Etikettarkiv: …rätt underhållande trots allt

Feb 24 2012

Flight of the Phoenix (2004)

Jag vet egentligen inte varför, men fredagar känns som lite förbehållet för antingen totalsågningar av usla stolpskott eller lite gillande godkännanden av mustiga skrönor och diverse galenskaper. Kan det möjligen vara den lilla fredagskänslan som får en att tänka i de här ytterligheterna?

Nåväl, ett nytt besök i den nu gamla bekanta återtittssäcken renderar denna nysinspelning på ett drama från -65 (bra år det där!) med James Stewart i förarsätet där en grupp människor tvingas kraschlanda i Sahara. Nu är det varggrinet Dennis Quaid som tar över kaptensmössan när historien hottas upp till nutid, förflyttas till Gobiöknen och innehåller ett gäng oljearbetare som ska flygas hem till USA då mäktiga bolaget stänger ned verksamheten eftersom lönsamheten är lika med noll.

Quiad kommer med stora planet i rollen som kapten Frank Towns för att ombesörja frakten hemåt men chansar fel och flyger rakt in i värsta sandstormen och pang så var det en kraschlandning mitt ute i ingenstans. Läge att samla sig, hålla ihop och fundera ut vad göra härnäst eftersom sällskapet är långt utanför ordinarie flygrutter. Towns förespråkar vila och väntan, alltid är det väl någon som (kanske) flyger förbi och hittar de saknade. Total osociale  skrivbordsnörden Elliot (Giovanni Ribisi) är dock av en annan åsikt, inåtvänt snille som han är, och menar på allvar att de tillsammans kan bygga ihop en flygduglig farkost av det kraschade planet. Givetvis under hans totala bestämmande, vilket orsakar förväntat rabalder.

Upplagt för konflikter, tjafs, revirpinkande och allmänt bråk innan sällskapet till slut enas om vilken riktning de ska ta i den omedelbara framtiden. Och som om inte de mänskliga svagheterna var nog att brottas med är det dåligt väder och uppenbarligen illsinnade nomader som väntar bakom var och varannan sanddyn.

Det är en ganska rakt-på-sak-film, ödslar inte tid på djupare meningssökande eller alltför utvecklade personligheter. Stereotyperna står som spön i backen och man hittar alla roller representerade här, från den tveksamme men ack så heroiske kapten Towns till bolagets kostymnisse (passande torrt spelad av Hugh Laurie) som ingen tycks ha något till övers för i början. Sällskapets enda kvinnliga åsikter förmedlas av Miranda Otto som gör precis vad hon ska, varken mer eller mindre. Det obligatoriska stödet till alla liksom.

ju mer vi är tillsammans..

Det hettar till med jämna mellanrum men man behöver aldrig vara speciellt orolig. Manuset vågar sig inte på några större utsvävningar utan håller sig inom de referenspunkter som hör till denna genre. Och vilken är det då? Tja, kanske äventyrsdrama är passade nog…?

Regissören bakom verket är John Moore, en irländare som inte gjort så hemskt mycket på filmhimlen….Max Payne, Behind Enemy Lines, nyinspelningen av Omen….och i den uppräkningen hittade man väl inga höjdare precis. Få se om framtida Die Hard-installationen, vilken han fått ansvar för, kan bli något. I dagens objekt låter Moore det hela tuffa på enligt mallarna, och han gör det faktiskt både stabilt och nöjsamt. Snyggt filmat är det också, med den inledande flygkraschen som en lite stämningshöjare.

Flight of the Phoenix bjuder inte på några överraskningar men är rejält underhållande i knappa två timmar. Det börjar kärvt, blir snabbt sämre och efter lite spänning kan det ju bara gå åt ett håll. Lite hederligt äventyr alltså.
Och dessutom kan man alltid lita på Dennis Quaid.

Feb 9 2012

Hellboy (2004)

En av de stora fördelarna med att vara slav under tv-serien Sons of Anarchy (mer om denna formidabla fullpoängare i en snar framtid!) är att man får njuta av lebemannen och esset Ron Perlman. Kan man få för mycket Perlman? Det känns fan inte som det. Rösten, utseendet, personligheten! Karln ligger ju i framkant på alla fronter! En riktigt hårt arbetande snubbe också, låt vara (hrm) att många insatser företagits i produktioner av skiftande kvalitet..men på min lista av underskattade skådisar hamnar han allt!

