Etikettarkiv: …inget att hetsa upp sig för

Mar 16 2012

The Proposition (2005)

Australien runt 1880 var uppenbarligen ingen munter plats att befinna sig på. Torr sönderbränd jord och ensligt belägna byar ute på outbacken som desperat försökte sig på att upprätthålla någon slags brittisk elegans och aristokrati mitt i detta ingenting.

Också läge för otrevligt folk i form av mördare och tjuvar, som rånmördarligan bestående av bröderna Burns. Skitiga, smala och spinkiga med noll respekt för det mesta. När lagens väktare i form av den bestämde kapten Stanley (Ray Winstone) dock lyckas gripa två av bröderna ger han den ene, Charlie (Guy Pearce), ett ultimatum; för att skona lillebror Mikey från galgen måste Charlie spåra upp den äldste och mest psykopatiske av syskonen..Arthur (Danny Huston) och leverera honom till Stanley. Gör han inte det inom nio dagar så dinglar Mikeys sparriskropp från galgen. Och detta på självaste juldagen!

Australisk western som kommer i form av ett sorts filosofiskt drama. Känslan är att jag ibland tittar på avfilmad teater (inget fel i det ska tilläggas), men regissören John Hillcoat tycks ha lite svårt att bestämma vilket ben filmen ska få vila på. Hillcoat blandar friskt, använder kantig klippning och drar sig sannerligen inte för att dunka på med grovt filmvåld i kontrast till de natursköna bilder som (alltid) skapas över den enorma kontinenten.

berättarstil som kräver sin sunkighet

Dialogen är knapphändig, bilderna styr mer handlingen och kanske är det så att jag som tittare ska lockas in i den filosofiska stämning som hela verket tycks vilja uppnå. Dessvärre blir det lite träsmakigt efter halva filmen och istället retar jag mig en aning på att den kantiga berättarformen tar överhanden. Filmen tar aldrig fart och ligger farligt nära prettostämpel. Ett sorts Bergmanskt svårmod som kläs i vackra bilder över outbacken. Hillcoat har bevisligen en säregen stil, men här fångar han mig inte alls lika lätt som han gjorde i sin färskare Vägen.

Här finns dock bakgrundshistorier man skulle vilja veta mer om. Den strame kapten Stanley och hans fru Martha (som vanligt mästerligt spelad med små gester av Emily Watson) som uppenbarligen inte kommit till denna ödemark av fri vilja, och hur är deras förhållande egentligen? Och vad har drivit de tre bröderna så långt bakom lagens gränser? Hur blev tex Arthur den ondskefulle psykopat han är? Och var står Charlie i allt? Historien genererar således många frågor men tillhandahåller irriterande mindre svar i ett manus tillverkat av självaste Nick Cave, som också sköter de musikaliska inslagen (vilka hjälper till att sätta en speciell stämning på filmen).

The Proposition växlar mellan melankoliskt drama och rått filmvåld i lagom stora doser. Dialogen och farten hålls nere av en möjlig ambition att låta sceneriet fånga in tittaren på samma sätt som omgivningen verkar göra med huvudpersonerna. På vägen uppstår dock många frågor och lite svar. Men snyggt gjort är det förvisso.

Feb 23 2012

Burke & Hare (2010)

Här har ni en som alltid haft ett gott öga till herr John Landis.
Och för alla som eventuellt nu inte har koll på denne gentleman; är det alltså en regissör vars bästa alster man får leta sig tillbaka till slutet 70-talet början -80 för att hitta. Då springer man raskt på snyggingar som tex Deltagänget, En Amerikansk Varulv i London, Ombytta Roller, den magnifika Blues Brothers och den sobert sköna Trassel i Natten (om den kan Fiffi berätta mer).

