Etikettarkiv: Jim Carrey

Apr 3 2018

The Bad Batch (2016)

Klart man blir nyfiken när poddkollega Fiffi plötsligt slänger upp denna på bordet och uttrycker sin förtjusning över det minst sagt udda som händer i rullen. Kannibalism, stympning, hämndmotiv och allmänt udda händelser i en sorts postapokalyptisk värld a´la Mad Max. Serverat av den kvinnliga regissören Ana Lily Amirpour (A girl walks home alone at night). På egenhändigt  författat manus dessutom. Vad kan gå fel? Tja…det mesta vill jag påstå. Alltså…vad är det här? Vad vill Amirpour säga? Vill hon säga nåt överhuvudtaget? Eller bara servera en stunds knasigheter utan rim eller reson? Detta var ju…astråkigt.

Början är lovande dock. Arlen (Suki Waterhouse) dumpas av framtida myndigheter ute i öknen (kanske Texas?). Hon passar inte in i samhället och skyfflas undan..sort of. Strax hamnar hon i klorna på ett gäng kannibaler (!) som gör processen kort med hennes ena ben och arm. Lite lagom gorigt. Sen flyr hon och hamnar i ett konstigt liten fristad där alla knarkar och flummar runt och lever som hobos. Sen möter hon kanniballedaren igen, Miami Man (Jason Momoa), och blir lite lagom ”Stockholms-syndromad”. Och sen…ja sen möter hon fristadens ledare, knarkhandlaren The Dream (Keanu Reeves) och dillar runt med honom en stund. Så lite Miami Man igen. Och sen…ja sen vetefan egentligen. Det blir liksom ingenting av det. Varken hackat eller malet. Jag känner att jag kastar bort 2 timmar på ett blaha som jag lätt hade kunnat varit utan. Varför ville Amirpour göra den här filmen? Varför tror hon att någon ska tycka att det här intressant? Varför börjar det lovande, och sjunker som en sten? En riktig nonsenhistoria. Som inte ger mig ett skvatt.

Nä, detta var ju hur kackigt som helst. Det hjälper inte ens att Jim Carrey dyker upp som skitig skrotsamlare med vild blick och tovigt hår.

Crap säger jag. Ointressant.

Jan 6 2015

Dum & dummare 2 (2014)

Dum_dummare_posterOriginalet från 1994 är och förblir en av mina allra roligaste filmupplevelser.
En rulle som var sådär helt utflippad, och hade de två spånigaste ”hjältar” man sett på film. Kanske någonsin.

Att en ”riktig” uppföljare låtit vänta på sig så här länge är därför kanske lite av ett mysterium. Liksom en välsignelse. Dags för en ny generation filmtittare att stifta bekantskap med dårarna Lloyd och Harry? Dags för filmmakarbröderna Peter och Bobby Farrelly att få en hit igen?

Härligt nog tar det bara ett par minuter in i filmen så känns det som de aldrig  varit borta. Nu handlar det om att spåra upp den dotter som Harry (Jeff Daniels) inte vetat om att han har. Kollegan Lloyd (Jim Carrey) står naturligtvis vid sin bästa kompis sida i jakten. Dessvärre för omgivningen kanske…som den här gången bla består av skådisar som Laurie Holden, Rob Riggle och hesa Kathleen Turner minsann! Den snabbögde hinner också uppfatta Bill Murray i tre sekunder, men det gäller att inte blinka!

Visst, det är inte den vassaste story man tänkt ut för våra antihjältar. Men det görs gott om plats för ett par hysteriskt roliga scener då och då. Annars går kanske det mesta på skön igenkänningsfaktor hos mig. Fast jag tillhör ju de som var med när originalet dök upp en gång i tiden, och kanske just därför har lite lättare att se mellan fingrarna här när storyn saggar….?

faran med mobiler till idioter…

Skönt dock att se att Farrelly´s är tillbaka med stundtals glimrande snuskig under-bältet-humor. Den som en gång var deras signum. Carrey och Daniels verkar ha konserverat formen från första rullen, för det är banne mig som om de tagit på sig kläderna och klivit in i dårfinkarnas universum igen. Bara sådär. Välbehövligt för Carrey kanske som väl saknat en riktig succé på sistone? Och lika roligt för Daniels att kliva från kostymklädde allvarlige nyhetsankaret Will i The Newsroom till dessa dårskaper…? Vi får de taskiga ordvitsarna, dumskalleagerandet och de pinsamma ögonblicken. Begreppet rövhumor får dessutom ett ansikte här. Uppfriskande!
Rätt mycket nostalgiska upprepningar, plus en liten dos av nykryddat.
Det funkar för mig.