Desto mer nöjsamt också att det nu fallit sig som så att ur den gamla hederliga återtittssäcken ramlar just dagen till ära en Perlman-rulle. Idag handlar det alltså om en serie-turned-movie, och bakom detta fantasiverk står rätt hyllade Guillermo del Toro som naturligtvis inte behöver någon presentation av något slag.

Likt många av de andra serierna som under de sista 10-15 åren återuppstått i filmform, har jag ingen som helst koppling till detta alster utan får gå på vad nätet kan erbjuda i informationsväg. Har aldrig någonsin läst eller ens tittat åt  någon av de litterära förlagorna. Men å andra sidan vet jag att uppskatta en god historia när den bjuds.

Och det gör det ju här, i alla fall i större delen av filmen. In då med Perlman den väldige som filmens huvudperson, den olycksalige demonliknande antihjälten i människans och godhetens tjänst. Hjälten ser grym ut, lagom diaboliskt röd och med en svällande kroppshydda som ingen vill komma i närkontakt med. Bakom den snygga maskeringen har vi alltså Perlman som faktiskt ägnar större delen åt filmen att knalla runt och droppa sarkastiska oneliners på ett ytterst karaktäristiskt sätt. Han är sas kronan i juvelen i FBI´s hemliga grupp som undersöker mystiska fenomen och diverse ljusskygga förehavanden som kanske inte är så väldigt lättförklarade i dagens vardag. En sorts tvistad Arkiv X-avdelning helt enkelt. Övriga medlemmar i denna grupp är en märklig amfibiemänniska med röst av Niles i Frasier (!) samt en deprimerad ung kvinna som kan tutta eld på det mesta bara hon blir tillräckligt förbannad!

Regissör del Toro låter både personligheter och effekter leka i lagom mängd och det blir aldrig tråkigt på något sätt. Dock inte direkt uppslukande intressant  heller. Manuset är lite lagom avancerat och möjligen lite ologiskt utdraget, men å andra sidan..det är ju serietidningaction vi pratar om här. Om skurkarna får som de vill ska jorden as we know it gå under, men Hellboy och co. tänker naturligtvis inte släppa en jävel över bron. Dagens historia är helt uppställd enligt gängse mall och som betraktare behöver jag aldrig någonsin vara orolig för vilken sida den röde jätten till slut ska ställa sig på, trots locktoner från the evil side. Lite lagom klena försök att närma sig det här med utanförskap och behov av vänskap görs via manussidorna, men tonvikten ligger ändå på att leverera action för pengarna.

"vem var ett rödmosigt nylle sa du...!??!"

Snyggt drag är det absolut i effekterna och en skådisensemble bestående av Perlman, Selma Blair, John Hurt, Karel Roden och Jeffrey Tambor på bästa lekhumör ger helt ok valuta för speltiden. Lägg till detta lite gamla nazister, lagom många cgi-demoner, mustig mytologi och Hellboy´s högerslägga till arm så är det väl bra så då.

Det sämsta man kan säga om Hellboy-konceptet är att det naturligtvis kom en uppföljare, men så dags hade mitt intresse och tjusning av denna äventyrsform och mytologi svalnat av betydligt och den kändes rejält ljummen och avslagen. Se en av filmerna, den här. Det räcker.

Hellboy är en stunds oförarglig popcornstund med Hollywoodsirap. Inget nyskapande eller revolutionerande så långt ögat når. Men med en Ron Perlman i snygg maskering och med vass jargong, samt en lekfullhet i manuset så länge det orkar.

Feb 6 2012

The Hunter (2011)

Det är sannerligen inte ofta man sätter klorna i en film man nästan aldrig hört talas om, än mindre läst någon info om. Kanske egentligen ett drömläge? Även de tillfällena tycks ju mer sällsynta i dagens filmtittartillvaro.

