Etikettarkiv: 2011

Okt 28 2013

Tema Rysligheter: Exit Humanity (2011)

Här en film som jag var på gång att se redan under hösten 2012, för att eventuellt införliva i det stora Western-temat som pågick här på bloggen då.
I sista stund bestämde jag mig dock för att vänta med rullen då det kanske inte kändes som att den passade in i just DET temat riktigt. Trots sina yttre Westernimpulser.

Och bra var väl kanske det. Höstens tema om otäcksheter kanske ändå blir en liten bättre plats att presentera filmen på. Är det då mer rysligt än western?
Tja, därom får väl de lärde tvista. Vi befinner oss i alla fall i USA runt 1870. Inbördeskriget är slut och krigsveteranen Edward Young (Mark Gibson) försöker förtvivlat överleva i en mörk tillvaro. I efterdyningarna av kriget har nämligen något bäst kan beskrivas som gamla hederliga zombies dykt upp. En farsot som bara tycks sprida sig, och när filmen börjar har Edward precis tagit livet av sin älskade fru då hon förlorades till de odöda, och hans son är spårlöst borta.

Den smått av sorg hysteriske Edward ger sig ut på ett mission att hitta sonen bland all galenskap i trakten, men snart befaras hans värsta fruktan och plötsligt ter sig tillvaron hemskare än någonsin. Ett plötsligt möte möte med en annan överlevare, Isaac (Adam Seybold) kommer dock att innebära viss ändring på hans livsöde.

Trots att dagens rulle har fått stämpeln Rysligheter på sig är det kanske mer drama än rysligt. Eller, det är det. Goriga scener saknas inte, men regissören och manusförfattaren John Geddes gödslar inte med dem i onödan. Vilket jag uppskattar med den här historien. Istället blir det nästan en sorts poetisk berättelse om livet på jorden. Edward går sakta från desillusionerat vrak till en person som inser att det kanske finns hopp för människan i alla fall.

Naturligtvis är det en bit till den där triumferande känslan. I vägen står en hoper andra överlevare av otrevlig kompott som har sin syn på hur den nya livssituationen bör hanteras. Och så de odöda förstås. Som har en tendens att dyka upp lite överallt. Gärna i större sjok.

Filmen utspelas till större delen i naturen. En sorts symbolik? Fotot är snyggt, riktigt snyggt där kameran fångar de dystra färgerna. För att sedan blandas upp med vackra scenerier vid ett par tillfällen. Skådisarna är alla relativt okända för mig, kanske en fördel. Speciellt Gibson gör sig bra som livstvivlaren Edward vilken på vägen genom allt elände och odöda får sig en liten livsresa. För att inte rollistan ska vara helt okänd har man dock slängt in den ärrade Stephen McHattie och gamla Dee Wallace i ett par mindre roller. Och oj vad Wallace har blivit just….gammal.

annan tidsålder. samma räviga typer.

Det som ändå slår mig ganska snabbt när jag tittar på filmen är att den lyckas fånga både obehaget och förtvivlan i sina scener. Geddes faller inte i den omedelbara fällan att klyscha till det hela (ok, vissa scener har lite varning på sig). Som om han vill hitta sin egen väg i den lite uttjatade genren. Då och då vävs ett antal animerade (!) sekvenser in, som dock faktiskt förhöjer stämningen än mer. Överlag är det tekniska hantverket gediget och snyggt utfört.

Exit Humanity är mer drama än våldsaction. De odöda finns i mängder runt vår protagonist och han gör processen kort med dem när så krävs. Huvudfokus ligger dock inte på det goriga utan mer på det som händer runtomkring. Bra grepp av upphovsmannen Geddes. Tidsepoken gör också sitt till att förhöja stämningen. Oväntat bra obehagligheter förklätt i dramakostym.
Temats mest udda inslag?

Okt 18 2013

Tema Rysligheter: Silent House (2011)

En rysare eller obehaglig film av rang ska förstås ses på kvällen när mörkret är som bäst på att omsluta mig som tittar.

Om det sedan är i ett utlämnande biomörker (okej, då kan man ju faktiskt kika på dan också…) eller i ett vardagsrum där strategiskt viktiga lampor är släckta spelar nog inte så stor roll. Är bara storyn tillräckligt obehaglig kommer den där otrevliga, men ändå lockande, känslan krypande. Som i det här fallet.