Utmärkande för Landis torde vara hans förmåga att mixa stilar, vare sig det är komedi med action eller komedi med skräck. Svårt att beskriva, men Landis har alltid haft en sorts rebellisk stil som gått tvärt emot andra filmstilar lite, i alla fall känns det så i mina ögon. Dessutom är ju karln rätt berömd för att också ha basat över Wacko Jackson´s mest kända videos…där ju Thriller är läcker värre.

På senare år har den gode Landis dock uppenbarligen verkat lite mer under radarn, dykt upp med jämna mellanrum, dock utan speciellt större klass på sina alster om man jämför dem med den gyllene eran från förr. Landis är helt enkelt inte topnews länge som regissör. Här är nu då hans första fulllängdare sedan -98, och här fångar han upp den verkliga historien om ett par seriemördande filurer i 1800-talets Skottland. En tidsepok då intresset för att lära sig mer om människans anatomi var på tapeten. Kruxet var bara att det inte fanns så många döingar att praktisera obduktion på, och dåtidens professorer och lärde var hänvisade till avrättade fångar…vilka heller inte var så jättemånga i det stora sammanhanget.

William Burke och William Hare observerade bristen på lik och kom snart på en lukrativ rörelse, att mörda oskyldiga och sälja kropparna till de olika medicinska instanserna i Edinburgh! Mycket lönande, men också riskfyllt. Denna historia nu alltså i John Landis händer, och då blir det lite rysligt fast med roliga tvister såklart. Landis kan inte hålla sig från att skoja till det ordentligt och smyger in galna detaljer och högst osannlika komplikationer. Samt kör sin specialitet; in med små cameoroller av mer eller mindre känt filmfolk.

Som Burke och Hare figurerar Simon Pegg och Andy Serkis, och de behöver ju ingen större presentation. Möjligen att det är kul att se Serkis som själv för en gångs skull. Övriga som skymtar förbi på löpande band i småroller är bla Tom Wilkinson, Isla Fisher, Tim Curry, Christopher Lee, Ronnie Corbett, Ray Harryhausen, Jenny Agutter och självaste Michael Winner.

oegentligheter pågår

Och visst, det fortsätter i god Landis-stil, stilsäkra miljöer och skämt av varierande grad. Komedin är så svart den kan vara men problemet blir att det inte händer så mycket mer efter att tonen är anslagen. Historien rullar på och det känns lite oengagerat, eller också är det jag som tittare som inte har rätta fokuset fullt ut. Där Landis en gång i tiden fick mig att gapskratta, nöjer jag mig nu med att fnissa lite avmätt.

Burke & Hare är inte en dålig film, men rätt intetsägande och lämnar inga som helst avtryck. Möjligen som en stunds oförarglig bagatell. Känslan är att 2000-talets Landis vill närma sig 1980-talets Landis men att karriärtåget numera håller sig på de mindre oattraktivare spåren där stationerna inte är lika många.

Jan 20 2012

In Time (2011)

Det är rätt uppenbart att regissören Andrew Niccol tycks inne på det här med att gestalta framtidens samhällen och segregation mellan olika inkomstklasser. Liksom i hans sevärda debut Gattaca handlar det här om att den som har en välbeställd bakgrund och har sitt på det torra också har de bästa fördelarna i den sterila framtiden.

Just i den här framtiden åldras alla tills de är 25, sedan lever de ett år till innan det är slut, bara sådär. Om man inte kan komma över tid förstås, då kan man bara leva vidare som den vitala 20+:are man är.

Dagar, timmar, minuter har ersatt pengar som valuta och allting avhandlas istället i tid via den grönt lysande display som sitter under huden på varje persons underarm. Lever du i rika city har du förmodligen vansinnigt mycket tid, lever du i slummen som en knegare är det sämre ställt. Precis som Will (Justin Timberlake) där varje dag går åt till att fylla det ständigt sinande tidskontot. För ingen vill ju dö, eller hur? Tillvaron skiter sig för Will när en mystisk främling från det rika city donerar sitt överskott på tid till Will, som dessutom anklagad för ett brott beslutar sig för att göra ett besök i the Big City för att se vad de evigt unga egentligen har för sig.

