Dec 20 2010

Den hundiga utmaningen

Jo men Voldo hade ju utmanat mig, vilket bestod i ett antal frågor….så här goes nothing:

3 TV-program jag kollar på:

– Sportnytt i SVT
– På Spåret
– Kobra

3 saker jag gjort idag:

– Avslutat ett par ärenden på jobbet
– Funderat ut ett par sista julklappar
– Suttit på en drygt möte, men fått julfika för besväret.

3 saker jag längtar efter:

– Julledigheten (13 dagar)
– Att avnjuta första smakbiten av den egna julskinkan
– Min särbo. Alltid.

3 saker på min önskelista:

– Den totala Seinfeldboxen
– En ny mössa
– Att bensinen ska bli billigare.!

3 saker att hata:

– TV4 (ok, inte hata då…men avsky…)
– Att långtradare bara måste köra om långtradare på motorvägen
– Trångsynta människor

3 måsten för en hårdrockare:
(lite svårsvarat eftersom jag aldrig bevandrat mig inom detta område)

– Ett brinnande engagemang (Anvil-dokumentären på tv var ju helt sagolikt bra!)
– Smak för lack och läder (?)
– Gott om shampoo.

Jaha ja.
That´s it.
Och eftersom jag ser att de flesta i den bloggosfär jag rör mig i redan har gjort allt detta så går den här utmaningen inte vidare till någon speciell.

Dec 20 2010

Utmanad, snökaos och julvecka

Precis hemkommen från myshelg med särbo i smålandsskogarna (och ja det var en snövådlig färd hem till jobbet denna måndagsmörka morgon) ser jag att jag minsann blivit utmanad. Det får vi såklart avhandla under kvällningen när jag hunnit hem till lyan och landat lite.
Dessutom julvecka minsann, och Flmr:s julfilmsavdelning ska väl få gå i mål med ett par snygga avslutande rullar under de kommande dagarna.
Och så paketinslagning!
Och så fix med julskinka, köttbullar och hela härligheten.
Och så lite film förstås!

Håhå jaja, så mycket att göra…så lite tid!!
Men.

Det löser sig ju.
Som alltid.

Dec 17 2010

Inception (2010)

Någonstans läste jag att det här är Christopher Nolans ögonsten framför alla. Det projekt han haft i huvudet sedan bra många år. Den film han alltid velat göra, men inte haft möjlighet att sjösätta. Förrän nu då. Och det ska sägas direkt, jag har en viss förmåga att bli lite allergisk mot filmer som hypas alldeles för mycket. Ofta brukar det betyda att de inte riktigt klarar trycket som uppstår. Så har det varit med tex The Expendables (förfärligt dålig) och Inglorius Basterds  (bra film men inget märkvärdig), och någonstans kändes det som att detta kunde bli ytterligare ett sådant fall.

Men skäms på mig vad fel jag hade. Här serverar Nolan en egenkomponerad historia som sätter fart både på sinnen och hjärnan, och dessutom lyckas han varva detta med bra skådespelare och fartiga actionscener/effekter. Leonardo DiCaprio (igen!) svarar för en utmärkt insats som huvudpersonen Cobb, vars främsta talang i en sorts framtid är att ”bryta” sig in i folks drömmar och stjäla information. Nu ställs han inför ett än svårare uppdrag när det gäller frågan om man kan ta sig in i folks huvuden och ”plantera” en dröm eller en tanke som sedan ”offret” utvecklar vidare som sin egen. En både spännande och filosofisk fråga som kräver att Cobb samlar de bästa medarbetare han har.

Nolan bjussar vidare på karameller i form av snygga scenlösningar med stundtals häpnadsveckande effektlösningar, men kräver också av oss att vi fokuserar på historien. Här går det inte att plötsligt få för sig att gå ut i köket och fylla på fikakoppen eller länsa kylskåpet på kvällsgott utan att åtminstone stanna filmen. Missa en minut av det som händer och du är garanterat lost i handlingen. Kanske det möjligen ligger filmen liiiite i fatet, att det till slut sker så mycket på så många olika….plan…att det känns lite stressigt att hinna ta in allt. Men det är ett digert ögongodis som serveras och som tittare blir det en upplevelse lite utanför de vanliga ramarna. Att just filmen känns som den enda i sitt slag på bra många år gör också att den känns väldigt fräsch och nytänkande i sitt utförande. Det blir en blandning av thriller, action och filosofiskt flum-hum av bästa märke i högt tempo.

