Nov 2 2011

Roadkill (2001)

Dags att gräva lite i den gamla bekanta återtittssäcken igen, och idag allt ljus på en roadmovie från det nya seklets början. Märkligt nog försedd med olika titlar i olika länder. Här håller vi oss för enkelhetens skull till den mest kända i gamla Svedala.

Truckdriver-lingot på film hade möjligen sin storhetstid runt -77/78 med filmer som de gamla godingarna Smokey and the Bandit och Convoy (med en vrålhajpad Kris Kristofferson). Det var coola dialoger och truckermusik i en aldrig sinande ström. Burtan visste tex hur man levererade dräpande oneliners över komradio-nätet och tja…det var väl rätt tufft helt enkelt.

Runt 23 år senare visar 90-talsregissören John Dahl (vart tog han vägen?) hur man inte ska förhålla sig i radioetern på de amerikanska vägarna. Bröderna Lewis och Fuller Thomas har hittat ett kanonkul sätt att fördriva tiden på bilresa hem till föräldrahemmet, att via installerad komradio i sin gamla rishög till bil snacka med chaffisarna ute på vägarna. När Fuller dessutom övertalar Lewis att imitera en kvinna och börja flirta med den mystiske och märklige Rusty Nail börjar det hända saker. Den uppskörtade rösten tycker inte alls att skämtet är speciellt kul och ger igen på sitt eget lilla vis.

För att uppskatta en film som den här krävs naturligtvis att man kastar all form av logik överbord. Vad det är, eller försöker vara, är en sorts upphottad version av Spielbergs Duellen där det mörka hotet kommer i form av en ansiktslös gestalt som huserar i ett enormt stålmonster till fordon. Naturligtvis måste det in en kvinna i bilden också, och vips har Lewis kärleksintresse Venna (Leelee Sobieski) tagit plats i bilen och får hänga med på vedermödorna.

"Hjälp! Jag tror det är Kris K därborta i förarhytten!!!"

Yngre versioner av Paul Walker och Steve Zahn hanterar sina roller som de ska, men inte ens deras ambition kan smeta över det faktum att filmen egentligen bara är en samling dramatiska scener staplade på varandra med ett synnerligen tunt kitt som ska hålla ihop historien.

Vad är det för sorts film då? En roadmovie eller en stalkermovie? Fan vet, och det spelar väl ingen roll egentligen. Manuset har ingen större ambition att presentera några nya grepp och således matas vi efterhand med de gamla välbekanta, och tidvis småspännade, greppen som bara tycks existera på film där tidsperspektiv och normallogik inte är välkomna. Lite kul när man synar filmen är att som medansvarig manusförfattare stoltserar en viss J.J. Abrams, och med det i åtanke kan man om man vill hitta vissa drag i historien som är lite signifikativa för denne nye guldgosse i drömfabriken.

Roadkill är svagt underhållande och det är svårt att inte gilla Zahn och Walker i huvudrollerna. Hur det ska sluta behöver man inte ägna någon större tid åt att fundera på, men ibland är väl det smutt också. Ok utan att sticka ut åt något håll.

Nov 1 2011

Vacancy (2007)

Som vanligt är det tillfälligheterna som ställer till det i filmer av den här typen.

Och som vanligt finns en underliggande konflikt hos huvudpersonerna, något som splittrar dem men senare kommer att föra dem tillsammans mer än någonsin. Allt som behövs är ju att något rent galet inträffar.

Som vanligt är det också tillfälligheter som ofta avgör vilka filmer man bestämmer sig för att se. I det här fallet har jag bestämt för mig att jag för eoner sedan någonstans läste en avvikande recension i mängden av alla andra som avfärdade ovanstående titel som en riktig dussinrulle i mängden. Den där enda avvikande, försiktigt positiva, åsikten har sedan funnits i bakhuvudet utan att riktigt falna bort. Måhända var det just den som fick mig att plocka upp rullen i en dvd-back för 20 kr, för en tjuga har man ju råd att mista trots allt.

Nåväl, tillfälligheter är alltså nyckelordet här. Paret Fox dras med äktenskapliga problem, och kvällens bilfärd hem genom natten tenderar inte direkt att vara av den mysigare varianten. Än sämre blir det när David (Luke Wilson) tror sig ha hittat en genväg i mörkret, men bara lyckas köra sönder bilen till hustrun Amy´s (Kate Beckinsale) stora skadeglädje. Inga öppna verkstäder och det enda som tycks återstå är att övernatta på det slitna motellet där retrovarningen och Psycho-vibbarna ligger som ett tungt filter.

Snart ska paret Fox bli varse att man inte checkar in i ett slitet motellrum hur som helst, speciellt inte om rummet har igenspikade badrumsfönster, en udda form av tv-underhållning, dolda kameror samt en föreståndare verkar ha gått i skola hos Anthony Perkins. Det är svårt, för att inte säga omöjligt, att ta sig förbi den här historien utan att tankarna hamnar hos Hitchcocks gamla klassiker. Tänk bara ett steg längre, modernare och naturligtvis våldsammare.

Paret Fox fasar inför retrostilen

Och visst, manuset firar inga stora triumfer i genren, man ser oftast händelserna komma mil i förväg. Men kanske är det för att jag är svag för Kate B, eller för att regissören Nimrod Antal satsar mer på spänningsbiten än skrämselbiten, för visst underhållningsvärde går ändå att vaska fram i historieutvecklingen och någonstans är det inte helt självklart hur man tänkt sig slutet. Eller säg så här; det är rätt länge dolt i dunkel hur regissören rent värde- och känslomässigt vill förhålla sig till våra huvudpersoner och dess antagonist, hotellföreståndaren (Frank Whaley).

Filmens stora vinnare är annars scenografen som trollat fram snygga färger och en retrostil som för tankarna till gamla landsvägshak i ett USA från svunna tider. Miljön och den isolerade stämningen är det som går igenom rutan och blir till stundtals snygga detaljer.

