Etikettarkiv: 2014

Okt 5 2015

Outcast (2014)

Oktobers första måndag bjuder på en riktig stinkare!
Kanske synonymt med just denna veckodag?

Vad fan liksom?
Vem…VEM..tyckte detta var en bra idé!??!
Jävla tramshistoria om en krigstrött korsriddare som hamnat i Kina på 1100-talet…och måste agera guide/beskyddare åt menlöst syskonpar där grabben är den rättmätige arvingen till kejsartronen istället för maktgalen storebror som jagar dem.

Och ja…visst är det gaphalsen och överspelet Nicoals Cage som dyker upp igen! Likt en trött gubben i lådan. Men håll i dig nu….han får INTE spela the lead här!! What!? Nix, den rollen har man av någon helt jävla outgrundlig anledning kastat åt KATSTROFEN Hayden Christensen! Damn, den stollen borde banne mig förbjudas göra film! Forever! Maken till usel skådis har inte setts på bra många veckor i den här bloggen! Tack och lov verkade Hollywood ha insett snubbens katastrofpotential efter att han nästan på egen hand förstört Star Wars: Episod II och III, och tacksamt nog hållit honom borta från de flesta manus. Tvi vale!

Nästan så Cage´s insats här blir förlåten, men bara nästan. Skrikhalsen NIc kan förstås inte låta bli att larva runt med galet minspel, knasigt röstläge och allmänt idiotiskt överspel i sin sidekick-roll. Och dessutom känns gubben trött. Det kanske tar på krafterna att harva runt i B- och C-produktioner för att betala alla skulder och räkningar…?

”jooo säger jag..det är sant..jag HAR fått en Oscar en gång i tiden…men du din sopa kommer aldrig få ett endaste pris…!!” *Hick*

Att rullen är regisserad av någon snubbe som tidigare fungerat som stuntman och fightkoordinator på andra rullar hjälper förstås inte alls. MTV-klippta actionscener i parti och minut kan inte dölja detta usla manus som hade mått bäst av att kastas i toastolen direkt. Och som pricken över det (o)lustiga i:et slänger man alltså in sopan Christensen!

Vilken skitkombo!

Skölj, spotta, gå vidare!

Sep 28 2015

X Moor (2014)

Brittiskt vildmarksraffel där det ska lekas med medhavda kameror igen.
Bör man huka sig inför träskvarning?
Svaret är…njaeeäää…kanske inte ändå.

Den ödsliga North Devon-heden i sydvästra England är ett ställe som alltid omgärdats av legender och  sägner. Mest känd: myten om de svarta pantrar/pumor som sägs leva fritt på heden och roama runt i ödsligheten. Ett antal expeditioner har försökt undersöka sanningshalten i den gamla skrönan (som faktiskt finns på riktigt).

En liten nätt belöning på 25 000 pund från en lokal tidning är kanske det som får amerikanska Georgia (Melia Kreiling) och hennes pojkvän/fotograf Matt (Nick Blood) att förlägga en höstlig utflykt till detta märkliga landskap. Att Matt dessutom snott med sig en massa high-tech-kameror från sitt jobb som kan ställas upp lite var som helst för att spela in det som passerar framför….är ju bara fina fisken!
Eller?

Men, oroa er icke, ni som har svårt för FF-genren. Det här blir tack och liv INTE ett frossande denna urvattnade subgenre. Vi snackar old-school-filmat här. Tack för det. Lokal guide/spårare måste anlitas för att ta paret ut i ödsligheten, och märklige Fox (Mark Bonnar) gör sitt bästa för att jobba hem titeln som filmens…kuf.

Vad har vi här då? Jo, en story som på papperet ska vara en sak….men strax förvandlas till nåt helt annat. Georgia och Matt får  anledning att önska att de aldrig lämnat USA för att möta otrevligheter på en kall engelsk hed. Det är isolerat, det är murrigt, det är dystert…och framför allt är det väldigt osäkert vad som egentligen är i görningen.
Först.

insikten att det är bättre att sitta hemma och titta på rysligheter…än att vara mitt i dem

För sen…ja sen blir det standarrutin enligt bästa B-formuläret. Fast inte så att jag sitter där och svär i tysthet. Mer ett lugnt konstaterande att rullen blandar liksom både högt med lågt. Eller ska man skriva friska grepp med gamla beprövade..?
Som vanligt en hel del i logiken att reta sig på. Och så fort det ska smygas på film, speciellt i naturen, prasslar och brakar och knakar det som en mindre karavan av elefanter rör sig genom vegetationen. Att kalla det smygande är ju rätt komiskt í sammanhanget.

Börjar lite intressant och gåtfullt. Byter nästan helt spår när det drar ihop sig till galenskaper, vilket i sammanhanget ändå känns rätt okej. Inte helt oäven historia som förstås tar till gamla beprövade grepp och därmed faller aningens i klyschornas träsk.

Men vaddå, jag hade inte tråkigt. Speltiden är på ynka 76 minuter, men i det här fallet känns det helt…rimligt. Bästa scenen är förstås den absolut sista bildrutan.

Sep 21 2015

Blood Moon (2014)

Om man bonkar ihop två av den här bloggens favvogenrer, western och varulvar…vad får man då!?
Jo, varulvswestern såklart! Galet!

Är det nåt som är skoj är det när nya kombon testas! Vi hade ju Cowboys & Aliens för ett par år sen…inte alls fel det heller. Bakom den rullen fanns en massa dollarhögar i bästa popcornstil, här är det mer lågbudget och icke lika mycket slantar att bränna på specialeffekter. MEN, vi får oss en övergiven liten gruvstad i Colorado 1887 (egentligen en liten ”westernstad” i södra England..bara en sån sak! Love it!).