Ärrade soldatveteranen Martin (Willem Dafoe), uppenbarligen numera med tjänster for hire (oklart hur laglydiga) hyrs in av ett större företag för att resa till Tasmanien och där leta efter spår av den mytomspunna Tasmanian Tiger (som dock inte är en tiger utan en sorts vildhund) vilken sägs vara utdöd sedan sena 30-talet. Nya rön och iakttagelser gör dock gällande att ett exemplar av denna sällsynthet kan befinna sig i vildmarken as we speak. Jättestora Företaget vill ha tag i vad Martin kan komma över, blodprov, cellprov, DNA eller varför inte hela exemplaret!? Framtida rikedomar hägrar uppenbarligen hos uppdragsgivaren.

Väl på Tasmanien inkvarteras Martin hos en ung kvinna och hennes två barn. Maken, en zoolog, är försvunnen sedan en längre tid och familjeidyllen är långt ifrån bekväm. Barnen verkar lämnade lite vind för våg, värdinnan ligger mestadels i sängen lite lagom borta av alla tunga antidepressiva mediciner hon ätit. Martin märker snart att han har en påverkan på de två barnen som uppenbarligen börjar se honom som en sorts saknad fadersfigur. Än trevligare blir det också när Martin ser till att den unga mamman kommer ur sin depressionskoma och börjar fungera som en riktig värdinna aussie-style. Allt under överinseende av den hjälpsamme grannen Jack (Sam Neill), eller är han så hjälpsam egentligen…?

Martin företar sina återkommande hemliga (han påstår att han är forskare) turer ut i den tasmanska vildmarken, hamnar på kuppen mitt i en pågående konflikt mellan biologer som vill bevara och undersöka naturen och skogsaverkningsindustrin vars arbetare skiter i grönskan och hellre vill ha pengar till brödfödan på denna ganska isolerade plats.

Vad som möjligen börjar som ett mysterium till film växer sakta men säkert ut till ett drama. Jag höll på att skriva finstämt, men det är kanske att ta i. Hela tiden ligger en något oklar känsla och gnager. Likväl som Martin gör kan jag som tittare inte låta bli att imponeras av den storartade naturen som denna del av världen bjuder på. Samtidigt verkar det som att samma natur har en del hemligheter att dölja. Och har Martin egentligen full koll på läget?

Dafoe kände sig ovanligt ensam under inspelningen...

Synd att påstå att dagens film har ett högt eller jämt tempo. I vissa lägen dröjer sig sävligheten kvar likt en trögflytande vätska, i andra lägen klipps det friskt mellan olika scener och tidsperspektiv. Den udda berättelsen till trots, och den något oklara förväntade utvecklingen, blir det på ett sätt både spännande, vemodigt och gåtfullt. Dafoe må vara en ensling och till synes fokuserad på sitt uppdrag, men inte ens han kan stå emot den udda omgivning eller låta bli att påverkas av det som sker i hans närhet.

Vore man nu riktigt pretto skulle man väl antagligen vilja påstå att Martin gör en sorts inre resa med detta udda uppdrag. Att naturen påverkar honom mer än han någonsin trott. Annars kan man ju också nöja sig med att konstatera att historien utan större synligt driv i manuset och utvecklingen kan vara nog så underhållande med allt som inte sägs eller ageras ut i bild men ändå berättas. En sorts skönhet också i att se Dafoe i återhållsam roll med sparsmakad dialog där han ändå får nog med utrymme att visa sin begåvning som skådis.

The Hunter tar tid på sig. Kombinationen med  snygga bilder över den tasmanska naturen och små detaljer i den sävliga men gåtfulla historien gör att intresset dock stannar kvar hela vägen in i mål och plötsligt är man kanske till och med lite osäker på vad det hela egentligen utvecklats till. Märkligt intressant film som hänger kvar länge och tål att funderas på en bra stund efteråt.

Jan 11 2012

30:Minutes or Less (2011)

Mer samarbete från firma Ruben Fleischer/Jesse Eisenberg efter den lyckade Zombieland. Och kanske ett litet steg tillbaka.

Slackern och pizzabudet Nick (Eisenberg) har inte mycket till framtid i sikte, hänger mest runt och trånar efter kompisen Chet´s (Aziz Ansari) syrra. Strax blir det dock ändring på det när två losers, Dwayne och Travis, sätter sin lika dumma som galna idé i verket…att få en för dem okänd person (gissa vem) att råna en bank åt dem så att Dwayne ska få loss medel till att hyra en lönnmördare som ska ta livet av Dwaynes allt annat än gemytliga farsa, vilket innebär arvspengar rakt ned i fickan hos Dwayne. Joråsåatt.