Vacancy är knappast speciellt skrämmande när paret Fox till slut kommer underfund med vad som är mystiskt på motellet utan blir i sina bästa stunder lite småspännande. Utan sina kända huvudrollsinnehavare som snäppar upp det hela en smula misstänker jag dock att filmen ganska snabbt skulle förpassas till det stinkande träsket där de flesta av de här råka-illa-ut-filmerna håller till. Här är det de som lite räddar tillställningen i ett annars löjligt simpelt manus.

Okt 31 2011

The Skeleton Key (2005)

Av ställen i USA som man bör hålla sig undan ifrån verkar New Orleans vara ett.
Kanske inte just själva staden, men omgivningarna och resten av delstaten tycks i filmens värld vara ett enda virrvarr av otrevliga detaljer som träsk, alligatorer, en och annan inavlad mördare och framför allt skumma religioner och kulter i legio.

Så även här. Alltid svala och snygga Kate Hudson jobbar som vårdare för åldringar och umgås med någons sorts idealistisk tanke om närhet, omsorg och ett genuint intresse av att ta hand om sina äldre medborgare. När hennes senaste arbetsgivare inte direkt lever upp till detta snokar hon via tidningen upp ett nytt jobb som privatvårdare till strokedrabbade Ben Deveraux (John Hurt) som bor i ett ståtligt mansion mitt ute i träskbebyggelsen där strikta och misstänksamma hustrun Violet (Gena Rowlands) sköter markservicen. Enda kontakten med omvärlden sker egentligen bara via parets advokat Luke (Peter Sarsgaard). Och så Caroline nu då.

Naturligtvis dröjer det inte länge förrän vår hjältinna börjar märka att sakernas tillstånd inte riktigt är som de borde (är de någonsin det om man jobbar år ett skumt par som bor mitt ute i träsk!?). Det är små detaljer som gäckar Caroline, små saker som Violet tycks vilja undvika att prata om. Som tex det faktum att det inte finns några speglar i huset. Eller att dörren till det okända vindsutrymmet är låst. Eller att stackars Ben visserligen inte kan prata efter stroken men ändå uppvisar STORA tecken på ren och skär rädsla.

"prata ur skägget karl..!!"

Mycket att avhandla således under filmens speltid, och detta i en miljö som ju nästan på ett löjligt sätt inbjuder till att stapla klyschor på hög och ta den lätta vägen med ett manus som ser till att checka av de berömda kontrollpunkterna längs vägen. Trots att det på inget sätt blir nyskapande eller sensationellt underhållande håller det sig på en lagom trivsam nivå. Mycket naturligtvis beroende på filmens ensemble där Gena Rowlands mycket snyggt tävlar om uppmärksamheten med Kate Hudson. Rowlands dominerar varje scen de har tillsammans, i övrigt tillåts Hudson vara sådär lagom tuff och beslutsam som en filmhjältinna ska vara. John Hurt har den dialogmässigt den enklaste rollen och behöver egentligen bara stöna och flämta rent kroppsligt. I övrigt låter han dock ögonen och blicken skådespela på ett rutinerat och tryggt sätt. Sarsgaard är den obligatoriska länken med omvärlden och lär här bli mest ihågkommen för sin tjocka och konstlade sydstatsdialekt.

Dagens regissör heter Iain Softley och har uppenbarligen förstått sig på det här med att hålla igen den värsta accelerationen och inte fläska på med de mest förväntande utvecklingarna, trots klyschstaplingen. Faktum är att han under en kort stund lyckas kollra bort mig från spåret jag trodde att jag hade grepp om och sådant är ju alltid överraskande trevligt.

The Skeleton Key är lagom murrig, lagom förutsägbar och lagom avancerad. Blanda lite förväntade grepp från amerikanska södern med en och annan snygg twist och anrättningen blir som en småtrevlig puttrande gryta som kokar någonstans långt inne i de där ogästvänliga träskmarkerna och lämnar en försiktigt god eftersmak.

Okt 27 2011

Meddelande från ledningen – del II !

Jaha, hoppsan.
Bloggens 2-årsdag kom och gick i en rasande fart. Den bara liksom swischade förbi.
Jobb, markservice hemma och utflykter i småländska myllan gör titt som tätt att det kan gå några dagar utan aktivitet här.

Men som tur är finns det ju alltid en till synes outtömmande källa att ösa ur när man känner skrivlusten falla på.
Och det finns saker som ligger i den berömda pipen kan jag lova.
Det är PottHarry-filmer, gamla sköna 80-talare, sprillans nya alster, gedigna återtitts-tungviktare och ett koppel annat smått och gott.

Och nya utseendet dårå.

Jag blir så trött på mig själv, som att jag fastnar i vinkelvolten ibland. Nu har jag spenderat otaliga timmar med att frustrerat försöka hitta en ny design på skiverierna. Men WordPress har fan INTE något speciellt att bjuda på. Jag hade tänkt mig en mörkare look, men naturligtvis är det något med alla detaljer som inte passar. Jag vill tusan kunna styra min design HELT SJÄLV!

Ok, efter tidsödande begrundande så får det bli några pytteförändringar istället.

Suck alltså.
Dyrbar tid som gått åt till jönsigt designfix när man istället hade kunnat skriva minst tre recensioner. Jag får straffa mig själv med några extra inlägg på samma dag.

(och den som känner till ett gratis webbhotell eller liknande får gärna höra av sig…*blink*)

Hur som helst, go och gla Halloween på er!

Mot nya stordåd!

Okt 24 2011

The Incredible Hulk (2008)

Ja egentligen är det ju nästan lite löjligt, men vi slänger in en Marvel-skapelse till under avsyning när chansen finns.

Återigen igen en återtitt, och nu är det Edward Norton som i Louis Leterrier´s regi ikläder sig rollen som den olycksalige Bruce Banner med humörproblem. Där Ang Lee´s version ett par år tidigare uppenbarligen ville vara en djupare, mer dramatisk, version med en diger bakgrundshistoria vad gäller karaktärerna, satsar Norton och co mer på raka och möjligtvis ytligare puckar.