Dum & Dummare 2 skapar inget nytt, fortsätter helt enkelt genom de dörrar duon öppnade -94. Kan kanske tyckas fantasilöst, men i mina ögon blir det som att återse ett par gamla kompisar. Då spelar själva storyn mindre roll. Förhoppningsvis gör man INTE en del 3…men OM..så kommer jag sitta där och glo.
Då också.

Jul 24 2014

Sommarklubben: Truman Show (1998)

Jim Carrey igen.
Årgång pre-2000-tal.
Här som mannen med huvudrollen i världens största dokusåpa. Truman Burbank (Carrey) vet inte ens om att hans liv är ett tv-program, att allt runt honom är fejk, kulisser och skådespelare. Allt live, 24-7, från jordbollens största studiobygge i LA ut till miljoner tittare framför dumburkarna.

En raffinerat skön framtidssatir (?) som rejäle regimannen Peter Weir serverar.
Låt vara med ett par små logiska luckor i manuset om man synar det i sömmarna, men det är absolut inget man behöver ödsla tid på. Foka istället på den gode Carrey som här faktiskt varvar sin humor med lite mer allvarligt drama i vissa lägen. Såpans ”skapare” Ed Harris får plötsligt problem med sin tv-stjärna när denne mer och mer börjar ifrågasätta allt som händer runt honom, och om det verkligen inte ligger nån hund begraven runt hörnet…
Vad är det som inte stämmer med vissa små detaljer i hans liv…?

Truman Show bjuder en återhållsam men ändå mycket sevärd Jim Carrey.
Ett drama, ett hittepåhopkok, som är så flippat att man liksom köper förutsättningarna och hoppas på det bästa för vår hedervärde och utsatte huvudrollsinnehavare.
Avslöjanden i sommarnatten.

 

Jul 17 2014

Sommarklubben: Den galopperande detektiven (1994)

Damn vad jag älskar den tidiga Jim Carrey!
Här fullständigt utflippad som tokig djurdeckare. Charmig, impulsiv och nästan totalt okontrollerbar!
”Alrigthy then!!!!”

Ace får uppdrag att hitta en stulen delfin, en lagmaskot.
Såklart kör Carrey, riktigt färsk i filmsammanhang vid den här tidpunkten, på med hela registret och hans motspelerska Courtney Cox får ibland riktigt svårt att hänga med i svängarna!
Mimiken och troligen den digra improvisationen firar stora triumfer!
Flåshurtigt, kanske…men Carrey fixar det hela med enförjävla charm. En riktigt rejält fräsig återtittsrulle dessutom. Med lite 90-talsnostalgi på humorfronten.

Ace Ventura är dumrolig, gapflabbig, jönsig och skitlarvigt rolig. Carrey har tyvärr aldrig varit riktigt nära den storhet han visade upp här i spannet runt 1994-95….men det är skit samma en skön sommarkväll när man bara vill skratta, skratta och åter skratta!
Improvisation i sommarnatten.

 

Jan 13 2014

Kick-Ass 2 (2013)

Visste månne regissören till originalet, Matthew Vaughn, varthän det här skulle kunna barka och gav fan i att ta regijobbet på dagens alster? Å andra sidan, varför skulle han då bemöda sig med att stå kvar som producent om han inte trodde på idén..?

Svaret kan naturligtvis stavas c-a-s-h.
Ett koncept hos föregångaren som gick hem lite varstans i stugor och hos förståsigpåare med sin något udda mix av svart humor, underhållningsvåld, vardagsdrama, läckra stunts och störtskön musik. Man är väl bara bäng om man inte smider medan DET järnet är varmt. Eller!?

Dessvärre betyder det ju inte att en uppföljare automatiskt blir en lika trevligt skojfrisk och hipp skapelse som sin föregångare Sure, man kan ta ett smörpapper och lägga ut det..sno det bästa från förra rullen och snärta in ett par nya detaljer och karaktärer…men det kan gå hur som helst. Och här är känslan att det inte går helt i den riktning som producenter kanske önskat.

De två viktigaste är såklart kvar, Hit-Girl och Kick Ass själv. Dock saknar man en Big Daddy här för att liva upp (?) stämningen. Att brotta in Jim Carrey som lite lagom oinspirerat river av ett par scener gör varken till eller från. Överlag saknas här den där rätt luriga och listiga svarta humorn som var så utmärkande i föregångaren. I brist på det verkar nye regissören och manusplitaren Jeff Wadlow satsa på mer effekter och mer blodig underhållning mellan dialogerna. Till slut blir det så over the top att man inte bryr sig direkt om storyn överhuvudtaget.