Ja ni hör ju själva hur idén låter. Och ni kan ju tänka er hur det blir. Eller rättare sagt, man behöver inte vara någon större Einstein för att fatta vartåt det hela kommer att barka. Det är också det luriga med komedier av det här slaget. Alla behöver inte ha vattentäta storys, i många fall handlar det mer om känslan och utförandet och graden på humorn som serveras.

I dagens fall rullar det på en stund innan det börjar bubbla lite. Länge känns det som att filmen står och stampar likt en häst i en startbox, manuset känns aningens ansträngt och lite FÖR konstlat. Nick och Chet käbblar på som kompisar gör, likaså gör Dwayne och Travis som dock skruvar sina karaktärer lite för mycket litet för snabbt vilket innebär att de inte alls blir lika roliga som förväntat. Mer irriterande.

real badass-robbers!

Men, som sagt, det tar sig trots allt en aning ju mer storyn rullar på. Nick får stora problem när han får en bomb fastspänd på sig och får veta att det är 30 minuter som gäller. Sedan smäller det om inte Nick har fixat banken och pengarna. Nu är ju trots allt Nick filmens smarta stjärna, och tillsammans med den tjattrande Chet gäller det att hitta på ett sätt att klara sig ur knipan. Detta leder i sin tur till en del rätt roliga scener, tex på banken där den påtvingade rånarlooken ska visas upp.

In också med ytterligare figurer i historien och till slut är det en ren cirkus av rännande figurer, den ena mer korkad än den andra. Någonstans här i andra hälften vaknar också filmen till liv och levererar humor som är riktigt flabbvänlig i vissa scener, Eisenberg och Ansari har nära till replikerna och lyckas få in ett par riktigt sköna oneliners i den skruvade storyn. Tempot tar sig också och bjuder på ett par underhållande karameller innan den korta speltiden tar ut sin rätt.

Det känns i slutänden som en ytterst ojämn film, med vissa ljusglimtar i humorn och dialogerna. Actionbiten är av den mer vanliga sorten och förvecklingarna lite ansträngt instoppade i manuset. Eisenberg kör sin väldokumenterade snabbkäftade stil uppbackad av Ansari´s eviga tjattrande. Danny McBride och Nick Swardson står för dumheten i filmen och glöm inte gamle Fred Ward´s  inhopp som sur och grinig farsgubbe.

30:Minutes or less känns spontant lite svår att bedöma. Fleischer hade närmare till fullträff  med Zombieland. Här är det lite startsträcka, och det dröjer en stund innan den något tillknycklade historien börjar ta sig så pass mycket att humorn börjar gå hem. Väl där finns det underhållande moment helt klart, och betyget måste ändå bli godkänt med viss mersmak.

Dec 12 2011

Tomten är far till alla barnen (1999)

Att se på den här filmen är som att få väldigt ont i magen, och ändå inte kunna låta bli att utsätta sig för obehaget. Med en igenkänningsfaktor som är ganska hög vad gäller det här med att fira jul enligt den svenska modellen tillhandahålls ett julpyntat hus, snö, en tillställning med inbjudna gäster, barn och ett stressat värdpar. Ungefär som det kan gå till i verkligheten ute i stugorna med andra ord. Där upphör dock (får man hoppas) likheterna, för hädanefter i storyn serveras den ena efter andra obehagligheten och jag liksom sitter med skämskudden och turas om att lida och hånskratta åt de stackars karaktärerna.

Filmen är en sorts svidande uppvisning i hur en julstämning fastnar på det kvävande sättet som bara svarta komedier av det här slaget kan. Dock galet roligt i bland samtidigt som filmen lite tar fasta på det där som vi alla kanske drömmer om, en gammeldags jul med nära och kära intill, gärna i stora sällskap, så blir det också ett tittskåp där vi möjligen gillar att titta på andras olycka. Enligt den svenska modellen kan vi sedan luta oss tillbaka och säga” tack och lov att det inte ser ut så hos mig.”. Nu är väl filmens motor, den hurtiga Sara, kanske lite speciellt over-the-top-utformad i manuset, men ingen ska ju kunna säga att hon inte har sitt hjärta på det rätta stället.

