Etikettarkiv: Filmspanarna

Nov 27 2013

Filmspanarna: Mardrömmar

”Se inte den här rullen, du kommer att drömma mardrömmar!!”
Eller;
”Nä, den här får du inte se! Vill du ha mardrömmar eller!!??!”

Gamla klassiska uttryck.
Inget är så väl förknippat med varandra som otäcka, obehagliga, filmer ihop med mardrömmar. Eller påståendet att man skulle drömma fruktansvärda saker för att man just sett en film med inte så trevliga händelser i. Nu kan man förvisso få mardrömmar av långt mycket mer än bara film, kanske av mer saker än att glo på film faktiskt. Men nu är vi ju onekligen i ett filmforum, och dagens tema i Filmspanarna är just mardrömmar. Och som vanligt finns en uppsjö av ingångar på det ämnet.

Tror ni mig om jag säger att jag aldrig haft en utstuderad mardröm av någon film?
Eller, det där lät ju narturligtvis lite väl kaxigt. Antagligen har jag väl det fast jag inte kommer ihåg det så bra. Kanske när man var liten, kanske i det undermedvetna, kanske fast man inte fattat det själv. Men jag har aldrig bekänt mig till den skara människor som i vissa fall faktiskt har stora problem med ovanstående. Att de inte kan se på film om vissa ämnen för att det ger dem drömmar av det mindre trevliga slaget. Har full respekt för de som känner så, tro inget annat. Samtidigt måste det också egentligen tyda på en oerhört stor uppfattningsförmåga och en väl utvecklad sinnlig förmåga att verkligen ta till sig det de ser.
Leva sig in i historien om ni så vill. Vilket ju egentligen är en bra egenskap.

Är det i själva verket jag, som då enligt egen utsago aldrig lider av mardrömmar ens efter den mest obehagliga filmupplevelse, som istället är…avtrubbad? Okänslig? Distanserad? För många filmer och för många upplevelser?

Jag väljer att inte se det så. Nog för att jag glott på film i mina dar. Så mycket att någon säkerligen skulle drista sig till anklaga mig för avtrubbning. Fast då är man ändå fel ute. Jag känner alltid något för varje film jag ser. Ibland känner jag mer, ibland mindre. De tunga filmerna, de som betyder något. De som sätter sina spår i sinnet. De går alltid in där, även de obehagliga och skrämmande som då skulle kunna resultera i mardrömmar. Jag kan ta in allt, bearbeta och uppleva. Däremot tycks jag ha ett sorts filter som ganska effektivt får mig att skilja på film och verklighet.

Jaha, men när film och verkligheten flyter ihop då? Svara på det du smartskalle!
Ja vad svarar man på det? Återigen verkar hjärnan vara så funtad hos mig att den klarar av att behandla intrycken från en film på det bästa sättet för mitt sinne och mitt medvetande. En otroligt realistisk film kan vara hur skrämmande, obehaglig, sorglig eller på annat sätt känsloinvolverande…och jag tar in det, upplever allt. Men någonstans har jag också en ”skyddande” spärr som hjälper mig att sortera intrycken.

Jag reagerar förvisso som du.
Gråter till sorgligheter. Skruvar lite lagom olustigt på mig när obehagligheter dyker upp i någon form. Skriker gärna till när ren och skär skräck hoppar fram bakom en filmruta. Eller när något helt oväntat sker. Under den tiden den filmiska upplevelsen pågår lever jag mig in i historien, köper känslorna upplevelsen framkallar. Precis som det kanske ska vara? När det hela är över kan jag dock ganska lätt gå från ett läge till ett annat. ”Behandla” de intryck filmupplevelsen gav och sedan arkivera den på bästa sätt.

Jaha, men har jag då aldrig gått och funderat på en film långt efter att ha sett den?
Jovisst, det förekommer ju såklart. Man kan tänka på filmer i efterhand både för att de är så bra..eller så usla så att det bara därför sätter sina spår.
Dock går jag aldrig omkring och har mardrömmar i någon form för något jag sett, Bra eller dåligt.

lika otäck alla 7 dar i veckan!

Istället kan jag direkt säga att vissa filmer är så obehagligt bra OCH skrämmande att man alltid kan se dem och känna samma obehag vid tittandet, och här tar jag fram mitt praktexempel Exorcisten. Denna synnerligen obehagliga rulle som också verkar så tidlös. Fortfarande skrämmande och krypande ruskig. Kanske den enda film jag bara genom att tänka på…kan få en kall kår att krypa längs ryggen.

Men vad fan säger du människa, drömmer du aldrig mardrömmar!!??
Klart jag gör. Men det handlar istället ofta om andra saker. En fruktan över att något ska hända nära och kära. Händelser i verkligheten runt om oss som sätter sina spår. Fruktan, rädsla och obehag för de läskiga saker som händer varje dag i vårt samhälle. Rädslan av att inte räcka till.
Det är sådana saker som kan få mig ur balans ordentligt. Även nattetid när jag sover.

Kanske är det så att mardrömsframkallande (för vissa) filmer behövs för att jämna ut kanterna i vår värld? Obehagligheter som du kan ta på, sortera bort och arkivera till slut. Tjusningen (?) i att utsätta sig för intryck som riskerar att dröja sig kvar i ditt sinne liiite längre än du själv vill. Är det kanske rentav ett bra betyg åt det du just kikat på? Att filmen fyllt sitt syfte? Våra sinnen är fantastiska, men spelar oss också rejält mycket med spratt vid väl valda tillfällen. Bara det i sig ganska utmanande.

Att vara filmnörd, filmfantast…att älska det filmiska mediet är i mina ögon underbart. Ett perfekt forum för att framkalla känslor av varierande grad. Och det handlar om allt. Glädje, spänning, sorg, frustration, avsky, medlidande. Ingenstans kanske du så snabbt kan få åtkomst till dessa känslor. Böcker är naturligtvis en stark utmanare.

Alla dessa känslor och intryck har också olika förmågor att etsa sig fast hos oss. Vi är alla olika (tur är väl det!) och reagerar på olika sätt.
Mardrömmar har varit en del av det mänskliga psyket sedan människan…tja..började vandra på jorden. Mardrömmar i filmsammanhang har varit en del av filmen så länge…filmen har funnits.
En sorts lockelse som vi både vill ha och avskyr. På något sätt känns mardrömmar ändå som en del av våra personligheter.
Något som håller oss levande och sunda.
Hur konstigt det än kan låta.

Jaha ja. Efter denna ohemult långa utläggning, som möjligen närmar sig flummeriets täta träsk lite FÖR mycket, kanske det kan vara lite uppfriskande att snabbt slänga sig över och se vad övriga kamrater i Filmspanarna har att skriva om i ämnet Mardrömmar…:

Okt 16 2013

Filmspanarna: Biopics!

Biopics.
Hur närmar man sig det? Kan ju gå hur som helst. Och innehålla vad som helst. Snacka om att det finns en uppsjö av ingångar på det här temat. Så vad göra? Hur förhålla sig?

Är jag månne fortsatt påverkad av förra temat, då jag i detta läge bestämmer mig för att approcha ämnet ganska mycket utanför mina normala ramar? Eller fick jag mersmak på att utsätta mig för det lite svårare, och inte helt naturliga i mitt fall?
Tja, häng med nu och ta reda på vad som hände vetja…

Elvis (1979)

Jaha, dagens biopicämne: Elvis Presley!
Elvis…Presley!!??!
Elvis???!
En tjomme som aldrig legat för mig. Var för ung för att växa upp med honom. Fattade aldrig storheten när man själv kom upp i åldern för att börja ta till sig musik och stjärnor. Trots det närmar jag mig dagens ämne med lite spänning.

Elvis. Känns som det finns ju liksom två sidor av honom. Den slimmade, pigga, som lallade runt i diverse fåniga musikfilmer i början av 60-talet. Det var grälla färger, snygga sånger och kanske hela Sverige stod stilla på söndagseftermiddagarna i slutet på 70-talet när de här rullarna vevades ut i tv-apparaterna….

….och så har vi den klumpigare jordnötssmörsmackor-ätande typen i glittrig sparkdräkt som ryckte spasmiskt på kroppsdelarna från en murrig scen och fick medelålders kvinnor att tjuta av hänförelse. Elvis, the King of Rock´n Roll.
Och snart skulle det ju bli värre och ta en ände med tragisk förskräckelse.

En Biopic om Elvis alltså.
Om fenomenet och ikonen. Om berättelserna och myterna. Hur mycket är sant och hur mycket är påhitt? Och hur många historier finns det egentligen? Säkert en del, jag har inte kollat upp det direkt.

Istället siktade jag in mig på dagens uppvisning. Intressant därför att den kom endast två år efter ikonens död (hur mycket skulle man våga skildra?)..och att den är regisserad av självaste John Carpenter!

Här gick således Carpenter från en massiv succé med ”skräpiga” och mörkt fantasifulla Halloween till att skildra en livshistoria om en av nationens mest kända stjärnor. Kände han pressen måntro? Själv har Carpenter på äldre dar avslöjat anledningen till att just han fick erbjudandet; producenterna hade sett att Carpenter själv hade gjort musiken till Halloween och trodde sig då kunna förutsäga att den unge regissören skulle ha bra handlag med de musikaliska inslagen i Elvis-berättelsen!
Häpp!

det berömda genombrottet i tv.
(”no camera below the hip!”)

