Etikettarkiv: Kevin Spacey

Okt 9 2017

Baby Driver (2017)

Edgar Wrights intensiva skapelse är inget annat än ett rejält glädjepiller!
En slick och kaskadig historia som hämtad rakt ur den populärkulturella tuggummivärlden. Samt den första (?) rulle jag upplevt där banne mig musiken används som en organisk del i det som sker i bild! Skottsalvor i takt med de musikaliska takterna! Jo, man tackar.

Baby (Ansel Elgort), ung och oskuldsfull till utseendet. är dock en jävel på att köra bil på ett sånt sätt att han får jobba heltid hos den märklige Doc (Kevin Spacey), vilken har som sysselsättning att sätta ihop olika crews för att utföra rån mot banker, postkontor och liknande. Baby har en skuld till Doc och han jobbar av den lite i taget. Egenheten med Babey är att han lider av tinnitus och har ständigt en iPod fylld med skön soulig/jazzig/poppig musik i öronen, även när han kör rally på gatorna! Kanske han jobbar bättre. Kanske det bara blir en häftigare effekt i filmen. Skit samma. Läckert är vad det är.

Edgar ”Shaun of the Dead” Wright pytsar på med asläckra biljakter, shootouts, ösig och lökig dialog…plus en spirande romans mellan Baby och söta Debora (Lily James) på det lokala kaffehaket. Kanske är det till och med så att Baby och Debora kan dra vidare mot nya äventyr när skulden till Doc är kvittad? Wright fyller på med allt han kan komma på i sin egen lilla mapp om hur populärkulturen ska återges. Musik, bilar, filmvåld, romantik. En mustig idé av regissören/manusmannen som kör hem applåder från mitt håll. Ytligt och otroligt snygg. Ett koncept som inte mallas in i vad som helst. Jag tänker att inte mycket CGI har använts här, bilåkeriet utförs av top notch-stuntfolk enligt order från regissören. Downtown Atlanta är spelplatsen och jag känner flyktiga vibbar av gamla mästerverket Heat när det kommer till filmens upplösning. Förutom Elgort och Spacey får vi också Jamie Foxx och Jon Hamm som märkliga rånartyper.
Ett riktigt piggelinpiller detta! Musiken går utanpå allt annat och har kanske den riktiga huvudrollen!? Vi får till och med lite snyggt koreograferad dans!

Troligen en film att antingen älska eller avsky.
Jag håller på Edgar!

Sep 16 2016

Elvis & Nixon (2016)

elvis_nixon_posterHärligt med små filmer ibland som egentligen är soppa på en spik! Rullar som dessutom kanske är så osannolika att de omöjligen kan ha ett uns av sanning i sig. Men se! Det kan ju dagens lilla myspralin skryta med! Att den har!

December 1970 och Elivs, den gamle charmören, sitter i sitt Graceland och är bekymrad. Tv-kanaler matar ut tillståndet i landet. Brottslighet och droger. Plus ett krig i sydostasien där USA inte hör hemma. Allt är drogernas fel konstaterar ikonen. Men, han har en plan.

Strax är han i huvudstaden för att mer eller mindre kräva ett möte med El Presidente Richard M. Nixon! Wtf!? Elvis tänker be den fria världens ledare om en tjänst, en federal polisbricka! Att han ska få bli hemlig narkotikaagent! Vem om inte han är väl bättre lämpad att infiltrera den nya hippiekulturen och dess brottslighet! Han! Elvis! The Man.

Hahaha, tänker du nu. Skojig skröna detta. Gör sig ju bra att skämta lite om. Bygga en SNL-sketch runt. Men håll nu lite i ditt flabb; hela grejen är ju SANN! Mötet den 21 december 1970 mellan Elvis och Nixon skedde faktiskt där, i the oval office. Inför ett par förstummade stabsmedarbetare, där Nixon då möjligen såg det hela som en utmärkt pr-grej för att höja hans status ännu lite mer (inget Watergate ännu i sikte och Nixon var lite halvt om halvt superstjärna i landet).

