Etikettarkiv: Gary Oldman

Feb 8 2012

Tinker Tailor Soldier Spy (2011)

Men se det här var väl en väldans trevlig bekantskap.

För att inte säga oerhört givande. Och det har väl knappast undgått någon att det är svenskt bakom spakarna hela vägen här. Också naturligtvis en anledning till att det på hemmaplan i Sverige har slagits på stora trumman nästan hela tiden. Och pressen och har skrivit och skrivit och hyllningarna har knappt haft några begränsningar. Och då vet ju ni att jag, precis som kollega filmitch, börjar skruva på mig lite. För är det något vi är förbannat bra på här i landet så är det att skriva upp den eländigaste skitfilm så fort det är en svenne svensk inblandad. Kanske därför jag också sätter mig lite avvaktande i början och försöker tänka bort alla de hyllningskörer som gapat sig hesa.

Själva storyn är lite bekant för en annan. Visst har man hört talas om le Carré och Mullvaden. Både som bok och inte minst den uppenbarligen klassiska tv-serien med Alec Guinness från då det begav sig i början på 80-talet. Då försökte jag titta, men var för ung och det var alldeles för pratigt och icke det minsta spännande.
Då alltså.

För vad som här bjuds är något helt annat. Samma historia förpackad enligt Tomas Alfredson. Rakt upp och ned berättas historien om hur trogne tjänstemannen George Smiley efter att ha avskedats i samband med en operation gone bad i lönndom återinsätts inom den brittiska, rätt nedgångna säkerhetstjänsten, för att snoka upp en möjlig rysk informatör i huset. En mullvad. Ganska snart står det klart att ”kandidaterna” bara kan vara ett antal utvalda och Smiley börjar med viss assistans snoka i sina kollegors förehavanden på ett stillsamt men ack så effektivt sätt.

"ja..det är äggkartonger på väggen bakom mig..."

Det är murrigt, det är dystert, grått och det är sannerligen ett 70-tal som inte på något sätt inbjuder till några positiva scenografiska vibbar. Ernst K börjar antagligen gråta om han ser den här filmen. För att inte tala om att det röks till förbannelse vad än personerna har för sig, och ingen hade troligen hört talas om personalvård heller.

Just filmens utseende är också dess styrka. Alfredson lägger sig vinn om detaljer och intryck, som i kombo med ett snillrikt komponerat manus underhåller på det mest oväntade sätt man kan tänka sig. Han låter herrar Gary Oldman, Colin Firth, Mark Strong, Toby Jones, David Dencik och John Hurt dra på sig de dystraste kostymer de nånsin kunnat hitta och därifrån spela upp en rejält spännande historia som växer mest hela tiden för att mynna ut i en satans effektiv final.

Suckers för spionhistorier som förväntar sig action och puffror i legio kommer att gnissla tänder av irritation, alternativt sucka av tristess. Här ligger actiondelen i dialogen, det verbala. Och i det som aldrig sägs. Mycket lämnas åt mig som tittare att knåpa ihop själv, och är man det minsta ouppmärksam kan det vara ett helvete att få koll på historien. Tror faktiskt det finns bitar jag inte fattat riktigt än. Men förbannat bra är det dock! Just Oldman som filmens Smiley gör naturligtvis ett strålande jobb och ingen kan väl med sådan pondus se så trist och intetsägande ut.

Tinker Tailor Soldier Spy är ett riktigt guldkorn för alla som gillar tillspetsat drama som kräver viss tankeverksamhet av sin åskådare. Filmens tidsålder är dessutom oerhört snyggt detaljerad och presenterad. Såja, nu kan jag sluta skruva på mig. En näve i luften för Alfredson.

Jan 5 2012

Det Femte Elementet (1997)

Ibland vill man ju bara bli sådär underhållen. Utan större djup eller tyngre mening. Då kan man banne mig slänga på den här rullen med gott samvete!

Någonstans för länge sedan läste jag någon artikel om att Luc Besson som yngling fabulerade fram en knasig historia i sin fantasifulla hjärna. En tokig soppa som kanske inte ens skulle gå att visualisera, men som Besson ändå alltid burit med sig i någon sorts portabel byrålåda. Var det då inte för väl att den kufiske filmmakaren till slut grabbade tag i sin ungdomsfantasi och såg till att få den gjord!

För vad är väl detta om inte drygt två timmars nonsens förpackat i det gladaste av färger, action, sci-fi och rent tokrolig humor. Som om alla inblandade gått på partaj anordat av värden Besson och fått sig lite goda drinkar och finfint tilltugg. Skit samma vad gäller festens innehåll egentligen, det viktiga är att alla som är där har kul och mår bra.