Någonstans känns den här förutsättningen alltför intressant för att inte dyka ned i. En udda kombo som skulle kunna sluta hur som helst. Manuset till dagens film, egentligen en tv-film för den amerikanska marknaden som dock gick upp på bio i Europa, tar ett grepp på Elvis barndom och följer honom fram till sommaren 1969 då han gör bejublad comeback i Las Vegas..för första gången iklädd den vita glittrande scenkostym som vi barn av 60- och 70-talet kanske främst förknippar honom med. Lite lagom behändigt undviks alltså de kommande mörka åren in på 70-talet då stjärnan sakta sjönk ned i ett träsk av droger och depression. Kanske en förutsättning och ett villkor för filmen? Kanske hade det gått alltför kort tid efter Elvis död för att man skulle vilja provocera med mer skandalbiografiska inslag…?

en guldkavaj to die for

Carpenter själv har inte vad jag har kunnat kolla upp någon speciellt förhållande till Elvis, utan verkar istället ha siktat in sig på att göra en så underhållande och korrekt tillbakablick som möjligt. Dramatiseringen är möjligen rätt hårt standardiserad efter tv-klimatet i USA på 70-talet. Replikerna känns hårt styltade ibland och man får väl ta vissa scener med en nypa salt. Desto bättre blir det när regissören visualiserar en hoper av de slagdängor som Elvis hade på sin repertoar. Riktigt snyggt och fartigt iscensatt och här verkar både manusmannen Anthony Lawrence och Carpenter föresatt sig att återge det hela så autentiskt som möjligt. För visst är det väl många av de moves och små rörelser som man baske mig känner igen från de otaliga ”riktiga” uppträdandena man sett av Elvis genom åren..?

Och så film-Elvis själv då.
Här lysande porträtterad av en ung och verkligen het Kurt Russell (bonusinfon här blir ju naturligtvis att Russell som ung barnskådis medverkade i en av Elvis alla filmer, och där hade som uppgift att sparka idolen på benet i en scen…!). Kurtan spelar här med passion och har inga som helst problem med trovärdigheten. Även han måste ha studerat stjärnan rejält i sömmarna för att kunnat ta till sig de verklighetstrogna manér som var lite utmärkande. Han sätter till och med den typ av tonfall som originalet hade. Russell fick dock nöja sig med att mima fram låtarna och sången överläts till den mer (?) röstlike Ronnie McDowell.

Kanske såg också Carpenter potentialen hos Russell då det här var början på ett samarbete mellan de båda som skulle mynna ut i ett antal filmer under 80-talet.
Ni vet ju vilka.

Dagens biopic kan också delas in i två delar, den första lite oskyldiga och naiva. Elvis tar de första stapplande stegen i showbiz, stöter på mindre hinder, men är överlag rätt sorglös som tjomme. Kanske var det så. Hans uppenbarligen nära relation till sin mamma Gladys, finfint porträtterad av Shelley Winters (som fö kände Elvis på nära håll!), lyfts fram med en respektfullhet av manuset. Det sägs ju att Elvis var en oerhört snäll snubbe, givmild som få och det tycker jag nog historien också fångar upp på ett bra sätt.

läskigt lika

Det är under den andra hälften av filmen som den mörka tonen slås an alltmer. Elvis träffar Priscilla, de gifter sig, får barn. Samtidigt framstår Elvis som en isolerad figur, nästan fånge i sin egen berömdhet…och på det mäktiga Graceland. Han utvecklar ett sorts behov av att ständigt omge sig med ett entourage av goa gubbar. Svartsjukan när Priscilla är iväg på egen hand. Ilskan när producenter lägger sig i hanteringen av ”hans” musik. Här låter faktiskt Carpenter den olycklige och mer ”mörke” Elvis skina igenom. Tiderna blir tuffare. Hur mycket av det som visas upp som är sant får man väl aldrig veta, men plötsligt anas en rätt obehaglig spricka i det ganska nya äktenskapet mellan makarna. Här spelar både Russell och Season Hubley (Kurtans dåvarande fru i verkligheten) som Priscilla sina roller med inlevelse. De gällande rykten som gick om Priscilla´s påstådda romans med en karatetränare och Elvis eventuella våldtäkt på Priscilla i ett sinnesförvirrat ögonblick lämnas dock helt utanför i den här berättelsen.

Slutet av filmen är oerhört snyggt. Elvis laddar inför den konsert i Las Vegas i juli -69 som skulle ta honom tillbaka till scenerna efter ett antal år. Han var tydligen livrädd att publiken hade glömt bort honom och drogs med ett sviktande självförtroende. Hans äktenskap med Priscilla verkade vara rena rollercoastern. Trots detta vet vi att ikonen i det verkliga livet gick ut på den där scenen och tog publiken med storm som han aldrig gjort förut.
En sanslös succé och stjärnan var tillbaka.

anno 1969. glödhet.

Carpenter sätter också en smutt och känslosam sluttouch på hela historien och sammanfattar hela berättelsen med ett par snygga visualiseringar som andas både glädje och en sorts sorg hos mig som åskådare då man vet att från här gick det bara rakt ned i träsket för den känsliga stjärnan, trots de kommande succéerna från scen.
Åtta år senare var han ju död.

Elvis är en riktigt behaglig och trivsam berättelse. Och lite ledsam. Möjligen märkt av tiden i berättartekniken och dialogen. Men de musikaliska numren är snygga och kläs förträffligt i sprakande showkostym av en glödhet Kurt Russell. En förvånande bra Biopic över Elvis, om man kan köpa de uppenbara luckorna, som inte på något sätt får mig att fnysa åt detta tidsfenomen till artist. Carpenter gör med andra ord jobbet fullt ut och levererar snyggt ett stycke berättelse som med god marginal kan kalla sig en Biopic av det engagerande slaget.

Jaha, Elvis har aldrig, och kommer nog aldrig, att locka mig speciellt mycket…men efter att ha sett denna ändå ganska storymässigt trogna (?) biopic kan man inte annat än känna medlidande och viss sorg för honom. Tanken blir, precis som den kanske alltid varit vad gäller denne ikon, hur hade dagens Elvis kunnat summerat sitt liv om inte framgångens mörka baksida slagit klorna i honom…?

the real deal.1970

Se där ja, en Biopic som har sina förtjänstfulla stunder, och visst…nu blev jag nog lite sugen på ett par av Elvis gamla dängor iaf. Mot Spotify!

Vad har nu resten av Filmspanargänget hittat på i ämnet må tro?
Skynda er över och kika!

Sep 18 2013

Filmspanarna: Utmana din smak!

Månadens tema kan vara ett av de intressantaste experiment jag någonsin deltagit i.
Som varande filmbloggare är man ju van att styra och ställa lite som man vill i sin filmvärld. Lägga fokus och span på sådant som man själv har valt ut, eller känt någon sorts dragning till. Undvika det man inte är intresserad av (eller iaf inte tror sig vara intresserad av), bestämma själv över vilken riktning de kommande dagarnas filmbloggande ska ta. Vilka framtida alster man vill införliva i sitt filmbibliotek eller upplevelsebank.

Kanske just därför månadens utmaning föddes?
Det går dock inte att låta bli att känna den där utmanande, kittlande, känslan. Att man kan få vara med om något väldigt ovanligt.
Tanken här är lika alltså att en i hemlighet utsedd filmbloggarkollega väljer ut en film åt mig som jag ska kika på och sedan skriva ned tankar om. Sedan gör jag samma procedur åt någon annan i filmbloggarkretsen. Den enda regeln är att det ”måste” vara en film eller produktion som man ”normalt” inte skulle titta på eller skriva om.
Now, isn´t that a challenge!?

Ni möjliga läsare här på bloggen vet ju såklart sedan gammalt att Flmrs inriktning ligger mest på film från Hollywoodfabriken over there, med en och annan svensk produktion som ibland smyger sig in.
Så vad gör man då med en ungersk ”konstfilm” på 2 timmar och 26 minuter?
Naturligtvis är det bara att greppa utmaningen by the balls och dyka rakt in i det. Antingen blir det epic fail eller något alldeles märkligt annorlunda!

Dagens utmaning till the house of Flmr kommer från Filmspanar-Jessica på The Velvet Café som gav mig i uppdrag att se filmen ”Turinhästen” från 2011. Ett ungerskt drama i svartvitt av den kände (har jag förstått efter att ha konsulterat cyberrymden) Béla Tarr. En man jag aldrig hört talas om, men som uppenbarligen älskar att använda långa molande tagningar utan repliker i sina filmer.
Just detta faktum något som jag snart skulle komma att bli varse med egna ögon.

