Etikettarkiv: Steve Coogan

Apr 1 2019

Stan & Ollie (2018)

Precis en sån här varmhjärtad och go film du kan behöva när vintern sakta håller på att slå över till vår. Den som (mot förmodan) INTE kan sin Helan och Halvan-historia kan möjligen känna sig aningens lost under filmens första minuter. Å andra sidan är den ganska bra på att direkt förklara läget och förutsättningarna. Det här blir mer som ett litet nedslag i duons tappra försök att hålla karriären uppe när peaken sakta planat ut. Det är 50-tal och den ”gyllene eran” för Hollywoods komiker från stumfilmstiden håller på att försvinna in i glömska. Stan Laurel och Oliver Hardy gör ett sista försök att hålla liv i sina karriärer. En scenturné genom Storbritannien kanske kan vara lösningen? Eller försöken att få till en ny film?

Kusligt porträttlikt skådespel av John C. Reilly och framför allt Steve Coogan, som lyckas fånga ”Halvans” alla minspel och kroppsrörelser PRECIS som jag kommer ihåg dem från uppväxten med de svartvita matinérullarna på 70-talet! Det här är ingen rulle som utger sig för att vara en definitiv genomgång av komikernas liv, mer en liten glimt in bakom när karriärens lampor börjar släckas en efter en. Finstämt, lite sorgligt, men framför allt massor av värme och stilsäkra små poänger mest hela tiden. För den ”vanlige” tittaren en stunds trivsamt komiskt drama.
För den som växt upp med Helan och Halvan blir det ett rejält nostalgiskt ”återseende”.

Sep 22 2015

Our Idiot Brother (2011)

Vi måste lätta upp de blaskiga tisdagarna.
Kan rolige Paul Rudd med hippeskägg hjälpa till?

Här är han den genomsnälle men lätt naive Ned som ständigt har en tendens att hamna i trubbel. Som att sälja marijuana till en fullt uniformerad polis till exempel. Grejer man liksom inte gör. Förutom den ständigt leende Ned dårå.
Efter fängelsevistelse utkastad, (eller snarare utbytt) av sin flickvän, från gården där alla jobbar stenhårt för att ”leva i harmoni” med naturen och allt. Vad göra? En flytt hem till mamma, och en träff med alla sina 3 systrar kanske kan lösa problemet?

Javisst, klyschorna står som spön i backen i dagens rulle…vilket dock inte hindrar den från att vara ganska underhållande mest hela tiden. Ned lyckas i tur och ordning, likt en herrelös hund, nästla sig in och bo hos de tre syrrorna. Inte helt utan komplikationer då det visar att Ned kanske är den som har minst problem av alla i familjen. Egentligen.

Elizabeth Banks är karriärsyrran som vill bli kändisjournalist på flashiga tidningsmagasinet. Men då gäller ju att landa mindre seriösa intervjuer utan moraliska betänkligheter. Kanske Ned kan hjälpa till där? Eller inte.
Emily Mortimer är syrran som kämpar med man och barn och hus. Stort hjärta, men en rätt svinig make i Steve Coogan. Kanske Neds påhälsning där spelar nån sorts roll? Eller tvärtom.
Flmr-favvon Zooey Deschanel är hon som kanske är mest lik Ned. Kämpar med en haltande karriär som ståuppare och att vara hedervärd flickvän åt Rashida Jones. VIlket går sådär, när…just det…Ned ”lägger sig i”.

en vän som vill dig väl

Som ni hör, späckat med ess i rollistan. Skådisarna bättre såklart än filmens manus, och självklart är ju Ned mannen som ändå är svaret på allting. Det är ju ingen spoiler direkt. Vissa grepp i amerikanska komedier GÅR bara inte att förklä hur mycket som helst.

Trots den ganska utstakade vägen är det således ändå underhållande att följa Ned´s rätt komplicerade familj. Paul Rudd är mysig, hans systrar är mysiga i alla sina knäppa besvärligheter. Ex-flickvännen (härliga Kathryn Hahn) är bitchigt underhållande. Men bäst är hennes nye snubbe Billy (T.J. Miller)…kanske en joint för mycket där? Hahahaha.

Standardkomedi som höjer betyget främst på grund av sina mycket sevärda skådisar som alla jobbar fram en trevlig stund, trots sitt stundtals lite dystrare innehåll.
Stabilt trams.
Jag friar hellre än fäller.

Feb 17 2012

Tropic Thunder (2008)

Veckans fredagsalster är just en sådan film som är oerhört tacksam att se om.
Inte så mycket för själva storyn och upplevelsen. Mer för utförandet och detaljerna, som annars kan vara lätta att missa i det tokroliga fyrverkeri som erbjuds.