Se på Bruce Willis bara, snygg och smärt och nära till de patenterade oneliners han behärskar så till fullo i rätta element (!) Och se på Milla Jovovich. Sällan har väl hon sett så söt och oskuldsfull ut. Rolig är hon också och samspelet med Brucan ligger snyggt i dessertfatet. Snabbkäftade Chris Tucker ÄR påfrestande men till och med Willis småskrattar nog åt kommentarerna som sprutar ur Tucker´s mun under filmens gång. Partycrasharen nummer ett Gary Oldman sitter minsann i ett hörn och verkar mysa. Lagt sig till med värsta Billy-Bob-Thornton-sydstats-trash-dialekten har han gjort också i sin roll som badass. Rolig kille det där! Oldman verkar vara bästa gästen vilket party han än dyker upp på!

partykillar med tillfälligt problem

Och sådär håller det på. Besson målar upp en riktigt mustig historia om att rädda världen i framtiden, ett par mystiska stenar, dumstrutar till aliens och fartiga hjältar, ett New York som man inte vill köra flygande bil i och det hela saltat med lite trivsam tramshumor . Släng in lite snygga effekter och bra driv i tempot så är vi nästan i mål.

Det roliga med filmen när man nu ser den igen efter ett antal år, är att det är kul att upptäcka nya detaljer mitt i alla fyrverkerier som serveras. Besson må ha släppt iväg en rätt tunn story på manuspapperet, men utförandet är det sannerligen inget fel på.

Det Femte Elementet ger stil åt begreppet Roliga Timmen och det blir en knasig kombo av action, sci-fi, komedi och högtravande mumbo-jumbo. Allt försett med snygga bilder och ett extremt underhållande soundtrack. En klassisk oviktig pärla från Besson. Visst räcker det så ibland.

Jun 14 2011

Red Riding Hood (2011)

Den kvinnliga regissören Catherine Hardwicke fick bara göra den första filmen i Twilight-sagan, trots att hon möjligen hade hoppats på mer. Även om jag absolut inte hörde till dem som tog till mig denna soppa till vampyrhistoria, kändes det dock som att det vid små (små!!) sällsynta tillfällen fanns intressanta partier i den första filmen rent visuellt. Och det blir plötsligt inte alls så svårt att förstå när jag någonstans läser att just Hardwicke i grunden tydligen har gått den långa vägen bakom kameran och jobbat som bla production designer och därför följaktligen säkerligen har ett speciellt öga till miljöer och bildkompositioner.

Som en sorts ev revansch för sidsteppningen i Twilight har hon också nu då gjort en ny film, som slår an samma sorts strängar som nyss nämnda, men utan dess mjölkiga och vattniga aura. Jo det är sant. Faktiskt. Visst, här finns de unga kära, olyckliga tu. Här finns osynliga gränser, här finns en gammal mystik som ska underhållas och näras utan att det blir alltför larvigt. Men framför allt finns här också ett snyggt bildspråk som får i alla fall mig att förlåta den möjliga svagheten i manuset.

Valerie (Amanda Seyfried) är kär i skogshuggaren Peter (Shiloh Fernandez) men bortlovad till den mer välbärgade Henry (Max Irons). Stora kärleksproblem för Valerie vars avlägsna medeltidsby dessutom plågas av en varulv vid varje fullmåne. Trots att befolkningen lydigt offrat en get eller två har varulven nu gått till angrepp mot en människa, avsikten är oklar och paniken sprider sig. Ett hederligt gammalt uppbåd anbringas mot den grotta på ett berg där odjuret sägs hålla till mellan (mån)varven och mycket riktigt infångas och avlivas (inte utan vissa offer) en medlem av släktet Canis Lupus, vilkens huvud i triumf återförs till byn.

In på banan plötsligt med överambitiöse prästen och varulvsdräparen Fader Solomon (Gary Oldman med sedvanligt överspel) som dock har sin alldeles egna teori om var den förskräcklige ulven finns när inte fullmånen är uppe, trots att den envisa bybefolkningen minsann menar att besten nu är tillintetgjord och festligheter kan utbryta . Vi som känner vår varulvsmyt vet förstås vem vi ska satsa pengarna hos i det här fallet.