Väl där träffar han på rikemansdottern Sylvia (Amanda Seyfried), tycke uppstår och den uttråkade dottern får upp ögonen för vad som sker i de mindre glassiga kvarteren (surprise), revolterar mot pappa rikingen och de tycks plötsligt bli framtidens svar på Bonnie och Clyde.  Nu görs detta inte ostraffat och Storebror skickar sin bästa timekeeper (Cillian Murphy som hade gjort sig bättre med skinnrockslooken i Blade Runner…), en sorts tidspolis för att fånga in paret och lägga vantarna på den dyrbara tid som de två turturduvorna uppenbarligen börjat snatta från rikemansvärlden.

Helt klart är att Niccol har en rätt intressant historia/samhällsåskådning på g här. Byt ut valutan pengar och ersätt den med något vi alla människor kommer i kontakt med och mer än ofta behöver. Vad händer när plötsligt tid är för de bättre belevade, de som anser sig vara lite förmer? Frågeställningen är onekligen kittlande, och det i samband med Niccols uppenbara kärlek för att visualisera framtiden i strikt men ändock detaljrik scenografi borde väl göra att filmen spelar i den säkra ligan? Skulle man kunna tro i alla fall.

i behov av både mer tid och ett tajtare manus..

Men se det blir liksom inget speciellt av det hela. Det som börjar lite mystiskt och intressant utvecklas till en högst konventionell jaga-runt-och-fly-timma. Historien börjar gå på tomgång, vissa logiska luckor infinner sig (som man gör bäst i att inte fundera på) och sedan är det liksom bara slut. Utan några överraskningar eller twister. Precis som i Surrogates, vars tema var lite liknande om människan i framtiden.Timberlake gör dock bra ifrån sig och är en snubbe att räkna med i framtiden. Amanda Seyfried visste kanske inte vad rollen innebar när hon tackade ja, springer mest runt i snyggkläder och fulfrisyr. Cillian Murphy gör en dag på jobbet, varken mer eller mindre. Känslan är att Niccol prompt skulle blanda action med samhällskritik och tog för svaga ingredienser av varje del.

In Time startar rätt bra för att sedan sjunka tillbaka och bli tråkigare ju längre den håller på. Grundstoryn känns inte alls fel  men slarvas bort när det ska in standardaction och som vanligt väljer man att inte gå på djupet med karaktärerna. Intetsägande, men håller sig i alla fall på rätt sida om uselheten.

Nov 29 2011

Baksmällan del II (2011)

Ändra aldrig ett vinnande koncept.
Tjong, där har ni devisen som tycks råda i överflöd i Hollywood för tillfället. Blir det första resultatet en ekonomisk framgång, och  gubevars också lite framgångsrik rent omdömesmässigt, ja då är man väl en fullständig idiot om man inte ser till att krama ut lite extra dollars ur det framgångsrika receptet…

…eller bygger trenden möjligen på att vi som konsumenter och betittare så gärna än en gång vill återförenas med de figurer och karaktärer vi fattat tycke för? En sorts separationsångest som gör att vi kan ta halvslabbiga uppföljare så länge personmiljön blir densamma? Nu finns det ju de facto uppföljare som är precis lika bra, om inte (i sällsynta fall) bättre, men min omedelbara gutfeeling är att en uppföljare snabbt produceras bara ”därför att”.
Rätta mig gärna om jag har fel, detta är helt klart ett intressant ämne i filmvärlden.

Under tiden vi funderar vidare på detta spörsmål kommer här som på beställning en uppföljare till en av de mer roliga och nästan lite pinsamt jobbiga filmerna om att hamna i trångmål och besvärligheter när man minst behöver det.