Nej, jag har inte sett originalet från Sydamerika. Och efter dagens (eller höstkvällens) övning känns det verkligen inte som jag behöver ägna mig åt någon jämförelse, eller välja sida angående vilken av dom som skulle bäst. Det räcker bra som det är med den här amerikanska remaken. I botten dessutom en story som sägs bygga på verkliga händelser (jårå..hrm visst…)

Sarah (Elizabeth Olsen) ska hjälpa pappa och farbror att både städa upp i, och renovera, släktens gamla sommarhus som stått övergivet en längre tid. Det är grådaskig natur, isolerad omgivning och hösten verkar ha kommit till kvällens film också. Det gamla huset är inte i direkt gott skick och elförsörjningen är inte att lita på. Snart får farbrodern ge sig iväg för att försöka få tag på en elektriker som förhoppningsvis kan kolla upp tillståndet i huset. Kvar alltså Sarah och pappa John i sällskap med ett antal ficklampor och arbetslampor av varierande kvalitet. Och tänk så mycket mer hotfullt insidan av ett hus plötsligt ter sig när mörkret tar över. För att inte tala om det plötsligt konstiga ljud som verkar komma från övervåningen…trots att fadern och Sarah för tillfället befinner sig på undervåningen….

Dagens regissörsduo, Chris Kentis och Laura Lau, låg också bakom den effektivt obehagliga Open Water 2003. Liksom den hålls den här filmen inom de små ramarna med en närgången kamera. Lau har anpassat manuset till amerikansk mark, och det är konstiga ljud, skuggor, oklarheter och framför allt ett jäkla MÖRKER hela tiden! Mycket obehagligt och effektfullt. Inte bara Sarah tvingas lita till de svaga ficklamporna, även jag som tittar får anstränga mig för att glo i mörkret. Faktiskt precis som att vara där intill Sarah. Frågetecknen och de otrevliga känslorna hopar sig. Sarah irrar runt i kåken. Plötsligt är pappa borta! För att sedan dyka upp skadad och blodig! Vad är det som händer? Och varför tycks Sarah inte kunna komma ut ur huset?

Kentis och Lau har superkoll på obehagligheterna och låter mig som glor inte vila en sekund för att hämta andan. Nya konstigheter tycks vänta bakom varje hörn i detta synnerligen märkliga hus.

Vad det till slut blir är en effektfull lek med mörker och förstärkta ljudkulisser.
Den ständigt närvarande, handhållna, kameran på Sarah hjälper till att koncentrera obehaget. Jag skruvar på mig, beredd på att ett jumpscare kommer vilken sekund som helst. Jag dras in i filmmakarnas påhitt och vill hela tiden veta mer om vad som händer samtidigt som det känns nästan lite jobbigt att se på filmen. Ovissheten i kombo med de visuella murkiga upplevelserna?

” det där är fan INTE hallonsylt…!!”

Olsen gör sin roll övertygande ända in i kaklet, och även om de största skrämseleffekterna klingar av när väl husets hemligheter börjar anas och rullen går in i slutklämmen, finns tillräckligt mycket kvar på pluskontot i form av illa-till-mods-känslor för att den här filmen med lätthet ska kunna kvala in i avdelningen ”synnerligen obehagliga upplevelser”.

Silent House är en påfrestande liten film, som med små (nästan larviga) medel tar ett ENORMT grepp om mina sinnen. Kanske är den rätt simpel egentligen, säger förmodligen du som redan sett den. Spelar mest på förmågan att dupera och förvilla.
Ja kanske. Men resan till upplösningen och beyond är fan så obehaglig.
Ur alla aspekter.

Sep 23 2013

En oväntad vänskap (2011)

Jamen här var det ju som att slå in öppna dörrar!
Som om det skulle spela någon roll i dagens upplevelse, när mysfaktorn och den där sköna feelgood-känslan slår kullerbyttor, positivitetsbägaren skummar över och man bara liksom sitter där med ett fånflin och tycker att kvällen blev med ens lite roligare…och att det där trista kommande mötet på jobbet dagen efter plötsligt känns lite oviktigare.
Då spelar ju sådant som den ovanstående observationen kanske ingen större roll ändå.
Banbrytande? Icke på något sätt.
Har man sett det förut? Givetvis.
Blir det ett problem? Njet!
Dubbelnjet faktiskt!

Äsch, man är så lättsåld i sinnet.
En historia som på förhand har sitt givna facit. Dessutom en BOATS också.
Herreminje..vi pratar ju själslig straffspark här. Och resultatet blir målisen i ena hörnet och bollen säkert placerad i andra. Johorå, visst serru.
Vi vet ju att snabbpratande Driss (Omar Sy) må vara en strulputte från den franska betongförorten, men egentligen är försedd med guldhjärta, moral, heder och en sjujävla cool dansstil. Vi vet att den totalförlamade rikingen Philippe (François Cluzet) framlever sina trista, inrutade, dagar med sina skötare/entourage i väntan på den förlösande extra kryddan i det (till synes flyende och meningslösa) livet.