”Tomten…” är en effektiv hybrid mellan en Norén-mardröm och en komedi om att gapa efter alldeles för mycket godhet och förståelse i jultider. Det är en lysande samling skådespelare (Peter Haber, Katarina Ewerlöf, Dan Ekborg, Jessica Zandén mfl.) som förtjänstfullt tar fram det värsta i oss alla just vid den här högtiden. Samtidigt, märkligt nog, lyser en sorts godhet igenom ju längre filmen rullar på. I slutscenerna, när ett helt år passerat, kan vi också studera detaljerna runt det ånyo fullsatta matsalsbordet och se att det skett vissa förändringar hos alla.

traditionellt svensk julbord…?

Regissören Kjell Sundvall målar ett på ytan snyggt vykort om julen och fångar också träffsäkert in alla de olika typer av människor som kanske både du och jag stöter på i vardagen, och just det faktum att historien till viss del och i vissa bitar möjligen går att identifiera sig med, höjer ju naturligtvis underhållningsvärdet. Det obehagliga inträffar i samma stund den första lilla sprickan växer sig större och asken på något sätt öppnas lite för mycket..

För visst är det ändå lite skadeglatt kul att se hur den svenska skämmigheten och avundssjukan till och med på självaste julafton firar stora triumfer hos ett sällskap där distansen med ens känns obehagligt långt borta.

Tomten är far till alla barnen bjuder upp till en lustiger dans, där man dock ganska snart finner sig sittandes med skrattet i halsen. Obehagligt roligt och känslan då av en sorts Norén-värld på speed. Som betraktelse av storfamiljsfenomenet träffsäker och vass. Trots sitt tragikomiska ämne en liten modern julklassiker som naturligtvis hör hemma i dvd-spelaren lagom till jul. Om så bara för att få pusta ut i verkligheten efteråt…

Dec 6 2011

Apollo 18 (2011)

Men titta, är det inte ännu ett exemplar av den snart uttjatade stilen ”found footage” som ger sig tillkänna…? Onekligen undrar man i sitt stilla sinne när marknaden för denna speciella, så exploaterade, filmstil har nått sin gräns. Om den inte redan gjort det.

Här nu en film som tar ett helt nytt grepp på NASA och rymdfarten under 70-talet, och såsom varande rymd- och astronautnörd är det givetvis otroligt svårt att hålla fingrarna borta från den här produkten.

Som bekant upphörde ju Apollo-uppdragen till månen efter nr 17 i ordningen i början på 70-talet. Eller inte.

Här får vi nu nämligen ta del av ”återfunnen” topphemlig redigerad film som visar att det faktiskt genomfördes ytterligare ett uppdrag 1973, den här gången med militära förtecken där astronauternas jobb var att placera ut sändare på månen som snabbt skulle kunna känna av när Sovjet eventuellt fyrade av missiler mot USA. (detta var ju trots allt kalla kriget-eran). Men filmen visar nu då också varför detta uppdrag mörkades och aldrig har förekommit i den ”officiella” historien. Eller att det kanske inte ens var hela sanningen bakom det uppdrag dagens huvudrollsinnehavare blev briefade om.

Trots att jag alltså börjar bli trött på detta filmformat känns det som att idén här är både tilltalande och lite fräck. Det är möjligt att den känslan till större delen beror på mitt rymdintresse, och Apollo-eran i synnerhet. Okände regissören Gonzalo Lopez-Gallego brassar på med realistiskt gryniga och ibland osammanhängande bilder inifrån 70-talets månlandare varvat med autentiskt material, och överhuvudtaget är detaljerna oerhört tilltalande ned till minsta lilla lysdiod på kontrollbordet. Miljön är naturligtvis också tacksam när det gäller att skapa en klaustrofobisk känsla hos de två astronauterna Anderson (Warren Christie) och Walker (Lloyd Owen) som plötsligt märker att allt inte står rätt till i omgivningarna runt landningsplatsen på månen.

Astronauter med obehagliga problem.