Klassat som ett ”drama” är det här i korthet historien om en gammal man i ett stenhus, kanske på den ungerska pustan, i slutet på 1800-talet. Tillsammans med honom bor en vuxen dotter. Parets vardag består i att vakna, klä på sig, äta kokta potatisar, hämta vatten. Eller rättare sagt, det är kvinnans uppgift. Den gamle mannen, pappan, har en förlamad arm och hänger mest i huset de dagar han inte är iväg med parets gamla häst som drar en kärra. Oklart vart. (Filmen har ”sålts in” med en sorts prolog om att Friedrich Nietzsche en dag promenerade utanför Turin och försökte skydda en häst som piskades av sin kusk/bonde…och att detta är en ”epilog” om vad som hände hästen…fast min tolkning av filmen är faktiskt att det inte alls utspelas på det stället. Inte ens i samma land. Kan det vara en allegori…?)

När jag som tittare kliver in i historien vill hästen snart dock inte alls gå en meter längre (sjuk?), och ställs tillbaka in i stallet. Far och dotter tycks omfamna faktumet och ägnar sig istället åt de invanda rutinerna att laga mat, ligga på sängen, klä av och klä på sig…och lyssna på den bitande, entoniga vinden som hela tiden ligger som ett soundtrack över vad som sker.
Sa jag att det var i svartvitt? Utmanande.

Speciellt eftersom regissören väljer att upprepa dessa monotona och likvärdiga procedurer hela tiden. I tysta scener (exklusive vinden då alltså) som är lååånga. Oh så långa. Som lök på laxen bifogas också det mest entoniga musikstycke man kan värka fram på en cello. Påfrestande. Ytterst påfrestande.
I vilket annat sammanhang som helst alltså.

väntan. på vad?

För här kommer twisten; lägg ihop dessa udda (udda!!) ingredienser och jag skådar något alldeles märkligt. Något jag aldrig sett förut. Vad är det egentligen jag ser?
Ett filosofiskt inlägg om tillvaron? Ett sorts förebådande om att vår tid, den inrutade och väl bekanta, är på väg att rinna ut?
I filmen, i denna märkliga ramhistoria, inträffar små detaljer som avslöjar att ett mönster håller på att brytas. The everyday life förses med ett par små avvikande händelser. Vad betyder de? Hur påverkas parets handlingar och tankar?
Jag vet inte riktigt. I ärlighetens namn vet jag inte alltid här vad det är jag tittar på, eller hur jag ska förhålla mig? Borde jag tänka på något? Borde filmen tala till mig på något sätt? Och vad vill den säga?!

Istället fokuserar jag mer på det visuella. Fascineras stundtals (ja faktiskt!) av de enorma långa tagningarna, en kamera som ligger kvar, dottern och pappan som rör sig in och ut ur bild. Just det bildmässiga upplägget som sådant är faktiskt rätt läckert! Totalt består filmen av ”bara” runt 25-30 klipp. Vilken galen skillnad mot alla de popcornsspektakel man brukar konsumera!

Regissör Tarr nöjer sig alltså heller inte med detta, utan kryddar anrättningen med ett svartvitt foto och enerverande musik…som tillsammans med den tjutande vinden och avsaknaden av mänskliga röster gör detta till något av det mest tokiga jag skådat.
Ändå kan jag inte sluta titta. Som att det finns något där. Något som håller mig kvar och får mig att vilja veta hur det hela ska sluta. Allt det här som händer och sker, denna icke-handling, påverkar mig mycket mer än jag någonsin hade kunnat tro. De oändliga tagningarna sätter tålamod på prov, men äter sig också in i sinnet på ett utmanade och nyfiket sätt. Och vilken utmaning det måste ha varit för skådisarna tänker jag. Onekligen undrar man hur många omtagningar det behövdes vid vissa tillfällen.

Dialogen är obeskrivligt obefintlig. Typ. Det tar runt 20 minuter (om man bortser från en torr berättarröst precis i inledningen) innan ett enda ord yttras. Filmens första drygt 10 minuter innehåller en enda lång kamerasekvens på parets gamla häst som drar en vagn i motvind. Kameran går ut och in mot hästen. Det blir både naket och påträngande på samma gång. Otroligt effektfullt och stämningsframkallande.
Eller förväntansfullt. När så en tredje person dyker upp en bit in i handlingen, hoppas man på det bästa. Men vad händer, den besökande gubben förlorar sig i en sorts Nietzschiskt utsvävning i en monolog om alltings varande. Eller inte. Jag vet inte, jag blir inte klok på det.
Sedan försvinner han igen.

Turinhästen är en film som prövar tålamodet. Helt klart. Inte på något sätt lätt att ta till sig. Hade jag inte fått den här utmaningen hade jag aldrig någonsin tittat på den här filmen. Trots att jag nog egentligen inte fattar någonting framkallar den känslor av olika slag. Inte minst nyfikenhet. Filmens final är egentligen lika obegriplig som dess övriga minutrar, men framkallar ändå en sorts…sorgsenhet hos mig som glor.

Det går heller liksom inte att betygssätta den här filmen. Den är absolut inte bra. Men heller inte dålig. Obegriplig javisst, udda och märklig. Fascinerande rent visuellt, utseendet liksom borrar sig in i medvetandet. Kommer jag att se något annat av herr regissör Tarr? Knappast. Kan jag rekommendera den här filmen i Spanarkretsen? Mmm, oklart. Det är en stunds självplågeri. Men kommer laddat med ett par rejäla upplevelser i form av det visuella måste ändå erkännas.
Trots att det inte är en film jag kan ta till mig som en positiv upplevelse, ångrar jag inte för en sekund att jag suttit igenom dessa 146 minuter av förvirring.

Ett omnämnande också till Jessica som gav mig den här uppgiften och verkligen lyckades pricka in dagens uppgift; en udda film som absolut inte hittas i mitt ”normala filmliv”.
Kan inte påstå att jag jublade direkt efter den här upplevelsen, men banne mig om det ändå inte var både utmanade för filmsinnet och nästan lite nyfiket…roligt…att försöka tycka något om det här.

*************
Efter denna oerhört förvirrande redogörelse hoppar ni nu med fördel till nedanstående bloggare och läser om deras upplevelser av dagens ämne:

Jun 5 2013

Filmspanarna: Manlighet

Manlighet.
I filmsammanhang. Sätt in det begreppet i en smidig kontext den som kan.
Eller vaddå, manlighet som begrepp och uttryck borde väl vara bland det lättare att likt en Beckham skruva in i sitt rätta (film)sammanhang.
Kika på filmhistorien, the past and the present.
Filmer spelar ofta, inte alltid, på våra föreställningar om den perfekta tillvaron. En drömvärld, en plats för hjältar. Och hjältinnor. Där både manlighet och kvinnlighet sätts i speciella uttryck och forum.
Idag kikar Filmspanara på Manlighet (kvinnligheten kommer i juli!).

Jaha. Så hur definierar Du manlighet på film..?

Den där supersmarta typen som listigt undviker alla fällor på film?
Den där urstarke kolossen som tycks klara av vilka badass eller vilka betonghinder som helst?
Den där smidige och bedårande snubben som tycks charma sig rakt in i din förtjusning?
Den trulige, bekymrade, överviktige figuren som mest verkar längta bort någon annanstans?

Ojoj, tittar man på filmhistorien och alla de rullar som pumpas ut,
är det liksom bara att take your pick. Det finns en manlighet för alla böjelser så att säga. Och det finns naturligtvis inget rätt och fel i sammanhanget heller. Olika publik dras till olika typer. Det intressanta är ändå att konstatera att manliga hjältar kanske ändå HAR förändrats lite genom årtiondena. Visst, det finns fortfarande publik för en supertrimmad Tom Cruise som hänger utanpå en skyskrapa och flashar en muskulös 50-årings superkropp, en smidig Johnny Depp som osar sexighet och troligen är rätt många kvinnors (och mäns) ”frikort”.

Å andra sidan finns det numera också plats för en pondusmagad Philip Seymour Hoffman eller en lätt sluskig Rolf Lassgård, som med sina personligheter och en sorts tilltalande karaktärer bevisar att manlighet inte bara behöver komma i form av en väloljad kropp, en vighet, förmågan att knäcka varje badass med en rak höger.

”here´s looking at you kid..”

Visst förändras också manligheten genom åren.
Backa lämpligt antal årtionden och plötsligt var Humphrey Bogart så nära den totala manligheten du kunde komma. Eller?
En ruffig drinkare, hård i repliken mot både kvinnor och män. Tog ingen skit från någon. Slog först, frågade sen.
40-talets mediatyp för hur en manlig rolemodel skulle vara?

Fast forward ett antal år…se där knallar Clint Eastwood runt som Dirty Harry. Tar ingen skit han heller och gör gärna uppror mot inkompetenta chefer och kollegor. Gör processen kort med skurksen.

För att inte prata om Sylvester Stallone. Som John Rambo i First Blood! Va! Vilken snubbe! Tystlåten och stenhård på samma gång. Men skilde sig lite från de tidigare stereotyperna då han också visade sig bära på ett sårbart sinne. Ok, han tog inte heller nån skit till slut och visade vart skåpet ska stå! Och Rocky…tja jag behöver väl liksom inte gå in närmare på det..
Schabloner för modellen på manlighet. Fast kanske inte med ensamrätt. En sorts förändring skulle smyga sig på…

Här kommer ett udda exempel: en film som Staying Alive t.ex. (ju regisserad av Sly förresten!) sportar en vig Travolta som dansare med svårigheter att slå sig fram i showbiz. I många läger utskälld som film och som uppföljare till supersuccén Saturday Night Fever. Själv tycker jag det är en rätt underhållande historia, med en Travolta som dansar skiten ur sig gubevars, och plötsligt framträder en lika stor manlighet i den här rullen med en ”hjälte” som till slut har superkoll på de oerhört snygga danssekvenserna!