Samma gäng och samma regissör, den här gången är det den nördige Stu (Ed Helms) som ska vandra längs altargången och eftersom hans tillkommande är av thailändskt ursprung så ska bröllopet hållas i Thailand under överinseende av den hårdföre och särskådande fadern till bruden, vilken för övrigt inte har mycket till övers för den något nervöse Stu.
Vänner och bekanta skyfflas naturligtvis över till Asien för ett par dagars festligheter, vilket också betyder Stu´s polare från förra filmen. Mot bättre vetande övertalas han också att bjuda med tokstollen och trubbelmakaren Alan, och en svensexa senare är allt som vanligt när gänget vaknar upp på ett hotellrum i Bangkok och inte har en aning om vad som hänt det senaste dygnet. Extra jobbigt också att brudens yngre bror verkar vara försvunnen, och något sådant vill man inte rapportera till amerikahatande pappan.

Bakfulla, desperata...och vilse!

Ja ni hör ju själva, dagens ord är….;smörpapper.
Lite snyggt lagt över originalhistorien där Todd Phillips flyttat över tokstollarna till smältdegeln Bangkok, en stad som naturligtvis inbjuder till rena galenskaper främst av sorten som hör hemma under bältet. Här finns inget nytt under thaisolen och absolut inga nyskapande idéer, känslan är istället att det bara är att kräma på enligt stilen som sattes i originalfilmen och göra det grisigare, plumpare och aningens mer över gränsen.

Visst…jag flabbskattar högt ett par gånger, fnissar åt pinsamheter och både Helms, Bradley Cooper och Zach Galifianakis (säg DET snabbt tre ggr!) vet precis hur spela sina karaktärer på bästa och mest underhållande sätt. Vad gäller Galifianakis känns det dock som han nog bör kolla runt lite efter andra riktningar i sin karriär, för visst känns väl Alan som en sorts odräglig släkting till Ethan i Due Date? Och det är inte menat i direkt positiv mening…

Baksmällan del II innehåller samma beprövade skämt som sin föregångare, kryddat med aningens mer vågade detaljer eftersom den fysiska miljön inbjuder till detta. Det är samma dumhumor, samma upplägg och precis samma väg i manuset som förut. Underhållande för stunden, men fräschheten i storyn känns långt borta och en ev. tredje del skulle garanterat sänka de positiva minnena av dessa otroligt krångliga svensexor. Ettan tål att ses igen, den här kan man arkivera med gott samvete.

Nov 11 2011

Shanghai (2010)

De görs inte som förr.
De gamla dramahistorierna Casablanca-style vars ingredienser ska vara mystik, svåråtkomlig kärlek, gärna politiska minfält för huvudpersonen att ta sig igenom, regnvåta gator, långa skuggor i kombo med dubbelspel samt framför allt…trenchcoaten!

Vår svenskregissör i Hollywood, Mikael Håfström, är den som sätter allt på ett kort med en utmanare. Via en något krånglig produktionsväg presenteras en historia som faktiskt kan räkna in allt ovanstående i sin speltid. Bara veckorna före japanernas anfall på Pearl Harbor 1941 är staden Shanghai en riktig smältdegel av allehanda folk och fä. Kineser i konflikt med japaner, tyskar som allierar sig med japanerna, britter som observerar och smider ränker och så amerikanare (än så länge neutrala) som kan röra sig lite hur som helst i staden som annars är uppdelad i olika sektorer. Perfekt för ett spiondrama.

Perfekt också för Paul Soames (John Cusack), underrättelseagent som via sin täckmantel som nazivänlig journalist har tillträde till de flesta metropolerna i staden. Nu är han på plats för att undersöka varför bästa vännen och agentpolaren Conner gått en våldsam död till mötes, vem som gjorde det och vad Conner möjligen har fått reda på som är så känsligt att det kostade honom livet. Soames är naturligtvis den perfekte killen i sammanhanget, lika välklädd som en James Bond, lika skönt cynisk som en Bogart, ständigt i närheten av en drink och med vaksamma örnögon rör han sig genom staden och drar sig inte för att smila för stadens gangsterboss, kurtisera dennes svala fru samt flirta med nazistfruar.