Och visst är det så att man bör gilla Ben Stiller och dennes stil eftersom det här i högsta grad är en skapelse från hans värld. Man må tycka att Stiller i mångt och mycket kan ha fastnat i det typiska facket inom amerikanska komedin, och hans filmer ofta tar samma väg genom sina manus…och inget undantag görs väl här…men nog blir det rätt roligt längs vägen tycker jag dårå.

Stiller och co har just i dagens betraktelse till synes ett skarpt öga för ren flabbhumor i kombo med både roliga och stilenliga homages till filmer från den här genren. Den ytterst otroliga ramhistorien går ut på att ett gäng filmstjärnor förtvivlat försöker få ihop en krigsfilm av bästa märke på plats i Vietnam. Det går ju sådär, och i ett desperat försök att tillföra realism får den orutinerade ”regissören” Steve Coogan tips på att bussa ut stjärnorna i djungeln och låta dem agera och ta sig på egen hand genom vildmarken alltmedan de filmas av dolda kameror ”gerillastyle” som det så snyggt heter.

Problemet är bara att i närheten lurar ett rövarband i form av knarksmugglare som tror att filmstridisarna plötsligt är äkta vara.
Upplagt för både förvecklingar och action alltså. Stiller som också står för regin låter galenskaperna avlösa varandra med varierande skratthetsgrad.

get some thunder!

Det bästa med filmen är utan tvekan den sköna ironi som görs över Hollywood, filmstjärnor och filmindustrin i största allmänhet. Storyn är möjligen rätt simpel och tar inte ut svängarna på några nya äventyr, lägger istället krutet på detaljerna och utförandet.

Stiller själv kör sin patenterade filmfigur och flankeras i första hand av Robert Downey Jr. och Jack Black. Black gör en flåshurtig parodi på nästan sig själv medan Downey Jr. troligen står för filmens absoluta behållning i rollen som ”Kirk Lazarus”, skådisen som till och med byter hudfärg för att nå den ultimata realismen. Mycket roligt och mycket träffsäkert. I övriga roller gör både Nick Nolte, Danny McBride och Matthew McConaughey helt ok ifrån sig. Och  naturligtvis Tom Cruise. Hur kan man inte gilla dennes sköna och giftiga superkänga mot allt vad Hollywoodproducenter heter..?

Tropic Thunder är stabil komedi. Välgjort och synnerligen träffande mot fenomenet filmindustri (och filmtrailers!) som sådan. Ingen superstory men tillsammans med skådisarna ovan och rätt mycket sköna detaljer att gotta sig åt, liksom en hel hoper blinkningar till filmer, blir det underhållande i all sin fånighet.

Nov 12 2010

The Other Guys (2010)

Trivseltrams igen. Och vem har sagt att inte sådant ska få finnas? Just det, ingen alls. Flmr fortsätter att framhärda med sitt mantra: ”även trams behövs då och då för att verkligen uppskatta de stora ögonblicken”. Skåda här ett nytt alster från regissören Adam McKay, som oftast färdas i par med ingen mindre än Will Ferell (de båda har ju tex Anchorman: The Legend of Ron Burgundy och Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby på sina samveten). Och givetvis är Ferell med här också. Tillsammans med Mark Wahlberg bildar han det osedvanligt omaka tönt-polis-paret Terry och Allen som inte tycks kunna göra något rätt. De är stationens hack-kycklingar, där allt ljus är på stjärnsnutarna Danson och  Highsmith (Dwayne Johnson och Samuel L. Jackson). Allen (Ferell) å sin sida är ganska nöjd med att få sitta bakom sitt skrivbord och fylla i meningslösa rapporter alltmedan Terry sliter sitt hår och vill ut på gatorna som en riktig snut (”jag är en påfågel! Låt mig flyga!!!”)

Chansen kommer när supersnutarna Danson/Highsmith blir …eh..obrukbara och ett till synes glasklart rånfall hamnar i händerna på Terry och Allen, vilka givetvis gör bort sig, får bannor av den godmodige polischefen (en synnerligen åldrad Michael Keaton) och är vips tillbaka vid skrivborden igen. Vid det här laget har de dock lyckats snubbla över ett annat fall som verkar höra ihop med det första och nyfikenheten tar över…

Jag tror man måste uppskatta Will Ferell till fullo för att ha utbyte av den här filmen. Humorn följer ganska precis exakt den stil som har setts förut i skådisens CV, det nördiga, nästan skämmiga, ibland rena skräphumorn…för att i nästa sekund bli genialiskt och bara helt störtskön för skrattgroparna. På den här resan får han med sig Wahlberg, en kille jag är lite svag för, och som inte direkt gör bort sig i komedistuket heller. Hans bistra desperation och lagom luddiga bakgrundshistoria i filmen är rolig värre. Wahlberg är den instabile och otålige alltmedan Ferell får ta rollen som nörden Nr 1 med en sällan skådad godmodighet i var och varannan scen (även om han naturligtvis också har en ”mörk” hemlighet). McKay låter dem hållas i en sorts buddie-film som inte lämnar några större spår bakom sig men samtidigt är helt perfekt att inta en i övrigt trist vardagskväll. De två huvudrollsinnehavarna backas tacksamt upp av ovan nämnde Keaton, Eva Mendes (som het hustru till nörden Allen), Steve Coogan (som alltmer påminner om Martin Short i utseendet) och ”The Rock” Johnson och Sam Jackson som gapiga supersnutar i prologen.