Utan att för ett ögonblick låtsas om sin föregångare lyckas regissör Leterrier (på ett rätt smart sätt) använda förtexterna till att förklara läget, bakgrunden och det största skälet till att dagens film börjar med en Bruce på flykt i Brasilien där han gör allt för att ligga så lågt som möjligt under tiden han klurar på ett sätt att få bukt med sitt infekterade blod. Säg dock den frid som varar (och tur är väl det för oss som tittare…annars hade det ju blivit en vääldigt seg film) och bara vips sådär så är US of A`s militär honom på spåren och i spetsen hittar vi självaste general Ross (kanske lite otippat William Hurt) som leder sina specialstyrkor i jakten på Banner för att få tag på sitt hemliga vapen som är just Banner och hans blod. Dessutom har han flugit in brittiske stridisen Tim Roth att bistå på bästa och mest våldsamma sätt.

Som sagt, där Ang Lee verkade mer intresserad av det filosofiska och mentala i historien om Hulken, satsar Leterrier på mer hederlig action medelst felfria effekter. Intressant dock att superallvarlige Norton anammat rollen som Banner med humöret, man kan ju annars tycka att Norton möjligen skulle hålla sig för god för att ta en sådan serietidningsroll..men uppenbarligen tycks han ha sett något intressant även i detta. Kanske var det möjligheten att få hångla med Liv Tyler som gör hans kärleksintresse Betty aka generalens dotter?

läge för en liten stänkare?

Denna Hulk-version har egentligen inte ett skit att komma med vad gäller nya infallsvinklar eller annorlunda synsätt. Manuset består mest av tunna skivor; Banner kommer tillbaka till Staterna, klurar på ett botmedel, jagas av den enfaldige generalen som dessutom skapar en sorts monstermotståndare till Hulken med hjälp av skumma substanser och en ivrig Roth. Banner får lite kärlek av Betty, de flyr, generalen hittar dem och så när allt ser hopplöst ut fattar generalen att det är Hulken som kan rädda dem och ingen annan.

Vad filmen märkligt nog lyckas med är att ha en skapligt hög lägsta-nivå. Trots enkelspårigt manus utan överraskningar är det proffsigt hantverk och rätt snyggt dramaturgiskt. Det känns inte som en intressant film, men ändå blir den aldrig ointressant. Förklara det den som kan.

The Incredible Hulk rullar på och gör vad den förväntas. Underhåller utan att lämna någon speciell eftersmak. Norton gör ett helt ok jobb som Bruce B och när humöret rämnar lämnar han över till de omtalade effektnissarna som trycker in sina läckerbitar efter bästa förmåga. Mindre plats för filosofin och mer plats för förväntningar inför den kommande Avengers-filmen där vår gröne vän återigen dyker upp.
Som standalone-film ok, men inte direkt något att skriva hem om. Väl dock i en filmblogg.

“As far as I’m concerned, that man’s whole body is property of the U.S. army.”

Okt 21 2011

Hot Tub Time Machine (2010)

Vissa filmer ska liksom inte fungera. Inte kunna framkalla en endaste känsla eller reaktion, ja det skulle väl vara någon sorts bister bekräftelse på att man minsann hade rätt i sina onda aningar då.

Ta bara dagens alster. En komedi om tre losers och badtunna och en sorts mystisk kraft som skickar tillbaks dem till en avgörande kväll 1986. En tidsmaskin i en badtunna. Tjenare. Ett manus som verkar tunnare än plånboken efter att räkningarna är betalda och med en twist som bara skriker råstöld från konceptet med Tillbaka till framtiden. Klart man tar fram en av sina bästa saxar och lägger lite nära till hands.

Men.
Oj vad den fick ligga kvar. Jag kastade inte ens en liten blick på den under filmens föredömligt korta speltid. Istället förvånas jag, och gläds, över att jag tittar på en komedi som går lite utanför ramen. Vågar vara lite burdus för att inte säga grov. Och ändå blanda in ett par allvarets ord om det här klassiska med sin egen identitet. Eller också är den bara skamlöst befriad från samvete och baktankar, och endast ute för att underhålla medelst hjälp av under-bältet-humor. Fan vet vilket, men det spelar ingen roll. Underhållande blir det vilket som.

Adam (John Cusack) och polarna Nick (Craig Robinson) och Lou ( Rob Corddry) har sett bättre vardagar, man skulle nog kunna kalla dem tvättäkta losers. I ett sista desperat försök att hitta ett uns av de glansdagar de en gång hade drar de alla fjälls och de snöhotell de bodde/partade på en magisk natt 1986. Med på resan också Adams nördige systerson Jacob (Clark Duke) som sällan lyfter blicken från sin datorvärld (men är å andra sidan utrustad med sinne för slagkraftiga kommentarer.)
Givetvis är inget som det var förr och deppet är nära. Vilken tur att det fanns en badtunna i alla fall. Och sprit och öl. Fyllan kommer som på beställning och plötsligt är det någon som slår ut dricka över reglagen och konstiga saker händer.

Än konstigare blir det när polarna upptäcker att de är tillbaka i 1986 års version av tillvaron. Nu gäller det att göra rätta valen. Göra samma saker som hände den kvällen och inte störa världsordningen eller hitta på helt nya händelser med risken att framtiden ser helt främmande ut. Och mitt i allt en mystisk reparatör (Chevy Chase) som dyker upp och mumlar om reservdelar och annat kufiskt som är på väg. I väntan på detta ger sig våra vänner ut i natten och råkar ut för både det ena och andra.

Tidsresehumor är alltid tacksamt att skoja med. Förvecklingar och missförstånd. Enkla skämt varvas med råsimpla än värre sådana, gärna med grova punchlines och plumpa kommentarer. Och det märkliga är att det blir synnerligen roligt. Kommer på mig själv med att skratta högt ett par gånger till världens fånigaste scener. Det är så billigt att jag egentligen borde dissa historien rakt av, men se det går liksom inte. Trots att manuset känns ihopslarvat på en kaffekvart där någon glömde tänka på eventuella djupare meningar.
Ibland rena Porkys-stuket på humorn, och plötsligt känns 80-talets skojarkomedier inte så långt borta. Kan det vara en tanke från filmmakarna tro? John Cusack ligger bra till i min ökända bok, och visst kan det vara lite förvånande att han trots allt dyker upp i denna inte helt normala historia. Eller också inte.