Vi vänder blickarna mot den underbara filmen Billy Elliot, som ser en liten kille välja balett framför boxning. Naturligtvis inte utan kontroverser, men likväl en annan form av manlighet på film.

Gamle Clintan blev plötsligt ovanligt manlig på äldre dar utan att vifta med puffra eller klippa till skurks i det oerhört romantiska dramat Broarna i Madison County. Visa mig den kvinna (och man) som inte tycker Eastwood utstrålar en sorts vardagslivsmanlighet där…!

Clint tappar helt fokuset på bron…

Ni ser ju själva.
Antagligen skulle jag kunna ägna 1000 tecken till åt att rabbla manlighet i olika former. Kanske kan vi ändå vara överens om att uttrycket manlighet inte på något sätt har ensamrätt på de hårda, tuffa och mäktiga snubbarna. För varje stenhård och osårbar hjälte på film med värsta muskulösa kroppen, finns det också en annan manlighet som ofta kan hittas i de djupare lagren i helt andra filmer.

Dagens filmindustri verkar också på allvar ha tagit till sig detta faktum, och fokar nu ofta på båda inriktningarna. Borta är kanske det klyschiga 80-talstänket där en sann huvudperson med manlighet gjorde bäst i att spöa någon medelst nävar eller vapen i någon form.
Tack och lov verkar tankar och en inre personlighet nu spela minst lika stor roll när det gäller att porträttera en karaktär med manlighet.

Det känns ganska självklart att manlighet på film är sprungen ur ett litterärt arv från länge sedan, om hur hjältar skulle bete sig.
Blev manligheten en sorts skruvad vision av hur gemene man egentligen ville vara? Att trotsa alla faror, smärtor och prövningar för att vinna flickan på slutet? Nu är det möjligt att jag är ute och filosoferar lite för mycket här…men att vara stark, tålig och inte gråta…det är inte länge sedan dessa detaljer var bland de viktigaste egenskaperna i mångas ögon.
Först då var du en man. Någon som räknades. Hollywood har naurligtvis alltid hängt på framkanten och behandlat samhällets stereotyper på synnerligen effektivt sätt.
Byggt en hel (nästan) industri på sina manliga hjältar, sina figurer som gör saker vi andra bara kan drömma om.

Idag är möjligen filmvärlden lite mer anpassad till rådande verklighetsklimat, men visst, vi ser en bekymrad James Bond med nöd och näppe klara skivan.
Låt vara att Bond numera är märkt av sinnliga ärr, bär på mörka minnen och tvivlar både på sig själv och världen. Trots det är han ändå den där slimmade, coola, snubben som gör sig i vilken kostym som helst, rör sig världsvant i diverse metropoler, tål smällar och stryk som en annan Hercules och uppfyller var ochvarannan klyscha när det behövs.

För det är väl till syvende och sist så kanske ändå, att dagens filmvärld behöver karaktärer ur båda kategorierna.
Någonstans förkroppsligar de ju våra hemliga drömmar och synen på The Man.

Hur ska det bli i framtiden då tro?

Tja, i väntan på detta svar kan ni nu med stor energi kasta er över vad mina bloggkollegor i sfären skriver om månadens ämne:

Maj 8 2013

Filmspanarna: Film om Film

Våren är i skrivande stund här, och så också ett nytt Filmspanartema!

Ämnet för Maj är det något vidlyftiga begreppet Film om Film.
En titt på filmhistorien ger vid handen att det minsann funnits gott om just filmer som handlat om filmer, tillkomsten av speciell sådan, bieffekter av någon uttalad filmhändelse….eller bara en freebasande filmhistoria om ett crew som ska göra en film.

Märkligt nog verkar vi filmtittare tycka det är vansinnigt intressant att ta del av jobbet bakom kulisserna när det ska göras film. Och varför inte! Kanske är det något med det gamla faktumet att film både lurar och engagerar sina åskådare. Och kan vi också möjligen få gotta oss åt något sas bakom kulisserna är ju det också lite lattjolajban.

Ett säkert kort i den amerikanska filmfabriken Hollywood är ju att med jämna mellanrum klämma ur sig just spelfilmer om hur det minsann gick till när en äldre, och kanske känd film, kom till. Är den historien rentav lite känslig kan man alltid väva in den i lite lagom diffusa rökridåer där namn, platser och vissa detaljer har ändrats. Men inte mer än att alla fattar vad som avses.

Idag har jag valt att foka på just en sådan rulle.
1989 fick plötsligt Clint Eastwood för sig att han ville berätta med bilder hur det egentligen gick till när klassikern Afrikas Drottning från 1951, med Bogart och Hepburn, kom till i  räven John Hustons regi. Just den filmen var för sin tid rätt ovanlig då den till huvuddelen spelades in på plats i Afrika. Lite nya grepp från Hollywood vid den här tiden. Filmen omgavs också av rejäla rykten om att den notoriske drinkaren och något burduse personen Huston hellre jagade storvilt i bushen än ägnade sig helhjärtat åt filmproduktionen.

Nu skulle Eastwood gräva djupare i detta, och lämpligt nog tog han avstamp i manusförfattaren Peter Viertel´s självupplevda bok White Hunter, Black Heart från 1953 som handlade just om filminspelningen av Afrikas Drottning. Viertel hade då kallats in som manusdoktor på plats in Afrika, och fick på köpet uppleva en rad galenskaper vid sidan om. Som han sedan alltså skrev en bok på. Smart kille ändå.

hårdingen Huston

Nu använde sig således Clintan av denna historia, omarbetad till ett manus av bla Viertel själv, där de inblandades namn lite lagom snyggt förvrängdes. Eastwood själv tog hand om huvudrollen som den demoniske och jaktgalne regissören ”John Wilson” , mao John Huston, på plats i ett Afrika för att spela in ”The African Trader”.

Wilson är hätsk snubbe som inte lyssnar på någon, går sin egen väg och är mest intresserad av att dra i sig whisky och jaga elefanter. Hans på-platsen-manusförfattare Pete Verril (snygg omskrivning för den riktige Viertel) får i skådisen Jeff Fahey´s skepnad förtvivlat slita häcken av sig för att få den lynnige Wilson att koncentrera sig på filmmakandet. Karikatyrer av både Katherine Hepburn (Marisa Berenson) och Bogart (Richard Vanstone) finns naturligtvis med, men mest som bifigurer då dramat i huvudsak handlar om konflikten mellan Wilson och Verril ute i vildmarken.

Clint som fusk-Huston

Det intressanta med Eastwoods film är att den ganska troget sägs följa händelser som inträffade under den riktige regissören Huston´s eskapader när det begav sig, om än med mindre hittepådetaljer. Redan från början är ju dimridån dock så tunt lagd att vi som tittare inte ska kunna tveka över vad som avses med Eastwoods rulle. Dessutom marknadsfördes alstret under filmfestivalen i Cannes 1990 som filmen med de ”avslöjande detaljerna” om hur det egentligen gick till när Afrikas Drottning kom till.

Naturligtvis har sanningsgraden diskuterats både här och där, bla gick ikonen Katherine Hepburn ut och ifrågasatte händelserna som skildras i filmen och att hon inte alls hade något minne av att vissa detaljer skulle ha inträffat. Å andra sidan var dock inte Hepburn medveten om allt som skedde under inspelningen då hon led av dysenteri större delen av tiden. Dock medgav hon att regissören Huston vid ett tillfälle övertalade henne att följa med ut på en jakt som nästan kom att kosta dem två livet mitt bland skenande djur. Att Huston och Bogart dessutom drack sprit som andra drack vatten är heller ingen hemlighet.

Det må väl vara hur det vill med den exakta sanningshalten i filmen Vit Jägare, Svart Hjärta, men Eastwood (som faktiskt konsulterade John Huston´s dotter Angelica Huston för att få till ”rätt” gestaltning av sin huvudperson) tar naturligtvis här i ordentligt när han får chansen att skildra både dramatik, osämja och konflikter bakom kameran i detta drama om tillkomsten av en film. Dessutom har ikonen Clint också lagt sig till med ett röstläge som mer än någonsin ska påminna tittaren om gamle Huston´s person. Med andra ord en film som inte riktigt själv vill erkänna vad den handlar om. Men å andra sidan heller inte vill förneka detta.

Är detta då en bra film?
Nja, jag har sett filmen två gånger och det känns som ett av Eastwood´s svagaste kort i karriären. Både som skådis och regissör. Filmen blir mest ett staplande av scener på varandra, en rätt överspelande Clint i huvudrollen och en ganska trött historia som egentligen inte leder någonstans. Trots sin möjliga verkliga bakgrund känns det som hela situationen blir lite larvig och att man troligen skulle ha låtit dessa anmärkningsvärda detaljer från originalfilmens tillkomst få vara just små detaljer som kanske, kanske inte, var sanna.
Filmen blev också Eastwood´s största flopp under 90-talet som regissör.

