. Släng in lite knäppa detaljer som kryddor, och det hela känns härligt engagerande att titta på. Upplösningen kommer kanske lite klyschigt, men så dags in i historien kan man inte annat än älska Pat och Tiffany.
Blytungt högt betyg!

Apr 4 2013

Påskgodis x3

Påskledighet som avslutades med att en släng av den oönskade influensan hälsade på var inte det ultimata scenariot från helgen som gick.
När man inte ens kan glo på film i det tillstånd man befinner sig i, ja då är det sannerligen illa.
När till slut värsta lidandet släppte (för återigen: vi vet ju att män BLIR MER sjuka än kvinnor) kunde dock bla dessa alster skådas från soffan:

The Big Year (2011)

På något sätt gillar jag att gamle Steve Martin hälsar på igen. Kanske är det en fläkt av ett svunnet 80-tal som gör sig påmint? Här figurerar han som den timide Stu, en av tre hängivna fågelskådare (!) som alla beslutat sig för att försöka roffa åt sig världsmästartiteln i vad gäller att skåda flest arter under 1 år. Ganska snart slår sig Stu ihop med den mer trashige (men godhjärtade) Brad (Jack Black) för att knäppa den regerande mästaren Kenny (Owen Wilson) på näsan.

Kan en komedi om fågelskådning vara underhållande? Ja faktiskt. Främst beror det nog på att Martin, Wilson och till och med Black känns riktigt hemma i sina roller och lyckas leverera humor på det mer stillsamma men högst angenäma sättet för stunden. Filmen blir en sorts mix av livsfilosofi och roadmovie då fågelskådandet tar trion kors och tvärs över landet. Givetvis måste var och en av dem brottas med sina egna pris de betalar för att ha en chans på den lustiga titeln som världsmästare i fågelskådning…!

Oväntat roande med lågmäld komik där Martin bara känns genomtrevlig hela tiden. Wilson gör en…finurlig Wilson, och står man ut med Jack Black är han helt ok här  också.

 

La Proie (2011)

Fransk thrilleraction om bankrånaren Franck som ser fram emot att komma ur fängelset och få återförenas med sin fru och dotter. Att Franck dessutom har rejält med kosing gömt på hemligt ställe för ålderns höst är ju en liten extrabonus.

När hans cellkamrat, pedofilmisstänkte, Jean-Louis blir frigiven då ett vittne ändrar sig och kort efter istället visar sig vara en trolig seriemördare med dragning åt unga kvinnor ångrar Franck direkt att han berättade om sin familj och sina pengar (dumskalle!). Återstår bara att rymma ur finkan för att försöka hitta familjen innan galningen. Inte helt lätt när dessutom franska polisens vassaste skurkjägare med den envisa Claire i spetsen (som en annan Tommy Lee Jones) leder jakten på Franck.

Fransoserna kan sin action när de verkligen vill. Här blir en sorts avart till just gamla Jagad, där också Franck lyckas bli misstänkt för de mord som seriemördaren Jean-Louis begår längs vägen. Visst, lite klyschor och lagom ologiska moment, men allt tillverkat med ett tempo och en stil som gör att det går hem hos mig i soffan.

Lagom ovisst in mot upplösningen, och inte ens då kan man vara riktigt säker på hur det egentligen ska sluta. Bra action och lagom murrig story.

 

21 Jump Street (2012)

Såg aldrig serien, men det behöver man inte heller ha gjort för att kika på den här filmen. En sorts nyinspelning av hela konceptet, där de två nyutbildade inte helt jätteskarpa snutarna Schmidt och Jenko (Jonah Hill och Channing Tatum) omplaceras till ett high school för att försöka knäcka knarkhandeln som pågår där.

Givetvis knasar de till det, fumlar och trixar och beter sig som värsta knäppa skoleleverna. Men såklart fixar de skivan och lyckas också förvånande nog dra ned ett antal garv från mig i soffan. Fasen alltså vad jag gillar Jonah Hill! Han har en sorts galenpanna-stil som det svårt att värja sig emot.
Och Tatum gör inte illa ifrån sig han heller. En film med Johnny Depp i dumrolig cameoroll kan heller inte vara helt fel.

Larvigt, töntigt men med lite galen action och ett par roliga drogscener (okej man kanske måste vara på humör för denna oerhört tramsiga humor). Förvånansvärt bättre upplevelse än jag kunde tro. Faktiskt.

Lättglömt men toktrevligt underhållande så länge det varar.

 

 

Apr 2 2013

Casino…hemma!

Haft en god påsk? En trevlig avslappning från vardagen? Sett mycket film?

För dig som inte kan få nog av den luriga spänning som filmtittande kan ge, och har en dragning mot spel i olika former, kommer här ett annat tips; vad sägs om lite casinokänsla online direkt i hemmet!

www.jackpotcity.org/sv är spelföretaget som erbjuder sina besökare ett rikt utbud av spel att välja på. Du loggar in bekvämt från soffan och har chansen till både den stora spänning och möjligheten att dra in lite sköna cash på köpet. Kanske drömmer du om att fixa storkovan i Las Vegas? Håva in den där sköna vinsten som bara tycks finnas i filmernas värld. Varför inte känna sig lite som Joe Pesci i just Casino? Eller George Clooney i Oceans Eleven (utan att behöva göra den där sköna stöten då förstås). Resan till de verkliga spelställena kan dessvärre vara både lång och dyr, men här finns nu chansen att göra resan dit lite kortare.

Väl inne på sidan har du möjligheten att smidigt hoppa mellan de spelformer som passar just dig. I detta internetcasino hittar du troligen ett spel som passar just dig, vilken form det än har.

Kanske du också här får möjligheten att finansiera den fysiska resan till drömställen som tex Las Vegas! Dessutom har du nu chansen att få upp till 5000 kr i välkomstbonus!

Ta chansen och ta del av spänningen.
Hitta ditt spel!

Troligen lika underhållande som en bra rulle!