Typ Diss. Vilken i sin upptäcker att det här med att vara personlig assistent åt en förlamad, till en början lite torr, snubbe ändå har sina små fördelar.
Inte minst tycks han må lite bättre i sitt eget sinne.
Trots att han egentligen bara dök upp på den där ”anställningsintervjun” för att få en stämpel i sina papper som berättigade honom till bidragspengar. Typ.
Och Philippe i sin tur upptäcker att den här lätt burduse gamängen intresserar honom och sannerligen inte är som alla de andra torrisarna som söker jobbet som assistent. Philippe känner sig nästan lite…upprymd?!

Ett omaka par på upptäcktsfärd i vardagen typ alltså.
Ah så fantasilöst egentligen. Men så satans underhållande att man efter filmen är färdig att ställa sig upp och busvisslande klappa händerna åt alla inblandade. Det är smart spelande på våra må-bra-känslor i kombo med våra empatisinnen, det är snyggt, och det är fanimej roligt hela vägen till eftertexterna. Här behandlas allt från moraliska dilemman, kärlek, längtan, vänskap och hur man coolast lurar Paris alla poliser när man är ute och kört för fort med fina sportbilen.

Extra roligt förstås att Diss väljer att behandla den förlamade Philippe som vilken snubbe som helst, handikappad eller ej. Alla de andra i omgivningen tassar naturligtvis på tå. Diss livar upp allt och alla helt enkelt. Skitenkelt manusgrepp som bara frossar i politisk inkorrekthet och inte är ett dugg nyskapande.
Men jag köpert ändå!

-”alltså polarn..vi får trimma din rullis lite! det här går ju för sakta!”

Stort plus i kanten förstås till manushantverkarna, tillika regissörerna, som anammat den uppenbarligen ganska sanna historien om denna vänskap. Givetvis något justerad för att passa filmformatet och för att ta del av sylvasse och mycket sevärde Omar Sy i den ledande rollen. Men vad fan, det kan man köpa också.

En oväntad vänskap innehåller sannerligen inga direkt oväntade turer i sin berättelse. Istället satsas på fint skådespel, roliga detaljer, en framvärkt sorts moral som dock inte stör alls, ett bra soundtrack och ambitionen att skapa ett stycke synnerligen underhållande drama med lite lustiga och udda kanter. Ett gött inlägg från filmeuropas pleasuredepartment som visar att fransoserna kan de också när andan faller på!
Mycket sevärd!

full starfull starfull starfull star

Sep 18 2013

Filmspanarna: Utmana din smak!

Månadens tema kan vara ett av de intressantaste experiment jag någonsin deltagit i.
Som varande filmbloggare är man ju van att styra och ställa lite som man vill i sin filmvärld. Lägga fokus och span på sådant som man själv har valt ut, eller känt någon sorts dragning till. Undvika det man inte är intresserad av (eller iaf inte tror sig vara intresserad av), bestämma själv över vilken riktning de kommande dagarnas filmbloggande ska ta. Vilka framtida alster man vill införliva i sitt filmbibliotek eller upplevelsebank.

Kanske just därför månadens utmaning föddes?
Det går dock inte att låta bli att känna den där utmanande, kittlande, känslan. Att man kan få vara med om något väldigt ovanligt.
Tanken här är lika alltså att en i hemlighet utsedd filmbloggarkollega väljer ut en film åt mig som jag ska kika på och sedan skriva ned tankar om. Sedan gör jag samma procedur åt någon annan i filmbloggarkretsen. Den enda regeln är att det ”måste” vara en film eller produktion som man ”normalt” inte skulle titta på eller skriva om.
Now, isn´t that a challenge!?

Ni möjliga läsare här på bloggen vet ju såklart sedan gammalt att Flmrs inriktning ligger mest på film från Hollywoodfabriken over there, med en och annan svensk produktion som ibland smyger sig in.
Så vad gör man då med en ungersk ”konstfilm” på 2 timmar och 26 minuter?
Naturligtvis är det bara att greppa utmaningen by the balls och dyka rakt in i det. Antingen blir det epic fail eller något alldeles märkligt annorlunda!