Säkert skådespelat av DeCaprio och de övriga i rollistan; Joseph Gordon-Levitt, Ellen Page, Tom Hardy, Cillian Murphy, Ken Watanabe där även Marion Cotillard förtjänar att nämnas i sin lite läskiga roll och den som håller vår Cobb i ett mentalt järngrepp i stort sett genom hela filmen.

Inception är vansinnigt snyggt tillverkad och kombinerar visuella läckerheter med ett utmanande och effektivt manus. Bra driv i scenerna och utmanande för hjärnverksamheten  gör att spänningen infinner sig vare sig man försöker stå emot eller inte. Det om något är väl ett ganska föredömligt betyg.

Dec 16 2010

Flmrs Julfilmsparad #6

Jultid betyder inte sällan också rannsakan och självinsikt. Mycket populärt ämne i böcker och filmer vid jultider. Om känslan att vi ska se tillbaka på våra liv under gångna året. Vad gjorde vi bra? Vad gjorde vi sämre? Hur kan framtiden bli från nu?

Charles Dickens hade sina tankar om detta och publicerade redan 1843 en inte helt okänd saga om en gammal gniden elak man som innan julaftonsnatten är över kommer på bättre tankar till sitt fortsatta liv.

145 år senare kom en Hollywood-variant på Dickens tema som inte direkt anammade det sofistikerade utan fläskade på med allt som krävdes för en tidstypisk amerikansk julfilm…

Flmrs julfilmsförslag presenterar återanvändande:

Scrooged

Dec 15 2010

Flmrs Julfilmsparad #5

Som vuxen är det lätt att dras in i julstressen vid denna tidpunkt på året. Då när vi ska njuta av musiken, julklappsinköpen och de skimrande lamporna som lyser upp den svarta vinternatten. Som vuxen har jag ett antal gånger kommit på mig själv med att vad man antagligen många gånger gör inom sig är att jaga sin barndoms jular.

Då när allt kändes lite enklare, när man som liten knatte inte hade så mycket att bry sig om. Förutom att undra vilket av alla de stora paketen som låg under granen hemma skulle vara till just mig.
Än idag när jag julstökar ihop med mina barn kan jag känna den där känslan från förr. Minnena från jularna som gått. Självklart kommer man aldrig tillbaka dit igen, men ändock är de gamla minnena alltid en liten drivmotor som får mig att stöka lite extra varje år.

En annan som på film minns sina barndomsjular är självaste Ben Affleck, och 2004 bestämde han sig för att återuppleva den på nytt.
Dock med lite…blandat resultat…

Flmrs julfilmsförslag presenterar med nostalgi:

Surviving Christmas

Dec 14 2010

The Town (2010)

Ben Affleck i registolen igen. Och liksom i den utmärkta Gone Baby Gone  återvänder vi till arbetarkvarteren i Boston, denna uppväxtort för Affleck som han gärna visar upp en mer realistisk sida av. Vilket han gör rätt bra när han skildrar det slitna, de mindre lyckligt lottade, de som inte tog sig dit de ville i livet. I centrum för handlingen står Doug (Affleck själv), uppväxt i stadsdelen Charlestown (enligt prologen mest känd för att föra ”bankrånaryrket” i arv inom familjerna) och i vuxen ålder ledare för ett litet gäng som sysselsätter sig med just bankrån och att slå till mot värdetransporter. Under ett rån tar Dougs barndomsvän, den något instabile James (Jeremy Renner i helt annorlunda roll mot The Hurt Locker) en kvinna som gisslan, vilken kort efter släpps men lämnar Doug och de andra i bryderi om hur mycket kvinnan egentligen hann att uppfatta om gänget. Än oroligare blir de när det visar sig att kvinnan, Claire (Rebecca Hall), också kommer från samma stadsdel som de själva.

Doug manar till lugn och ägnar sig istället åt att förfölja kvinnan på avstånd för att se vad hon pysslar med. Slumpen gör att de börjar prata och Doug får plötsligt problem när han känner sig attraherad av Claire och för första gången på länge ser en väg ut ur miljön han växt upp i. Samtidigt sätter FBI in alla resurser för att en gång för alla stoppa rånen i Bosten och via den hårdföre och nitiske agenten Frawley (Jon Hamm) dras snaran plötsligt åt kring Doug och co som finns med på listan över misstänkta. Detta samtidigt som den lokale maffiabossen vill att Doug samlar sitt gäng för ännu en stöt, den här gången av det större slaget.

