Etikettarkiv: …det här var ju mycket bra!

Mar 25 2013

Watchmen (2009)

Ibland inträffar det märkliga att man behöver se om en film för att uppskatta dess kvalitéer. Inte ofta, ska dock sägas. För det mesta är den omedelbara magkänslan den rätta och rådande. Men då och då träffar man på rullar som inte riktigt kan hitta rätt i det där enorma betygsarkivet man har i sin skalle.

Idag slänger jag upp just ett sådant alster. Zack Snyders filmatisering av den icke helt okända serieromanen med samma namn av bl.a. ”gurun” Alan Moore. Ansågs tydligen länge som ”ofilmbar” i många läger, innan herr Snyder gav sig på historien.

Jag hävdar dock att den första titten inte gav mig speciellt mycket. Snygg, visst, men också känslan av att det skulle vara så…pretto på något vis i all sin dysterhet och glåmighet. Inte helt nöjd med känslan med andra ord. Och någonstans i bakhuvudet kanske tanken att filmen så småningom skulle få en ny chans. Det är ju det som är så härligt när man gillar film, att de tål att upplevas igen. Om det finns anledning vill säga.

Och det gör det ju här. Faktiskt.
Vid denna andra titt så blir spontankänslan att historien har fått ligga till sig lite. Marinerat sig i den något udda smaksatta såsen av antihjältars mödor att finna sin plats i ett samhälle som inte vill veta av dem. I det alternativa 1985 känns världen mest orolig och dyster. Där det förut funnits plats för ett antal superhjältar, figurer med högst ovanliga förmågor, vill man knappt ens minnas dem nu. ”Pensionerade”, försakade och bortstötta försöker personerna bakom sina alias hitta ett normalt liv. Alla utom den märklige Dr Manhattan, den blåskimrande figuren som tycks utgöra skillnaden mellan USA och övriga länder. En maktfaktor..som också verkar ha gått bort sig från självrannsakan och samvete. Ett mord på en gammal hjältekollega sätter dock igång ett antal nya händelser och strax ska de gamla talangerna återigen få visa vad de går/gick för. Med vissa vedermödor.

Snyder målar sannerligen upp en ovanlig världsbild, där rädsla, tvekan och fruktan är ledorden. De gamla hjältarna verkar lida av ständigt dåligt samvete, och kanske är det därför de måste ge sig ut på ett sista korståg? Världen har förskjutit sina hjältar, men plötsligt kan deras krafter bli helt avgörande för detta alternativa universums fortsatta existens.

Med ett riktigt mörkt scenario och ändå läckra scenlösningar förvandlar alltså Snyder dagens story till en njutbar skapelse trots allt. Där jag förut mest sett jaha-känsla..ser jag nu en viss smarthet, ett finurligt manus där människans tankekraft och rätt och fel ställs mot yttre omständigheter. Dr Manhattan, den kanske mäktigaste och vassaste av de gamla hjältarna, får möjligen symbolisera den nya mörka tiden där även den mest starke har tappat tron på sina artfränder.

här vankas spö the old school

Jeffrey Dean Morgan, Billy Crudup, Jackie Earle Haley, Patrick Wilson…och till och med  Malin Åkerman känns synnerligen stabila som det udda gänget i stan. Zack Snyder blandar in både bra musik och finfina effekter i storyn, vilket gör att den plötsligt växer till sig ordentligt såhär vid återtitten.

Watchmen är rätt långt bort från alster som Spiderman och Superman och den lite urvattnade drapan om ansvar och godhet. Den traditionella synen på hjältar är ersatt av tvivel och fruktan för krafter som inte hör hemma bland den vanlige knegaren. Kanske en parallell till t.ex. Batman-rebooten…? Hur som haver är det här faktiskt en riktigt bra film, där manuset i lika stor grad är avgörande för känslan…som regissörens stilsäkra öga för actionvisualiteter.
Här höjer jag med belåtenhet betyget från första titten ett snäpp.

Jan 11 2013

Argo (2012)

Livet i filmbranschen har sannerligen till synes inte varit lätt för Ben Affleck. Som skådis hånad, bespottad och allmänt förlöjligad som träig och oförmögen att visa upp något som skulle kunna kallas skådespeleri. Jag vet att många av er delar just den uppfattningen, emedan vissa andra möjligen är lite mer förlåtande (och i den klubben befinner nog jag mig för det mesta).