Efter en lagom gruesome inledning kommer så ett sällskap per diligens till denna håla. En liten genomresa med planerat stopp och matpaus….men som snart förvandlas till ganska så mycket mer besvärligheter. Vi har den obligatoriska blandningen av folk och fä, en ung sheriff med sin nya fru, en prälle, en driftig änka, den tystlåtne gunslingern som liksom bara dykt upp. Vi får till och med ett par sviniga bankrånare som bjuder in sig själva och försöker röja och styra.
Naturligtvis har ingen av dem räknat med att det STORA hotet kommer i samma ögonblick mörkret faller och den stora fullmånen dyker upp på natthimlen…!

Jepp, the old werewolf igen! Den här gången som myten om Skinwalkers i den indianska kulturen.
Förvänta er inga superdupereffekter dock. Inga flashiga cgi-sekvenser. Här det mer old school med en stundtals skabbig kostym på besten. Lite trist kanske, men det kan man leva med om storyn kan sväljas. Regissören, en Jeremy Wooding, satsar istället på snabba monsterklipp och lagom överspel från de olika aktörerna. Känner icke igen en endaste av dem, vilket iof kan vara lika bra ibland.

Figurerna får helt enkelt satsa på att överleva natten så bra de kan, okända eller ej. Den coolaste av dem alla är kanske ändå gunslingern Calhoun (Shaun Dooley). Den tuffa änkan Marie (Anna Skellern) ska dock inte räknas bort!

blood-moon-photo

”come baby..take my hand..”

Ytterligare en sheriff, på jakt efter bankrånarna, är dessutom i antågande…med sina kvinnliga indiansidekick/spårare. Kommer de att hinna fram till undsättning?

Filmen kan nog inte kallas bra. Däremot ambitiös och inte alls usel. Den har ändå nåt som gör att jag gärna sitter kvar och ser hur våra protagonister ska lösa detta synnerligen brutala hot som väntar utanför i mörkret.
B-rulle med visst underhållningsvärde. Samt en jäkligt snygg poster!

Fast kanske mest för oss som gillar varulven bäst av alla monster…?

Sep 17 2015

Before I Go to Sleep (2014)

Måndag hela veckan möter Nicole Kidman.
Sort of.

Christine (Kidman) vaknar varje morgon och har inte en susning om vart hon är, i vilken säng hon ligger..och vem mannen bredvid henne är. Som ju är Ben (Colin Firth), vilken tålmodigt och för typ 843:e gången förklarar för Christine att han är hennes man och att hon var med om en bilolycka för 10 år sedan, vilken skadade hennes hjärna så illa att hon varje natt tappar minnet fullständigt. Allt hon lärt sig, och sett, under föregående dag, är borta i samma ögonblick hon vaknar upp till en ny dag (man undrar ju lite vad som händer om hon stannar uppe en hel natt).

Stor chock för våran Christine, som behöver lappar i hemmet för att fatta vad som är vad och VAR grejer finns. Jobbigt läge för Ben, som dock tar det som en äkta brittisk stoisk man, biter ihop och åker till jobbet.
Nu skulle ju detta kunna vara en otroligt stentrist historia, som upprepade sig varje dag utan några nya färska komplikationer…därför, tjopp, ett samtal till vår protagonist från en mystisk Dr Nasch (Mark Strong) som ber henne gå till en specifik garderob och där hittas minsann en gömd kamera. Jahaja! Mysteriet tätnar!

Kiddan får för sig att ta en selfie mitt i all mystik!

Härifrån blir det nu lika mycket vi som tittar och Christine som börjar gräva i denna märkliga tillvaro. Thrillerdrama betyder ju att när man väl klarat av att väva in dramat, är det dags att thrilla till det! Det är mystiskt, det är en och annan detalj som Christine plötsligt får span på (men hur ska hon komma ihåg det!?) och…det är på det hela taget rätt underhållande.

Precis som en del andra filmer i genren handlar det ju givetvis om cat-in-the-box-effekten. När väl katten är ute i det fria, är filmen förbrukad. Men, den kastar sig inte på locket för att släppa ut kissen i första taget, vilket rullen, och kanske regissören Rowan Joffe (japp, farsan heter Roland) ska tackas för. Och naturligtvis Nicole! Ni kan säga vad ni vill om hennes svala iskyla, men här passar det banne mig perfa. Hon ÄR verkligen Christine med skräckslagen och genomrädd blick nästan hela tiden. Firth är självklart stabil som en stenstod, och får dessutom återförenas med Mark Strong igen (de körde ju ihop i Kingsman remember…?)

Stabil spänning. Bra mystik. Vissa detaljer kan man som garvad filmkonsument läsa flera minuter i förväg, andra kommer lite mer överraskande.
Bra så!

Sep 3 2015

TV-Landet: The Newsroom – säsong 3 (2014)

posterDen tredje och sista säsongen i denna snabbpratande serie kommer i ”bara” 6 avsnitt.

Och visst är det Aaron Sorkin´s soloshow hela vägen in i mål! Sorkin har varit inblandad i samtliga sex avsnitt, och sätter än en gång sin prägel på riktningen genom att låta sina protagonister bli vettighetens och rättvisans fanbärare…kanske på gränsen till larvigt i vissa lägen. Men det är en smakfråga.
Jag är ju svag för manusmannen ända sedan hans stora dagar med Vita Huset.