Dagens utmaning till the house of Flmr kommer från Filmspanar-Jessica på The Velvet Café som gav mig i uppdrag att se filmen ”Turinhästen” från 2011. Ett ungerskt drama i svartvitt av den kände (har jag förstått efter att ha konsulterat cyberrymden) Béla Tarr. En man jag aldrig hört talas om, men som uppenbarligen älskar att använda långa molande tagningar utan repliker i sina filmer.
Just detta faktum något som jag snart skulle komma att bli varse med egna ögon.

Klassat som ett ”drama” är det här i korthet historien om en gammal man i ett stenhus, kanske på den ungerska pustan, i slutet på 1800-talet. Tillsammans med honom bor en vuxen dotter. Parets vardag består i att vakna, klä på sig, äta kokta potatisar, hämta vatten. Eller rättare sagt, det är kvinnans uppgift. Den gamle mannen, pappan, har en förlamad arm och hänger mest i huset de dagar han inte är iväg med parets gamla häst som drar en kärra. Oklart vart. (Filmen har ”sålts in” med en sorts prolog om att Friedrich Nietzsche en dag promenerade utanför Turin och försökte skydda en häst som piskades av sin kusk/bonde…och att detta är en ”epilog” om vad som hände hästen…fast min tolkning av filmen är faktiskt att det inte alls utspelas på det stället. Inte ens i samma land. Kan det vara en allegori…?)

När jag som tittare kliver in i historien vill hästen snart dock inte alls gå en meter längre (sjuk?), och ställs tillbaka in i stallet. Far och dotter tycks omfamna faktumet och ägnar sig istället åt de invanda rutinerna att laga mat, ligga på sängen, klä av och klä på sig…och lyssna på den bitande, entoniga vinden som hela tiden ligger som ett soundtrack över vad som sker.
Sa jag att det var i svartvitt? Utmanande.

Speciellt eftersom regissören väljer att upprepa dessa monotona och likvärdiga procedurer hela tiden. I tysta scener (exklusive vinden då alltså) som är lååånga. Oh så långa. Som lök på laxen bifogas också det mest entoniga musikstycke man kan värka fram på en cello. Påfrestande. Ytterst påfrestande.
I vilket annat sammanhang som helst alltså.

väntan. på vad?

För här kommer twisten; lägg ihop dessa udda (udda!!) ingredienser och jag skådar något alldeles märkligt. Något jag aldrig sett förut. Vad är det egentligen jag ser?
Ett filosofiskt inlägg om tillvaron? Ett sorts förebådande om att vår tid, den inrutade och väl bekanta, är på väg att rinna ut?
I filmen, i denna märkliga ramhistoria, inträffar små detaljer som avslöjar att ett mönster håller på att brytas. The everyday life förses med ett par små avvikande händelser. Vad betyder de? Hur påverkas parets handlingar och tankar?
Jag vet inte riktigt. I ärlighetens namn vet jag inte alltid här vad det är jag tittar på, eller hur jag ska förhålla mig? Borde jag tänka på något? Borde filmen tala till mig på något sätt? Och vad vill den säga?!

Istället fokuserar jag mer på det visuella. Fascineras stundtals (ja faktiskt!) av de enorma långa tagningarna, en kamera som ligger kvar, dottern och pappan som rör sig in och ut ur bild. Just det bildmässiga upplägget som sådant är faktiskt rätt läckert! Totalt består filmen av ”bara” runt 25-30 klipp. Vilken galen skillnad mot alla de popcornsspektakel man brukar konsumera!

Regissör Tarr nöjer sig alltså heller inte med detta, utan kryddar anrättningen med ett svartvitt foto och enerverande musik…som tillsammans med den tjutande vinden och avsaknaden av mänskliga röster gör detta till något av det mest tokiga jag skådat.
Ändå kan jag inte sluta titta. Som att det finns något där. Något som håller mig kvar och får mig att vilja veta hur det hela ska sluta. Allt det här som händer och sker, denna icke-handling, påverkar mig mycket mer än jag någonsin hade kunnat tro. De oändliga tagningarna sätter tålamod på prov, men äter sig också in i sinnet på ett utmanade och nyfiket sätt. Och vilken utmaning det måste ha varit för skådisarna tänker jag. Onekligen undrar man hur många omtagningar det behövdes vid vissa tillfällen.

Dialogen är obeskrivligt obefintlig. Typ. Det tar runt 20 minuter (om man bortser från en torr berättarröst precis i inledningen) innan ett enda ord yttras. Filmens första drygt 10 minuter innehåller en enda lång kamerasekvens på parets gamla häst som drar en vagn i motvind. Kameran går ut och in mot hästen. Det blir både naket och påträngande på samma gång. Otroligt effektfullt och stämningsframkallande.
Eller förväntansfullt. När så en tredje person dyker upp en bit in i handlingen, hoppas man på det bästa. Men vad händer, den besökande gubben förlorar sig i en sorts Nietzschiskt utsvävning i en monolog om alltings varande. Eller inte. Jag vet inte, jag blir inte klok på det.
Sedan försvinner han igen.