Affleck verkar dock aldrig ha gett upp hoppet om att en dag lyckas få något slags gillande, och kanske var det lite otippat som regissör ett sorts erkännande skulle komma. Manusplitare hade han ju redan provat på att vara i och med framgången med Good Will Hunting . Som ansvarig regigubbe på alstren Gone Baby Gone och The Town kändes det plötsligt som att Affleck kanske hittat sitt rätta element, med ett engagerande och snyggt bildspråk i kombo med historier som verkligen fastnade. Eller var det möjligen Affleck´s öga och talang för det filmiska hantverket?

Här har han nu fått chansen som ansvarig på ett politiskt drama med högst verklig bakgrund…och fan vad jag gillar dessa efterdramatiserade historier som bygger på rafflande autentiska händelser! Låt vara att det möjligen är färgat och justerat i efterhandskonstruktionen, och med CIA´s goda minne (läser jag mig till i eftertexten), men det här är bra gott folk. Riktigt bra skit!

Affleck ikläder här också sig själv rollen som CIA-fixaren Tony Mendez, vilken tar på sig den minst sagt besvärliga uppgiften att få ut 6 amerikaner som sitter illa till i Teheran, vi befinner oss alltså i det oroliga Iran och året är 1980 då Shahen avsattes och Khomenei installerades som landets andlige ledare. Att vara amris i denna miljö var plötsligt inte tillrådigt då denna nationalitet plötsligt var jordens mest hatade. Den amerikanska ambassaden stormades, gisslan togs och stort rabalder. Det där vet ni ju redan eftersom ni antagligen läst om det i skolan eller i historieböckerna. Kanske är då berättelsen om hur de 6 amerikaner som lyckades tillfälligt ta sin tillflykt hos den kanadensiske ambassadören lite mer höljt i dunkel. I alla fall för oss här i Sverige.

Det mest galna med den här historien är naturligtvis att den är sann, nåja till största delen. Mendez med kamrater i Langley kommer på den märkliga och hysteriska idén till räddningsoperation  att de ska anta roller som filmskapare vilka ska spela in en fejkad sci-fi-rulle med det lugubra namnet Argo i öknen utanför Teheran (tänk Star Wars fast 10 ggr sämre….) Mendez vill komma dit under förevändning att han ska titta på inspelningsplatser, och på köpet få med sig flyktingarna hem i skepnad av att de är medlemmar i det påhittade crewet. Joråsåatt! Och för att verkligen grundmura bluffen utifall de iranska myndigheterna vill göra en koll skapas ett låtsasfilmbolag i Hollywood, ett par tvättäkta filmproducenter invigs och ett riktigt B-filmsmanus inhandlas för pre-production.

CIA skålar sig in i filmbranschen

Styrkan i dagens film är både den rappa dialogen och sättet som filmen är gjord på rent hantverksmässigt, det är inga svårigheter att känna vibbarna från Alla Presidentens Män eller Tre Dagar för Condor om man så vill. Som om Affleck kollat in hur spänning byggdes upp i filmer på 70-talet. Ett stort tack borde han också rikta till sin klippare, som ser till att vissa minutrar i filmen är bland de svettigaste man sett på länge. Filmens inledande 15 minuter är banne mig rent magontsframkallande nervösa (och aldrig har väl en dokumentförstörare gått så långsamt!) För att inte prata om finalen som är ruskigt bra ihopknåpad både berättarmässigt och bildmässigt med vilda kast mellan olika scener. Affleck vet vad han gör! Jag lyfter återigen på gubbkepsen och gratulerar!