Hot Tub Time Machine har inte världens mest logiska eller trovärdiga eller välspelade historia. Med det är satans underhållande från och till, och hela filmen dras med en skamlöshet som tilltalar min humor och mitt sinne. Då är man till och med beredd att förlåta alla stölder från betydligt mer proffsigare produktioner. Oväntat kul!

”It’s the fucking 80’s guys. Let’s do what we want to do. Free Love!”
”That was the 60’s dipshit.”

Okt 18 2011

Captain America: The First Avenger (2011)

Ännu mer Marvel. Ja jisses, det verkar inte finnas någon hejd på det här fenomenet. Och, liksom i fallet med Thor är det rätt svårt att inte tycka om den här filmen, rentav tjusas lite av den. Trots att den är rätt tramsig. Trots att den egentligen har ett svagt manus.

Året är 1942 och veklingen Steve Rogers vill inget hellre än att dra ut i krig och hjälpa sitt land i kampen mot de lömska nazisterna. Hans bristfälliga fysik och inte helt merittyngda hälsoutvärderingar (där just termen ”nervöst beteende bland människor” låter otroligt roligt) sätter dock stopp för alla sådana planer och med gnisslande tänder svär Rogers åt sin vekhet. En eloge dock till grabben för hans goda hjärta och envishet.

Be och du skall få är dock ett fungerande grepp i dagens Marvelhistoria, och strax befinner sig Rogers i ett topphemligt labb där han ännu mycket mer strax utsätts för ett lyckat experiment signerat kufen Dr. Erskine (Stanley Tucci i trivsamt skäggstubb) och plötsligt har förvandlats till muskelikon och rena USA-drömmen. På med en sprillans färgglad kostymering och plötsligt ser en ny superhjälte dagens ljus. Rogers fick uppenbarligen inte bara en ny kropp, utan även alla hans mentala problem (ni kommer väl ihåg det ”nervösa beteendet…?) är som bortblåsta. Rogers är nu supersmart, supersnygg, superstark och supermodig. Perfekt kille att skicka upp mot nazisternas ondskefulle lustigkurre Red Skull som (naturligtvis) planerar att blåsa sin uppdragsgivare herr A. Hitler och skaffa sig världsherravälde. Precis som det anstår en superskurk!

Kille i lustig kostym framför killar i ännu lustigare kostymer

Matinékänslan är skönt utbroderad, effekterna helt ok och utförandet verkar ske med en friskhet som inte är helt självklart i alla sammanhang (ta bara bottennappet Gröna Lyktan). Regissören Joe Johnston kanske har tagit med sig lite tricks från äventyrshistorien The Rocketeer för ett antal år sedan, för här går det undan i samma anda.

Filmens kanske svagaste del, manuset, ställer inte till det nämnvärt och det går att ha överseende när helheten ändock höjer humöret på mig som tittare. Chris Evans är grabben som fått uppdraget att gestalta den patriotiske kaptenen och frågan är om inte filmens bästa (och roligaste) effekt är inledningen där effektnissarna digitalt lyckats krympa Evans kropp och dessutom göra honom löjligt pinnsmal. Gott sällskap har han också av självaste Tommy Lee Jones som naturligtvis äger varje scen han är med i, och detta trots att hans roll här egentligen är en dag-på-jobbet-grej som butter överste. Hugo Weaving gör väl sällan någon besviken och som Red Skull-figuren känns han ju helt gjuten här (i filmens kanske coolaste maskering). Och så slutligen naturligtvis den kvinnliga fägringen som i smyg trånar efter vår helyllehjälte, den brittiska officeren Carter (Hayley Atwell) som bara tycks finnas i scenerna.. oklart egentligen vilken funktion hon fyller i filmens praktiska del.

Captain America: The First Avenger bjuder på äventyr och effekter. Kanske inte de bästa i sin genre, men med gott humör och viss diskret humor. Liksom Thor tar den ett närmast lekfullt grepp på historien och dess utveckling. Inte sensationsbra men väl så underhållande, och det känns som en av de mer lyckade överföringarna från serie till film. Och visst är det något visst med äventyrshistorier som har de usla nazisterna som motståndare…

Både filmitch och Fiffi hade rätt gött att säga om den här skapelsen också (och Fiffis schackspel skulle man garanterat vilja ha!)

“I asked for an army. All I got is you.”

Okt 17 2011

Colombiana (2011)

Luc Besson och Robert Mark Kamen brukar uppenbarligen ofta jobba ihop om olika manus. Synar man deras gemensamma produkter återfinns sådana ytliga saker som Transporter-serien, Taken och Kiss of the Dragon för att nu nämna några titlar.

Gemensamt för alla alster verkar ofta vara hämndtemat, den ensamme mot det stora skurkgänget. Denna formel tycks dessa båda herrar vara något av experter på att gjuta in i nya former, och dagens titt är inget annat än ett tydligt exempel på hur man stuvar om lite i redan existerande manusstolpar och vips har man en ny historia som denna gång överlåts till regi av Olivier Megaton (Transporter 3).

Dags för kvinnlig, hårdsparkande, hjälte och därför in med Zoe Saldana som i unga år sett sina föräldrar tagas av daga av den lokala skurkbaronen i Bogota. Rask flykt till Chicago där släkting med beskyddarinstinkt väntar och vill att lilla Cataleya ska gå i skolan och skaffa sig ordentligt med kunskap. Vår hjältinna är dock mer intresserad av hämnd i fullskala och växer snabbt via snyggt hopp i manuset upp till iskall och supereffektiv yrkesmördarinna. Hon har dock aldrig glömt vad som hänt i unga år, och har, förutom ett blomstrande ”yrkesliv”, en snillrik plan för att en gång för alla göra upp med skurksen som ligger bakom hennes taskiga uppväxt.