The Newsroom har lite från början varit stämplad som politiska skottsalvor mot den amerikanska högern, främst av de konservativa krafterna i USA såklart…och en kanal som den (utpekade) ultrahögerstinna FOX NEWS har fräst galla och förbannelser över Sorkin. Som naturligtvis inte vikit ned sig en tum, utan istället vevat på och skotat in från sitt uppenbarligen aldrig sinande förråd av i ord formulerade kängor till både tv-mediets moralkompass, nationens generella syn på nyheter och den bistra maktkamp som råder inom nyhetsklimatet i framför allt USA.

Så, vad får vi då i denna sista säsong?
Utan att spoila till höger och vänster kan man ändå drista sig till att meddela att den här gången ligger fokus liiite mer på gänget på nyhetsgolvet. Sin vana trogen här väver Sorkin in verkliga händelser som utspelats (tex bombningarna vid Boston Maraton), men ger som vanligt manuset chansen att ta en lite udda vinkling på ämnet. Plus nu dårå den lite mer personliga approachen med att låta gänget blir mer människor än nyhetsfixare. Kanske mer än någonsin. Dessutom hårda tider på nyhetskanalen, tittarsiffrorna dalar, reklaminkomsterna sinar. Läget är inte bra…ska man rentav tvingas lägga ned nu när kanalen äntligen lyckats hitta sin ”seriösa profil”..!? (se de tidigare säsongerna)

25

Omgångens stora kärnfrågor om moral, etik och hederligt civilkurage ställer Sorkin i form av att känsliga uppgifter kommer i ägo hos ett par av kanalens medarbetare. Är det rätt att alltid skydda sina källor? Till varje pris? Ska man, bör man, alltid utmana landets styrande myndigheter? Är det rätt att undanhålla ”Svensson-tittaren” den riktiga sanningen? Även om det innebär att ekonomi och lojalitet ifrågasätts av de som tillhandahåller kulorna för tv-kanalers existens? Som vanligt, ska också sägas, i Sorkin-universumet är det alltid lätt att se vem som står för ridderligheten och vem som springer ärenden åt den Mörka Sidan. Men det har väl alltid varit Sorkins signum å andra sidan, och är man ett fan av den stilen så finns det självklart enkla poäng att hösta in här på sinneskontot för den som tittar.

1 7

Sorkin sluggar rejält och inte så subtilt som man möjligen skulle kunna kräva i en perfekt värld, men den här serien, liksom hans andra skapelser, bygger ju i först hand på att skapa känslor och engagemang för de som står upp i frontlinjen hos de goda grabbarna i Sorkins egna lilla världsuppfattning. Jag har såklart inga problem med detta då jag ju tycker att mannens tv-berättande med rapp och vass dialog i kombo med snabba visuella klipp, lite ironisk och stötig humor, är stor konst.

Det stora lasset på golvet dras fortfarande av stabile Jeff Daniels som Will McAvoy, som fortsätter gnabbas med sin producent MacKenzie McHale (Emily Mortimer). De två har perfekt kemi med varandra och jag köper deras tjafs, gnabb och dialoger! Jag gillar också att Thomas Sadoski tar än mer lite plats som producentkollegan Don Keefer i den här omgången. Liksom Olivia Munn som den hela tiden oberäkneliga Sloan Sabbith. Ja vad, kan man egentligen klaga på här? Inget tycker jag. Lägg till detta som vanligt stabila insatser av veteranen Sam Waterston, ungtupparna John Gallagher Jr. och Dev Patel (Chappie). Och Alison Pill må ha ett udda sätt att skådespela på, men hon passar naturligtvis extra bra in i det här gänget som pigg och nyhetshungrig medarbetare…självklart utrustad med den STORA portionen moral! Vad trodde ni!?

6 4

The Newsroom´s sista säsong bjuder således på patenterad stabil samhällskritik, raljerande över politikens maktspel i medier, lojalitetsprövningar, smart humor och till och med tragik och sorg.
En perfekt avslutning på en blytungt välproducerad serie. Dock inte för alla att uppskatta lika mycket som jag gjorde. Aaron Sorkin´s sätt att berätta ÄR speciellt och kräver att man lite kan ”nedlåta sig” till att som tittare sila myggor och svälja elefanter.

Klarar man det, då har man 6 finfina avsnitt att se fram mot här.
Sen är det tack och hej!

   

logo

Aug 28 2015

Don’t Blink (2014)

blink_posterOjoj, förbered er på klyschor som står som spön i backen!
Tio personer (of course) kommer fram till ett isolerat (of course) beläget mountain resort för att ha den där goniga weekenden som bara tycks finnas i amerikansk film av den här sorten.
Fest, party, hångel, kärlek, fylla och allmänt softande. Javisst, ni kan det ju alltför väl.

Bensinen räcker preciiis fram till stället (of course)…och dessutom tycks något vara fel på bygget. Varför är det tomt? Varför finns ingen i receptionen? Varför står det halvätna måltider på borden? Varför är kaffet kallt i kopparna? Och framför allt; varför tycks ALLA fåglar och djur ha lämnat området och gjort det till tystare än i graven!? Kan gruppens informelle ledare Jack (Brian Austin Green) möjligen ha nån plan…?