Om detta har nu alltså regissören Liza Johnson och manusmannen Joey Sagal tillverkat en liten trivsam sak att vila ögonen på. Vi följer den superallvarlige Elvis, fenomenalt spelad av Michael Shannon, hans mission som till en början ser ut att gå om intet, men som till slut faktiskt blir av..mest tack vare en driftig stabsmedarbetare (Colin Hanks) som ser potentialen i mötet. Nixon görs med stadig rutin av Kevin Spacey, som till och med lägger sig till med Nixons berömda gester och armföring. Stabilt.

Vad är detta då? Ett drama? En skojig stund i världshistorien? Tja, kanske något mitt emellan. Mötet var under ett år ganska okänt..men det var först 1988 snackisen tog fart och den numera berömda bilden på Elvis och Nxon skakandes hand togs. En bild som nu faktiskt är den mest kopierade bilden från USA´s nationalarkiv!

elvis_nixon_hand

imitatörerna

nixon-elvis_originalet

the real deal

Shannon är dödsallvarlig, Spacey är konfunderat road och hela historien tuffar på. Själva mötet varade enligt uppgift inte mer än i drygt 30 minuter. Böcker om händelser har skrivits av både före detta stabsmedarbetare och Elvis två vänner som var med honom på detta märkliga möte. Det är ganska lågmäld film. Ingen rulle som får dig att hoppa jämfota av hänförelse. Styrkan sitter i detaljerna, det tidstypiska. Och i skådisarnas förmåga att få fram sina respektive karaktärers kännetecken. En smutt liten rulle helt enkelt.

Om Elvis fick sin bricka nu då?
Tja, min nye synnerligt trevlige vän Hasse från Vingåker har sett brickan med egna ögon utställd i en monter på Graceland….

Trivsam bagatell detta.
Om en knasrolig parentes i vår oroliga värld. Dont´miss.

 

avsnitt-54Nyfiken på mer backstory om det knäppa mötet?
I vår jubileumspodd #54 lägger jag ut texten och har mig.

Jun 18 2015

Sommarklubben: L.A. Confidential (1997)

LA_Confidential_posterJösses, vad bra den här rullen är!

Har den rentav mått bra av att få ha legat till sig lite ett par år, sedan jag såg den sist?
Kanske!
Helt plötsligt är filmen bättre än jag någonsin tyckt!

Författaren James Ellroys mörka romanskröna från 50-talets Los Angeles har fångats i ett filmiskt noirigt glitter. Hemligheter, korruption, svek, mystik och attraktion.
Allt finns med här. Ett smart skrivet manus på boken. En finurlig och obehaglig röd tråd genom hela rullen.

Russell Crowe mycket bra som den oborstade snuten Bud White. Ärlig men våldsam. Frågan är dock om inte Guy Pearce är bäst (och mest fanatisk) som den nitiske och karriärkåte snuten Exley!? Och så har vi ju Kevin Spacey som partajsnuten Jack. Alla tre männens liv kommer att förändras i takt med att den mörka storyn broderas ut och avslöjas. Det är en lika snygg kriminalhistoria som det är ett stilsäkert grepp på 50-talets era och detaljer, i allt från kläder till musik och till den plastiga fasad som man byggde hela drömmen om USA på.

Kim Basinger fick en birolls-Oscar för sin återhållsamma prostituerade Lynn…fastän hon inte gör så mycket mer än att se olycklig ut de minutrar hon syns i bild. En guldgubbe skulle såklart kanske ha gått till James Cromwell istället….för insatsen som luguber polischef i en minst lika luguber stad.

Stilfullt och jävligt snyggt av regissören Curtis Hanson!
Håller än…och blir ta mig tusan bättre med åren!

Fulspel i sommarnatten!

 

Feb 13 2015

Horrible Bosses 2 (2014)

Klart det skulle komma en uppföljare.
Givet när originalet spelade in nästan 210 miljoner dollars på investerade 35 i budget. Ännu en guldkalv som gick att tälja på med andra ord.

För att ens skapa en uppföljare som möjligen kan vara värd namnet, behövdes naturligtvis att den dynamiska (en del fördrar ”gapiga” som attribut) trion Kurt (Jason Sudeikis), Dale (Charlie Day) och Nick (Jason Bateman) återvände i sina roller.