På skådisfronten är det välbesatt med idel kända namn både här och där, läste någonstans att Affleck slängt in runt 120 talroller på knappa två timmar, och bland dem utmärker sig bla Tate Donovan, Bryan Cranston, Victor Garber, Clea Duvall, Titus Welliver, Alan Arkin, John Goodman, lillebror Casey Affleck och så då Ben-grabben själv. Hur är han här som skådis då? Jo tackar som frågar, han sköter sig väl helt ok ändå. Inga större åthävor, i stället rätt låg profil genom hela historien. Kanske var det så den verklige Mendez  agerade, vad vet jag? Filmen hade nog inte blivit bättre om han nu hade lämnat the lead till någon annan, för styrkan i dagens film sitter i hans blick som filmmakare att skapa spänning och drama..och att framkalla det tidstypiska i berättelsen via imponerande detaljrikedom. Vilket gör att skådisensemblen liksom bara behöver flyta med i storyn.

Argo är utan tvekan en av de bästa filmerna som dök upp under 2012. Fruktansvärt spännande moment mixas med stabila skådisprestationer, ett finfint driv i tempot och till och med lite humor på väl valda ställen. Välberättat av gamängen Ben Affleck som sannerligen inte behöver skämmas för sig. Och som gott kunde ha belönats med en regi-nominering i Oscarsracet!

Dec 21 2012

Sinister (2012)

Helvete också.
Hur dum får man vara? Sitta här dagarna innan julhögtiden och tror att man kan varva ned. Känna att man har koll på de förestående festligheterna, och därför kan unna sig lite god underhållning.

Tjenare. Istället får man genomlida nästan två timmar av ovisshet, otålighet och framför allt OBEHAG. Så in i h-e. Samtidigt som man i sitt stilla sinne undrar hur dagens huvudperson, författaren Ellison Oswalt´s, fru har kunnat gå med på de här rent ut sagt för jävligt skumma omständigheterna…! Ellison (en lysande Ethan Hawke) behöver desperat en framgång i sitt yrke som ”dokumentär-författare” med specialitet på verkliga och rent bestialiska, ofta olösta, mord. Nu är ju frågan om han inte helt har tappat allt omdöme…här flyttas det in i samma kåk där just ett hemskt mord på en familj, där dock yngsta dottern fortfarande saknas, begåtts! Hur smart är det då!?

Inte alls naturligtvis, och snart får sig den gode dekisförfattaren mer än bara inspiration i sinnet. Och naturligtvis hittas skumma super-8 filmer på en vind! Och naturligtvis kan inte Ellison hålla sig från att titta på dem och märker strax att de ju inte direkt innehåller de vanligaste upplevelserna man brukar hitta på gamla smalfilmer…

Det är konstigt, det är ruggigt och jag sitter faktiskt på helspänn genom hela filmen. För samtidigt är det smart gåtfullt också, man vill ju så gärna att mysterierna som hopar sig ska mynna ut i klarheter och avslut. Så mycket positiv anda är dock inte att hoppas på här. Tvärtom. Hela historien andas ondska och besvärligheter och snart kan man inte riktigt avgöra om det handlar om rent fysiskt terroriserande the good old style…eller något ännu värre.

Regissören till verket, Scott Derrickson, har hittat ett perfekt driv i manuset som hela tiden kastar små smulor åt åskådaren för att hålla peppet igång. Det är mörker, skuggor och naturligtvis sedvanlig olustig musik. Några chockscener behövs knappast, men naturligtvis fyller Derrickson ändå på med ett par väl genomtänkta sekvenser, vilket mycket väl kan föranleda kalsippbyte om man inte är beredd!

”hmm..kanske lite kvarglömd hemmaporr man kan glo på…?”

Och åh vad jag gillar att Ethan Hawke tagit sig an den här rollen. Också en favvo i min bok. Han är i bild nästan hela speltiden och klarar det med bravur om ni frågar mig. Ska man inte hitta något att klanka ned på då? Njaee..det enda som kanske man kan fråga sig är hur logiskt det är att frun Tracy (Juliet Rylance) verkligen inte har koll på vad det är för hus hon är i begrepp att flytta in i…?!

Sinister behöver inte så mycket mer förklaring. Den bör istället ses och upplevas. En jäkligt effektfull historia, rätt enkel egentligen men satan så obehaglig. Små detaljer och ett par eländiga jumpscares. Snyggt koncept och jag lyfter på min imaginära gubbkeps. En av årets bättre upplevelser på film. Länge sedan man blev så omruskad.