Turinhästen är en film som prövar tålamodet. Helt klart. Inte på något sätt lätt att ta till sig. Hade jag inte fått den här utmaningen hade jag aldrig någonsin tittat på den här filmen. Trots att jag nog egentligen inte fattar någonting framkallar den känslor av olika slag. Inte minst nyfikenhet. Filmens final är egentligen lika obegriplig som dess övriga minutrar, men framkallar ändå en sorts…sorgsenhet hos mig som glor.

Det går heller liksom inte att betygssätta den här filmen. Den är absolut inte bra. Men heller inte dålig. Obegriplig javisst, udda och märklig. Fascinerande rent visuellt, utseendet liksom borrar sig in i medvetandet. Kommer jag att se något annat av herr regissör Tarr? Knappast. Kan jag rekommendera den här filmen i Spanarkretsen? Mmm, oklart. Det är en stunds självplågeri. Men kommer laddat med ett par rejäla upplevelser i form av det visuella måste ändå erkännas.
Trots att det inte är en film jag kan ta till mig som en positiv upplevelse, ångrar jag inte för en sekund att jag suttit igenom dessa 146 minuter av förvirring.

Ett omnämnande också till Jessica som gav mig den här uppgiften och verkligen lyckades pricka in dagens uppgift; en udda film som absolut inte hittas i mitt ”normala filmliv”.
Kan inte påstå att jag jublade direkt efter den här upplevelsen, men banne mig om det ändå inte var både utmanade för filmsinnet och nästan lite nyfiket…roligt…att försöka tycka något om det här.

*************
Efter denna oerhört förvirrande redogörelse hoppar ni nu med fördel till nedanstående bloggare och läser om deras upplevelser av dagens ämne:

Aug 17 2013

Helghysteriskt!

Kan vara den absolut roligaste och mest politiskt
inkorrekta komediserie jag sett på väldigt länge!
Ja jag vet att den gått på SVT, men eftersom jag bara ser sport och nyheter på burken så har den gått helt förbi. (ok jag har hört om den)

Nu i en box nära mig.
Inte så jättemånga avsnitt.
Räcker väl en helg ungefär.
Hysteriskt vanvettigt roligt.

Ricky Gervais är ett geni.
Warwick Davis är en underbar tjomme.

Bäst hittills: när Johnny Depp som sig själv besöker Gervais London-kontor och lackar ur på britten för att denne häcklade Depp och Angelina Jolie för The Tourist.
Awesome.

Ja…det var väl bara det jag ville säga. Typ.
Lediga.

Jul 1 2013

The Double (2011)

Synnerligen rak och föga överraskande thriller från A-filmernas bakgata, där manus som inte eliten i drömfabriken riktigt vill befatta sig med fiskas upp och visualiseras för inte så mycket budget som var tänkt från början. Kan man sedan få med en stjärna eller två i rollerna så är väl det bara en bonus.

Här är det självaste Richard Gere, som ju inte direkt tycks rosa marknaden längre, som tar hand om stjärngaget. En senator mördas i Washington och spåren tyder på att en gammal förmodad död rysk lönnmördare med kodnamnet Cassius tycks ha återuppstått igen.

CIA kallar in Paul Shepherdson (Gere), en gång i tiden Cassius ärkefiende och den som varit expert på att jaga upp ryska agenter under kalla kriget. Paul har svårt att tro att Cassius återvänt från de döda, FBI kontrar och slänger in den unge agenten Ben Geary (Topher Grace) för påtvingat samarbete i detta FBI/CIA-ärende. Ben har studerat Pauls alla ”fall” och är något av expert på ämnet och är övertygad om att den ryske agenten är tillbaka med dold agenda. Paul i sin tur tycks också bära på en och annan hemlighet under utredningen och…tja det mesta är väl som vanligt i den här formen av historier.

Manuset är yxat in i en sorts lagom mall som aldrig går på djupet eller engagerar i någon större utsträckning. Både Gere och Grace är alltför klyschiga i sina roller för att man ska känna något speciellt för dem. Gere ser dock oförskämt bra ut för sin ålder måste sägas, och sportar upp en sorts klädsam grå tinningarnas charm. Regissören, en Michael Brandt, tycks luta sig åt teorin om att fylla rollistan med schyssta namn i brist på intrigerande story. Således dyker också trygge Martin Sheen upp som Pauls boss i en miniroll, vilken Sheen måste ha kunnat filmat på en kafferast och inhöstat lagom med bra betalt för besväret.