Som alltid i historier som dessa gäller det att inte syna manus för mycket. Besson och Kamen lägger ytterst lite vikt vid karaktärerna, även om nödtorftiga försök görs att visa upp Cateleya som känslomässigt störd och behov av en stor och trygg famn. Det försök till djuphet i storyn känns verkligen bara påklistrat och nästan pliktskyldigt ditplockat för att inte hela filmen ska urarta till en veritabel skjutfest.

För skjuts görs det naturligtvis i massor här, och viss credit kan möjligen delas ut till våra vänner manusförfattarna för att de stagear för rätt snygga scenlösningar och placerar en vilt kämpande Zaldana mitt i dessa. Vill man vara lite gnällig just här kan man iof störa sig på att filmvåldet inte direkt bjuckar på några nya innovativa grepp utan mest öser på enligt patenterad modell som oftast är gångbar året om.

Saldana gör vad hon kan för att visa att ensam arg kvinna är stark. Michael Vartan ställer upp som pojkvänsmaterial som har svårt att få grepp om kvinnan han fallit för. The bad guys blir dessvärre bara ett gäng karaktärer stöpta i samma form och jag har på det stora hela rätt svårt att uppbringa några större känslor för den här filmen.

Colombiana är en dussinprodukt försedd med lite fager yta. Skrapa lite på den och du har en vanlig standardstory om den ensamma hämnaren som naturligtvis inte tar skit från någon. Det smäller och skjuts och exploderar. Men mycket mer är det inte. Inte dåligt, men rätt oengagerande.

“Never forget where you came from.”

Okt 13 2011

Det våras för sheriffen (1974)

Nu får vi ha lite nostalgi här i filmbloggen igen.
29 spänn på Willys i somras ger mig plötsligt den möjligheten en mörk kväll i oktober när jag velar lite mellan titlarna.

Våren 1976 hade jag börjat smyga på bio lite sådär utan föräldrarnas sällskap, låt vara med bästa polaren Björte (som senare flyttade till Göteborg och blev go gubbbe) och låt också vara att det mestadels rörde sig om filmer med elvaårs-gräns. Hur som haver föll valet en kväll på dagens alster. Vi visste inte mycket om Mel Brooks, vem han var och vilken sorts stämpel han skulle komma att sätta på amerikansk komedi. Men tusan vad kul det var! Och i westernmiljö också! Jag som dåvarande (och nuvarande) westerndåre njöt av galenskaperna, även om det i ärlighetens namn var lite si och så med westernkänslan, speciellt i slutet.

Ingen ska påstå att vi var direkt missnöjda efter filmen då vi sakta strosade hem till förorten den kvällen.

Under årens lopp har ett antal nya tillfällen dykt upp då det givits möjlighet att åter stifta bekantskap med galenskaperna, men nu är det länge sedan. Tills nu då.

Det är inte svårt att tycka om Brooks egna tolkning av vilda västern. Han bygger de galna infallen och dåtidens möjligen känsliga skämt om rasism runt en ytterst simpel handling om att en slug och skum typ vill ha bort invånarna i en liten stad där järnvägen ska dras fram. För att få invånarna att lämna staden tillsätts en svart sheriff som förhoppningsvis ska vara droppen för de kräsna medborgarna (som alla f.ö. heter Johnson i efternamn!) Sheriffen har dock ett och annat ess i rockärmen och hjälper istället staden mot de lömska järnvägsbyggarna.

Hejdlöst med enkla men effektiva skämt, både bildliga och i dialogen. Tack vare ett utmärkt extramaterial på skivan får man också ta del av Mel Brooks egna tankar om filmen såhär ganska många år efter, och det visar sig att filmbolaget mer eller mindre gav Brooks helt fria händer att skapa sin film med vilka skådespelare han ville. Det enda Brooks tvingades stryka var ett grovt sexskämt om färgade, men i övrigt passerade all humor förbi den moraliska filmbolagscensuren (inklusive den ökända pruttscenen vid lägerelden…något som Brooks för övrigt hävdar är första gången ett pruttskämt används så visuellt i amerikansk film..)

Och det är nånstans där som just framgången med den här filmen ligger, även så många år efteråt. Det är en friskhet och en rebellisk uppstudsighet mot just westernandan och myten. Brooks drar sig inte för att skämta grovt om kvinnor och män, inte heller att föra in en ny sorts stil i humorn som bryter hela mönstret. Ta bara sista delen av filmen, som ju egentligen blir helt utflippad! Tänk då att detta var mitt i 70-talet och dagens alla möjliga sätt att konstruera film inte alls var ”normalt”. Just Brooks sätt att lite banbrytande sätt att göra narr av sin egen historia känns även nu synnerligen förtjusande.

Cleavon Little, formidabla Madeline Kahn (hennes 15 minuter of fame i filmen är stor komedi), sköne Slim Pickens, Brooks pålitlige samarbetspartner Gene Wilder och så Brooks själv som skogstokig guvernör, ser alla till att det blir löjligt roligt hela vägen fram till den stora finalen. En av Brooks stora plus var att han inte drog sig för att häckla känsliga saker, som rasism och nazisterna för att nämna några.

Det våras för sheriffen måste ses som en av de stora föregångarna till sådana mer moderna filmer som tex Den nakna pistolen och Hot Shots eller varför inte Titta vi flyger. Alla har de en humor som står att hämta i denna sköna gamla 70-talare. Här är det löjligt, simpelt och inte direkt subtilt. Skämten håller kanske inte toppklass idag, men det är friskt och framför allt underhållande.
En njutbar nostalgitripp.

”Mornin’, ma’am. And isn’t it a lovely mornin’?”
”Up yours, nigger.”

Okt 12 2011

TV-Landet: Harper’s Island (2009)

 

Man måste bara älska ögonblicken när en filmupplevelse plötsligt exploderar framför en och lämnar en så god och underbar eftersmak att man går flera dagar efteråt och liksom gratulerar sig själv till genidraget att ha sett alstret.

Och att något sådant kan hända med en tv-serie känns nästan osannolikt.