Jahaja, så kan det gå när det ska göras film om film!

Med detta skrivet är det nu hög tid att du tar dig vidare och studerar nedan vad övriga bloggers i sällskapet har skrivit om ämnet ifråga!

Mar 6 2013

Glöm inte Bonda!

Du har väl inte missat den pågående aktiviteten där vi tillsammans sätter ihop
THE Bond-List!?

Fram till och med den 10 Mars kan du skicka in ditt förslag på hur den ultimata topplistan på 50 års Bond-filmer borde se ut.
Detaljerna hittar du här!

Om du behöver komma i stämning, eller har ett dåligt minne, kommer här lite hjälp på traven…allt ackompanjerat av kanske den bästa Bond-låten av dem alla (?!) genom tiderna:

(tack till royale with cheese för klipp-tipset!)

Feb 27 2013

Filmspanarna: Barndom

Jaha ja. Ok.
Då kör vi en liten walk down the memory lane i dagens Filmspanartema.
Som vanligt är vinklarna oändliga på det aktuella ämnet.

För mig kanske månadens ämne är som gjutet för att minnas tillbaka lite. Hur det hela började. Vad som lade grunden till detta (i en dels ögon kanske onormala) intresse. Har jag alltid varit filmtok? Eller, vad kommer det egentligen ifrån?

Som vanligt står svaret att finnas i Barndomen.
En barndom som i mitt fall präglades av en alldeles normal uppväxt i en alldeles normal Svensson-familj under det glåmiga och tunga 70-talet. Ämnet sport kom tidigt in i livet via en pappa som spelade fotboll och gärna överförde intresset på oss barn. Och inte oss emot. Klart vi anammade det och sport är fortfarande en förskräckligt tung post i mitt liv. En ganska skönt tung post alltså.

MEN, det fanns ju något annat också.
Det där mediet med rörliga bilder. En gång i tiden fanns det ju bara två kanaler i den svenska tv-apparaten, inte så gott om filmer och tv-serier. En del i färg och en del i svart-vitt. Jag och brorsan konsumerade naturligtvis barnprogrammen och alla andra hejsanhoppsan-ihopkok som fanns då.
Och sedan fanns det ju de där filmerna som ibland gick lite senare på kvällen, kanske en fredag, kanske en lördag. Vi började få vara uppe lite senare, och hade man tur kunde man nu få se en gammal hederlig actionstänkare i form av en western, eller någon fanatsifull rysare om förvuxna myror som attackerade världen…eller nåt. Oftast naturligtvis färglöst och med ett produktionsdatum omkring 50-talet. Men vad gjorde väl det? Man var liksom fast.

Fast i spänningen och fantasins värld.Sedan kunde man ju gå på bio också. Matiné.
Jaha ja, det var tecknade äventyr med Kalle och co, muntert tillrättalagt med Pippi Långstrump och fnissigt roligt med Emil-filmerna.

Men, den verkliga tjusningen kom när man började gå matiné själv. Utan föräldrar. DÅ kunde man verkligen glida in i biomörkret och känna fantasins vindar svepa över salongen. Långt innan begreppet Filmstad ens fanns låg min stads biografer utspridda lite överallt. Olika biografer körde olika matinéer på söndagarna. Det fanns alltid plats för tidigare nämnda inslag där, men vid det här laget var jag så gammal att jag började leta upp nya filmiska fronter. Filmer som bara drog mig djupare in i filmens fantastiska värld…

Äventyrsmatinéerna.
Ah, så spännande. Och snyggt.
En ny rutin började i mitt liv. Söndagarna fylldes med filmer som Robin Hood, Scaramouche – de tusen äventyrens man….och De Tre Musketörerna.
Bland annat. Filmerna med fart och fläkt. Vars äventyr man sedan kunde leka på vägen hem.
En pinne blev ett svärd, en bergknalle blev ett slott att anfalla.
Dessa lekar, denna fantasi, dessa underbara gamla äventyrsfilmer.

Men det var inte nog med det.
Absolut vassast i biomörkret var ändå Tarzan. Denne snyggt vige äventyrsman som svingade sig i studiolianerna och ALLTID fick badassen på fall. Å så kunde han ju liksom alltid få hjälp av de vilda djuren. Och en snygg fru i djungelkojan. Johnny Weissmuller var naturligtvis The Man. SuperTarzan. Men visst, det gick väl bra med Gordon Scott, Lex Barker eller Buster Crabbe också. Egentligen otroligt att jag minns dessa skådisnamn än.
Håhåjaja säger jag  bara.

Ja, man kan nog ändå säga att mitt galna filmintresse verkligen fick en solid och stabil grund där bland biofåtöljerna i mörkret. I kombo med fantasin och känslan att flyga iväg till andra världar och platser. Där man kunde beundra hjälten (och hjältinnan) och kanske för en sekund vara precis som de.

Åren har gått, världen förändras. Filmvärlden förändras också och nya skapelser ser dagens ljus i takt med att också filmtekniken utvecklas. Nu tar vi del av historier och visuella produktioner som man antagligen inte ens hade kunnat föreställa sig en söndagseftermiddag på en matinébiograf.

MEN, gemensamt med då och nu är den där underbara känslan av att du är med om något speciellt när du ser en film. En utflykt till fantasin där sinnet och känslorna får vara med och leka. Eller oroas.
Trots att jag fysiskt lämnat den lille knattens tillstånd för länge sedan, är jag ändå samma förväntansfulla parvel när en förtext rullar upp!

Och vet ni, det är helt galet förtjusande fortfarande.

Och nu som vanligt….

……bloggvännernas tolkning av månadens tema:

Addepladde
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Jojjenito
Mode+Film
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Jan 30 2013

Filmspanartema: På Väg!

Jahapp, årets första tema lyder som ovan. 
Hur närmar man sig det då?
Som vanligt finns det ju tusen ingångar och vinklar på dessa mustiga ämnen. Vinklar som också gör att man kan ta sig an rubriken på de mest oväntade och väntade sätt, vilket naturligtvis är det roliga i sammanhanget.

Idag kör jag en sorts komboapproach, försöker som vanligt hitta en vinkling till min egen vardag och liv, och avsluta med en med traditionell glimt av vad ett praktexempel inom filmvärlden skulle kunna vara när det gäller ovanstående.

runt Vättern har mången bra formuleringar kommits på!

Förutom att vara kontorsknegare, hobbyrecensent och filmdåre i största allmänhet är jag också sedan ett par år särbo med en alldeles fantastisk kvinna. Vi har rätt många mil mellan varandra, vilket innebär ett antal timmar  i bilen på vägen varannan helg när vi träffas. Ganska snart upptäckte jag att det också gick att förena nytta med nöje under dessa fredagseftermiddagar i bilen när det gäller mitt bloggande om film.

Normalt ser jag på film i veckorna, filurar och  funderar ett tag på bra inlägg, och till slut hamnar orden på bloggen. Nu upptäckte jag också dessutom att istället för att sitta och bara lyssna på musik och  glo ut på den svenska naturen medans jag körde, kunde jag ju istället fundera på hur nöjsamma(nåja) bloggrecensioner i loopen skulle kunna utformas. Här låter jag nu alltså E4:an söderut från Östergötland till Småland vara backdropen för många av mina recensioner som hamnat här på Flmr.

Att se film är ganska underbart som nöje. Att fundera på film och hur man vill formulera sig kring detta fenomen är ock ganska härligt. Här har således funnits många stunder för tankar på vinklingar, infall och beskrivningar på innehållet i de filmer jag älskar att titta på. Givetvis gäller det att ju bevara de oerhört smarta tankar som man kan få i skallen under sin solofärd längs den svarta asfaltsfloden genom vårt land, men det har nästan alltid löst sig med proceduren att vid första bästa tillfälle plita ned speciellt bra funderingar, eller att helt enkelt bevara dem extra bra i minnet. Således kan nu avslöjas att många av de poster som publicerats här på bloggen garanterat har tillkommit genom en nördig tankeverksamhet av en man i en bil PÅ VÄG någonstans i vårt avlånga land.

****

Såja, från denna ansträngda ingång till dagens ämne, raskt över till ett exempel på ett alster som jag personligen anser vara bland de bättre i att väva in dagens rubrik i sin existens:

plattan i botten!

När gamle Alvin Straight plötsligt får för sig att hoppa på sin motorgräsklippare (!) för att bege sig otal mil genom den amerikanska landsbygden mot en sjuk bror och en möjlig försoning, är detta filmmagi med begreppet roadmovie i annorlunda tolkning. I David Lynch´s regi blir det extra trevligt då Lynch för en gångs skull verkar satsa på feelgood nästan hela filmen, och lämnar sin svarta fantasi och dolda agendor utanför. Filmen är naturligtvis The Straight Story från 1999, och visar upp ett USA som banne mig ofta inte skildras…det positiva och vardagliga där välviljan och faktiskt myten om den goda medmänniskan för ett par ögonblick får vara verklighet. Slitne Alvin (Richard Farnsworth i sin sista roll) möter på sin mastiga och långsamma färd ett otal karaktärer som alla har något att berätta och påverkar Alvin på ett eller annat sätt, liksom vice versa.