Dec 18 2012

Looper (2012)

Förmodligen som en bland de sista i bloggvärlden tar jag mig så an denna karamell som rönt uppmärksamhet i både de positiva och negativa lägren. Blandad kompott skulle man väl alltså kunna säga skriva.

Som vanligt har jag försökt (men inte alltid lyckats till hundra procent) att hålla mig ifrån de mest detaljerade och ingående recensionerna för att inte luras/ledas in i alltför många förutfattningar/förväntningar.

Så, det här med tidsresor alltså. Alltid lockande hos mig. Och alltid mindbending om man ger sig in för mycket och funderar. Logikens lagar är inte alltid lätta att tas med, och ska man fästa en historia på film ja då gäller det trots allt att försöka ha koll på läget. Och det är väl ändå något som regissören Rian Johnson har i stort sett till ända eftertexterna. Från att ha trampat vatten med den ganska blaskiga The Brothers Bloom, snärtar nu Johnson upp sig ordentligt med en historia som tar sin början i framtiden år 2044. Tidsresor finns inte ännu, men kommer att göra om 30 år, vilket får framtidens brottsyndikat att utveckla en ny metod när olyckliga satar ska tagas av daga. De skickas helt enkelt tillbaka till 2044 där en skarprättare, en looper, väntar på dem och utför jobbet kliniskt med ett sorts pimpat muskedunder..

Joe (Joseph Gordon-Levitt) är en sådan snubbe. Snabb och effektiv och utan att ifrågasätta sitt jobb speciellt mycket. Han lever också i vetskapen om att hans tjänster i framtiden kan dras in och att han bokstavligen kommer att leva på lånad tid fram till detta sker. Och såklart grusar det till sig ordentligt när han plötsligt en dag står öga mot öga med sitt trettio år äldre jag (Bruce Willis) som är tillbakaskickad för att avrättas. Ett Jag som dock inte alls har några tankar på att bli ”arkiverad” på detta märkliga sätt. Plötsligt springer således två stycken Joe omkring på bygden, dessutom med olika agendor då Joe d.ä. har klurat på en plan som ska förändra hela framtiden.

Joe i handgemäng med…sig själv!

Som ni hör är det ju här det börjar bli ordentligt lurigt i manuset. Okoncentration vid tittandet kan på några sekunder ställa till problem, precis sådant som jag gillar. Är det då en sci-fi, en thriller…eller kanske ett konstigt drama? Varför inte lite av varje? Andra hälften av filmen går möjligen in i något sorts standardmode inför en förväntad slutuppgörelse och filmen är som bäst i första delen när Johnson låter oss ana ett framtida samhälle som bär spår av lika mycket framtida teknologi som nutida slum och miljöproblem. Actionsekvenserna kommer stötvis, är hårda och rätt brutala, men passar historien precis som hand i handsken.

Gordon-Levitt och Willis känns stabila och flankeras av (en möjligen rätt standardiserad) Emily Blunt som ensamstående mamma till den synnerligen ovanlige och hemlighetsfulle lillgrabben Cid (en makalöst bra liten knatte vid namn Pierce Gagnon!). Lägg till detta lite filosofiska frågeställningar om det alltid är försvarbart att skada människor i nutiden som man vet kommer att påverka framtiden? Eller att om du påverkar ditt eget tankesätt och sinne och minne…kommer detta att innebära att du blir en annan person i framtiden med andra val? Och kan framtiden verkligen möta nutiden utan att konflikter uppstår i tidsrevan…? Och vem är egentligen ond eller god?

Looper är en film som tilltalar mig. Alldeles förtjusande mycket. Jag gillar att den känns både enkel och samtidigt så komplicerad under ytan. Att miljöerna är bekanta men ändå så främmande. Att den blir mörkare ju längre den rullar på. Att traditionell action mixas med finfina effekter och kvasifilosofi. Ingen film som kommer att bli världsberömd i framtiden, men tillräckligt ovanlig i sin genre så att det känns att jag gillart långt in i det framtida 2013.
En av årets bättre filmer helt klart!

Nov 9 2012

Skyfall (2012)

Det absolut bästa med årets Bondfilm är faktiskt slutet, och hur upplösningen avhandlas. 50 år i filmbranschen för världens kanske mest kände agent och när eftertexterna till slut börjar rulla är känslan att cirkeln är sluten.