Filmen försöker sig på konceptet att sakta smyga på skräcken i takt med att astronauterna gör den ena obehagliga upptäckten efter den andra, men ok…så värst mycket rysligt blir det kanske inte, ett par jumpscares här och där testas med fördel och visst undrar man vid något tillfälle vad det egentligen handlar om och hur det ska gå. I och med att filmen spelas upp i tillbakablickar och i ”material hittat hos NASA” får man ingen större relation med karaktärerna som istället blir rätt anonyma och mest får tjäna som verktyg för att driva den otrevliga (och otroliga) historien vidare, märkligt nog dock rätt passande grepp i det här sammanhanget. En tredje astronaut, Grey (Ryan Robbins), finns också med men hans tid går åt att sitta i moderkapseln som cirklar runt månen i väntan på att få plocka upp sina kollegor efter avslutat uppdrag.

Apollo 18 är inte så värst skrämmande, men väl lite obehaglig om man är på det humöret. Bra fångade miljöer och detaljer som bygger upp stämningen i allt från scenografin till ljudupptagningen. Manuset är möjligen lite obalanserat i tempot där det avgörande dramatiska händer mot slutet. Innan dess är det antagligen mest ögonporr för oss Apollosuckers. Filmformen är som de andra alstren i den här kategorin och icke nyskapande på något sätt, men gillar du 70-talets rymdprogram och dess detaljer förhöjs värdet ett snäpp i och med denna konspirationslek med historien. Som hos mig.
Underhållande i sin ”smala” nisch.

Nov 28 2011

The Way Back (2010)

Den rutinerade regissören Peter Weir och en gammal hederlig escape-story i en kombo.
Låter väl alldeles för intressant för att hålla sig borta från. Och hållit sig borta känns det väl verkligen som om Weir gjort, hans senaste alster hittas ju så långt tillbaka som 2003 och var  Master and Commander så gubben har verkligen haft tid på sig att sitta på kammaren och leta efter det perfekta manuset.

Att slänga sig med det epitetet, perfekt, om dagens objekt är dock kanske att överdriva en aning, men Weir satsar alltså på den omdiskuterade historien om ett par rymmare från ett fångläger i Sibirien som 1941 gjorde något helt enastående när de till fots och mot alla odds lyckades korsa både Gobiöknen, klättra över Himalaya samt utstå naturens alla möjliga sätt att plåga dem på och till slut stappla in i Indien som fria män. Omslaget skriker ut att det är en film inspirerad av en sann historia, men vidare snokande visar på att just denna ”historia” alltmer ifrågasatts som ren bluff.

Nåväl, bluff eller ej, Weir lägger nivån högt och seriöst när han visar upp en bister Sibirienmiljö med tillhörande snöstormar och allmänt eländigt i det ryska arbetslägret. Som alltid i filmer av denna sort en diger samling män från olika länder, mestadels östeuropa men också en lett (Gustaf Skarsgård) och en tvättäkta amerikan (Ed Harris). Flyktplaner spirar hos filmens huvudperson Janusz (Jim Sturgess) och tillsammans med ett antal utvalda individer, som de ovan nämnda plus den ryske värstingen Valka (Colin Farrell), bär det av ut i vildmarken vid första bästa tillfälle.

Upplägget är naturligtvis klassiskt och ingen litar på någon till en början, innan de inser att de verkligen måste börja fungera som ett team för att ha skuggan av en chans. Weir hade kunnat göra det lätt för sig och bara köra på med en traditionell rymmarhistoria inklusive lite lättköpt actiondrama när eventuella förföljare dyker upp hack i häl på sällskapet.
Men istället väljer vår regissör att satsa på persondrama och dialog, tidshopp görs och jag som tittare förväntas förstå mycket av det som händer mellan scenerna själv. Inte helt fel och det gör också att storyn faktiskt blir mer engagerande. Varje medlem i gruppen har förstås en egen historia att berätta och Weir låter dem komma fram i omgångar och vid väl valda tillfällen.

Scoutgäng årgång -41...

En ung kvinna (Saoirse Ronan) vävs in i berättelsen, men inte ens då hemfaller handlingen åt det förväntade i form av eventuella konflikter och känslor som annars är A och O när olika kön möts under påtvingade förhållanden. Sturgess som Janusz är den pådrivande kraften, gruppens ledare och den som också ser till att filmens motor aldrig hackar eller stannar av. Tillsammans med Ed Harris (..och när gjorde han en dålig insats senast..om någonsin!?) bär Sturgess upp filmen utan att det blir FÖR sentimentalt eller påklistrat. Skarsgårdgrabben gör på intet sätt bort sig som gänglig lett utan förvaltar istället en stor del av scentiden på bästa sätt…liksom Farrell som just spelar…sig själv på något sätt.