Cusack kopplar på charmen

Håfström har egentligen alla rätt i sitt upplägg. Stilfulla miljöer, snyggt foto och en bred skådistrupp som gör precis vad de ska och kanske lite till. Problemet är (som vanligt) att historien inte engagerar lika mycket som den möjligen borde förtjäna. Soames hamnar naturligtvis i bryderier och måste hantera flera bollar i luften samtidigt, kanske för många. Vilket också innebär att jag tappar lite känsla för vår agentkille. Som att jag egentligen inte bryr mig speciellt mycket om hur det går. Filmens yta och snygga inramning får ta över och släta över sprickorna så gott det går. Trots denna tomhetskänsla kan jag dock inte påstå att filmen är dålig på något vis. Bara lite…anonym.

Manuset är dialogdrivet och visst, känslan av noir infinner sig till och från och där manuset haltar får skådisarna väga upp så gott de kan. John Cusack är som klippt och skuren som Soames och visar att han med pålitlig lätthet kan hoppa mellan olika filmstilar. I övrigt räknar jag in Chow Yun-Fat, Ken Watanabe och Gong Li i startuppställningen, fint värre vad gäller representationen från asien alltså. David Morse och Franka Potente gör vad de kan med sina miniroller som underrättelseofficer respektive tysk överklass.

Shanghai är en snygg visuell produkt med luriga intriger, dubbelspel, olycklig kärlek, drama och konsekvenser från en orolig stad som verkligen osar av politiska spänningar. Håfström håller hårt i taktpinnen och ser ut att veta vart han vill komma med detta kombinerade mordmysterium/storpolitiska drama. Mitt enda problem egentligen är att det inte engagerar lika mycket som jag skulle vilja.
Men…trenchcoatarna finns med!

Okt 24 2011

The Incredible Hulk (2008)

Ja egentligen är det ju nästan lite löjligt, men vi slänger in en Marvel-skapelse till under avsyning när chansen finns.

Återigen igen en återtitt, och nu är det Edward Norton som i Louis Leterrier´s regi ikläder sig rollen som den olycksalige Bruce Banner med humörproblem. Där Ang Lee´s version ett par år tidigare uppenbarligen ville vara en djupare, mer dramatisk, version med en diger bakgrundshistoria vad gäller karaktärerna, satsar Norton och co mer på raka och möjligtvis ytligare puckar.

Utan att för ett ögonblick låtsas om sin föregångare lyckas regissör Leterrier (på ett rätt smart sätt) använda förtexterna till att förklara läget, bakgrunden och det största skälet till att dagens film börjar med en Bruce på flykt i Brasilien där han gör allt för att ligga så lågt som möjligt under tiden han klurar på ett sätt att få bukt med sitt infekterade blod. Säg dock den frid som varar (och tur är väl det för oss som tittare…annars hade det ju blivit en vääldigt seg film) och bara vips sådär så är US of A`s militär honom på spåren och i spetsen hittar vi självaste general Ross (kanske lite otippat William Hurt) som leder sina specialstyrkor i jakten på Banner för att få tag på sitt hemliga vapen som är just Banner och hans blod. Dessutom har han flugit in brittiske stridisen Tim Roth att bistå på bästa och mest våldsamma sätt.

Som sagt, där Ang Lee verkade mer intresserad av det filosofiska och mentala i historien om Hulken, satsar Leterrier på mer hederlig action medelst felfria effekter. Intressant dock att superallvarlige Norton anammat rollen som Banner med humöret, man kan ju annars tycka att Norton möjligen skulle hålla sig för god för att ta en sådan serietidningsroll..men uppenbarligen tycks han ha sett något intressant även i detta. Kanske var det möjligheten att få hångla med Liv Tyler som gör hans kärleksintresse Betty aka generalens dotter?

läge för en liten stänkare?