VÄNTA NU..Brian Austin Green!!??! Går det överhuvudtaget att titta på en rulle med BAG!? Bara sådär!?
Svaret på frågan blir…ja det gör ändå det. Storyn lirar förstås i de nedre regionerna av kvalitétslistan, men påminner i sina bästa stunder om en ganska ok Stephen King-novell eller nåt.
Givetvis kan inte regissören, en Travis Oates, hålla sig från att ösa in lite tröttsamma slitna scenlösningar och effektsökeri…men jag, den gnällige filmgubben, dristar mig ändå till att förkunna att filmen har…nåt.
Nåt som gör den ganska okej och ger ett skäl till att sitta kvar ända tills eftertexterna. Som just gnällig, garvad. filmgloare kan man ju till slut lägga ihop ett och annat och se ungefär vart storyn håller på att ta vägen. Men återigen, det är ändå inte heeelt uselt och meningslöst på vägen till finalen.

dont-blink1

”Brian!!! Det DÄR har jag inte beställt…!!!!”

Jamen BAG då? Jo men han sköter sig väl ändå. Lite sparring från de andra medskådisarna så går det ju att dölja de värsta skavankerna. Har vi nån annan att nämna i sällskapet? Tja, jag tycker mig se Mena Suvari, visst var väl hon med i American Pie-franschisen? I övrigt? Unga nya nunor som jag iaf inte kan komma ihåg att sett förut, eller har de helt enkelt aldrig gjort något större intryck tidigare.

Detta är inget du skriver hem om, inget du går och funderar på nästa dag. Det är lättmjölk med en släng av kasserade King-ideér. Typ.
Men återigen…den har det lilla som räddar från helt underkänt (okej jag är fredagssnäll). Och inte kan det väl vara BAG med tatueringarna!??!

Aug 20 2015

Stonehearst Asylum (2014)

Går också i vissa läger under namnet Eliza Graves.

Så, vad har vi här då? Jo en rejäl stilistik övning och uppvisning i murrigheter och falskspel.
Allt mot en bakgrund av ett försvinnande 1800-tal.

Det nya seklet står för dörren när den unge läkaren Edward (Jim Sturgess) anländer till det hotfullt dystra mentalsjukhuset Stonehearst mitt ute i den engelska glåmiga ödemarken. Den nybakade doktorn hoppas på lite praktik och att bedriva diverse avhandlingar om hur psykvården i landet fungerar så här på upphällningen av de epoker av upplysning och romantik som genomsyrat 1800-talet. Perfekt läge att fördjupa sig i brustna sinnen och olyckliga själars lidande med andra ord!

Den belevade chefsdoktorn Lamb (Ben Kingsley) utlovar både digra tillfällen för Edward att studera patienter, men också att uppleva en ny sorts metod i behandlingen. Kanske rentav en sensationell framtida behandlingsform? Klart den unge läkaren dras till detta, men kan dock heller inte låta bli att känna en sorts märklig olust innanför väggarna.
Som att något ändå är..fel. Och varför kan han inte ta ögonen från den märkliga patienten Eliza (Kate Beckinsale)?

Många frågor, och ännu mer gåtfulla sådana dyker upp längs resans gång. Till det yttre en rulle som förklär sitt drama i 1800-talskläder och möblemang, komplett med mystiska korridorer, trånga och mörka prång, knasiga freaks inlåsta till höger och vänster. Inte helt oväntat bygger dagens manus på en kortnovell av Edgar Allan Poe. Här finns mystiken, dramatiken, de olustiga vibbarna. Plus ett och annat intressant inspel om tidens vårdsystem…om att de som vårdar med olustiga metoder i själva verket är galnare än de som sitter inlåsta? Den stiffe Edward blir alltmer konfunderad av doktor Lambs sätt att bedriva vård på bygget. Och mer intriger väntar när han börjar leka amatördeckare i mörkret! Hoppsan. Vem kan lita på vem? Saker ställs på spets, dramat tilltar och han har fortfarande ohyggligt svårt att slita blicken från den vackra men mystiska Eliza. Ojoj..

vissa patienter ÄR ju snyggare än andra

Regissören Brad Anderson (The Machinist) fångar ändå det obehagliga lite murriga och ogästvänliga. Trots Ben Kingsley´s jovialiska värdskap och försäkran om att stället minst av allt är farligt. Kingsley gör för övrigt en av sina bättre insatser på länge. Sturgess som storyns protagonist snubblar mest över gåtor och luriga vinklingar…men har kanske ändå nåt att komma med när det drar ihop sig? Till och med Michael Caine hoppar in i storyn en stund, den pålitlige räven! Perfekt att casta honom i storys som denna förstås. Liksom Brendan Gleeson! Men han är med för lite!

Inget gotiskt drama utan sina sedvanliga tvister, och nog finns en och annan inbakad här också. Tålmodiga som suttit kvar behöver icke bli besvikna.

Filmen i sig bjuder kanske inte på något nytt och fräscht, men utförandet och stilen OCH det visuella med sina detaljer och finlir….gör att iaf jag finner rullen både nöjsam och underhållande ända in i mål.
Och kom igen, vem kan motstå konstigheter på ett mentalsjukhus!?

Aug 14 2015

TV-Landet: Bosch (2014) – säsong 1

 

bosch_2014Som gammal deckarläsare hajar jag förstås till när den här serien trillar över dörren och in i min tv-ruta.
Böckerna om Harry Bosch, Los Angeles mest besvärlige (?) mordutredare…nu som tv-drama!? Mannen som aldrig gör som någon annan säger. Som ALLTID följer sin egen magkänsla!

10 avsnitt bjuds vi på i säsong 1, och man säger mig att det är ett sammelsurium av olika böckers storyarcs som vävts ihop till en mer sammanhängande berättelse, bl.a. med hjälp av författaren Michael Connelly själv som också enligt uppgift varit med och tagit fram serien för tv-format.