En film som egentligen låter oerhört banal, men som alltid påverkat mig på ett varmt och hjärtligt sätt. Jag har säkert sett filmen ett par gånger vid det här laget, och slås alltid av hur snäll filmen är, och hur varmhjärtat filmmediet kan utnyttjas. Det är Lynch med finstämd berättarstil och jag tror verkligen på att han velat få till en mjuk och trevlig tro på det som kallas medmänniskan. Kanske han här tar en liten detour runt alla de vanligtvis mörka och gåtfulla historier som annars verkar vara hans signum…?

Alvin är hela tiden PÅ VÄG, men han tar sig också tid att verkligen möta de människor han…eh…möter längs vägen. Det är enkelt i dialogen, men samtidigt levande och vitalt. Att det hela sedan också baseras på en verklig händelse är naturligtvis än mer förtjusande.

Se där, ett exempel på när begreppet PÅ VÄG korsar mitt filmsinne under trevliga former och ljuv musik uppstår. Rekommenderas varmt för alla som ännu inte sett den!

Och nu…., nu hoppas jag att vi är på väg mot den ljusare delen av året med fullt fart!

Joråsåatt!

Och Du:
…nu som vanligt över till de andra Bloggisarna nedan för att kolla deras tolkning av månadens tema.
Seså, skynda!

Addepladde
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Har du inte settd en?
Jojjenito
Mode+Film
Moving Landscapes
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Dec 30 2012

Filmspanartema: Omstart!

Årets sista tema i finfina sällskapet Filmspanarna. 
Omstart. Jaha ja, meaning what? Reboot, nystart, justerad kurs?
I filmvärlden måste det ju vara ett av de vanligaste uttrycken i dessa moderna filmtider. Trendordet framför alla verkar vara Omstart. Gamla sagor ska få nya kostymer. Töntsunkiga 80-talsfilmer förses med ny rafflande CGI och manglas ut till kidsen som inte ens var födda när originalen kom. Inte-så-gamla-succéer får också en ny släng av sleven och drar in lite nya dollars på bara just det fenomenet.

Själv tar jag idag och väver in ordet omstart i såväl filmvärlden som i verkliga livet. Och av som en högst förtjusande tillfällighet korsar dessa två händelser faktiskt varandra.

På senhösten 2006 dök han alltså upp. Den nye. Den omtalade och omsurrade. Och det var inte bara han. En hel filmserie tog plötsligt nya friska tag, räddes inte att ventilera ut det gamla och fylla på med nytt piggt blod.
James Bond.
Fram till nu farligt nära kanten till vattnigt blaha. En franschise som i slutet gått på rejäl tomgång. Skulle man överhuvudtaget kunna rädda den gamle agentens anseende med någon sorts värdighet? Resultatet blev ju helt galet enastående, det vet vi ju alla vid det här laget. Ett manus som släppte sargen och vågade lita till sin egen attraktion och styrka. En ny James Bond i Daniel Craig´s skepnad som plötsligt förtrollade oss i åskådarleden. Var det möjligt? Ja det var ju verkligen det!

Och på en av alla dessa knökfulla bioföreställningar satt så en kväll jag. Förstummad och betagen av det jag såg på duken. Men också lika tagen och förstummad av det faktum att kvinnan som satt intill mig på just  denna föreställning stod för en omstart i mitt eget liv. Vi höll varandras händer hårt genom hela föreställningen och ibland, i smyg i skenet av något actionpåhitt där uppe på duken, kunde jag inte låta bli att kika på henne…sådär som bara en fånigt förälskad filmnörd kan göra. Mitt liv hade också plötsligt och lustigt fått en ny injektion. Kanske hade min livsserie gått på tomgång ett par år…men nu släppte jag plötsligt sargen och kastade mig likt en topptrimmad Daniel Craig från den höga byggkranen.

Den nye Bond i Craigs kläder tog världen med storm, det kändes som att det sting av tvekan som funnits med ens bara sveptes bort i en storm av snygga bilder, ett djupare manus, en ny stil som inte var rädd för att göra sin huvudperson både mänskligare och mer bekymrad i livet.

bond3

Själv klev jag den kvällen ut från biografen med synnerligen behagliga känslor i kroppen. Dels en ny hjälte i stan, som inte bara räddade sin filmserie utan också lyckades med bedriften att ta den till en helt ny nivå, helt klart är Casino Royale en av de absolut bästa Bond-filmerna i hela serien….och dels var jag från och med nu inbegripen i en underbar livsresa med mitt hjärta som bankade lika hårt som kanske vår favoritagents gjort när han först fick syn på filmens leading lady.

Åren har runnit på, den nye Bond har hunnit visa prov på ännu mer färdigheter och när man minst anade det kunde till och med Craig´s version av agenteriet ta sig till ännu en fantastisk nivå när Skyfall rullade in i höstas och tog oss med en sorts storm ännu en gång.

Och själv går jag fortfarande på den där sköna känslosamma stigen i livet där adrenalinkicken fortfarande är lika hög som efter det värsta actionstuntet varje gång jag tittar på henne som går bredvid.

Och, självklart satt vi där förväntansfulla tillsammans i biomörkret när Adele´s fantastiska version av ”Skyfall” sakta letade sig ut ur högtalarna…

Omstart.

Och, som vanligt är nu ordern att du genast tar dig över till de andra bloggisarna och läser vad de har att förtälja i ämnet:

Addepladdes filmblogg
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Fripps Filmrevyer
Jojjenito
Mode+Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Nov 28 2012

Filmspanartema: Snö!

Well….it´s that time of the year again…eller….?
Det är ju så det brukar heta i dessa veckor på året när julmånaden närmar sig. Temat denna gång i Filmspanarkretsar blev inte helt ologiskt Snö, och hur förhåller man sig till detta väderfenomen och på något sätt kopplar ihop det med filmens värld tro?

Det finns naturligtvis ett otal inkörsportar på  just det om man sätter sig ned och plågar sin hjärna med allehanda tankar om hur snö förhåller sig till film på de mest vanliga och för all del ibland ganska udda sätt. Själv slås jag direkt av två tankar; att snö på film minsann nästan aldrig är som snö i verkligheten och att snön i rätt många läger används som en effektiv ingrediens för att framkalla en speciell stämning eller varför inte en visuell effekt. Dagens lätta raljerande kommer alltå att handla om snö och film ur ett icke på något sätt jättedjupt perspektiv.

Om vi nu börjar med det här med snö på film vs verkligheten. Det mest iögonfallande; snö på film ser alltid, ALLTID, mycket snyggare ut än i verkliga livet. Här pratar vi oftast stooora fina flingor som singlar ned i en sorts finfin poetisk rörelse. Till och med i en sådan miljöförstörd storstad som New York ligger alltid snön kritvit och lockande i vartenda gathörn om så manuset kräver detta, när den inte faller jämntjockt över skyskraporna och framför allt klär in hela Central Park i den snyggaste av vinterskrudar man kan tänka sig. Inget smutsigt svart blask där inte! Dessutom faller snön (nästan) alltid stämningsfullt stilla, aldrig hysteriskt regnblandat. Visst, det förekommer filmer som kräver en rejäl snöstorm, men det är fortfarande då den vita, tjocka, snön som kastar sig mot jordytan, inte det gloppiga och dystra regnblandade inslaget som vi allt som oftast har här i södra delen av gamla Svedala. Och när det drar sig mot jul i filmens värld finns det ALLTID snö, ja om nu filmen inte utspelas i södra Los Angeles förstås..

jacka på sig…här ja.

En annan mycket roande insikt med snö på film, är att i scener där snön är en del av scenografin, kanske mestadels i actionfilmer, verkar ingen direkt frysa arslet av sig. Tvärtom springer både bovar och hjältar ofta runt i kortärmade tröjor, skjortor, linnen och till och med bar överkropp. Som om alla kör en unison John McClane på ett ungefär! Filmsnö är ju just filmsnö…men lite anmärkningsvärt blir det allt då och då. För att inte säga komiskt.

Och så det här med att snö faller vackert på vita duken. Naturligtvis ett synnerligen smart sätt att försätta tittaren i ett visst sinnestillstånd. Oftast det positiva, för i de flesta fall ska ju snön ändå signalera något kul och glatt och skapa varma känslor inombords. Å andra sidan, ibland snygg visuell förhöjare av effekter som kanske ska vara lite mindre….trevliga. Och till och med försätta åskådaren i ett visst sinnestillstånd av obehag och dysterhet. Kall snö kan med andra ord funka helt perfekt när det gäller fruktan också!

Häng nu med på några snabba och korta exempel där både ljus och mörker får plats i snön:

”får vi be om ett snöfall på julafton…?”