Affleck lyckas faktiskt hålla ordning på alla de olika elementen och personligheterna i filmen, han går på djupet med lojalitet, skuld och rannsakan. Hans Doug börjar visa tecken på ånger, speciellt när hans förhållande med Claire fördjupas. Hur talar man om för sin dejt att man är bankrånare…och dessutom tagit just kvinnan i fråga som gisslan för ett ögonblick…!?
Filmen andas tydliga och ganska öppna paralleller med den vassa Heat, och det ska i det här fallet vara menat som beröm till Afflecks skapelse. Trots vissa tillrättaläggningar är det avskalat, lite skitigt och på intet sätt romantiserande om att vara fel sida om stängslet när ordningsmakten börjar gräva sig närmare och närmare i den sunkiga stadsmiljön.

Ett vasst manus, några mindre detaljer att anmärka på kanske, men inget som förstör helthetsintrycket. Tvärtom. Det är ett drama med inslag av tyngre actionskrammel och rånsekvenserna tål mycket väl att jämföras med ovan nämnda Heat. Skådespeleriet är toppklass med namn som Jeremy Renner, Chris Cooper, Rebecca Hall, Jon Hamm och Pete Postlethwaite i rollistan för att backa upp den gode Affleck själv i rollen som Doug. Jag vet inte, möjligen skulle Affleck ha givit huvudrollen till någon annan och ägnat sig helt åt regin, men nu valde han det här alternativet och resultatet blir trots allt med beröm godkänt. Kanske med ett litet minus för den ändå rätt konstruerade kärlekshistorien mellan Claire och Doug.

The Town är en bra film, spännande och stundtals oviss samtidigt som den känns ödesmättad. Ingen som kommer från ”fel” stadsdel har någonsin kommit ur skiten…eller? Tempot är bra och fokuset på filmens huvudpersoner avtar aldrig. Snyggt foto över Boston och bra klippt ger mersmak. Dessutom rejält bra drag i actionscenerna och det känns mer än någonsin som Affleck växt in i regissörskostymen på ett alldeles förträffligt bra sätt. Inte samma intensiva drama som Gone Baby Gone, men lätt en film att komma ihåg när 2010 ska summeras.

Dec 13 2010

Land of the Lost (2009)

Utskälld, hånad, bespottad och utdömd. Inte någonstans, inte på ett endaste ställe där jag har kikat, har den här filmen funnit nåd. Tvärtom, protesterna haglar om smaklöshet och humorbefriat material som göre sig bäst i papperskorgen.

Jag vet inte jag, antingen var jag på mitt bästa fredagshumör…eller också är jag helt enkelt dum, för det här gott folk och filmälskare…var ju roligt! Inte asgarvsroligt hela tiden, men banne mig om det inte bjöds upp till ett par ordentliga skratt längs vägen. Och alla står Will Ferrell för, nåja nästan alla i alla fall.

För att uppskatta denna ytliga soppa måste man nog ha klart för sig vad det är, en rejäl pastisch på filmer om tidsresande, upptäckande av hemliga världar och allmänt äventyrsmånglande. En film som mår bäst av att tas med en nypa salt och absolut inte på allvar. Dessutom bygger filmen på en i USA populär tv-serie som tydligen rullade på 70-talet. Och sådana skojar man kanske inte med hur som helst enligt de darriga förståsigpåarna.

Rick Marshall (Ferrell) är en något misslyckad forskare som byggt en maskin vilken enligt egen utsago kan förflytta människan till en hittills okänd och outforskad parallellvärld. Om det låter dumt så är det precis vad det är. Stendumt och banalt, men tusan så underhållande. Naturligtvis hamnar den klantige Marshall i denna värld där han får tampas med en tjurig dinosaurie, insektsmänniskor och annat löst flygande fä. Allt utspelas i en sorts ökenlandskap med vissa prylar utslängda lite här och var.
Manuset är tunnare än plånboken efter att räkningarna är betalda, men lever skyhögt på Ferrell och hans sköna kommentarer.
Med sig på den något ovanliga resan får han studenten Holly (Anna Friel) och den sunkige överlevaren Will (Danny McBride)

Ok, det är taffligt, det är usla skämt och effekterna varvar snygga lösningar med mer lågbudget anpassade varianter. Men återigen, tycker man om Ferrell och hans speciella stil kommer den här filmen garanterat att gå hem. Det finns ett par obeskrivbart roliga scener med just Ferrell som förlåter alla de svaga ögonblicken i  den här riktiga knasproduktionen. Bäst är nästan den avsiktliga, stundtals surrealistiska, scenografin som andas nostalgi från förr. Vem vet, kanske en blinkning till originalserien?