Annars är detta senaste bidrag i franchisen naturligtvis en mastig uppvisning i hur man kombinerar ett friskt och samtida manus med att plocka de gottaste russinen ur Bondreceptet. Här är jag lika imponerad som när Daniel Craig först gjorde debut som dubbelnollan i Casino Royale, och kanske lika glad för hela filmseriens existens som när Pierce Brosnan blåste nytt liv i figuren i Goldeneye.

Återigen handlar det om personliga konflikter och gamla spöken i garderoben som ställer till det. Borta är den gamla tidens knäppgökar med världsherravälde som mål, nu är det mesta både personligt och mer nära. Kanske en trend som egentligen det snuddades vid redan i Licence to Kill…? Själv drogs jag länge med lite oro över vilken väg Skyfall skulle ta efter den senaste dikeskörningen med Quantum of Solace, lika hänförd och imponerad som jag var över Casino…lika besviken och axelryckande var jag över den trötta och pliktskyldiga Quantum…
Turligt nog för mig, och alla andra, verkar också producenterna analyserat helt rätt vad som gick fel och sökt sig tillbaka mot CR-stilen.

Glädjande nog får här M sin rättmätiga större plats i manuset och Judi Dench tackar för förtroendet på bästa sätt. En inspirerad Daniel Craig finns naturligtvis alldeles precis där bakom henne hela filmen. Tuffare och samtidigt mer sårbar än på länge har karaktären Bond också fått genomgå en sorts inre själavandring och kommit tillbaka som mannen att lita på när det skiter sig lite överallt.

klassisk bil och sjukt snygg kostym

Draget att plocka in Sam Mendes (American Beauty) som regissör känns hur smart som helst. Mendes mixar mycket förtjänstfullt djupet i storyn med snygga, påkostade (men inte överdådiga) actionsekvenser som det anstår en James Bondfilm. Just förmågan att skapa intresse hos näst intill varenda karaktär i filmen gör Mendes till en av de absolut bästa regissörerna i modern Bondtid. Till och med Javier Bardem i skurkrollen som den rejält obehaglige Silva utstrålar en sådan tragik att man kan känna en viss medömkan med honom vid ett par tillfällen. Lysande skådespel av den skicklige Bardem. Någon Bondbrud att tala om finns inte här, ändå får Craig ett par tillfällen att utöva sina förförartrix, och någonstans känns även det som en logisk utveckling av figuren. Att tona ned det som absolut inte har bäring på det viktiga. Och Rapace då? Tja, han finns där och gör vad han ska under några minuter. Som vanligt alldeles för hypat i svenska medier.

Att jämföra dagens James Bond med de gamla godingarna är kanske lite som att titta på äpplen och päron. Det är andra förutsättningar, ny filmteknik och världen ser också annorlunda ut nu än då. Fortfarande går dock att mitt i allt det nya och slimmade hitta den där speciella Bondkänslan även här, och jag vill drista mig till att påstå att den ganska lätt kvalar in på 10-bästa-listan när det gäller Bondfilmerna. Mest för att den lyckas engagera med ett manus som tar karaktären ännu ett litet längre. För att återgå till början på recensionen; filmens final är rejält lyckad. Plötsligt växer bakgrunden om denne filmagent ut till något mycket mer än det som tidigare varit mest lite luddigt och oklart.

Craig, Mendes, Bardem och Dench kan alla sträcka på sig ordentligt. Detta jubileumsår visar de att filmserien fortfarande kan konsten att återuppfinna sig själv och prestera en historia som är både djupare än någonsin, engagerande och stilsäker i sina tunga actionscener. Lägg till detta härligt bekanta förtexter och en makalöst bra titellåt av Adele. Lite Shirley Bassey-varning här, och det är guld i det här sammanhanget. Och glöm för allt i världen inte de sköna passningarna till tidigare filmer i serien!

Skyfall ger mig drygt två timmars visuell njutning och mumma för sinnet. Den visar att James Bond inte på långa vägar kan räknas ut. Oerhört tilltalande historia som använder sig av alla de ingredienser som man vill se i en Bondfilm (även de logiska luckorna man inte ska fundera så mycket på…) i många lägen i snyggt uppdaterad kostym. Den bekanta texten ”James Bond will return” i slutet känns mer lockande än någonsin!