Vilket de alltså gjort. Livet känns kanske lite lättare sedan förra filmen, knasbollarna har fått span på en idé som kan göra dem ekonomiskt oberoende i framtiden och framför allt…låter slippa dem ha galna chefer som bestämmer. Nu gäller det bara att skaffa investerare. Kanske till synes gemytlige affärskostymen Bert Hanson (Christoph Waltz) och hans odrägliga son Rex (Chris Pine) kan göra framtiden ljus?

Fel. Superduperfel! Hale Hanson blåser våra tre vänner så det står härliga till och ruinens brant närmar sig hotfullt. Då kommer hjälp och möjlighet från oväntat håll…

Jaja, det är naturligtvis till att mjölka det redan inhamrade konceptet ännu lite mer.
Men gillade man nu första filmens galna infall och den respektlösa underlivshumorn finns rätt mycket att flabba åt här också. Producenterna är ju inte dummare än att de fortsätter på samma väg, och varför inte vrida det ytterligare lite mot sjuk knasspektakelhumor…som sannerligen inte passar alla ska erkännas. Bateman, Sudeikis och Day fortsätter som misslyckade nav vilka filmens story får kretsa runt. Nytt blod behövs sen förra galenskaperna och då passar det ganska kul med dryge Waltz som ful filur (dock för lite speltid på honom!), för att inte tala om charmören Pine som verkligen får spela över….och ut…av sitt register. Pine är riktigt rolig, nästan så att han gör narr av sin egen status som bildskön skådis.

vad kan gå fel med deras idé….liksom?

Saknar man stenhårde Kevin Spacey här i början behöver man inte bli besviken. Naturligtvis tar den känslokalle ex-chefen chansen att förödmjuka den stackars trion på bästa sätt. Att han sitter i finkan hindrar honom inte nämnvärt. Självklart är Spacey skohornad in i manuset för att kopplingen till förra rullen ska bli än mer märkbar, men det gör inte mig nåt. Jag skrattar lika gott ändå åt Spaceys brutala dissarstil de få minuter han finns med. Liksom jag gör åt underbara Jennifer Aniston, den sexgalna tandläkaren remember? Såklart att hon dyker upp igen, kanske brutalt snuskigare än någonsin! Måste vara en drömroll för Aniston. Tjo!

I övrigt inga nymodigheter att rapportera om. Filmen kör på i redan plöjda spår och tar ut svängarna ännu lite mer. Humorn är lite gapigare, lite larvigare, lite snuskigare men faktiskt lika rolig och ibland lika frisk som i första rullen. Om man gillar den här typen av humor förstås. Inte ofta en humor-uppföljare är nästan lika bra som originalet…? Till och med fixaren Motherfucker Jones (Jamie Foxx) får hoppa in ett par minuter och lyckas än en gång briljera med sin urusla förmåga att förhandla! Jag flabbar högt. Förlåt så hemskt mycket då.

Således ganska stjärnspäckat här och alla spelar över lagom ansträngt.
Den mest sansade av dem alla verkar vara Jason Bateman, men hans tålamod sätts på prov mer än en gång kan man lugnt säga.
Den perfekta fredagsrullen när man bara vill skratta och inte behöva tänka så mycket?

Jun 13 2012

Horrible Bosses (2011)

Jaha, och här rör vi oss återigen i det universum som tillhandahåller historier som tex  Baksmällan och Bridesmaids. Den lite grövre komedin, där personerna liksom tar ett steg extra när det gäller gränser och ramar.

En fördel med detta koncept är ju att det ofta är kul att se en och annan i övrigt känd skådis ta ut svängarna lite och bjuda på eventuellt nya sidor. Det kan också dock bli lite snedkörning om nivån ska vridas alltför mycket och det hela känns uppenbart konstlat och tillverkat bara för att ”man kan”.