Ok, så vaddå?
Är det samma gamla vanliga visa som i tv-deckarna? Ensam är stark och sån skit? Tja, att Bosch är en viljestark veteran och något av en ensamvarg även här råder ingen tvekan om. Som vanligt hittas istället det som skiljer en serie från att bara vara en produkt i dussinmängden…i detaljerna och stämningen runt det som sker.
Av en slump (?) föll det sig så att jag såg denna serie parallellt med True Detective´s säsong 2, och skillnaden kunde inte vara större, trots yttre likheter! Båda serierna utspelas i området runt just LA, i Bosch´s fall kanske lite mer inne i Los Angeles. Vi bjuds på samma överblickar över ett oändligt motorvägssystem, samma panorerande bilder över landskapet (i TD´s fall över slätter och fält och här det glittrande nattliga LA), samma mjuka, runda, färgsättning i bilderna. Samma rävspel med överordnade.

 harry1

Men, där slutar också de flesta gemensamma dragen. När serien börjar ställs Harry inför problem. Han är åtalad för att ha skjutit en misstänkt i en gränd. En möjlig mördare. Och kan det ha varit så att den misstänkte var obeväpnad? Trassliga förhör och Harry sitter lite illa till, minst sagt. I väntan på domen jobbar han vidare, och när ett larm om att benrester hittats i nånstans i Hollywood Hills rycker vår man ut på vad han tror är ett rutinfall. Som snart ska komma att bli hela hans vardag och påverka honom mer än någonsin.

harry3 

Och då har inte ens en herre vid namn Raynard Waits gjort entré i serien (läsare av romanerna vet ju vad det är för figur..) Så okej, vi har en kriminalare som går sin egen väg, bor i lyxig kåk uppe i bergen ovanför stan, tar sig en whisky och lyssnar på jazz (Art Pepper!) samtidigt som han funderar på livet, tillvaron och sitt senaste fall. Vem är människan Harry? Varför verkar han ensam? Han har en ex-fru och dotter i Las Vegas, de får också vara med på ett hörn ju längre serien håller på. Harry flirtar lite med polisen Julie (Annie Wersching), har ett schysst arbetsförhållande till sin närmaste chef (Amy Aquino), funkar bra ihop med sin partner Jerry (Jamie Hector) samt ett något avvaktande men inte helt fientligt samröre med polischefen Irving (Lance Reddick).
Så what´s eating Harry?  

Lite av varje ska det visa sig. Harrys inte helt smärtfria bakgrund och uppväxt gör sig påmind i olika sammanhang. Han har svårt för auktoriteter, utan att bli ett opålitligt wild card…men han får kämpa för sina saker. Ett rykte inom kåren kan vara svårt att bära.

Men visst är det bra skit detta!
I sammanhanget går jag till och med ut på den tunna plankan och påstår att det här är ALLT som TD´s andra säsong INTE var. Jag engagerar mig i Harry som person, jag njuter av detaljerna, dialogen mellan poliserna. Jargongen. Maktspelet mellan snutar som bara vill göra sitt jobb och chefer som spelar det smutsiga politiska spelet i en stad där allt kan hända. Lägg till detta dessutom spänning, lite hederligt polisarbete, tung action när det behövs, vrålsnygga scener över ett Los Angeles både i morgonljus och i nattneon.

Och ännu bättre, när nämnde Raynard Waits stiger in i handlingen vässar det till sig! Har veteranen Jason Gedrick (Iron Eagle!) gjort sitt livs roll såhär runt medelåldern!? Kanske! Och så förstås Harry själv. Han kommer som en stoisk klippa i form av allas vår Titus Welliver! Äntligen får han spela en good guy! Welliver är ju annars något av ett pålitligt namn att hyra in till badass-roller. Inte idag! Här ÄR han Harry. Harry med problem. Harry med funderingar. Harry med tvivel. Welliver fixar allt.
Dessutom kan han se stenhård, riktigt granitaktig, ut i vissa lägen. Perfekt!

 

Lika mycket drama som thriller. Styrkan sitter i berättandet, där det sannerligen inte hastas fram. Vi får 10 rediga avsnitt av den mustiga storyn. Ok, sista är kanske mer något av ett wrap-it-up-avsnitt..och kanske fungerar som en övergång (?) till framtida öden i den märkliga staden som tycks påverka både Harry och busarna han jagar.

Bosch är en serie som förtjänar en stor tittarskara och är inte på långa vägar den standardiserade snutserie du skulle kunna tro.
Jag lyfter på whiskyglaset för Harry!

   

 

Aug 13 2015

Dark Was the Night (2014)

Dark_posterNär ord som ”night” och ”dark” dyker upp i titlar på rullar som kanske inte direkt lirar i gräddfilen…har man ju den hårda och beprövade vägen lärt sig att kika med smala ögon och åtdragna öron.

Så, vad ska man tro här?
Titeln är larvigt intetsägande och kan betyda vad fan som helst. Hm, bara att ge sig in i mörkret alltså och ta reda på vad det är. Och kom ihåg, här tas inga fångar om det är så.

Jahopp, den lilla staden. Den bistre och problemtyngde polischefen i form av gamle veteranen Kevin Durand (enligt vissa källor världens sämste birollsskådis). Som sidekick och ung assistent har han Lukas Haas minsann! Vart har han varit!? Anywho, den här ganska icke-dynamiska duon får lite att fundera på då plötsligt märkliga fotspår hittas genom staden i vintertid. Som att någon, eller något, traskat runt…och dessutom kikat in i väl valda fönster. Att spåren dessutom inte är mänskliga behöver jag väl inte upplysa om här va? Tänkte väl det.