Storyn är i grund och botten långt ifrån avancerad och försöker sig på överraskningar längs vägen, men dessa ser man som rutinerad filmskådare komma en bra bit i förväg. Som traditionen bjuder i historier vilka inbegriper gamla spioner, mörka bakgrunder och ljusskygga verksamheter faller vissa bitar på sin egen orimlighet och i logiken. Så även här. Det mesta kan man naturligtvis vifta bort direkt då känslan ändå är att det här är en riktig B-rulle försedd med lite snyggare kostym än vad som ofta kan skådas i träskproduktionerna.

-”CV sa du!? Kolla här grabben…mitt. Vad säger du nu då…?”

Richard Gere spelar sig igenom filmen lite halvsovande, eller också är det ren rutin och vetskapen om att inte ta i alltför mycket eftersom lönechecken inte direkt verkar vara av samma grad som förr. Gere gör naturligtvis inte bort sig, men nog önskar man lite mer att bita i för den gamle charmören. Topher Grace ser ibland ut som Tobey McGuire och assisterar enligt formelns uppställda regler där det obligatoriska besöka-partners-familj-för-att-äta-middag-momentet naturligtvis har sin givna plats.

The Double är ett snabbjobb som inte lämnar några bestående intryck. Hantverket bär formen av en tv-produktion och det känns som en typisk diekt-till-DVD-skapelse. Filmen är så angelägen om att lägga ut sina tvister att det inte överraskar speciellt mycket när det väl hettar till. Ok som underhållning för stunden om man är på det humöret dock. Men förvänta dig inte att du ska komma ihåg speciellt mycket av det du såg.
Tvåan är svag.

full starfull star

Jun 12 2013

Nathalie (2011)

Kan man börja leva igen fast man förlorat allt hopp och glädje?
Nog så svår fråga att ta ställning till, speciellt om man aldrig haft anledning till det.

Och framför allt, kan man hitta kärlek igen?
En fråga som franska Nathalie (Audrey Tautou) ställer sig efter att ha förlorat sitt livs kärlek i en tragisk olycka. Från att ha varit pigg och levnadsglad försvinner hon in i ett sorts töcken, för att sedan komma ut på andra sidan, härdad, lite kallare och näst intill uppgiven på vad livet har att erbjuda. Jobbet på kontor blir hennes räddning där hon gömmer sig i arbetsuppgifterna för att inte behöva känna efter hur hon mår.

Nu är ju detta en fransk feelgoodfilm och som en sådan börjar det onekligen rätt mörkt måste man ju hålla med om. Men snabbt tar det sig dock mot ljusare horisonter i manuset. Livet rullar ju som bekant på och vips har det gått tre år sedan Nathalies älskade man rycktes bort. Hon avancerar på jobbet och får inledningsvis ducka för chefens oavbrutna försök att flirta upp henne. Så en dag möter hon Markus, en svensk (!) kollega som ingår i hennes arbetsgrupp, och från den dagen börjar något hända med Nathalie.

Är det inte det jag sagt då och då, fransmännen kan ju de också om de bara vill! Historien utgår från en bok som förvaltats till film med både manus och regi av författaren själv! Ovanligt? Tja, men onekligen intressant. Och så har de ju Audrey Tautou att luta sig mot! Inget snack om att detta är hennes film. Liten, bräcklig, sårbar, stark, attraktiv och i vissa lägen charmerande gåtfull. Samspelet med kollegan Markus (som dock inte spelas av en riktigt svensk utan av en snubbe vid namn Francois Damiens) är sådär härligt sprudlande att man liksom bara sugs in i deras värld. Att Markus dessutom inte alls är någon bildskön typ utan snarare tvärtom, en nörd i stickade tröjor, tunnhårig, medelålders och fruktansvärt osäker på sig själv, gör ju bara att man älskar historien än mer.

Naturligtvis är det inte bara rena autostradan till kärleken och komiken som gäller så fort de fattat tycke för varandra. Nathalie bär på en tung sten och frågar sig själv när hon kan och vill släppa taget om det som varit. Osäkre Markus måste övervinna sin rädsla att förlora allt positivt när han äntligen ser ut att hitta rätt i sitt loserliv.