Här tre stackars losers som alla har problem med sina chefer, och här snackar vi verkligen chefer från helvetet. Kevin Spacey är en mögig sadistisk jävel som gillar att plåga sin kontorsslav Nick (Jason Bateman) verbalt när denne kommer två minuter försent, Jennifer Aniston är  en superfoxy tandläkare som använder all sin snuskiga fantasi till att sexmobba sin manlige tandskötare Dale (Charlie Day) och kräver att han ska ge henne full ”service” (gärna när patienten ligger nedsövd) och Colin Farrell är allmänt puckad, svinig och har precis tagit över sin fars företag när gemytlige Kurt (Jason Sudeikis) trodde det var han som skulle få ta över. Gissa om han får lida för det nu.

Summa summarum, ingen kul vardag för våra tre hjältar. Hunsade och förnedrade rakt igenom. Vore det inte bättre om cheferna helt enkelt förpassades från jordens yta? För gott? Galna tankar föds och en dumlistig plan (med klara likheter från Främlingar på tåg) utarbetas i smyg. Rätt mycket som kan gå fel dock, och rätt mycket som naturligtvis går fel.

Som sagt, samma typ av driv och humor som ovanstående exempel. Skämten drar sig inte för att vara grova och låter dessutom Spacey, Farell och Aniston verkligen leva ut i sina galna karaktärer. Speciellt roligt är det just att se Aniston lämna sin helylleimage, vulga till sig ordentligt, bli ful i mun och köra skamlösa förförartricks mot stackars Dale.

desperat plan under utformning

Egentligen inget nytt annars under solen i ett manus som följer den inarbetade mallen för sådana här typ av filmer, problemen dryftas, en rätt korkad plan hittas på och sedan är det rak villervalla fram till förväntad final. Seth Gordon som håller i regipinnen kör ett enkelt upplägg och vräker mest bara på med lite fräckheter av högt och lågt märke. Det är knarkskämt, rövskämt, sexskämt och det mesta i en salig blandning.

Horrible Bosses blir ändå en sådan där rätt trivsam bagatell som man kan skratta lite högt åt under en stund. Inget att komma ihåg för framtiden, men förbaskat kul medans det pågår och dessutom befriande på något sätt att se skådisar våga ta för sig när mindre smickrande karaktärer ska visas upp. Festligt i all sin dumhet.

Aug 9 2011

Ytterligare 3 snabba från sommaren!

Stake Land (2010)

I ett framtida USA har det mesta gått snett. Civilisationen har gått under och förvandlats till något som mest ser ut att höra hemma i den überdystra Vägen. Som om detta inte vore nog härjar något som bäst beskrivs som en blandning av vampyrer och zombies. Mycket obehagliga typer som man gör bäst i att undvika. Unge grabben Martin tas omhand av den karge och fåordige ”vampyrdräparen” Mister och historien följer de två på vägen mot det som en gång var Kanada, och nu kallas Nya Eden, där enligt uppgifter lugn och rå råder.

Likheterna med Vägen är slående, men här öses det på med betydligt mer action och våldsamheter. De två huvudpersonerna får inte bara fullt upp med att hålla sig undan vampyrzombies, utan måste också hantera galna religiösa sekter som vuxit upp i det laglösa samhället. Den yttre ramen för filmen är framtidsaction, men efterhand lyckas också historien faktiskt innehålla lite djup i form av samspelet mellan Martin (Connor Paolo) och den kärve men godhjärtade Mister (Nick Damici).

Det är grått och dystert med ett foto som mer än väl fångar känslostämningen i filmen. Intressant manus som gör filmen bättre än vad man kan tro från början. Bakom alla klyschor och standardiserade actionsekvenser döljer sig godkänd underhållning i all sin enkelhet. Möjligen litet snopet och rumphugget slut. Betydligt bättre och mer underhållande än tex Priest.
Och Kelly McGillis såg man ju inte igår precis!

Grown Ups (2010)

Allmänt utskälld nästan överallt i olika medier, men banne mig om den inte fångade mitt hjärta lite!

Det är tramsigt, prutthumor och enkla genvägar när Adam Sandler samlar sina komedipolare runt sig i denna lättviktiga komedi om att familjen ändå är det viktigaste när det kommer till kritan. Det gamla gänget, nu vuxna män med egna familjer, samlas under en sommarweekend för att hylla sin gamle basketcoach från skolan som gått bort. I ett stort hus samsas de alla och det är naturligtvis upplagt för olika komiska konfrontationer av allehanda slag.  