Okt 11 2012

My Week with Marilyn (2011)

Care for a kind of BOATS?
För så här var det ju tydligen: I slutet på 50-talet fick alltså brittiska superstaren Sir Laurence Olivier för sig att han skulle både spela och regissera i en lättsammare komedi. Smart knep då kan tyckas att också ge den tidens mest kända kvinna, Marilyn Monroe, huvudrollen. Historien har här dock att berätta om att det möjligen kan ha varit det mest påfrestande Olivier utsatt sig för i sin karriär.

Baserat på två böcker av den högst verklige Colin Clark (1932-2002) kommer nu historien om hur det gick till bakom kulisserna på filminspelningen i London sommaren/hösten 1956. Den unge Colin (Eddie Redmayne) lyckas äntligen få jobb i ”filmcirkusen” runt sin idol Laurence Olivier (Kenneth Branagh), vilken precis ligger startgroparna med sitt nya ovanstående projekt. Marilyn (Michelle Williams) anländer till London i sällskap med tillhörande entourage och sin nyblivne man författar-Arthur Miller. Colin´s jobb går helt enkelt ut på att hålla koll på Marilyn och se till att hon trivs i London.

Rätt snart visar sig den amerikanska superstjärnans påfrestande divalater med sena ankomster och ett ständigt glömmande av sina repliker. Allt till Oliviers stora förtret, och från sin plats i de bakre leden kan Colin konstatera att Marilyn den glättiga ytan till trots verkar vara en högst bräcklig och olycklig figur. I takt med att filminspelningen drar ut på tiden och Marilyns berömde författarmake åker tillbaka till USA, utvecklas en nära vänskap mellan Colin och Marilyn som kulminerar under en vecka då de tillbringar dagarna tillsammans och han märkligt nog tycks få stjärnan att slappna av och visa sitt rätta jag. Naturligtvis en inte helt problemfri flirt för Colin och som kommer att kosta honom känslomässigt.  En händelse som uppenbarligen varit höljd i lite dunkel, fram till nu då.

Kan man kalla det här för en feelgood-film? Njae, kanske inte. Därtill behandlar den Marilyns uppenbara depressioner och dåliga självförtroende alltför ingående och naket. Och Oliviers bristande tålamod med den unga superstaren från andra sidan Atlanten. Om man nu får tro dagens manusförfattare Adrian Hodges, som i huvudsak tagit sitt stoff från Colins egna dagböcker, var det bara Colin som kunde tränga bakom Marilyns fasad vid ett flertal tillfällen och lyckades att bli hennes goto-guy och förtrogne…om än under en kort tid.

kompisar som hittat varandra

Brittisk stämpel på filmen betyder adelsmärke av bästa grad. Regissören Simon Curtis satsar på detaljrika miljöer och flinkt skådespel med rappa dialoger mest hela tiden. Hel- och halvkända personer från dåtidens nöjeselit och speciellt i sfären runt Marilyn flimrar förbi. Branagh briljerar naturligtvis i rollen som den store Olivier och gör honom lätt pompös med oförmågan att se bortom känslor och medömkan. Eddie Redmayne har ett precis lagom barnsligt förtjust ansikte för att man omedelbart ska gilla honom och känna för hans upplevelser. Filmens stora behållning är dock annars Michelle Williams som ÄR Marilyn. Hon fångar hennes gåtfulla inre, det glättiga yttre, och det dolda lidande som stjärnan drogs med. Williams gör sin Marilyn precis så sårbar och genomkomplicerad som bilden av henne alltid varit. Guldgubbe-nomineringen lät naturligtvis inte vänta på sig.

Det är snyggt gjort med inlevelse från alla inblandade, inklusive det digra birollsgalleriet där skådisar som Judi Dench, Derek Jacobi och Julia Ormond också får en chans att förgylla den här filmupplevelsen. I verkligheten blev det till slut en riktig film av Oliviers mödosamma projekt, The Prince and the Showgirl, som naturligtvis hjälpte till att ytterligare öka Marilyns status i världen…men visst känns det nästan lite udda märkligt att nu fått tagit del av vad som egentligen utspelades bakom de berömda kulisserna. Lite sorgligt också när man tänker på att Marilyn här inte heller hade så långt kvar till sin egen undergång.