Andra abnormaliteter rapporteras också in från gårdar runt om staden. Kan det hela bottna i de kusliga händelser som sker i prologen till rullen, då ett gäng skogsarbetare verkar vara på fel ställe?
Seeing is believing, eller hur var det?

Polischefen Paul får för ett ögonblick lägga sina privata problem han har med sin separerade fru åt sidan och fokusera på mysteriet som plötsligt hotar hela trakten. Att sedan en badassbrutal snöstorm är på väg in i grannskapet är liksom bara logiskt i filmen manus.
Men..tja..det var ändå inte kattskit detta. Rullens regissör, en Jack Heller, verkar ha fattat grejen med less is more. I alla fall under större  delen av filmen. Det är pluspoäng på det, helt klart. På minussidan kan möjligen bokföras att Durand och gänget runt honom inte direkt gör så mycket. De liksom bara..är. Låt vara att Durand inte alls gör bort sig som lagens man. Kul att se Haas igen ändå. Han tycks ha den otacksamma uppgiften att lätta upp stämningen i staden. Inte helt lätt.

dark-was-the-night-still-1

och nej…det är inte ol´Bigfoot som hälsar på igen

Gamla myter blandas med småspännande moment och klyschiga scener. Fram till finalen finns det något ändå med rullen som gör den lite bättre än andra alster i samma genre. När finalen kommer kan den dock inte hålla sig och regissören vräker på med allt han har…som att han tänkt…”äntligen!”. Finalen drar faktiskt ned betyget ett snäpp, trots en rätt snygg tvist.

Jag säger inte att filmen är bra. Men den har något som höjer den lite ur dussinmängden.
Och som sagt, less is more. Även hela vägen ut. Tänk på det nästa gång herr regissör.

Godkänt trots allt.

Jul 17 2015

Backcountry (2014)

Cityslickern Alex (Jeff Roop) med vildmarkserfarenhet vill ta med flickvännen Jenn (Missy Peregrym) ut i spenaten för att visa upp den gigantiska skönheten.
Bad mistake. Som vanligt.

Jahapp, dags för vildmarksobehagligheter igen, det kan man väl inte få för mycket av….eller hur filmitch…?
Alex kör alla de klassiska misstagen i början. Styv i korken avböjer han till och med att få en karta av Rangern när de ”checkar in” i den stora kanadensiska nationalparken. ”Jag kan skogen som min egen ficka”, förkunnar Alex kaxigt. ”Tjenare” tänker jag (och säkert Rangern också).

Jenn är stadstjejen som anser att världen stannar utan tillgång till mobil och sociala medier. Tur då att Alex ser till att hon inte kommer att han den chansen ute i skogen. Ajaj, misstag igen.
Ok, på med ryggsäckarna och iväg!

Som ni hör, början mycket standard på förloppet. Nästan bara att checka av på protokollet.
Men sedan…sedan händer plötsligt något med filmen. Den blir oförutsägbar och lite obehaglig där ute på vandringstrailen. Kanske börjar det när paret plötsligt stöter på den mystiske liraren Brad (Eric Balfour försedd med irländsk dialekt) som mer eller mindre bjuder in sig själv på vildmarksmiddag och flörtar upp Jenn. Hm.

den som ändå satt hemma i soffan med fjärris och popcorn..

Härifrån tar sedan rullen ett par ganska bra avsteg från de mer ordinära vildmarksotäcksheterna som annars dominerar filmens värld. Alex inser också att det kanske inte hade varit så dumt att ta en karta ändå. Men, det kan väl inte bli så mycket värre än att vara vilse va? De har ju i alla fall varandra.
Men det kan det ju förstås. En fyrfota invånare i skogen tycker plötsligt det vore rätt kul att kolla in ”inkräktarna” lite närmare…

En märklig film. Manuset är egentligen inget att hurra för, ganska simpelt. Dock är utförandet rejält snyggt och till och med lite spänningsframkallande på sina ställen. Peregrym gör en bra insats som den i början osäkra Jenn, och Alex tar förstås alla de klyschiga besluten i början av rullen som kommer att stå dem dyrt.

Mer drama än något annat. Med rätt obehagliga, kanske realistiska (?) inslag.

Engagerande i det lilla formatet.
Och som sagt, snygg i sitt utseende vad gäller hantverket.

Jul 9 2015

Stretch (2014)

Har ni koll på Joe Carnahan?
Ni vet regissören med The Grey, The A-Team och framför allt Smokin´Aces.
Ja just han.

Här har han kastat ur sig en rulle som kanske i sina bästa stunder påminner om den sistnämnda. Det är galet våld och en massa kändisar i småroller. I sina sämsta stunder blir den kanske mer av en rätt oengagerande resa genom en Los Angeles-natt som bjuder på både knäppskallar och lite hackig humor. Vänta, kan det vara en sorts Trassel i Natten-the 2000+-style!?
Nä, kanske inte ändå.

Strulputten Stretch (Patrick Wilson) går på ohälsosam sparlåga i livet. Kraschat förhållande och tung skuld till sin lokale bookie. Ajaj. Vad göra? Stretch kör limo i den glittrande staden och hoppas på ett snabbt klipp på något sätt för att få tag i cash.