Det är en säregen stil som blandas med den här fantasifulla omskrivningen av sagan om Rödluvan. Den uppenbarliga atmosfären av att det mesta är inspelat i studio är påtaglig men stör märkligt nog inte alls. Istället förstärker den närmast mystiken och retrokänslan. Logiken är naturligtvis satt på halt här och var och vi förväntas sitta och klura på vem i sällskapet som kan vara den berömda ulven i fårakläder, Hardwicke ger gott om utrymme att misstänka i stort sett alla som har någon form av speltid framför kameran. Förutom Oldman och Seyfried känns namn som Virginia Madsen, Billy Burke och Lukas Haas igen i mindre roller.

Amanda Seyfried är söt och tillräckligt storögd för att passa i den röda manteln med huva. Tacksamt nog slipper vi den värsta smeten vad gäller den tonårspassionerade romantiken mellan henne och Peter, istället känns det lite större, lite vuxnare och lite förbi Twilight, även om man i de mesta av ironiska stunder skulle kunna kalla allt detta för en sorts lightversion av den förra, fast bättre…om ni förstår. Filmen har på sina ställen naturligtvis blivit utskälld som ytligt och innehållslös, men på mig överraskar istället Hardwicke med en underhållande historia som självklart även inbegriper en farmor som bor en bit utanför den lilla byn i ett eget hus i mörka skogen. Gissa vem som får gå dit med tillhörande korg när det drar ihop sig…?

Red Riding Hood är fantasifull lek med överraskande snygg yta. Manuset täcker inte in all logik eller trovärdighet (kom igen vi tittar ju trots allt på en variant av en saga här) men tillräckligt mycket för att historien ska kännas engagerande och lite lagom förnöjsam…även om prettovarningen ligger farligt nära och skvalpar tidvis. Effekterna känns möjligen lite kackiga, men inte så att det stör helhetsintrycket i någon större utsträckning.
Kitschig och mustig variant av den gamla folksagan skulle man kanske kunna drista sig till att påstå.

Who’s afraid?

Mar 14 2011

Air Force One (1997)

Återtittar kan ibland ge rätt sköna vibbar. Liksom olustiga. Filmer man trott att man haft en speciell åsikt om kan plötsligt visa sig helt ställd på ända. Filmer kan hamna i helt nytt ljus när man ser dem igen. Och så finns det ju filmer som har sin stadiga bas. Som aldrig förändras. Filmer utan gråzoner. Svart eller vitt. Skurk eller god. Enkla val.

Air Force One är naturligtvis en film av den senare varianten. En film vars enda syfte är underhålla, underhålla, underhålla och samtidigt befria våra hjärnor från allt vad tänka heter. Harrison Ford är antagligen USA´s tuffaste president någonsin. Bokstavligen. Han drar sig inte för att ta saken och lagen i egna händer, gammal stridis som han är, när ett gäng lömska terrorister med ”scary” Gary Oldman i spetsen begår den största skymfen av alla typ, att kapa presidentens plan! Detta görs så klart inte ostraffat, och när den sammankallade gräddan av militär- och strategisk expertis står handfallna och inte har en plan B (”därför att det aldrig funnits i någons tankar att detta kan ske”…ungefär) måste självklart allt läggas på en individ, the President himself.

Jag skulle ljuga er rakt upp i ansiktena om jag påstod att jag inte gillar det här. Det är Hollywood i sin äckligaste och mest underhållande form. In med rutinerad regissör, Wolfgang Petersen, ett soundtrack som skriker ut patriotism, effektfulla actionsekvenser på begränsad yta med skurkboss brytandes på utrikiska och ensam hjälte som stenhårt står emot allt, ja till och med avrättningar av hans egen stab, för att han vet att i längden förhandlar man bara inte med terrorister. Icke. Som ni fattar kunde den här filmen lika gärna kunnat heta ”John McClane tar flyget”…eller nåt. Samma koncept. Samma typ av film.

Djup i rullen? Sluta skämta nu.
Logik? Skulle inte tro det.
Underhållningsvärde? Så in i h-e!!!

Air Force One är en snygg produkt. Effektfull och galet adrenalinstinn. Ordet trovärdighet behöver vi inte nämna här och sällan har en president tvingats jobba så hårt för sitt ämbete som Fords hjälte får göra. Som motståndare är Gary Oldman the Man och jag börjar fundera på att man borde instifta ett pris till ”Bästa BadAss-Performance” där Oldman är en given retroaktiv pristagare (och det gäller för alla hans skurkroller!) . Det smäller, det väses ytliga repliker, det är gott om halv- och helkända skådisar i birollerna, stinkande oneliners sitter som en smäck (”get off my plane…!!!”). Och det är för jäkla spännande. Trots att man redan vet allt ! Bara det är värt en extra tumme.
Jag vet. Nu är man en sucker igen.