I Ensam Hemma styr ju unge Kevin upp sin föräldrafria vecka i snygg Chicagoförort och fredar hemmet mot tjyvarna med till viss del hjälp av snön. I större delen av filmen ligger den förortsvita snön just bara där…för att sedan lagom till julafton och filmens upplösning börja falla tyst och vackert utanför fönstren. Mycket stämningsfullt och snygg övergång till den familjära känslan i filmen från den lite mer flåshurtiga komiken.

tokig svensk dekorerar snön

I murriga Fargo håller snön hela filmen i ett mindre järngrepp och här får man brottas med både kyla och snöglopp av det mer dramatiska slaget. Bilar sladdar, det är dragiga hus och tjocka rockar för att inte tala om de skottade snövallarna. Frågan är dock om inte snön blir som allra mest otrevlig rent visuellt när Peter Stormare demonstrerar hur en vedflis lite snyggt byter färg på det vitaste av vinterlandskap…

nog fryser han lite ändå?

Jack Nicholson å sin sida går bananas i synnerligen oskyldigt vit och snökall värld i The Shining, och just utomhusscenerna när han irrar runt i ovädret i den obehagligt ljussatta labyrinten ger ett extra pirr till hela situationen, Plötsligt känns inte snö så trevligt och mysigt längre. Inte när man vet att galna lirare med yxa plötsligt kan uppenbara sig ur det vita ovädret… hurra istället för smarta barn som vet hur luras på bästa sätt…

här pallas det julisar

Inget ont som dock inte har något gott med sig. Frågan är om inte Grinchen – julen är stulen framstår som ett av de bästa exemplen på detta. Jim Carrey drar oneliners, fräser och vansinneshoppar runt i grön hårig kostym och hatar julen så mycket att han snor den rakt av från invånarna i den märkliga staden Whoville, bara för att plötsligt förstå innebörden med högtiden.
Filmsnö i massor, och bara det att hela filmen utspelas inne i en snöflinga (!) torde väl räcka för att den ska platsa i dagens tema!

mindre trevlig snöupplevelse

Och så sist, amerikanarnas favvogråtfilm i jultid…
James Stewart har det kärvt i småstaden Bedford Falls runt jul men får oväntad hjälp av högre makter. It´s a wonderful life sparar inte på julstämning och snöfall i alla möjliga former (med inslag av smetigt socialdrama). I filmens första hälft är det mesta eländigt och snön framstår som något mörkt, illvilligt och banne mig om inte snöyran är extra fientligt inställd. Mot finalen är det tjo och tjim igen, den fallande snön av det trevligare slaget och vips vill man bara vara där och känna stämningen. Synnerligen effektfullt lekande med denna nederbörd.

Se där då. Lite tankar om snö. I det här fallet snö på film, och det finns naturligtvis mycket mycket mer man skulle kunna skriva om det här fenomenet. Kanske du inte ens håller med mig om ovanstående, men låt oss i alla fall vara eniga om att detta väderelement kan skoja ordentligt med våra filmtittande sinnen…

Och btw….får vi en vit jul 2012 tro…?

 

…OCH…som vanligt hastar ni nu över till övriga kollegor i Filmspanarsällskapet och tar del av deras synpunkter på snö:

Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch filmblogg
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den?
Have you forgotten?
Jojjenito – om film
Mode+Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Okt 31 2012

Filmspanartema: Mat

Att beskriva mat i filmsammanhang kan ofta (inte alltid) vara lika vibrerande spännande som att se huvudpersonerna gå på toaletten. Och hur ofta sker det liksom? Kom igen, jag vet såklart att det finns en hoper rullar som mer än väl beskriver både matlagning och själva ätandet. Men utslaget på alla dessa filmår måste väl mat ändå förpassas rätt långt ned på den där listan på vad rollfigurer oftast ägnar sig åt under filmens speltid…eller kanske inte? (och ni har säkert en massa sköna exempel på just det..!)

Elvis skäms inte för sig och lastar tallriken full!

Att äta på film, för det är den approachen jag kör idag, funkar naturligtvis som yttersta syfte att på något sätt driva handlingen framåt i bästa fall, i annat fall kanske för att visa en avslappnad karaktär som beter sig som folk mest. Hungrig blir man ju som människa liksom. Normalt sett är ju annars ätande på film inget man lägger så enormt stor vikt vid under säg två timmars speltid, det finns ju så mycket annat som ska klämmas in där. Däremot kan visst ätande på film i kombo med en intensiv dialog eller en mustig visuell omgivning plötsligt passa som hand i handske.

Att dyka ned i filmfloran och spotta fram exempel på både det ena och det andra skulle naturligtvis ta alldeles för lång tid här, istället ska jag fiska upp två filmiska exempel som alltid, ALLTID, dyker upp i skallen när man nämner ätande och film. Inte för att det på något sätt är mästerliga scener eller väldigt mycket mat inblandat.  Nej, istället handlar det här om snabbmaten…hur plötsligt den simpla och bespottade snabbmaten får ett sorts romantiskt (j-vligt udda jag vet…), och nästan njutbart skimmer över sig. Löjligt egentligen. Jag menar..snabbmat..!

den lille legenden kör en annorlunda variant

Själva ögonblicken som sådana har ju naturligtvis fångats på film ett OTAL gånger, och frågan är ju vad som gör dessa exempel så väldans framträdande i The House of Flmr..? Ja jag vet egentligen inte. Men misstänker att det helt enkelt handlar om att det är scener som förutom matdetaljen också innehåller både inslag av lättsamhet, scensnygghet och ett antal karaktärer att vilja identifiera sig med. En sorts skön samklang av diverse ingredienser alltså. Inte alltid lätt att förklara, men å andra sidan..varför måste man ha vattentäta orsaker till vissa sinnestillstånd…?

Här nedan har vi då två fina exempel som alltså får illustrera min tolkning av dagens tema Mat, och om inte annat så får dessa scener mig alltid (oftast) att bli rätt så sugen på denna förhatliga snabbmat…
Joråsåatt!

Dödligt Vapen 2 (1989)
Hjältarna Riggs och Murtaugh sitter ”barnvakt” åt fixaren och sköningen Leo Getz (Joe Pesci), de tre gamängerna bestämmer sig för lite drive through-käk en regnig kväll i bilen…och så går det som det går. I en jäkligt underhållande film är det här ett finfint exempel på den kvicka dialog som lite genomsyrar hela rullen.
Varje gång vi handlar på drive through här i Svedala ringer Getz ord i mina öron….


Ocean´s Eleven (2001)
Rusty (Brad Pitt) och gänget ägnar sig åt listigt planerande och murriga strategier…och märkligt nog tycks den gode Brad hela tiden gå runt och småäta på något! Lite udda kanske om man börjar fundera på det…men visst ser det gott ut…!

OCH….

…hasta nu som vanligt över till de andra bloggisarna i gänget och kolla in deras bidrag:

Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmmedia
Filmparadiset
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito
Mode+Film
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

Sep 26 2012

Filmspanartema: En filmupplevelse utöver det vanliga!

September månads tema i sällskapet Filmspanarna tillhör avgjort ett av dem där verkligen endast fantasin och ens egna upplevelser sätter gränserna. För en sann cineast torde det alltså här finnas en uppsjö av uppslag att ösa ur, så frågan är kanske: hur ska man egentligen kunna välja..?

En upplevelse utöver det vanliga kan ju naturligtvis vara den där filmen du tog din första dejt på, och då kanske filmen i sig inte var någon speciell höjdare…men det är ju omständigheterna du minns! Kanske kan det också vara filmen du väntat på så länge och äntligen fick se! Med tillhörande gott utfall. Eller varför inte filmen som var så dålig att du inte trodde det var sant! Ja, som filmälskare finns det naturligtvis otaliga scenarion som faller under denna devis…och lite i den andan har jag bestämt mig för att återge en händelse som för alltid har satt spår i mitt filmliv.

Hösten 1982 var jag nog som alla andra mest.
Filmintresset var redan här naturligtvis grundmurat och befäst. Dock var av naturliga skäl tillgången på film inte lika stor. Det var liksom tv-kanalernas utbud eller att springa på bio. Vilket man gjorde rätt ofta, och till ordentligt skäliga priser också kan jag upplysa! (en barnförbjuden ny rulle från Hollywood betingade runt 40-45  kr vill jag minnas)

Nåväl, under den här tiden spelade jag också fotboll aktivt, och någon gång i början på hösten bestämdes det att hela klubben skulle träffas och göra något socialt tillsammans istället för att köra en vanlig träning. Som till exempel…att gå på bio! Kul grej! Alla tände naturligtvis på idén. Stora förväntningar. Vilken film skulle ses? Och hur många skulle vi egentligen bli?

apsnyggt!

Ganska snart visade det sig att rätt många föll ifrån på grund av luddiga ursäkter. Kvar till slut blev bara runt 10 tappra cineaster som ville testa denna ovanliga form av fotbollsträning. Och vad skulle nu ses? Är lite oklar över vissa detaljer, men minns kanske ändock det viktigaste…att det precis i veckan kommit en ny sorts sci-fi-film till en av biograferna i min stad. En film med det märkliga namnet Blade Runner.