Well, natten är ju ung och hans märkliga ”problem”, som också kan vara en chans…börjar när Stretch får i uppdrag att köra en övertänd Ray Liotta till flygplatsen, där det roliga är att Liotta spelar just sig själv! Skådisen Ray Liotta. Stretch lovar den stressade Liotta att utföra en tjänst, vilket han glömmer…och sen snurrar karusellen igång på allvar!

p.s. kom ihåg; släpp ALDRIG in graffittimålare i limon!

Bakom all ditmålad make-up döljer sig ändå egentligen en ganska medioker story.
Vad manus/regimannen Carnahan gör är istället att fylla den med tillräckligt många utflippade scener och lagom klass på underhållningsvåldet för att man ska sitta kvar till slutet. Dessutom tar han till det ganska billiga tricket, vilket iof funkade i Smokin´…, att fylla rollistan med hel- och halvkändisar i mindre roller.
Således skymtar tex Jessica Alba, David  Hasselhof, Ed Helms, James Badge Dale, Norman Reedus förbi med höga och låga insatser. Den bästa insatsen av dem alla gör dock han som inte finns med i rollistan; Chris Pine! Som totalt utflippad rik dåre med ohälsosamma vanor stjäl han förstås showen i varje scen han dyker upp i.
Okej, ibland på gränsen till överspel…men ändå. Vilken knäppskalle!

Carnhan verkar ha satsat sina stålars på att köra med straight forward-underhållning utan speciellt mycket djup. Bara sådär liksom. Och visst. Rullen har några sköna minuter där Wilson får jobba hårt för både brödfödan och överlevnad. Annars är det nog mest ett ganska lättglömt stycke.
Jag tar till det klassiska…”ok för stunden”.

Som vanligt dock när det gäller Carnahan…med bra soundtrack!

Jun 25 2015

Beyond the Reach (2014)

beyond_posterVi kör en Michael Douglas till av bara farten.
Fast av lite mer modernt snitt.

Eller vänta, det skulle ju kunna vara den stenrike Van Orton som den här gången åkt ut i den amerikanska öknen. Men det är det inte.
Istället är det dryge och iskalle miljonären Madec (Douglas) som kommer fräsande till en liten håla på randen till Mojaveöknen i sin ultramoderna jeep och med de senaste tekniska prylarna.

Madec ska ut i öknen och gå på tur samtidigt som han vill jaga och skjuta med bästa geväret. Han behöver guide till det torra landskapet…varför inte Ben (Jeremy Irvine) som är uppväxt i trakten och kan varenda ökensten som sin egen byxficka.
Ben dras med privata problem, men går med på att guida glassaren Douglas…vem säger nej till lite lättförtjänta stålar liksom? Och hur svårt kan det bli? En promenad i parken….väl?

Naturligtvis går allt överstyr.
Madec är en kaxig och nonchalant jävel som är van att få sin vilja fram…och när en ödesdiger olycka inträffar skits det ordentligt i det blå skåpet och plötsligt handlar det om överlevnad.

dryg jävel med bössa. ingen bra kombo.

Rätt klyschig dialog samsas med snygga ökenbilder.
Douglas tar hem en lönecheck på att vara lite extra dryg..sådär som han är så stabil på. Skådisen Irvine liksom bara…är. Han påminner om en annan skådis jag nu glömt namnet på, och sticker inte direkt ut som en snubbe att komma ihåg.

Annars är det lagom sävligt, ibland hettar det till och de två skådisarna gör helt okej ifrån sig, om än med vissa ologiska grepp. Det får vi väl beskylla regissören och manusnissarna för.
Filmens svagaste parti hittas i slutet, som är ordentligt sämre än filmens övriga upplägg.

Ok för stunden. Finns sämre. Och bättre.
Douglas hög lägstanivå.

Jun 23 2015

Jessabelle (2014)

Jessabelle_PosterI dagens bidrag till den gamla beprövade ”horror-thriller”-genren tar vi oss återigen till Louisianas träskmarker.
Bara det värt en liten rysning i sig.

Vi har alltså stackars Jessie (Sarah Snook) som råkar ut för en läbbig trafikolycka, kärleken omkommer och Jessie hamnar på sjukan. När det blir dags för utskrivning återstår inget annat än att kontakta den enda levande släktingen, pappa, som bor ensam i det stora kusliga mansionet ute i träsket och inte direkt funnits i Jessie´s vuxna liv. Att Jessie och fadern inte har något naturligt kontaktsätt mot varandra är dessutom en rejäl underdrift.

Upplagt för kusligheter i träsket således, och dagens manuspapper gör nog sitt bästa för styra in på just den vägen. Fadern (David Andrews) gör SITT bästa för att se tjurig och tvär ut samtidigt som han inte direkt är Mr Konversation. Och Jessie i sin tur får plötsligt span på ett gammalt videoband som hennes sedan länge döda mamma spelat in till henne på den tiden man fortfarande använde videoband.
Javisst, sååå länge sedan!

badkaret. stabil ingrediens i filmrysligheter.

”Som vanligt” i storys av den här typen ”råkar” vår protagonist ut för saker som naturligtvis skulle ha fått en annan att ändå fundera på ett par hotellnätter inne i stan…men Jessie blir bara nyfiken och gräver vidare. Och tur är väl det, för henne kanske,..då mörka skuggor och lurkiga minnen från förr gör sig påminda. Plus lite hederlig mumbojumbo från det osande och mystiska träsket runt husknuten.

Ganska ordinär rulle, egentligen, som vinner på sin huvudrollsinnehavare Snook som känns både trovärdig och stabil i rollen. Inte direkt skrämmande, mer ett murrigt drama och krimmare på samma gång…med ett par små klyschiga hoppa-till-effekter intryckta förstås. Och som sagt, varje film som har ett träsk utanför husdörren…känns alltid lite obehaglig.