Undantag finns förstås, när Twin Peaks dök upp i rutorna på 90-talet var den sanslöst hypnotiserande. Kiefer Sutherlands eviga kämpande i alla 24 har också en plats sevärda-hyllan. Och visst var jag också för en period lite lost i just Lost…där jag visserligen gradvis tappade intresset men hängde med till (det galet dåliga) slutet.

De bästa tv-serierna är just de som inte är så långa, där längden från början är utstakad till x antal avsnitt och det hela är över sedan.

Dagens objekt är just en sådan serie. Vete i tusan hur jag fick span på den, kanske var det en bekant som tipsade, kanske var det en liten artikel någonstans. Via nätet och för skitbilliga 99 spänn har jag dock nu tagit del av något väldigt sällsynt; en rasande spännande och högst oviss, måhända galen och overklig, historia som faktiskt fick mig att offra nattsömn fastän jag visste att väckarklockan skulle ringa okristligt tidigt.

Trish (Katie Cassidy) och Henry (Christopher Gorham) ska gifta sig. Tillsammans med inbjudna vänner och bekanta återvänder de alla till Henrys barndomsställe, ön Harper´s Island utanför den amerikanska västkusten. Till och med bästa vännen Abby (Elaine Cassidy) dyker upp på ön, trots att hon lämnade den för många år sedan och knappast har de godaste minnen av den. Ön lider nämligen av en rätt hemsk historia i form av seriemördaren John Wakefield som härjade där och bla brutalt mördade Abbys mamma innan hennes pappa polisen lyckades skjuta Wakefield.

Nåväl, dags att försona sig med öns historia och Abby liksom alla de andra gästerna och släktingarna ser fram mot några dagars festligheter, lite R&R och en vigsel som kronan på verket. Problemen börjar naturligtvis när alla är inkvarterade på lyxigt hotell och nya dödsfall börjar stå som spön i backen. Någon tycks väldigt angelägen om att bröllopet ska gå om intet och anser att bästa sättet är att helt enkelt ta bröllopsgästerna av daga en efter en. Kan det möjligen vara den döde Wakefield som stigit upp ur graven för att påbörja ett nytt blodbad? Och av vilken anledning?

Det hela blir som en galen mix av en Agatha Christie-historia i kombo med en slasherfilm där dödsfallen är synnerligen råa och blodiga, vilket får en att undra hur i herrans namn den amerikanska censuren har kunnat släppa igenom det här för tv-visning!?

Men suveränt spännande blir det. Och det bästa av allt är att det hela varar ”bara” i 13 avsnitt innan upplösningen kommer. Fram till dess får man ett antal chanser på sig att försöka lista ut vem den okände mördaren kan vara och jag lovar, manuset gör sitt absolut bästa för att förvilla och lura upp mig på läktaren gång på gång.

Abby, Henry och Trish är de utpekade huvudpersonerna, men ett digert birollsgalleri förekommer med karaktärer som alla är speciella på sitt vis. En del verkar också ha en och annan murrig hemlighet i bagaget. Alerta tittare håller också utkick efter gamle Harry Hamlin som gästspelar sig igenom en liten roll som jovialisk rulla-hatt-släkting.

I sina bästa stunder snor serien friskt från mästerverket Twin Peaks och lyckas bygga upp en ödesmättad och isolerad stämning, mixad med lite spöklika vibbar. Som tittare försöker jag hålla fokuset på rätt grejer, men luras hela tiden att se red herrings och jag kan inte annat än att njuta.

Harper´s Island är tusan så spännnande. Rätt okända skådisar som gör sitt bästa för att underhålla (och dö) på ett snyggt sätt. Effektiva miljöer och bra effekter där dock seriens största stjärna är det luriga och trixiga manuset som synnerligen snyggt knyter ihop historien och alla lösa trådar mot slutet. Vid det laget är jag som tittare lagom stissigt uppe i varv.
Rekommenderas starkt, inte minst pga av sitt format. När sista skivan är slut är historien verkligen det också.

13 weeks. 25 suspects. 1 killer.

Okt 11 2011

Zookeeper (2011)

En av alla dessa filmer det går tretton på dussinet av som ska visa att man minsann duger precis som man är.

Och som vanligt gäller det att hitta en infallsvinkel, en story där huvudpersonen helst ska vara ett socialt pucko men en klippare inom just sitt gebit. I dagens fall heter han, för det är återigen en han, Griffin och gestaltas som på beställning av Kevin James. James ser ju ytligt inte direkt ut som en kvinnornas man, vilket naturligtvis är great för filmens nödtorftiga historia.

Som djurskötaren Griffin har han superkoll på sitt zoo,  men fungerar dock sämre runt det täcka könet. Dessutom kan han inte glömma sitt gamla ex som brutalt dumpade honom för ett antal år sedan då han inte visade några större ambitioner att ta sig uppåt i yrkeskarriären. Han är helt enkelt en snubbe som är rätt nöjd att få ta hand om sina kära djurvänner.

Nu uppstår dock en möjlighet att vinna tillbaka exets (Leslie Bibb) hjärta om Griffin kan spotta upp sig, bli lite tuffare och framför allt kanske till och med acceptera att komma och jobba som hänsynslös försäljare på sin brors exklusiva bilfirma. Men vem ska lära honom hur man blir en glidare och världsvan lirare? Jo djuren såklart!

Fantasifullt nog kan ju alla djur prata men har en tyst överenskommelse om att aldrig visa det för oss människor. Zooinvånarna ser sig dock nu nödgade att bryta dessa löften när de ser på Griffin och hans stupiditet. Stor chock först förstås för vår djurskötarhjälte, men motvilligt lyssnar han in de goda ”råden” från de fyrfotade vännerna. Råd som dessvärre oftast inte går att applicera i människovärlden.

Det är naturligtvis häri filmens humor ligger. Att Griffin gör galna saker innan han till slut börjar tänka själv. Vi ser lättköpta skämt som syns en halvmil innan de kommer, manuset följer slaviskt de uppställda kontrollpunkterna och erbjuder absolut inget nytt under solen.
Tvärtom kommer alla som har svårt för Adam Sandler-skolan att få problem här. För visst är det Sandlers bolag som både producerat och verkar ha dragit upp riktlinjerna för hur historien ska rulla på.

