Skrev mexikanske  Alejandro González Iñárritu dagens rulle med huvudrollsinnehavaren Michael Keaton i tankarna? Ett sammanträffande som nästan ser ut som en avsiktlig händelse om du frågar mig.

Regissören och manusmannen leker fram en story som man kanske inte riktigt vet hur man ska förhålla sig till. Komedi eller allvar? Eller tragik med svart humor? Å andra sidan är det väl kanske inte så jäkla viktigt att man har koll på det heller. Så länge storyn och filmen gör vad den ska, underhåller.

Keaton är Riggan, en gammal avdankad Hollywood-skådis som en gång i tiden var supehjälten Birdman (!) på film…och i ett par olyckliga uppföljare. Nu vill Riggan på nåt sätt ta sig tillbaka in i rampljuset igen. Varför inte hyra en teater på Broadway i New York och där sätta upp en gammal pjäs med sig själv i huvudrollen? Smart tänkt, eller bara oerhört dumdristigt? Lite både och kanske.

Problem när det närmar sig premiären och Riggan tvingas hyra in egocentriske skådisen Mike (Edward Norton), en ökänd aktör som anses vara svår att jobba med.
Redan här lite metaroligt då ju just Norton dras med  samma rykte i filmbranschen. Upplagt för konflikter och tjabbel, drama och allmän hysteri. Förutom dåren Mike rör sig skådisen Lesley (Naomi Watts) och Riggans producentpartner, den hårt prövade Jake (Zach Galifianakis), också i de murriga korridorerna i teaterns inre. Lägg till detta Riggans vuxna dotter Sam (Emma Stone) som fungerar som hans assistent…eller nåt.

En av Riggans egenheter är att han ofta pratar med sitt alter ego Birdman i pressade lägen (otroligt underhållande då Birdman-figuren väser precis som Keaton gjorde när han var läderlappen på 90-talet!), och man börjar så smått undra vart regissören vill ta den här mustiga historien? Ser han det bara som en stunds terapeutiskt skojeri om våra självkänslor och tillkortakommanden, eller är meningen att vi ska se igenom tramserierna och skåda allvaret bakom? Är Riggan en tragisk figur som för länge sedan förlorat ”spelet” mot den branschen han jobbat i?

Vill man så går det att se nästan vad som helst i rullen. Vill man bara njuta av knasigheterna som sker i bild så går det också. Iñárritu har dessutom lekt med mediet och fotat rullen så att man får känslan att allt är gjort i en enda oavbruten tagning. Erkänt officiellt fusk, men stilen fungerar finurligt bra och jag ger regissören cred för detta. Liksom jag gör till Keaton. Detta är naturligtvis hans rulle helt och hållet! Svårt att inte se hur Riggan inte skulle vara Keaton i verkliga livet. Kanske Keaton spelar så jädrans bra här…för att han är sig själv?

läderlappen vs kalsippmannen!

De andra skådisarna trummar på i behaglig takt, men fokuset finns hela tiden på Keaton. Många höjer glaset för duktiga Emma Stone här, men jag tycker nog inte att hon sticker ut så speciellt som det gjorts gällande. En stabil insats är det. No more no less. Att Norton är bra som tusan visste man ju redan. Här får han några minuter då och då att visa sin irrationella komiska förmåga. Galifianakis är aningens nedskruvad och framstår kanske som den vettigaste och lugnaste i sällskapet.

Möjligen har en del problem med den här rullen. Aningens svårdefinierad som den är. Med ett galet soundtrack också! Hysterisk vettvillig….jazz (?) som bakgrundsmatta till det övriga ljudet. Själv tycker jag dock att det bara förstärker den märkliga känsla som ligger över hela filmen. Kanske jag väljer att förtjusas av den för att jag inte riktigt förstår den?

Prisad och hyllad, ibland kanske liiite för mycket…den är (såklart) som bäst innan den ska slå an den obligatoriska (synliga) allvarliga strängen mot slutet…men nog är det en friskt berättad rulle som ingen filmälskare bör missa. Extra plus från mig för det märkliga visuella sättet den berättas på.
Bryter ramarna lite på ett störigt….underhållande sätt.