The Other Guys är ganska oförarglig och enkelspårig men blir ändå trivsam att glo på, mest tack vare Will Ferell som med andra ord gillas här i The house of Flmr. Humorn är lätt och anslaget på gränsen till stundtals bara dumt. Handlingen blir lite långsökt och som vanligt i komedier som går ut i högt tempo mattas det hela av eftersom. Ett par rejält roliga scener med tillhörande dialog kan dock räcka ibland för att en vardagskväll plötsligt ska framstå som lite ljusare och lättare.

Sep 2 2010

Percy Jackson – Kampen om åskviggen (2010)

Knappt två timmars grekisk light-mytologi i oerhört lättförpackat format, uppfräschad i modern kostym. Allt för den popcornsätande målgruppen av tonåringar. Där engelsmännen har sin Harry Potter behöver Hollywoodproducenterna något som kidsen ”over there” kan ta till sig, helst via bekanta stadsmiljöer och landmärken. Vad bättre då än att sno lite ur den grekiska mytologin, förlägga handlingen till gamla hederliga USA och spackla upp med lite fräsiga effekter och hormonstinn tonårshumor?
Percy går i skolan och är väl som tonåringar mest. Eller kanske inte. Rätt snart blir han varse att han i själva verket är son till ingen mindre än den icke helt okände Poseidon, och att nu Percy också är anklagad för att ha stulit Zeus åskvigg! Symbolen framför alla vad gäller gudarna och deras makt. Med hjälp av ett par trogna (såklart) vänner med dolda talanger är det nu upp till Percy att rentvå sitt namn samtidigt som han måste rädda världen från att gå under om gudarna med Zeus på den ena sidan och Hades på den andra gör allvar av sitt hot om att starta krig mot varandra ifall den eftertraktade åskviggen inte dyker upp. Tufft läge med andra ord.

Ja vad ska man säga? Inget nytt under solen här, möjligen ett lättsmält alternativ till den tunga mytologiläran i skolan. Kända figurer från gudasagorna paraderar förbi och har sina beskärda minuter av speltiden. Percy och co. får naturligtvis kämpa på för att klara sig ur allehanda knipor, men med sina nyfunna krafter och stöd av kompisarna går det självklart ganska smutt och galant. Det märkliga med filmen är att den å ena sidan inte känns som en utstuderad ungdomsfilm, men inte heller riktigt för oss vuxna. Istället blir det en sorts hybrid som varvar rena tramsigheter med lite underfundig svart humor. Hollywood vet också att det behövs en rutinerad räv för att styra en film som denna i hamn och har därför anlitat Chris Columbus, som har regirutin från just två Harry Potter-filmer och dessutom de två första Ensam Hemma-filmerna. Columbus vet exakt hur man tar en story i mål på ett kliniskt rent och effektivt sätt, utan att vi som tittare ska stanna upp och fundera alltför mycket. Effekterna gör precis vad de ska och vävs in ganska snyggt i handlingen. Det roliga för mig, som kanske ligger utanför målgruppen, är att le åt alla skådisar som dyker upp i diverse biroller. Uma Thurman som Medusa går inte av för hackor, liksom Steve Coogan som gör sin Hades till något som påminner om en påtänd gammal hårdrockare. Sean Bean axlar rollen som Zeus själv och ser naturligtvis så bister och arg ut som bara han kan göra. Till och med Pierce Brosnan får lite speltid och ser till slut ut som en yster hjälte med långt hår och visdomsord i tid och otid. Percy själv gestaltas av Logan Lerman (Gamer) på ett rätt tillbakalutat och typiskt modernt tonårsmanér, gudason eller inte.

Percy Jackson – Kampen om åskviggen är stundtals underhållande i all sin tunnhet, men jag har svårt att tänka mig att det på allvar ska kunna bli en utmanare till Harry Potter-världen. Här är det ordentligt ytligt och manuset håller inte för någon större skärskådning. Filmen anammar en lättsam ton, vilket den antagligen vinner på i längden eftersom logiken i berättelsen inte är den vassaste. Å andra sidan ska man inte tänka så mycket ibland. Dock hyggliga effekter och ett tempo som gör att jag aldrig hinner bli riktigt uttråkad.
Lättglömt, men helt ok en regnig söndagseftermiddag.

Betyget: 2