Denna Hulk-version har egentligen inte ett skit att komma med vad gäller nya infallsvinklar eller annorlunda synsätt. Manuset består mest av tunna skivor; Banner kommer tillbaka till Staterna, klurar på ett botmedel, jagas av den enfaldige generalen som dessutom skapar en sorts monstermotståndare till Hulken med hjälp av skumma substanser och en ivrig Roth. Banner får lite kärlek av Betty, de flyr, generalen hittar dem och så när allt ser hopplöst ut fattar generalen att det är Hulken som kan rädda dem och ingen annan.

Vad filmen märkligt nog lyckas med är att ha en skapligt hög lägsta-nivå. Trots enkelspårigt manus utan överraskningar är det proffsigt hantverk och rätt snyggt dramaturgiskt. Det känns inte som en intressant film, men ändå blir den aldrig ointressant. Förklara det den som kan.

The Incredible Hulk rullar på och gör vad den förväntas. Underhåller utan att lämna någon speciell eftersmak. Norton gör ett helt ok jobb som Bruce B och när humöret rämnar lämnar han över till de omtalade effektnissarna som trycker in sina läckerbitar efter bästa förmåga. Mindre plats för filosofin och mer plats för förväntningar inför den kommande Avengers-filmen där vår gröne vän återigen dyker upp.
Som standalone-film ok, men inte direkt något att skriva hem om. Väl dock i en filmblogg.

“As far as I’m concerned, that man’s whole body is property of the U.S. army.”

Okt 4 2011

Push (2009)

Jaha ja. Ungdomar med speciella förmågor som är attraktiva att använda i supermaktens tjänst.
Vi har sett det förut, och kommer säkerligen att se det igen. Någonstans känns det som ett oerhört tacksamt ämne att ge sig i kast med då och då, naiva och oskyldiga tonåringar mot den stora mörka statsapparaten.

Här kan man således finna både kopplingar till Stephen Kings Eldfödd eller varför inte tv-serien Heroes. Nu fångade aldrig något av de ovanstående exemplen mitt fulla intresse, Kings roman kändes (som jag minns den) rätt plottrig och dunkel och tv-serien försökte fokusera på lite för mycket för sitt eget bästa och kom liksom aldrig till skott. I mina ögon alltså.

Liksom den här filmen. En lovande början byts rätt raskt mot en ganska trög och föga upphetsande transportsträcka fram till en förväntad final med sedvanligt upplägg för framtida fortsättning. Personligheter vävs in i storyn som utgår från Nick (Chris Evans), vilken besitter krafter att flytta saker genom tankevilja. Han är en s.k. Mover. Unga Cassie (Dakota Fanning) är en Watcher dvs hon kan se in i framtiden. Tillsammans måste de nu hålla sig undan en ljusskygg organisation inom den amerikanska statsapparaten som vill åt deras förmågor, som vanligt i storysar som denna hägrar drömmen om att förädla det ultimata vapnet i framtida krig.

Nick och Cassie är bara ett par av alla individer utspridda världen över med dessa och liknande  förmågor. Nästan alla har ”ärvt” sina genetiska färdigheter från föräldrar, och ett antal av dem hinner korsa våra hjältars väg innan manuset tar slut. Grejen är bara att det blir lite för mycket namn, lite för många förmågor som ska samsas och lite för invecklad story vilket gör att mitt intresse blir alldeles för litet. Rent filmiskt är det förvisso snyggt med Hong Kong som spelplats bland neonljusen, glittret och myllret. Det är tidvis rappa actionscener i gatumiljö i samspel med snabb klippning och hetsigt tempo.

Jag gillade regissören Paul McGuigan´s Lucky Number Slevin, som var en rejäl underhållande historia med snygg presenterad twist på slutet. Här känns det inte alls som samma smartness i manuset utan mer som lite för många individer som dyker upp utan att kännas meningsfulla. Jag vet inte, kanske är det meningen…men huvudpersonernas antagonister, den hemlighetsfulla myndigheten som jagar livet ur sig för att komma åt ynglingarna, blir rätt bleka och lite ointressanta…som att det vanliga dilemmat uppträder; man bryr sig liksom inte. Och då hjälper inte ens Djimon Hounsou som synnerligen lömsk hantlangare i statlig tjänst.