Vad storyns upphovsmakare, David Foenkinos, gör är att ställa alla de där frågorna som kanske finns hos oss alla. Han klär tankar och spekulationer i en historia som blir sådär engagerande och nära som bara vissa kan bli. Att man upplever den där stunden med karaktärerna man nästan inte vill ska ta slut. Man hejar på dem, och skäms för dem när det tokar till sig. Tautou känns magnifik och ett bättre val kunde inte ha gjorts till huvudrollen. Hennes känsloregister är lysande och hon spelar lika mycket med sina blickar som med sin kropp och gester. Den tokrolige Markus är underbar att skåda, kanske för att man känner igen lite av sig själv? Hrm..

en fransk Micke Nyqvist som sitter där..?

Ibland träffar ju europeiska produktioner bara så rätt i magen och det här är en sådan. Ett riktigt helgerån om nu Hollywoodproducenter skulle få för sig att sno historien över pölen och pytsa ut den i lagom sliskig kostym. Måtte detta aldrig hända.

Här finns både humor och sorg intill varandra, och det fascinerande är att det ena inte tar ut det andra. Om historien börjar i kärlekens bubbliga uppsluppenhet, slutar den i samma lite stukade kärleks förtroliga och försiktiga framtidstro. Med en av de bästa slutmonologer (och slutbilder) jag upplevt på film om kärlek och livet faktiskt.

Nathalie, alt. La Delicatesse, är en underbar liten film som gör något med mitt sinne. Den fastnar och jag märker hur jag återvänder i tankarna till historien titt som tätt. Skratt, sorg och ett udda kärleksdrama. Berörande trevlig upplevelse.

Apr 4 2013

Påskgodis x3

Påskledighet som avslutades med att en släng av den oönskade influensan hälsade på var inte det ultimata scenariot från helgen som gick.
När man inte ens kan glo på film i det tillstånd man befinner sig i, ja då är det sannerligen illa.
När till slut värsta lidandet släppte (för återigen: vi vet ju att män BLIR MER sjuka än kvinnor) kunde dock bla dessa alster skådas från soffan:

The Big Year (2011)

På något sätt gillar jag att gamle Steve Martin hälsar på igen. Kanske är det en fläkt av ett svunnet 80-tal som gör sig påmint? Här figurerar han som den timide Stu, en av tre hängivna fågelskådare (!) som alla beslutat sig för att försöka roffa åt sig världsmästartiteln i vad gäller att skåda flest arter under 1 år. Ganska snart slår sig Stu ihop med den mer trashige (men godhjärtade) Brad (Jack Black) för att knäppa den regerande mästaren Kenny (Owen Wilson) på näsan.

Kan en komedi om fågelskådning vara underhållande? Ja faktiskt. Främst beror det nog på att Martin, Wilson och till och med Black känns riktigt hemma i sina roller och lyckas leverera humor på det mer stillsamma men högst angenäma sättet för stunden. Filmen blir en sorts mix av livsfilosofi och roadmovie då fågelskådandet tar trion kors och tvärs över landet. Givetvis måste var och en av dem brottas med sina egna pris de betalar för att ha en chans på den lustiga titeln som världsmästare i fågelskådning…!

Oväntat roande med lågmäld komik där Martin bara känns genomtrevlig hela tiden. Wilson gör en…finurlig Wilson, och står man ut med Jack Black är han helt ok här  också.

 

La Proie (2011)

Fransk thrilleraction om bankrånaren Franck som ser fram emot att komma ur fängelset och få återförenas med sin fru och dotter. Att Franck dessutom har rejält med kosing gömt på hemligt ställe för ålderns höst är ju en liten extrabonus.

När hans cellkamrat, pedofilmisstänkte, Jean-Louis blir frigiven då ett vittne ändrar sig och kort efter istället visar sig vara en trolig seriemördare med dragning åt unga kvinnor ångrar Franck direkt att han berättade om sin familj och sina pengar (dumskalle!). Återstår bara att rymma ur finkan för att försöka hitta familjen innan galningen. Inte helt lätt när dessutom franska polisens vassaste skurkjägare med den envisa Claire i spetsen (som en annan Tommy Lee Jones) leder jakten på Franck.

Fransoserna kan sin action när de verkligen vill. Här blir en sorts avart till just gamla Jagad, där också Franck lyckas bli misstänkt för de mord som seriemördaren Jean-Louis begår längs vägen. Visst, lite klyschor och lagom ologiska moment, men allt tillverkat med ett tempo och en stil som gör att det går hem hos mig i soffan.

Lagom ovisst in mot upplösningen, och inte ens då kan man vara riktigt säker på hur det egentligen ska sluta. Bra action och lagom murrig story.