My Week with Marilyn är ett suveränt snyggt och engagerande bevis på att brittiska dialogfilmer är outstanding och spelar i en klass för sig. En rejält underhållande stund som bjuder på både humor och viss tragik och som ju inte blir sämre av att det mesta (nåja..) faktiskt tycks vara lite genuin BOATS. Synnerligen engagerande film där Michelle Williams fullkomligt äger.
Äger säger jag!

Maj 13 2011

Forgetting Sarah Marshall (2008)

Komedier är alltid en svår nöt att knäcka. Inte många av de som produceras på löpande band håller egentligen för en hel film.

Oftast börjar de lovande för att sedan sagga ordentligt mot slutet. Eller också finns där små guldkorn i en övrigt rätt svag berättelse. Det finns chickflicks och det finns plumpkomedierna. Det finns de som vill kalla sig drama OCH komedi men som ofta slutar i en grötig mischmasch.

Finns då tex en komedi som mixar dessa subgenrer lite inom komedifacket? Som kanske lyckas få till en lagom skruvad historia som i alla fall lutar åt det hållet….? Jag har sett svaret på den gåtan. Och det med positiv eftersmak!

Byt ut chicks mot grabbs och blanda in lagom mycket naket och fräckt så får man just det som kan lyfta en hel kväll. Jomen, allvarligt. Peter (Jason Segel i en mycket rolig roll!) är tillsammans med tv-stjärnan Sarah (Kristen Bell). Eller var. Nu är Peter dumpad till förmån för den stollige engelske rockern Aldous Snow (Russell Brand). Vår hjälte fattar ingenting och bryter fullständigt ihop och enligt traditionens alla regler försöker han döva smärtorna med att ragga upp okända kvinnor för sex. Det går ju så där kan man lugnt säga, men mycket underhållande för oss som tittare.

Rådet att åka till Hawaii och komma bort från allt låter ju som en god idé. Synd bara att exet och hennes nye lover hade tänkt samma sak. Upplagt för pinsamheter och diverse skämmiga konflikter. Mitt i alltihopa möter den olycklige Peter också den både söta och smarta Rachel (Mila Kunis) som jobbar på hotellet. Man behöver ju inte vara helt oromantisk lagd till sinnet för att fatta vad som väntar runt hörnet på den fronten.

Så här i skrift kan jag hålla med om att storyn låter i simplaste laget, men utfört framför kameran av dessa roliga skådespelare tar det en helt annan fart. Sköna bilder av Hawaii, roliga kommentarer och träffsäker ironi, en litet uns allvar om relationers alla problem och vikten av att se varandra. En stor fördel är annars tror jag att filmen inte helt tar sig på allvar heller, som om manuset känner att det inte måste avhandla de obligatoriska punkterna om det inte vill.

skämmigt värre när man är tredje hjulet!

Segel själv står för manuset och tvekar inte att uppträda helt näck i bild när storyn så kräver. I övrigt lagom snuskig humor och ett färgstarkt birollsgalleri som kompletterar de fyra större rollerna där speciellt Russell Brand tar hem åtskilliga poänger som den kufiske och rätt sköne rockstjärnan som inte har koll på nästan någonting, utom sin egen förträfflighet. Segel och Kunis är ett bra par ihop och utstrålar kemi mellan varandra. Kristen Bell gör inte sin Sarah Marshall helt till en bitch, utan får tillfälle att visa upp lite mänskliga sidor hon också.

Ett tag kändes det som om Ben Stiller hade patent på precis den här sortens roller, men Jason Segel visar att det finns gott om konkurrens på den fronten. Det går inte annat än att bli på gott humör när eftertexterna rullar igång.

Forgetting Sarah Marshall underhåller ända in i kaklet och det är man banne mig inte bortskämd med! Snygg, skojig, lite skämmig, sköna detaljer och träffsäkert utfört av alla inblandade. Här tvekas inte om det mer än väl godkända omdömet. Mer sådant här!