McGuigan tillverkar dock fullt kompetenta specialeffekter som ackompanjemang till den action som finns och i det fallet är det bara att lyfta på hatten samtidigt som känslan är att krutet satsats just på det visuella istället för en mer sammanhållen och lättåtkomlig historia.

Push bjuder på ett par snygga scener, visst tempo och en för all del lockande grundstory. Dessvärre tar det aldrig fart och de luddiga trådarna rätas aldrig ut tillräckligt mycket för att jag som tittar ska känna mig nöjd. Kanske hoppas McGuigan på att få basa över en fortsättning? Tv-pilotkänslan är hur som helst irriterande påtaglig där resultatet blir varken hackat eller malet.

”I don’t have to be a Watcher to see where this is going.”

Sep 28 2011

All Good Things (2010)

Jamen alltså, det ju oerhört goda förutsättningar för den här filmen. Två huvudrollsskådisar med minst sagt väldokumenterade meriter och en murrig historia som tar avstamp i ett märkligt fall ur renaste verkligheten.

Den inåtvände och märklige David (Ryan Gosling) från rika familjen träffar den levnadsglada och sympatiska Katie (Kirsten Dunst) från betydligt enklare förhållanden i 70-talets USA. Davids far ser med ogillande på förestående äktenskap, och det krävs inte vansinnigt mycket slutledningsförmåga för att inse att det är lite fishy med tillståndet inom den rika familjen. Som tittare blir jag snart också varse att David själv alltmer faller in i konstiga beteenden och har uppenbarliga problem med sin person. Kan det vara så att orsaken står att finna i det förflutna?

Den glada Katie bryts sakta ned och fångas in i familjära konflikter och insikter om att David nog inte bara är lite…udda…utan kanske har större problem än så. Problem som dessvärre innebär att det liv hon trodde väntade runt hörnet raskt förvandlas till något helt annat.

Vad jag har problem med är att filmen inte riktigt verkar veta åt vilket håll den vill dra. Ska det vara ett mörkt drama, ett kammarspel om skuld och ångest eller rentav en kriminalhistoria att klura på? Handlingen är alltså inspirerad av en verklig historia där bara namnen kastats om lite pliktskyldigt och där regissören Andrew Jarecki uppenbarligen tagit sig vissa friheter i att spekulera en aning på vissa ställen. Detaljerna i filmen är snyggt uppradade liksom den förtätade stämningen, ändå känns det som att filmen aldrig berör så mycket som den borde. Kanske för att jag kommer på mig med att sitta och muttra över vissa val den stackars Katie gör. Och att David i all sin wackiness mest framstår som patetiskt vek.

Ryan Gosling och Kirsten Dunst levererar mer än stabilt i sina roller och är också de två största skälen till att se denna film. Ett annat kan vara Frank Langella som den patriarkiske fadern och byggherren Sanford vilken med kall inställning förväntar sig att David ska uppfylla förpliktelserna gentemot familjens imperium. Lite synd att Langella nu mest för tiden förpassas till att spela biroller med uteslutande osympatiska drag. Å andra sidan gör han det mästerligt, så varför klaga egentligen..?

All Good Things har bättre skådisar än vad den har innehåll. Mer tragiskt drama än kriminalhistoria, där dessa händelseförlopp känns lite konstruerade och med en slutfinish på historien som känns otillfredsställande, låt vara att det ju faktiskt är så i verkligheten. Dunst och Gosling är det bästa här, i en film som inte är speciellt dålig men inte direkt bra heller. Som mellanmjölk helt enkelt.

“Why couldn’t you have just given her what she wanted? You’re a very weak man, David”