Land of the Lost har varken vett, sans, skådespelare med karaktär eller ens en centimeter av djup i manuset. Men den har en Will Ferrell i ganska fin form, lite passningar åt andra berömda filmer, lite tjo och tjim och oskitnödig ambition… och se ibland räcker det ganska långt. I alla fall för att förgylla en fredag i december.

Dec 12 2010

Flmrs Julfilmsparad #4

Julen betyder också att det ofta ska avhandlas det där om människans godhet, att förlåta och förlåtas. Känslorna får med andra ord rätt stort utrymme såhär dags på året. Sentimentaliteten och vetskapen om att i de mörkaste, kallaste och avtrubbade hjärtan skiner godheten trots allt och utsläppt under rätt omständigheter kan inte ens de mest kallhamrade värja sig mot allt detta. Tänk då om en hel liten stad består av sådana glada, vänliga och fromma själar!

När ett par banditbröder hamnar just i en sådan liten stad runt 1994 så händer det saker. Hur mycket än de ränksmidande bröderna försöker stå emot, så firar godheten och julstämningen….och för all del lite humor också…stora triumfer.

 

Flimrs julfilmsförslag presenterar julfromt:

 

Trapped in Paradise

 

God Tredje Advent på er!

 

 

Dec 10 2010

Bröllopsfotografen (2009)

En svensk film i Flmrs dvd-spelare gubevars! Men vad är det man säger; när fan blir gammal blir han präst, eller något…
De må vara hur det vill med just det, men det finns två stora anledningar till att just den här filmen hamnat spelaren. Den ena heter Ulf Malmros, som är just en sådan där osvensk filmskapare som det finns alldeles för lite av i det här Svensk-Filmindustri-formade filmlandet. Malmros har jag faktiskt gillat ända sedan hans ovanliga alster började dyka upp i televisionsmediet, och sedan har han liksom bara rullat vidare med sin speciella stil. Den bästa sommaren och Smala Sussie är ju mindre klassiker i mitt hus. Den andra anledningen stavas Kjell Bergqvist, denne säregne, stolte, pondusfyllde och nu nästan folkkäre skådis. Ingen kan som han leverera repliker med oanade dräpande punchlines utan att det på något sätt skulle kännas konstigt. Firma Bergqvist och Malmros har ju dessutom nästan blivit en liten instution a la Scorcese/De Niro. Och sånt gillar man ju.

Här berättar Malmros, delvis själbiografiskt, om unge lantisen Robin (Björn Starrin i en charmig roll) från Molkom vars intresse för fotografering tar honom till Stockholm och vidare in i överklassens sandlåda. Med viss hjälp av den misslyckade och desillusionerade skådespelaren Jonny Björk (Bergqvist). Robin bländas av ”di rike” och deras sätt att förhålla sig till livet och vardagen, han träffar den vackra och mystiska Astrid (Tuva Novotny) och plötsligt verkar det vara raka spåret in i eliten för den framgångstörstande ynglingen.
Men säg det komiska drama som inte innehåller även motgångar, svek och val som kan vara av betydelse för det fortsatta livet.

Här tycker jag Malmros lyckas absolut bäst i filmens första del, som handlar om vardagen i Molkom, Robins första trevande bekantskaper med Stockholm, Astrid och hans något udda partnerskap med Jonny. Det är lysande vardagskomik,och allt förstärks naturligtvis av den sköna värmlandsdialekten, Robins familjs något ovanliga sätt att se på livet, Robins egen naiva oskuldsfullhet och totala avsaknad av de outtalade reglerna och normerna som enligt filmen finns hos överklassen. Jag förundras ihop med Robin, känner med den stackars Jonny och hånler gott åt Johannes Brost rikemansfasoner. Alla fördomar och schabloner avhandlas med mer eller mindre gott humör. Men så börjar filmen, liksom de flesta i den här genren, att tappa lite fart. Tomgången är påtaglig och plötsligt känns det där fräscha och vitala ganska långt bort. Ungefär som ett projekt man tycker är roligast i början, att tänka ut och starta upp men inte orka genomföra. Slutet kommer så snabbt och snopet så att det känns som om manusidéerna helt enkelt tog slut. Lite synd eftersom det känns som om en värdigare avslutning av historien hade varit på sin plats.

Bröllopsfotografen inbjuder till en del fnissande och rena skratt. Då och då en trivselfaktor som jag upplever som bristvara i svensk film. Historien leker frejdigt med  kontrasterna mellan Svensson-livet och Djursholmsstilen. Skådespelandet är tryggt levererat med Bergqvist, Starrin, Novotny och Brost som de bärande pelarna. Underhållande till stor del, men också påtagligt orkeslös och svagare i slutet, då också historien tycks engagera avsevärt mycket mindre än i början.

