Ibland är det rejält skönt att bara ta ett steg tillbaka i filmens lustiga värld. Glömma alla effekter, alla tvistade dramer och täta berättelser…för att istället ta sig tillbaka till en tid då det hela var tekniskt så mycket enklare men ofta lika underhållande.

Det är svårt att tala om Hollywoods första stapplande år som filmindustri utan att nämna Charlie Chaplin. Denne fantastiske virtuos var sannerligen med och grundmurade filmindustrins framfart i Kalifornien under 1900-talets början. Privat må Chaplin ha varit en besynnerlig typ, men på film är det inte många som kan mäta sig med hans genialitet.

Under en och samma helg valde jag därför att ta mig igenom tre av hans stora klassiker;

Guldfeber (1925)

Chaplins kände luffarfigur drar till Alaska för att söka lyckan, lyckas hamna i problem från början, glider naturligtvis ur dessa bekymmer på sitt eget lilla vis och hittar också hjältelikt kärleken efter lite besvär.

Chaplin själv valde efter ett par år att spela in ny musik och lägga på egen kommentatorsröst till vissa scener, och dessa fungerar alldeles utmärkt. Chaplins dramatiska röst och betoning ger filmen precis det tempo han säkerligen avsåg. Mest berömd är möjligen den berömda skoätarscenen, när Chaplins luffare och dennes hungrige kompanjon sätter i sig bitar av Chaplins sko som dessförinnan kokats ordentligt. Denna scen sker i en ödslig och vindpinad stuga, där större delen av filmens första hälft utspelas.

Det är också den bästa delen av filmen, den patenterade slapsticken sitter som gjuten och Chaplins osvikliga förmåga för humortajming är helt felfri. Förbluffande många skämt och undermeningar går hem trots avsaknad av dialog och ord.

I övrigt är det mer traditionellt där den lille luffaren drivs och häcklas med, men det är naturligtvis han som i slutändan får både flickan och rikedomarna.

De få specialeffekterna i filmen är snyggt gjorda för sin tid. Pigg och underhållande i sin enkelhet.

Moderna Tider (1936)

Chaplin som fabriksarbetare ställer till det med de moderna maskinerna, får nervöst sammanbrott, vilar upp sig och släpps ut till en värld där jobben sinar och människor strejkar. Dåliga tider och att bli brottsling tycks vara enda utvägen.

Det går inte att ta miste på att Chaplin slänger iväg en känga till dåtidens samhälle med sin möjliga övertro på maskiner och den mekaniserade industrin. Vår hjälte hamnar ständigt i problem och tas bla för kommunist när han av misstag råkar delta i ett demonstrationståg.

En ung hemlös kvinna slår följe med Chaplin och tillsammans drömmer de om en bättre framtid där lyckan är total, men att ta sig dit är svårt i depressionstiderna. Chaplin provar alla möjliga jobb men lyckas naturligtvis klanta till det mesta.

Filmen hoppar i gott tempo mellan hjältens olika missöden och slapsticken sitter enligt beprövad modell. Filmen känns mer genomarbetad än Guldfeber och mellan raderna märks det att Chaplin haft någon slags agenda att markera en åsikt, detta fick också till följd att misstankarna om att Chaplin hade kommuniståsikter började frodas. Det är en traditionell stumfilm, fast med en del ljudinslag från maskiner och högtalare. Som för att förstärka känslan av nya tider.

Även om inte slutet går i lyckans tecken ser Chaplin till att det är slutscener med en positiv känsla. Hans lille luffare känns också mer mogen än någonsin, och det  här var faktiskt sista filmen då karaktären syntes till. Filmens sista replikskylt är också den sista överhuvudtaget i stumfilmsindustrin, som i och med detta var över.

Diktatorn (1940)

Kanske Chaplins mest kända film. Och en snygg svidande kritik och ett häckleri med Hitler och nazismen. Chaplin briljerar i dubbelrollen som den tokige diktatorn Hynkel och den lille namnlöse barberaren (som bär misstänkt likhet med hans klassiska luffare).

Upplagt för traditionell slapstickhumor i gettot där Hynkels soldater ständigt går på pumpen och den lille tafatte barberaren till och med lyckas charma den vackra flickan som bor i huset intill.

Som knäppgöken Hynkel frossar Chaplin och co i galna uniformer, knäppa hälsningsgester och allmänna fånerier. Dansen med ballongjordgloben är såklart klassisk och en av de minnesvärda scenerna från den här filmen.

Många år sedan jag såg hela filmen senast och nu framstår den tyvärr som lite seg mot vad jag kommer ihåg. Som att berättelsen lider av ett ofokuserat manus och kontinuitet, möjligen eftersom Chaplin enligt uppgifter hatade scriptor och notoriskt vägrade följa deras anvisningar. Straffet kommer under filmens sista halvtimme då det går förskräckligt på tomgång och de bästa skämten är sedan länge dragna. Slutet är direkt svagt, där Chaplin dock håller en dramatiskt brandtal och det märks att han pratar direkt till publiken med bakgrund av det just då pågick ett krig i världen. Hedervärt, men tyvärr riktigt förvirrat som slut där många av historiens trådar aldrig knyts ihop.

Diktatorn blev hans största publiksuccé och det är, trots bristerna, såklart lätt att förstå varför. Efter denna framgång blev dessvärre Chaplin riktigt taskigt behandlad i Hollywood trots sina många år av framgång och inspelade dollar till de olika filmbolagen, och han kom aldrig över det faktum att filmen aldrig vann något pris trots att den var nominerad i flera klasser vid Oscarsgalan 1941.

För visst är det en av filmhistoriens stora klassiker i alla fall.

torde ha varit rätt nöjd med karriären trots allt