Inte helt bortkastad tid att se denna.
Småspännande för stunden. Godkänt.

Jun 16 2015

Big Game (2014)

Big_Game_PosterFan! Finnarna alltså!
De kan ju också!
Liksom norrmännen. När det gäller fantasifulla hittepågrejer.

Idag en sorts skön homage till gamla fina 80-talsactionstuket.
Återigen är det Jalmari Helander som gav oss finurliga Rare Exports 2010, som ligger bakom det här visuella röjet.
13-årige Oskari (Onni Tommila) är solokvist ute i vildmarken i finska Lappland. På uppdrag för att ”bli en man” måste han komma hem med ett byte värt respekt i sin pappa jägarens ögon.

Samtidigt utsätts Air Force One på väg till Helsingfors för ett attentat (!) och störtar i området. Presidenten överlever och träffar strax på Oskari. Den osannolika duon måste nu samarbeta för att hålla sig undan de skyldiga badassen som naturligtvis fått span på att presidenten klarat sig.
Hej och hå! Här är det raka puckar från början. Inget krångel eller onödiga omvägar. Lite hederlig vildmarksaction gjord med glimten i ögat!

Tommila gjorde ju småsuccé redan i Rare Exports och passar naturligtvis härligt perfekt som lite lagom trulig vildmarksgrabb. Att Samuel L. Jackson hoppat på rollen som småfeg president är ju en lika självklar hit! Jackson spelar med glimten i ögat och vågar vara lite lagom harig och ganska smårolig när det behövs. Skönt ändå att en Hollywoodstar inte bangar för att hoppa på mindre projekt. Uppfriskande!

Big Game

lite avslappnat man-to-man vid lägerelden

Helander har koll på sin populärkultur och fyller speltiden med charmiga klyschor! Skurksen är rejält  skurkiga och hjältarna en skön men osannolik kombo! Bra drag på effekterna trots att budgeten säkerligen är löjeväckande låg om man jämför med Hollywood. Snygga bilder över vildmarken och snöklädda bergstoppar! Att sedan alperna fick vara stand in för Lappland då regissör Helander tyckte att de var snyggare rent visuellt kan man köpa utan problem när det är så pass underhållande som det är här!

Extra kul också att Helander lockat med ett koppel andra, icke helt okända, stars som; Felicity Huffman, Victor Garber, Jim Broadbent och Ted Levine i mindre biroller.

Finlands dyraste rulle (hittills) är oväntat bra!

Jun 10 2015

It Follows (2014)

Filmen som det dubbelmoraliska USA borde älska?
Avstå från sex i unga år och slipp problem…..typ!?

Vad har vi här då? Egentligen?
En allegori för att växa upp i ett osäkert samhälle?
Osäkerhet och en framtid som inte är ljusande vår?
Se stadens (Detroit) ödsliga hus och byggnader, se livet som rinner iväg utan att du kan göra något åt det?
Eller…är det bara en fräsig lågbudgetrysare förklädd i listig indie-kostym!?

En märklig film är det dock.
Skrämmande märklig. Obehaglig och enerverande.
Fast på ett bra sätt. Ett läskigt sätt. Ett jäkligt bra sätt.

Jay (Maika Monroe) lever inte direkt på solsidan i det slitna Detroit, nästan på gränsen till white-trash typ. Slitna hus, slitna kvarter, slitna framtidsutsikter.
Tur i kärlek verkar hon kanske ha i alla fall, dejt med snubbe…känslor uppstår…hångel och sex. Men AJ! Plötsligt chocken när det avslöjas att hon precis smittats med…”något” som gör att ett sorts ”väsen” nu börjar följa efter henne! Och det går inte att komma undan. ”Förbannelsen” smittar genom sex (läs in vad ni vill i den symboliken..).
Jay börjar snart se sin förföljare, som kan ta vilken form som helst, på alla möjliga ställen. Det läskiga är att det bara är hon som tycks kunna se varelsen som har siktat in sig på henne!

Ojoj, jag sitter som på nålar och undrar hur fan detta ska sluta!
Regi-och manusmannen David Robert Mitchell lyckas märkligt nog få till en smashit med kombon rysligheter och indiedrama. Förutom Jay har vi hennes kompisar som försöker förstå och hjälpa den panikslagna vännen. Barndomskompisen som är lite hemligt kär i Jay. Hela casten består i huvudsak av tonåringar, och vuxna skymtar bara förbi i perifin. Det går som ni fattar att läsa in det mesta man vill i bilderna och storyn.

Filmen lever högt på sitt mörka melodramatiska yttre och regissören gödslar tacksamt nog inte med jumpscares, även om ett par såklart hittar in i storyn..fast på ett bra sätt. Kusligt!

den myspysliga stunden EFTER sexet blir plötsligt något annorlunda.

MUSIKEN i filmen betyder nästan lika mycket för stämningen som bilderna!
Otroligt bra ljudspår som sätter känslan direkt. Det är ruggigt, det är obehagligt och det är banne mig ovisst mest hela tiden!

Bra skådespelat av Maika Monroe som fångar den alltmer desperata Jay´s  panik. Speciellt när hon konfronteras med sin envisa ”förföljare”.
Enligt uppgift bygger storyn på en återkommande mardröm regissören hade om att vara jagad av en okänd person som rörde sig på ett onaturligt sätt.
Jag påstår att han lyckats ganska perfekt att visualisera detta i den här obehagliga men sevärda historien!

Den fjärde stjärnan går till musiken!