Utan framgång försökte jag få kamraterna att fastna för denna nya film, Harrison Ford var ju med gubevars! Men icke. Här var det någonting som tog emot när ordet sc-fi nämndes. Enkel action skulle det vara förstod jag på deras åsikter. Jävla sportfånar..

Ford med puffran var the man!

Själv lät jag mig inte övertalas, sållade mig snabbt ut från sällskapet och drog sonika helt solo på kvällens första föreställning på biografen. De andra fick väl titta på vad fan de ville. Kombon sci-fi, Ford och att regissören var den där tjommen Scott som ju hade åstadkommit rätt mycket adrenalin i en åskådande kropp med en viss Alien, kändes alltför lockande för att avstå.

Således kom det sig alltså att jag en regnig (kommer jag alldeles speciellt ihåg!) septemberkväll 1982, i sällskap med endast ca 5 andra betalande (!), fick mig till livs en av de märkligaste, underbaraste och mest fascinerande filmstunder jag någonsin upplevt. Borta var tjohejtjohoppkänslan inom sci-fi som hade hittat hit i och med Star Wars. Här handlade det om deckartakter i framtiden invävda i en makalöst trollbindande historia om mänskliga känslor, och vilka vi människor egentligen är.  En filosoferande, möjligen lite svår historia att ta till sig då filmen faktiskt handlar om så mycket mer än det man ser på duken, och givetvis föremål för oändligt många tolkningar för vad som egentligen utspelas och vad allt betydde. Naturligtvis drogs jag med i det snacket och lusläste alla olika teorier om filmens budskap. Både dess faktiska visuella, och det eventuellt dolda som gick att tolka mellan raderna.

apsnyggt II

Jag var lost i varenda filmruta och fullkomligt svalde allt den gode Ford och hans antagonist Rutger Hauer bombarderade varandra med verbalt. Jag liksom sög in varenda mening de kastade mellan sig och tyckte samtidigt att det här var något av det coolaste man någonsin sett rent visuellt. Och musiken! Den fantastiska musiken som bara den i sig fortfarande framkallar rysningar av välbehag. Spotifya snabbt som fan ni som ännu inte vet vad jag hojtar om….
Det var så häftigt, så framtidsaktigt…men ändå så nära den verklighet jag själv levde i.

filmens egentlige hjälte?

Efter filmen var jag fullständigt tillfreds med mitt val. Eller rättare sagt, jag ville med ens ha mer! Se om den och njuta av Rutger Hauers sagolikt vackra slutmonolog som på något sätt fångade hela känslan med filmen.

Ridley Scotts´s fantastiska film har sedan den där kvällen följt mig i mitt filmliv, och är fortfarande en av de mest magiska filmer jag någonsin sett. Och är det fortfarande. Musiken, scenografin och framför allt det övergödda filosofiska manuset får mig att smälta varenda gång jag ser filmen, och vet ni det håller än idag! Filmens finns (naturligtvis) i en radda olika versioner…det är director´s cut hit och dit…det är originalversion utan/med voiceover…och egentligen spelar det ingen roll. Känslan finns där oavsett vilken version du väljer att titta på.

fylld med noir-känsla

Kanske har varken Scott eller Ford gjort något bättre än detta sedan dess. Ja faktiskt! En som absolut inte har gjort det är Rutger Hauer som på något murkigt och udda sätt blev en liten hjälte hos mig under de kommande åren. Mannen, eller replikanten, som bar på så mycket brutalitet ville egentligen bara ha svar på frågorna om livet självt. Och vad som är meningen med allt. Såhär i backspegeln kan jag nog hålla med om att filmen kanske inte direkt hoppar på dig om du inte är mottaglig från början. Historien tar tid på sig, svävar runt en aning innan den zoomar in på de avgörande frågorna om alltings varande. Själv föll jag som den berömda furan.

Och vad de andra i fotbollslaget såg?
Har jag glömt, men det kan naturligtvis inte ha varit något som kunde mäta sig med min upplevelse.

Vad är väl dessutom värdigare än att runda av med ett exempel på de filosofiska maffigheterna i detta mästerverk…


…OCH naturligtvis skyndar ni nu er snabbt över och läser vad andra filmbloggare  har att förtälja i ämnet:
AddePladdes (J-vla) filmblogg
Except Fear
Fiffis Filmtajm
Filmitch
Filmparadiset
Fripps Filmrevyer
Har du inte sett den?
Jojjenito – om film
Rebecca på Djungeltrumman
Rörliga bilder och tryckta ord

Jul 10 2012

Filmspanartema: Guilty Pleasure!

Jaha ja, som ödmjuk distansmedlem i den intressanta Filmspanarklubben (ja verkligen dags att snart göra ett personligt besök i sällskapet) blev jag då inbjuden att delta i detta bloggtema.

Å så det här med Guilty Pleasures.
Omtalat, vidtalat och ökänt som fenomen, vare sig det handlar om musik, böcker, film eller…tja…lite allt möjligt ju.
Men ok, har man som filmbloggare egentligen några skämsfilmer? Sådana där som man inte gärna talar om i finrummen eller på gatan med sin likaledes filmstörda kamrat? Kan man verkligen inte stå för alla de filmer man har i sin ägo? Det där är ju helt och hållet en subjektiv fråga, men sanningen är troligtvis att jag inte direkt kan peka på någon film som direkt faller under den strikta definitionen. Det finns nog ingen film jag känner att jag skäms för att kika på.

Hur som haver hörni, kan säga att trots att jag plötsligt hade stora problem med att plocka fram just en sådan film, tankeverksamheten fick bli modell svår, så landade det hela till slut i en film som jag är rätt så ensam om i min omedelbara bekantskapskrets att gilla. En sådan där film som bekanta liksom bara skakar på huvudet åt när de får höra talas om, och mer eller mindre undrar om undertecknad har en skruv lös.
Men, det är en störtlöjlig gilla-film i min soffa och dessutom passar den extremt bra in på den rådande årstiden. Ni har faktiskt sett den skymta förbi här på bloggen förut, men här kommer lite andra ord runt denna sort-of-Guilty Pleasure i the house of Flmr;

Länge Leve Bernie (1989)

Möt Larry och Richard. Två stycken precis så dumspåniga, ambitiösa och speedade kontorsnissar som man bara kan vara när man gör slavtimmar på kontoret. Karriärsugna med smak på lyxen som den ter sig i slutet på 80-talet.

Oerhört konstruerade omständigheter försätter dem i digra knipor när de sent omsider hamnar i chefen Bernies junket 80-talsvräkiga strandvilla på Long Island. Problemet är dock bara att Bernie är stendöd, men våra käcka gossar gör nu allt för att ge sken av en levande chef för att själva klara sig ur den rådande knipan under den värsta partajarhelgen. (ja jag vet…be mig inte förklara storyn…)

Hela historien har ju naturligtvis ett havererande skimmer över sig från början, manuset är snabbt och ytligt som en väloljad teflonyta. Skämten kommer billigt och flera mil i förväg, ofta framkastade av hispiga skådisar som tar i så de storknar. Humorn känns tidvis som på ren lekisnivå och farsen når inga nyskapande höjder kan jag lova.

Någonstans har möjligen regissören Ted Kotcheff också tänkt sig att det ska vara lite av en drift med samhället, där alla bara pratar och ingen lyssnar till vad någon möjligen skulle kunna svara. Den tanken försvinner dock rätt snabbt när han å andra sidan öser på med komik i kubik och staplar pinsamt simpla gags på varandra som om det gällde do or die.

MEN, och det är nu käre läsare det kommer, det finns något oerhört roligt och mystokigt över denna idiothistoria till film!
Kanske är det de två huvudrollsinnehavarna Jonathan Silverman och Andrew McCarthy överspel, kanske är det den simpla humorn, kanske är det Terry Kiser beundransvärda sätt att spela lik större delen av filmen, kanske är den den aura av sommar som skiner igenom.

den ene död…den andre…rolig? tja, ehurm….host….

Man liksom känner sig hemma med de här två knäppgökarna, skrattar åt deras vedermödor, och åt den ytliga historien med alla förvecklingar.
Kanske är det också det faktum att det ibland känns som att titta på en teaterfars från någon av Sveriges alla friluftsteatrar…vilket kan vara rätt så underhållande i rätt humörstämning.

Det mesta går åt skogen i denna karusell, men det fixar sig naturligtvis i slutänden. Och då har vi också fått en lagom påklistrad och plastig lovestory som lite bonusgodis i sommarsanden. Det finns summa summarum inget speciellt att ta på. Den gör mig på gott humör bara, och ibland räcker det väl så.

Länge Leve Bernie är i ärlighetens  namn en rätt usel film med löjlig humor. En sorts film man inte gärna vill dra fram som en riktig stämningshöjare i större sällskap. Vilket den absurt nog alltså är för en annan. Minst en gång varje sommar åker den fram och låter pinsamheterna komma ut än en gång i ljuset.

Jag har inga andra ursäkter än att den är förbannat rolig och trivsam, summerstyle. Trots att hjärnan och förståndet säger något helt annat.
I det här fallet: GUILTY till PLEASURE!

Å andras tokroliga observationer på detta tema läser du här:

Allvarligt talat
Deny everything
Except fear
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Svart Noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café