Här vill det till att man på något sätt gillar Sandler, Chris Rock, Kevin James, David Spade och Rob Schneider. Den sistnämnde har jag personligen rätt svårt för, men i det här sammanhanget har han på något lustigt sätt sin naturliga plats. Det är gnabb med fruar och barn, billiga visuella skämt som dock går hem i denna banala historia. Sandler, som hjälpt till med manus, och regissören Dennis Dugan får mig faktiskt att trivas med vad jag ser och eftersmaken är rätt god. Familjemysfaktorn är hög och det märks på att många under-bältet-skämt är rätt hårt åtstramade. Oerhört lättviktig  men också skönt hjärnbefriad sommarunderhållning. Ta den för vad det är så blir det bra så.

Förhandlaren (1998)

Håller för omtitt även fast åren rullat på. Gisslanförhandlaren Danny Roman (Samuel L. Jackson) anklagas för ett mord han inte begått och försöker lösa situationen på det enda sätt han kan, genom att själv ta gisslan i självaste polishuset! In på banan med Chicagos andre framgångsrike gisslanförhandlare Chris Sabian ( Kevin Spacey) som får lite att bita i när Roman tar till alla knep han kan i det intensiva katt- och råttaspelet.

Trots möjligen viss enkelspårig uppbyggnad av historien i vissa lägen är det spännade och välgjort. Regissören F. Gary Gray vet hur man handskas med tunga thrillerhistorier som har Hollywoodmiljoner i ryggen, och han serverar en rejält underhållande historia. Manuset är lagom slingrigt och lyckas hålla på sig in i det längsta innan the bad guy avslöjas. Gott om små villospår som effektivt broderas ut på det namnrika birollsgalleriet vilket omfattar namn som David Morse (som vanligt lysande), John Spencer, J.T. Walsh, Siobhan Fallon och Paul Giamatti. Visuellt snyggt gjord med Chicagos downtown som lekplats. En typisk Hollywoodthriller. I det här fallet positivt menat.

Apr 12 2011

Superman Returns (2006)

Efter ännu lite grävande i omtagssäcken trillade det plötsligt ur ett koppel superhjältealster som fått legat till sig lite sedan jag såg dem sist.

När äntligen Superman´s comeback aviserades var det säkerligen många som lite skeptiskt undrade hur det projektet skulle te sig, speciellt eftersom Superman-filmerna ju har sin beskärda del av filmhistorien, även om vi väl i ärlighetens namn vill glömma alla delar utom de två första. Nåväl, Bryan Singer hade ju visat med X-Men att han kunde hantera det här med superhjältar, och till och med ge dem lite mer än bara glammig och fräsig yta.

Vilket också märks här. Singer håller sig från de värsta MTV-klippningarna och duracell-tempon och låter historien ta sin lilla tid, vilket också medför att filmen känns betydligt mer genomarbetad och bättre upplagd dramaturgiskt. På minuskontot känns det dock som att den är aningen för lång och tenderar att svaja lite i det (flmr-)omtalade fokuset.

Efter fem år återvänder Superman till jorden efter att ha sökt efter sitt ursprung i en annan del av universum. Tiderna har förändrats och världen tycks ha lärt sig leva rätt bra utan stålis. Lois Lane har också gått vidare, förlovat sig och skaffat barn, vilket får vår hjälte lite ur gängorna trots allt. Intressant manusdetalj som kanske vill visa att även den rättrådige i blå långkalsonger kan vackla i sitt känsloliv och bete sig som en….människa?. En som också gått vidare med nya planer fast i gammal god stil är Lex Luthor, som givetvis har något nytt på gång, vilket även inbegriper att en gång för alla göra sig av med sin nemesis.

Det känns verkligen som Singer är den rätte mannen för detta projekt. Han strör respektfullt antydningar och nickningar till de första två filmerna från förr, och det känns faktiskt inte alls som tröttsamma kopieringar. Däremot går filmen ibland in i lite för gravallvarligt läge, och riskerar därmed att bli aningen för pretto.