Kick Ass, Dave Lizewski (Aaron Taylor-Johnson) är trött på hela grejen med superhjältar. Han planerar att avveckla sitt alter ego, men får plötsligt idén att han och Hit-Girl, Mindy, (Chloë Grace Moretz) borde teama upp sig och bli ett nytt radarpar. Mindy har å sin sida fått stränga förhållningsorder från sin förmyndare att lägga ned sin ”hobby” nu när hennes pappa är borta. Dags att bli en vanlig tonåring.

De berömda ränderna går naturligtvis aldrig ur, och snart är både Kick Ass och Hit-Girl i farten igen. Återigen blir det att slåss mot den bratige Chris D´Amico från förra rullen, eller The Motherfucker som hans nya alter ego kallar sig. Världsherravälde (nåja) lockar den slynglige brottslingen att starta upp sitt eget illvilliga rövarband av badass-supertyper. Kampen drar igång och våra hjältar får naturligtvis assistans av en hoper andra godhjärtade figurer som också vill leka hjältar.

ibland är det skönare att bara dra en kopp än att dra på en snyting

Som ni hör, mer eller mindre en soppa av scener som staplas på varandra där lagom brutalt underhållningsvåld samsas med lätt sunkig humor. Jag säger inte att del 2 suger, ett par underhållande och skrattiga scener gömmer sig faktiskt i det här manuset också, men som helhet är uppföljaren både tristare och klumpigare än första filmen.

Dessutom känns det som att det mesta går på halvfart. Inget bra tecken.

Både Taylor-Johnson och Grace Moretz gör dock vad de kan för att hålla stilen uppe. Jim Carrey dyker alltså upp som den udda rättskiparen Colonel Stars and Stripes, men känns förvånansvärt blek. I övrigt är det väl som förväntat i rollistan.

Kick Ass 2 är kanske den där rullen som alla, med facit i handen, känner inte blev så bra i verkligheten som den verkade på papperet. Inte superdåligt. Inte speciellt bra. Den spelar naturligtvis in sin beskärda del av pengar. Fast mer på gamla meriter. Oerhört lättglömt när eftertexterna rullar igång.
Oinspirerat.

Jul 4 2013

The Incredible Burt Wonderstone (2013)

Trollgubbar och Las Vegas. Show och glitter.
Häckleri eller en kärleksförklaring? Möjligen kan det vara lite svårt att avgöra, men å andra sidan kan man också bara se det som en komedi som satsar sina slantar på den gamla sedvanliga amerikanska komiken i lite ny miljö… och att vänskapen är det som betyder något i längden (överraskad?).

Burt Wonderstone (Steve Carell) och Anton Marvelton (Steve Buscemi) är magiker och superstars i Las Vegas och har dominerat showutbudet på The Strip i åratal. Nu börjar ärligt talat duons show bli ganska lusig och nya krafter i Vegas pockar på uppmärksamheten. Som den galne gatumagikern Steve Gray (Jim Carrey), vars tricks är så hysteriskt makabra att folk inte vet om de ska titta eller blunda.

Inte blir våra gubbars situation bättre av att Burt dessutom bär på ett ego större än hela det upplysta Vegas och vägrar gå med på några som helst förändringar till en början. Inte förrän Anton lämnar honom efter ett fiaskoartat försök att förnya deras show, och deras vänskap och popularitet rasar rätt ut den neonupplysta rännstenen. Läge för Burt att omvärdera sitt liv en aning kanske.

Återigen är det här Carell som spelar förstafiolen, och som vanligt i Flmr´s värld gråts det inte speciellt mycket över det. Jag gillar karln, och jag gillar sättet han förmedlar den där lagom tragikomiska humorn han verkar var något av en specialist på. Steve Buscemi tar sidekick-rollen och använder sin lite aviga humor helt ok. Traditionsenligt i amerikanska komedier av det här slaget bjuder inte manuset upp till några större sensationer. Mallen är liksom rak från början…det måste gå åt skogen innan det kan gå i mål med mungiporna uppåt.