Desto roligare för mig som tittare när djuren börjar prata, då rösterna bakom de olika djuren tillhör icke helt okända Cher, Maya Rudolph, Jon Favreau, Judd Apatow, Adam Sandler själv, Sylvester Stallone (!) och självaste Nick Nolte som surmulen gammal gorilla. Djurens dialoger och kommentarer är faktiskt roligast i hela filmen och osar Sandler-humor. Inget problem för mig dock som ju gillar den grabben. Kevin James själv spelar (som vanligt) den klumpige, snälle goe gubbe han alltid gör. Givetvis är det ytliga exet inget att tråna efter när det finns en godhjärtad kvinna (Rosario Dawson) på betydligt närmare håll i zoopersonalen. Ni fattar ju säkert hur det kommer att gå. Det är en oerhört snäll film som drar sig för att utmana på minsta lilla sätt.

Zookeeper är fantasilöst förutsägbar, men ändå lite halvskoj glimtvis. Snygga sömlösa tekniklösningar mellan Kevin James och de välvilliga djuren och lagom tillrättalagd moral om att tro på sig själv med tillhörande sliskighet. Visst utrymme för att dra på smilbanden finns instoppat lite här och där även om det i slutänden är en standardprodukt enligt bekvämlighetsmallen. När man sett den har man glömt den.

”How long have you been able to talk?”
”Let’s see, today’s Tuesday so… always.”

Okt 6 2011

Ond tro (2010)

En utmaning.
Flmr vs svensk film. Kan gå hur som helst, det vet ni ju. Även om en gammal hund som yours truly har öppnat upp alldeles väldigt mycket på den fronten.

Men allt är värd en chans, pröva och bli överraskad. Fast här är det farligt nära att falla tillbaka i gamla hjulspår.

Mona (danska Sonja Richter) har flyttat till en ny svensk, namnlös och dyster, stad. En kväll blir hon vittne till ett uppenbart mord, som snart följs av flera. Mona, som för övrigt verkar ha en särdeles besvärlig personlighet, blir besatt av fallet och börjar till och med privatspana. Ganska snart är hon säker på vem mördaren kan vara, men polisen vill inte alls lyssna på den besvärliga danskan. Det är dock inte bara medborgarmoral som driver vår huvudperson, morden tycks sätta igång ett antal olika känslor hos henne som sakta tycks dra ut i fantasiföreställningar av diverse slag.

Hon möter en man, Frank, visst tycke uppstår men han verkar lika inne i sina egna tankelås som hon i sina. Och från sidan verkar en mördare tyst betrakta allt som sker.

Bara så här i text så framstår det ju som en sorts udda mix av Lars Norén, Polanskis Repulsion och Bergmanskt svårmod. Miljöerna är grå, trista, figurlösa. En svensk stad har väl aldrig sett mer dyster ut. Regissören Kristian Petri verkar gå igång på murriga sidleds-kameraåkningar i tid och otid, varför dessa upprepas näst intill irritationens gräns. Det sävliga tempot tär verkligen på mig som tittare, kanske har det också att göra med att jag inte lägger manken till för att förstå historien? Omslagstexten hojtar om skrämmande, mardrömslik och ruggigt effektiv. Jaså, säger jag och undrar om inte den konstnärliga svenska skitnödigheten får råda lite här.

Hur som helst går det inte att avfärda filmen som skräp, Sonja Richter gör ett snyggt jobb som känslomässigt blockerad kvinna. Hon är faktiskt behållningen med hela filmen. Jonas Karlsson som Frank gör en dag på film-jobbet och känns lite för mycket Jonas istället för Frank. Desto roligare att se duktige Magnus Krepper i en polis-biroll, och fan vete om inte han skulle ha haft Karlssons roll…

Ond tro verkar sukta efter att vara så glåmig och dyster som möjligt och ändå visa upp en sorts kriminalhistoria i den känslomässiga betongromantiken. Grejen är bara att det blir lite för övertydligt och gränsen till dysterklyschorna passeras både en och två gånger. Petri ska dock ha lyft på hatten för ett par snygga scenlösningar. Lättglömt, som dock lär dyka upp i televisionsmediet,

Okt 5 2011

Natt utan nåd (1968)

Löjligt enkel historia från slutet av 60-talet, en kidnappningshistoria som inte riktigt går enligt planerna.

Amerikansk produktion som utspelas i Frankrike och tycks i många scener följa den franska filmvågens sätt att skildra scener, långa tagningar, märkligt musikval och en grov klippstil som inte direkt får historien att flyta jämt.

En ung kvinna anländer till Paris via flyg och det dröjer inte länge förrän hon sonika är kidnappad av ett slugt sällskap som tänkt sig håva in lite lätta dollars från farsgubben. Kvinnan körs omedelbums till en avlägsen villa vid havet där sällskapet ska invänta lösensumman som ska göra dem rika. Enligt sedvanlig rutin finns den rutinerade ledaren (som ska göra sin sista stöt innan ”pensioneringen”), hans högra hand och den som är den smartaste i sällskapet, den irrationella och drogberoende flickvännen samt den råe torpeden med sadistiska tendenser som hellre vill döda kvinnan på stört. Karaktärer i svart och vitt. Inga gråzoner här inte.

Marlon Brando hade vid den här tidpunkten suttit i frysboxen ett par år på grund av alla sina påhitt och divigheter, men fick här chansen till comeback i liten skala. Som ledarens högra hand Bud är det också han som håller ordning på torpet och försöker sy ihop den unkna kidnappningsaffären så gott det går. Brando gör vad han kan med dialogen och manuset som känns synnerligen stabbigt och väldigt föråldrat. Berättelsen hackar på flera ställen och skådespelandet är överlag stelt och övertydligt, på gränsen till irriterande.