Inget fel på effekter och ögongodis dock, och ett par av dessa karameller är riktigt läckra att skåda, som tex det störtande flyplanet som hotar att ödelägga en hel basebollarena. Den största tveksamheten som möjligen fanns inför premiären, huvudpersonen själv, rätas ut till ett stabilt utropstecken. Brandon Routh gör sig mer än väl i den röda slängkappan och ser banne mig ut som en slimmad Christopher Reeve och klarar dessutom av att spela den fumlige Clark Kent på sedvanligt manér. Som Superman lyckas han också få fram känslorna av ensamhet, saknad och till och med svartsjuka på ett trovärdigt sätt. Kevin Spacey har naturligtvis den mest tacksamma rollen som Luthor och kör hela sitt register så som det anstår en mästerbrottsling. Mycket roligt. Kate Bosworth som Lois är det svagaste kortet i samlingen, saknar utstrålning och inte alls i kemi med stålis. Men, man kan ju inte få allt.

Superman Returns är gedigen och har förstklassiga effekter. Känns dock aningen för lång och har en huvudstory som möjligen känns lite för tunn för att den ska engagera fullt ut. Bryan Singer har dock bemödat sig om att inte släppa ifrån sig ett hafsverk, vissa detaljer i berättelsen är strålande och filmen har sina förtjänster, vilket mer än väl motiverar betyget bra, med vissa reservationer.

”You know my um… Richard. He’s a pilot. He takes me up all the time.”
”Not like this.”

 

Mar 9 2010

Moon (2009)

I framtiden finns lösningen på jordens energiproblem på månen i form av ämnet helium-3, som utvinns på månens yta. Ett liten rymdbas finns på månens baksida där 1 (!) person jobbar med att se till att allt flyter som det ska med den helautomatiska energiutvinningen.
Sam Bell (Sam Rockwell) börjar närma sig slutet på sin tre år långa tjänstgöringstid, och han ser fram emot att få komma hem till sin fru och sin lilla dotter. Ensamlivet på basen är enformigt, och som enda sällskap har Sam datorn GERTY (Kevin Spaceys röst) med vilken han konverserar så gott det går. I övrigt bygger Sam på en modell, springer på löpband för att hålla sig i form och pratar med sina växter som han odlar.

En dag inträffar plötsligt ett fel i en av de helautomatiska ”skördetröskorna” som rullar runt på månens yta och Sam måste bege sig ut och undersöka skadorna. Väl på plats råkar han ut för en olycka och när han vaknar till liv igen ligger han på en brits inne i basens sjukavdelning utan att veta hur han kom dit. Samtidigt gnager en känsla inom honom att allt inte är som det ska.

Med otroligt små medel har debuterande regissören Duncan Jones åstkommit en riktigt nagelbitande och tänkvärd film. Sam försöker förtvivlat förstå vad det är som händer med honom i den främmande miljön och brottas med sin längtan hem till jorden och sin familj. Mina tankar går osökt till mästerverket Blade Runner, som också ställde de filosofiska frågorna om hela vår existens som människor. Dessutom väver Jones in en smart och dramatiskt tvist i historien, vilket hjälper till att stissa upp stämningen i filmen den sista halvtimmen.

Det är Sam Rockwells film från början till slut. Han är i bild 99 procent av speltiden och lyckas på ett trovärdigt sätt förmedla känslorna hos en man som varit ensam lite för länge. Datorn GERTY gör vad han kan för att hålla Sam sällskap, och det är inte utan att man som tittare då och då känner vibbar från en viss HAL 9000… (ni kan väl er sci-fi…?!)
Kevin Spaceys behagliga röst gör sig mer än väl i sammnhanget. Det som dock imponerar mest på mig som tittare är hur man skapat lite skön 70-talsstämning mitt i all framtid. Scenografin kunde vara hämtad ur 2001 eller varför inte gamla tv-serien Månbas Alpha!
En sorts härlig retrostil som är skapad nästan helt utan datoreffekter, men med hederliga gamla modeller.

Moon är en lysande bra film som med små medel lyckas underhålla både själen, hjärnan och ögat.

Betyget: 4/5