Aug 15 2010

Planet 51 (2009)

Med en budget på 70 miljoner dollar (dyrast hittills i landet) ger sig Spanien in i den datoranimerade filmvärlden på allvar. Planeten med numret 51 ligger i en avsides del av universum och är ett till synes stenigt ställe, men ändå likafullt bebott av gröna små figurer som märkligt nog verkar leva sina liv som om det var 1950-talets USA! Musiken, bilarna (eller vad man nu ska kalla dem…), den lilla staden, ja hela livsstilen påminner om en 50-talsidyll där man grillar med familjen på kvällarna och kilar på bio för att se den senaste rullen om hemska utomjordingar som invaderar. När plötsligt ett främmande rymdskepp från jorden (!) landar mitt i villaområdet och astronauten Chuck Baker studsar ut med stjärnbanéret i högsta hugg händer det grejer.

Likt Pixar och Dreamworks vet också den här filmens producenter hur man ska lägga upp taktiken för att få ut det mesta och det bästa. Det är fart och fläkt och givetvis finns det ett par av de gröna invånarna som inser att Chuck inte är ett hemskt rymdmonster, och försöker hjälpa honom att komma tillbaka till sitt skepp som beslagtagits av planetens ganska förvirrade militärstyrka. Räkna med sedvanliga skämt och lätta intriger när det gäller dataanimerat av det här slaget som ska passa hela famliljen. Just Planet 51 vinner dock snygga stilpoäng hos oss vuxna genom att i parti och minut referera till allsköns klassiska sci-fi-filmer genom åren. Kolla bara in ”hunden” som dyker upp i handlingen med jämna mellanrum. Eller vad namnet på filmen egentligen syftar på….En annan rolig grej med storyn är att man just vänt på hela begreppet med utomjordingar och invasionshotet. Här är det människan som är den fula främlingen och den avvikande i sammanhanget. Tänk på E.T. fast tvärtom. När det gäller röstavdelningen törs spanjorerna dock inte förlita sig på europeisk talang utan har hyrt in hollywoodelit i form av Justin Long, Jessica Biel, Sean William Scott, Dwayne ”The Rock” Johnson och Gary Oldman, som alla levererar enligt önskemål. Till och med John Cleese i en liten paradroll som högtravande professor får plats. Givetvis finns ett svenskt ljudspår med och där finns namn som Dan Ekborg, Frida Öhrn, Måns Zelmerlöw och (suck) Robert Gustafsson, men för den totala upplevelsen väljer man självklart originalrösterna.
Det är en enkel handling som rullar på helt enligt stilmallen som visserligen inte bjuder på samma känslospektrum som tex Pixar är fenomenala på att trolla fram, men här har man ändå aldrig tråkigt och mysfaktorn är hög både hos stora och små tittare.

Planet 51 är väldigt snyggt gjord ned till minsta bakgrundsdetalj och behaglig att se på. Det är kul och underhållande, om än inte på något sätt nyskapande. Extra plus för den mustiga detaljrikedomen som garanterat kommer att tilltala oss vuxna som kan referera till vår egen sci-fi-filmhistoria på ett ytterst roande sätt.

Betyget: 3

Jul 17 2010

The Book of Eli (2010)

Alltså, jag är lite svag för sådana här postapokalyptiska grejer. Redan när jag såg The Road Warrior för länge sedan på bio som ung spoling var jag nog fast. Här nu en story som har vibbar av Gibsons gamla goding.

I ett spöklikt och allt annat än ett  trevligt USA vandrar den ensamme Eli (Denzel Washington) mot kusten. Han har ett mission, att frakta en oerhört viktigt bok (behöver väl inte ens skrivas vilken) till ett speciellt ställe för att människan som individ ska ha något att tro på igen.

Låter självklart som en banal historia, men när den gode Eli passerar en namnlös liten håla som styrs av den ytterst otrevlige Carnegie (Gary Oldman) händer det grejer. Plötsligt är inte Eli så from man kan tro, besitter tvärtom rejäla kunskaper i allehanda möjliga stridstekniker. Carnegie inser att det vore guld värt att lägga vantarna på den ökända boken och skickar ut vad han har i eldkraft mot Eli som dock inte alls har några tankar på att frivilligt lämna ifrån sig den tjocka luntan.