 

21 Jump Street (2012)

Såg aldrig serien, men det behöver man inte heller ha gjort för att kika på den här filmen. En sorts nyinspelning av hela konceptet, där de två nyutbildade inte helt jätteskarpa snutarna Schmidt och Jenko (Jonah Hill och Channing Tatum) omplaceras till ett high school för att försöka knäcka knarkhandeln som pågår där.

Givetvis knasar de till det, fumlar och trixar och beter sig som värsta knäppa skoleleverna. Men såklart fixar de skivan och lyckas också förvånande nog dra ned ett antal garv från mig i soffan. Fasen alltså vad jag gillar Jonah Hill! Han har en sorts galenpanna-stil som det svårt att värja sig emot.
Och Tatum gör inte illa ifrån sig han heller. En film med Johnny Depp i dumrolig cameoroll kan heller inte vara helt fel.

Larvigt, töntigt men med lite galen action och ett par roliga drogscener (okej man kanske måste vara på humör för denna oerhört tramsiga humor). Förvånansvärt bättre upplevelse än jag kunde tro. Faktiskt.

Lättglömt men toktrevligt underhållande så länge det varar.

 

 

Jun 20 2011

Paul (2011)

Tänk att det ibland kan bli så trevligt, när det lika gärna kunde ha blivit så fel. Men i händerna på rätt personer och med rätt stukning på historien kan även penibelt trams hitta sina höjdpunkter och framför allt förhöja trivselfaktorn.

Paul är just en sådan film. Naturligtvis är det genialiskt att låta två av Englands moderna trivseltomtar, Simon Pegg och Nick Frost, inte bara tota ihop storyn utan dessutom låta dem ta hand om huvudrollerna också. För vilka är egentligen bättre lämpade än att med en humoristisk vinkel ta ett kik på serietidnings/film/sci-fi-mässor-nörderiet och ufofenomenet som är en minst så viktig del av populärkulturen i det moderna USA…, än just två engelsmän som har SIN speciella humor att referera till..?

Graeme (Pegg) och Clive (Frost) är på USA-semester. Efter besök på en stor sci-fi-serietidningsmässa tänker de avsluta sin vistelse med en liten roadtrip i sydvästra USA,  förbi bla Area 51 och diverse andra ”sevärdheter” inom Ufo-kulturen. Som vanligt i upplägg av den här sorten blir inget som tänkt, och höjden av märkligheter når sin kulmen när de två nördarna plötsligt träffar på Paul, en livs levande alien på flykt!

Det roliga med den här filmen är att Paul möjligen ser ut som den klassiska bilden av en rymdgubbe, men beter sig som vilken svenne som helst. Han drar en cigg,  lägger av en brakare, är självgod och blandar dåliga skämt med taskiga kommentarer. Graeme och Clive har naturligtvis uppenbara problem med att först hantera vad de ser, men av bara farten blir de nu inblandade i att hjälpa Paul med flykten samtidigt som män i mörka kostymer och omärkta bilar närmar sig…

Pegg och Frost kör på med sin patenterade duo-humor modell engelsk, och utmanas samtidigt röstmässigt av ingen mindre än Seth Rogen som den fåfänge, kaxige men ändå godhjärtade ”kusinen” till allas vår E.T. Det snaskas på med roadmovie-konceptet och våra vänner hinner träffa på både en och annan underlig kuf på resan mot Pauls flyktdestination. Det är gott humör, överlag bra fart på historien som naturligtvis varvas med komedins allestädes närvarande förbannelse; temposänkningen, som dock faktiskt inte stör jättemycket här. Seth Rogen får gott om utrymme att sprida sina humorgracer och han gör det med en rätt inlevelse vilket får den skickligt cgi-animerade Paul att bli högst levande i gester och dialog, en förutsättning för detta torde dock vara att man är ett fan av Rogens speciella stil. Ett friskt och fräscht handlag med effekter i combo med ömsom låg och hög humor där både Pegg och Frost också tillåts stila med just den humor som gjort dem till goa gubbar.

Paul är en småputtrig stund med en tokrolig historia. Inget himlastormande verk men Pegg och Frost har hittat en lagom nivå på tokigheterna och gör heller inga anspråk på att storyn ska vara något annat än lite frejdig underhållning just för stunden. Gott om blinkningar till andra filmer, en och annan liten twist (naturligtvis) och ett par sköna cameo-roller borgar för ett bra betyg och en pålitlig lättsmält sommarunderhållning.

”How come I can understand you? Are you using some neural language router?”
”Actually I’m speaking English you fucking idiot…”