Nog för att filmen är produkt av sitt 60-tal, men den känns verkligen ofärdig och mer eller mindre ihopslängd av nöd. Förutom Brando kan sådana gamla storheter som Rita Moreno och Richard Boone skådas i de andra rollerna, men inte ens mixen av sin tids större skådisar kan hjälpa upp historien till några tillfredsställande höjder.

Gängets galet ologiska plan för att slutföra kidnappningen känns rent irriterande och overkligt omständigt. Filmens klimax utspelas vid husets stränder och är filmat i nattmörkret precis innan gryningen vilket innebär att man inte ser speciellt mycket av det som sker i finalen. Som actiondrama på tok för blekt med ett slut som påstås vara uppseendeväckande för sin tid. Idag rycker vi väl mest på axlarna åt detta.

Natt utan nåd, med den udda originaltiteln The night of the following day blir mest en parentes  i 60-talets filmflora, och kanske inte den succé Brando ev. hade hoppats på. Manuset är för ryckigt och spretigt. Scenerna känns mest staplade på varandra och jag ifrågasätter starkt det allt annat än smarta sättet att hantera sin gisslan. Det mest intressanta jag kan komma på vad gäller den här filmen är hur en nyinspelning skulle kunna se ut och vem som skulle kunna axla Brandos roll.
Russell Crowe?

”If I come back and I find out that she’s not all right, I’m gonna take that burp gun and I’m gonna jam it up your nose… and I’m gonna pull the trigger ‘til it doesn’t work any more.”

Okt 4 2011

Push (2009)

Jaha ja. Ungdomar med speciella förmågor som är attraktiva att använda i supermaktens tjänst.
Vi har sett det förut, och kommer säkerligen att se det igen. Någonstans känns det som ett oerhört tacksamt ämne att ge sig i kast med då och då, naiva och oskyldiga tonåringar mot den stora mörka statsapparaten.

Här kan man således finna både kopplingar till Stephen Kings Eldfödd eller varför inte tv-serien Heroes. Nu fångade aldrig något av de ovanstående exemplen mitt fulla intresse, Kings roman kändes (som jag minns den) rätt plottrig och dunkel och tv-serien försökte fokusera på lite för mycket för sitt eget bästa och kom liksom aldrig till skott. I mina ögon alltså.

Liksom den här filmen. En lovande början byts rätt raskt mot en ganska trög och föga upphetsande transportsträcka fram till en förväntad final med sedvanligt upplägg för framtida fortsättning. Personligheter vävs in i storyn som utgår från Nick (Chris Evans), vilken besitter krafter att flytta saker genom tankevilja. Han är en s.k. Mover. Unga Cassie (Dakota Fanning) är en Watcher dvs hon kan se in i framtiden. Tillsammans måste de nu hålla sig undan en ljusskygg organisation inom den amerikanska statsapparaten som vill åt deras förmågor, som vanligt i storysar som denna hägrar drömmen om att förädla det ultimata vapnet i framtida krig.

Nick och Cassie är bara ett par av alla individer utspridda världen över med dessa och liknande  förmågor. Nästan alla har ”ärvt” sina genetiska färdigheter från föräldrar, och ett antal av dem hinner korsa våra hjältars väg innan manuset tar slut. Grejen är bara att det blir lite för mycket namn, lite för många förmågor som ska samsas och lite för invecklad story vilket gör att mitt intresse blir alldeles för litet. Rent filmiskt är det förvisso snyggt med Hong Kong som spelplats bland neonljusen, glittret och myllret. Det är tidvis rappa actionscener i gatumiljö i samspel med snabb klippning och hetsigt tempo.

Jag gillade regissören Paul McGuigan´s Lucky Number Slevin, som var en rejäl underhållande historia med snygg presenterad twist på slutet. Här känns det inte alls som samma smartness i manuset utan mer som lite för många individer som dyker upp utan att kännas meningsfulla. Jag vet inte, kanske är det meningen…men huvudpersonernas antagonister, den hemlighetsfulla myndigheten som jagar livet ur sig för att komma åt ynglingarna, blir rätt bleka och lite ointressanta…som att det vanliga dilemmat uppträder; man bryr sig liksom inte. Och då hjälper inte ens Djimon Hounsou som synnerligen lömsk hantlangare i statlig tjänst.

McGuigan tillverkar dock fullt kompetenta specialeffekter som ackompanjemang till den action som finns och i det fallet är det bara att lyfta på hatten samtidigt som känslan är att krutet satsats just på det visuella istället för en mer sammanhållen och lättåtkomlig historia.

Push bjuder på ett par snygga scener, visst tempo och en för all del lockande grundstory. Dessvärre tar det aldrig fart och de luddiga trådarna rätas aldrig ut tillräckligt mycket för att jag som tittar ska känna mig nöjd. Kanske hoppas McGuigan på att få basa över en fortsättning? Tv-pilotkänslan är hur som helst irriterande påtaglig där resultatet blir varken hackat eller malet.

”I don’t have to be a Watcher to see where this is going.”

Okt 3 2011

…och tiden bara går!

Sannerligen är det så!
En snabb titt häromdagen avslöjade att det minsann börjar närma sig tvåårs-strecket för när den här hobby-bloggen såg dagens ljus.
Kan det verkligen ha gått så snabbt?

Och hur mycket filmer har man inte kvar att pytsa upp här så småningom…?
När de är sedda och betänkta.
Det är just den lilla detaljen.
Trots att jag gör mitt bästa för att beta av den digra att-se-listan tycks det som att den istället växer lite för varje vecka som går…

Nåväl, nöjet är ju på min sida och ”kampen” går vidare.

Under en längre tid har det också känts som att det är dags att ändra bloggutseendet lite här.
Nydaning  på tapeten alltså, och varför inte ”fira” (liksom många andra gjort) med ett litet ansiktslyft…?
(Nu har ju inte wordpress världens roligaste mallar att bjucka på, så vi får väl se vart det slutar. Tanken på emigration till tex Blogspot har funnits…men jag tror inte jag orkar styra med all exportering av filer och annat bjäfs)

Nåja, vi kör väl vidare i täta spår med nya upplevelser runt hörnet så får vi se hur det blir!