Den här actionstänkaren från framtiden signerad Albert och Allen Hughes (From Hell) skulle faktiskt lika gärna kunna vara en western istället. Regissörerna har hottat upp myten om den ensamme främlingen som rider in i staden och hamnar i konflikt med the bad guys.

Manuset är förstås så pass lagom tjockt så att det förser oss som tittare med den nödvändiga info vi behöver, utan att vi ska behöva fundera alltför mycket på logiken och trovärdigheten. Storyn innehåller dock så pass mycket substans att jag verkligen vill veta hur det ska gå för vår hjälte Eli och hur hans ”uppdrag” egentligen kommer att sluta.
Det som missas berättarmässigt tas igen med råge på det snygga fotot med tillhörande ljussättning. Bilderna dras med en skön blekhet som fångar lite känslan av en framtid utan större hopp.
Denzel Washington och Gary Oldman är två toppnamn som borgar för snyggt framförande. Oldman som vanligt i sin sterotypiska skurkroll, men vad tusan. Varför ändra på ett vinnande koncept? Och Denzel…tja han gör som vanligt…förblir en av de good guys som man verkligen kan hålla på.

The Book of Eli är rejält ytligt underhållande och snyggt presenterat ögongodis med tillhörande Hollywoodaction. Räkna inte med några överraskningar, även om en snygg liten twist faktiskt hittat in i det ganska simpla manuset. Roande om än snabbglömt.

Apr 20 2010

The Contender (2000)

Som att befinna sig ett oerhört välskrivet avsnitt av gamla tv-succén Vita Huset.
Det är den omedelbara känslan jag har efter att ha sett detta politiska drama med tio år på nacken. Upplägget är att USA:s vicepresident har avlidit och president Evans (Jeff Bridges) behöver tillsätta en ny så snart han bara kan. Kandidater saknas inte, men omständigheter gör att förhandsfavoriten får se sig förbigången av den kvinnliga senatorn Laine Hanson (Joan Allen) som får full uppbackning av Vita Huset för att kunna bli den första kvinna att inneha ämbetet. Nu gäller det bara att få henne godkänd i det utskott som leds av presidentens rävige motståndare Shelly Runyon (Gary Oldman). Runyon har dock inga som helst planer på att låta Hanson få posten, och ser till att komprometterande material om Hansons vidlyftiga sexuella leverne under collegetiden dras fram i rampljuset inför det moraliskt känsliga USA. Hur ska nu Hanson, president Evans och Vita Huset bemöta denna skandal under uppsegling och ändå se till att vicepresidentposten tillsätts på bästa sätt?

Själv är jag en riktig sucker på amerikanska politiska dramer med rapp dialog och intensiva konflikter vid förhandlingsborden, och här får man verkligen sitt lystmäte om man är lagd åt denna böjelse. Filmen har fått etiketten ”politisk thriller”, men ”drama” är mer rättvisande tycker jag. Spelplatsen är uteslutande maktens olika korridorer i Washington, där båda sidors spelare i den här luriga politiska kampen får spela ut sina register. Regissören Rod Lurie (The Last Castle) vet uppenbarligen hur man hanterar en sådan här story, och det egenskrivna manuset bär alla spår av att ha avhandlats ihop med tex Aaron Sorkin, tv-Vita Husets skapare och hyllad för sina rappa och händelserika manus. Tempot är på god fart igenom hela filmen med bra vinklingar i historien som dessutom också faktiskt lyckas  bjuda på en och annan twist när man minst anar det.

Runt denna historia har Lurie lyckats samla en diger samling tunga skådisar med Jeff Bridges i spetsen som synnerligen karismatisk president med förkärlek för njutbara snabbmåltider i tid och otid (!) Gamle räven Sam Elliott gör en stenhård rådgivare med sedvanlig pondus och machostil, Joan Allen som den kandiderande Lanie Evans intar kanske filmens coolaste attityd när så mycket verka stå på spel. Christian Slater i en mindre, men ack så viktig roll gör vad han ska. Frågan är dock om inte filmens största insats görs av Gary Oldman som på sedvanligt manér går totalt upp i sin roll och hans tolkning av den fanatiske och synnerligen hale Shelly Runyon dröjer kvar på näthinnan. Oldman är som vanligt en lysande skådis i alla de sammanhang han dyker upp i.

The Contender må utspelas i kontorsrum och myndighetskorridorer men är en tempofylld uppvisning i rappa dialoger, tvära kast och proffsiga skådespelarinsatser värdigt en snillrik historia som denna. Och som sagt, ögongodis för alla som gillade Vita Huset när det begav sig.

Betyget: 4/5