Måhända finns det vissa logiska frågor att ställa sig inför det stundtals långsamma manusets utveckling, men å andra sidan känns det som att Weir just för dagen mest är inne på att skildra individens och gruppens kamp för att nå sina inre övertygelser och det som håller dem vid liv mer än att locka fram adrenalinet från yttre påverkan. Även om vissa pris alltid måste betalas.

The Way Back är trots sin handling och ämne ett rätt stillsamt drama som dock fångar min hela uppmärksamhet. Bra handlag av Weir, och mycket snyggt fotad med vida naturscener av varierande grad försätter den välspelande skådisensemblen i rätt sinnestämning och jag som tittare har inga problem med vare sig underhållningsvärdet eller medkänslan här.

Nov 18 2011

Conan the Barbarian (2011)

När jag var i de yngre tonåren var nästan det bästa som fanns att läsa den svenska utgåvan av MAD. Möjligen kommer ni något jämnåriga ihåg denna humorblaska som blandade högt och lågt. Speciellt kul var att läsa tidningens egna versioner av alla filmer från Hollywood.

Naturligtvis slapp inte -82 års version av Conan undan, och således kunde man med stor ironi läsa om ”Conan – Barberaren” i MAD´s tolkning. Detta fick också till följd att buskisversionen förföljt mig genom åren och gjort att jag alltid haft lite svårt att ta hela Conan-världen på allvar. Och då tycker jag ändå att originalversionen med Arnie är rätt ok i all sin 80-talsanda!

Fy skäms MAD får man väl säga dårå.

Nåväl, vad ska nu en ny version kunna tillföra?
Faktiskt ingenting förutom en massa digra nya specialeffekter och hinkvis med blod som skvätter på de mest effektiva sätt. Backstoryn är lite lagom omgjord för att passa nya generationer och vår vän barberar….flåt barbaren är (som vanligt) på hämnarstråket och lyckas av bara farten bli lite hjälte i fattigmanslägren.

I sann fantasy-anda droppas det namn till höger och vänster på länder och städer, och av någon lustig anledning har jag alltid så svårt för det. Liksom i ”Ringen-trilogin” där det rabblas  städer och riken hit och dit. Det går inflation i luriga namn på något sätt. Eller är det, gud förbjude, jag som börjar bli gammal?

E-Type sökte också rollen som hjälte

Hur som haver är det Conan mot skabbet (som vi sa när vi lekte som små ute på gården) och det är väl ingen nyhet att han fullständigt dominerar med sitt slipade svärd, kroppar flyger och skallar krossas utan pardon. Vad jag lite gillar med just dagens Conan-gestaltare Jason Momoa är att han ödslar ingen direkt tid på onödigt snack och är så där lagom brutal som säkert Robert E. Howard hade tänkt sig honom. Men inte ens Momoa kommer undan den kvinnliga fägringens påverkan, vilket bla hinner mynna ut i en fullständigt omotiverad och onödig påsättningsscen just när historien i övrigt håller på att ta sig rätt ok. (Nu är jag ju annars intet på något sätt motståndare till kärlek på film!)

Regiansvaret den här gången liggger på Marcus Nispel, och han vet ju hur man tillfredsställer publikens krav på blod, svett  och brutalaction. Momoa gör som sagt inte bort sig, dagens skurk gestaltas av Stephen Lang, som kändes aningen bättre i Avatar. Rachel Nichols står för skönheten och Rose McGowan gör ett inhopp som läskig skurkdottter med snodd Freddy-attribut (omöjligt att missa). Som vanligt är dock lebemannen Ron Perlman bäst de få minutrar han är med i handlingen.

Conan the Barbarian rusar på i modern MTV-style och sprutar effekter och blod omkring sig. Helt oävet är det dock inte och vår hjälte håller folket omkring sig kort och litar mest till sitt ståtliga svärd, och som någon sorts up-to-date-version av Arnies svärdssvingeri känns den faktiskt helt ok och underhållande, låt sedan vara att manuset är lika fyrkantigt som det hus mitt jobb just flyttat in i.