Förutom herrar Carell och Buscemi tas också alltså skådishjälp av Carrey i en liten mindre roll (men med samma intensiva minspel). Han blir filmens kuf och en fullständigt makaber överspelande motvikt till Burt och Anton´s mera old school-stil. Naturligtvis är det väldigt svårt att inte låta bli att tänka på både koncepten Sigfried & Roy samt vår egen Joe Labero när man skådar de fantasifulla tricksen som dagens hjältar utför. Lite narrandes och lite kärleksfullt glimten i ögat vill jag påstå.

hopplöst retro

Veteraner som Alan Arkin och James Gandolfini (RIP) förhöjer värdet på dagens upplevelse, liksom Olivia Wilde som Burts romantiska intresse. Helt förväntat i filmer av den här sorten blir den en triumfartad final för huvudpersonerna…och det är minsann inget fel på fantasin när det handlar om nivån på finaltricket.
Man undrar ju onekligen om Labero möjligen kommer att plocka upp detta nu…

The Incredible Burt Wonderstone känns som en helt okej komedi. Faktiskt ganska kul på sina ställen, och gillar man Carell och dennes humor är detta naturligtvis a must see. Svårt att irritera sig på svagheter i manuset när mysfaktorn är rätt trevlig och inbjuder till både skämmiga leenden och ett och annat gapskratt.
Tja…trivsamt helt enkelt.

full starfull starfull star

Maj 3 2010

Fun with Dick and Jane (2005)

Säg Jim Carrey till någon och du får en av två olika responser. Antingen ett obehagligt rysande från motparten och en grymtning om att han är alldeles för mycket och påfrestande. Eller också ett stort leende och en uppskattande kommentar om att det är en riktig tokjöns som gjort ett par hejdlösa roller i sin karriär. Själv bekänner jag mig till den sista gruppen och gillar Carrey. Inte allt han gjort men väldigt mycket (anser tex att Dum & Dummare är ett litet mästerverk). Min käresta har dock väldigt svårt för den ibland utflippade kanadensaren, och följdaktligen är ovanstående titel inget man försöker sig på att föreslå för gemensam tittning. När jag nu återser denna film som avslutning på (den för övrigt trevliga) helgen, inser jag att den verkligen fyller sitt syfte; att underhålla och få mig som tittare på  bra humör under sina knappt 90 minuters speltid.

Upplägget, en ny version av originalet från 1977 (rätt blek om man ska tro recensionerna på nätet), ger oss Dick Harper (Carrey) som kontorslav med ambitioner. För ett ögonblick tror han att lyckan är gjord när en befordran infinner sig. För sent inser han att det bara är en bluff av företaget för att dölja hur kört i botten det är, och en syndabock behövs. Dick och alla andra anställda får kicken och bolagets VD, den skumme Jack McCallister (skönt illvilligt spelad av Alec Baldwin) sticker med undangömda pengar. Dick som övertalat frugan Jane (Téa Leoni) att sluta jobba och bli lyxhemmafru, får känna på tuffa tider när de förlorar allt inklusive storbilds-tv:n och t o m den nyinköpta gräsmattan! Återstår för Dick att ta sig an brottets bana, och tillsammans med Jane börjar de, iklädda galna förklädnader, råna (!) affärer, starbucks-caféer och andra diverse inrättningar. Pengarna rullar in igen och den materiella standarden återfår sin form. Dock inser de ju längre tiden går att den verkligt fula fisken de borde försöka fånga är ju skum-Jack med alla sina undanstoppade miljoner.

Manuset är uppenbarligen fyndigt uppdaterat från originalet och har en skön ton av satir över sig. Regissören Dean Parisot hittar en bra humorbalans och lämnar givetvis utrymme för Carreys galna utspel och uppenbara förmåga att improvisera fram olika scener mot förvirrade motspelare. Dock tar hans galenskaper inte överhanden, utan styrs upp på ett behagligt sätt av Téa Leoni som motpart. Hon får tillräckligt med plats för att hinna visa att hon också behärskar komik toppad med satir. Rykten säger att Leoni fick rollen efter att Cameron Diaz hoppat av, vilket i så fall var riktigt lyckat. Hon och Carrey har ett finurligt samspel och matchar varandra väl i historen som rullar på i rätt skönt mak. Förutom de två gör som ovan nämnts Alec Baldwin också ett snyggt inhopp som den slemmige och opålitlige Jack.
Fun with Dick and Jane får mig på gott humör, och jag kommer på mig flera gånger med att skratta högt. Det är ingen historia som lämnar några större spår i medvetandet, men det är en film som håller ända in i mål, kanske tack vare sin väl anpassade, inte alltför långa, speltid, och att Jim Carrey hittar en lagom nivå på pajaskonsterna. Rekommenderas för alla som vill ha lite lättuggad humor och skratt utan att att behöva tänka för mycket på vad som sker i rutan.

Betyget: 3/5