Dec 9 2010

De omutbara (1987)

Som vanligt är det ibland riktigt härligt att gå tillbaka och se en gammal god film från gårdagens filmutbud, speciellt om de fräschats upp och snyggats till på dvd eller blådisken. I det här fallet blir det ett nedslag från mitten av 80-talet, när det förvisso prånglades ut mycket skräp men också ett par rejäla klassiker. Kevin Costner hade precis börjat klättra i karriären på allvar, Sean Connery var fortfarande ett stabilt och tungt namn att ha med sig i en rollista, och Robert De Niro..tja han var som alltid…grymt bra i vilket stor eller liten roll han än dök upp i. Minns att jag tokgillade filmen från den första sekunden jag såg den på bio, betänk också att detta ansågs vara en rejäl A-lagsuppställning i rollistan vid den tidpunkten.

Bakom kameran bestämde Brian De Palma, också ett rätt tungt namn då när det begav sig och De Palma fattade snabbt det smarta i att blanda in känslomässiga, dramatiska händelser med lite stiliserat bildspråk uppmixat med 80-talsaction. Att skildra gangsterepoken i färger, detaljer och oerhört snygga kostymer var något som gick hem hos både kritiker och åskådare. Och gör så än idag. Historien om FBI-agenten Eliot Ness vedermödor och tappra försök att knäcka Chicagos obestridlige maffiaboss Al Capone genom att plocka ihop ett litet omutbart gäng (Andy Garcia, Charles Martin Smith och den pondusfyllde Connery) är både underhållande och oviss in i det längsta. Även om man sett filmen förut ligger dramatiken på en hög nivå och De Palma spelar på alla strängar han kan för att få mig som tittare att verkligen bli en del av Ness gäng, som mer än en gång får kämpa i motvind i en stad som uppenbarligen till 98 procent består av korrumperade och köpta domare, polismän och annat löst folk.

Manuset är fortfarande, 23 år senare, vasst och tätt med snygga bildkompositioner, där den numera klassiska ”barnvagnsscenen” än idag står ut som en av filmens läckraste detaljer, och dessutom en snygg homage till den gamla ryska filmen Pansarkryssaren Potemkin. Även om manusförfattaren, den inte helt okände David Mamet, tagit sig ett par friheter med verklighetens envig som pågick mellan Ness och Capone, så har backstoryn autentisk bakgrund och dramaturgin är i toppklass vad gäller händelseutvecklingen och det digra persongalleriet. Det man möjligen kan slå ned på är att det är anmärkningsvärt ont om kvinnliga karaktärer i filmen. Den enda som har aningens speltid (Ness fru) skickas iväg i säkerhet halvvägs in i filmen och sedan är det grabbmiljö för hela slanten.

De Omutbara är både spännande, effektfull och enkel på samma gång. Hjältarna är genomgoda och skurkarna så nattsvarta att vår avsky verkligen får fritt spelrum när hjältelaget stundtals får spela i rejäl uppförsbacke. Snygga miljöer, sköna detaljer, bra skådespeleri från Costner, Connery, Garcia, De Niro och alla de övriga tillsammans med Ennio Morricones täta och suggestiva musik gör detta till en rejäl högtidsstund i soffan. Vare sig man ser filmen för första gången eller är inne på sin kanske fjärde omtitt. Det är med andra ord stabilt värre.

Dec 8 2010

Flmrs Julfilmsparad #3

Alltså det här med julklappar. Även om många av oss inte vill erkänna det, så jagar vi nästan alltid den perfekta julklappen. Eller hur?

Den som får ens barn att tindra lite extra med ögonen när julpapperet är bortslitet.
Den som får din käresta att se så där extra kärleksfull och bedårad ut.  Den som får din bror att tycka att du är världens bästa syskon.
Den som får din syster att hålla med om att du kanske inte är så dum i alla fall.

Vi har alla olika sätt att förhålla oss till de perfekta julklapparna. En del är minutiösa och lägger upp en detaljerad planering av julklappsinköp, lusläser julreklamen, förhör sig diskret om vad som skulle kunna gå hem hos den utvalde, alltmedan andra förlitar sig på den inre känslan och tron på att även perfekta julklappar går att spontanköpa i elfte timmen. Att det likt en uppenbarelse kommer till en där när man lugnt kryssar mellan hysteriska julklappshandlare med tröttheten lysande ur ögonen.

Rent filmiskt fick man 1996 stifta bekantskap med en framgångsrik, men ack så stressad familjefar som i ett svagt ögonblick lovade sin son just det årets mest hippa julklapp som gick att uppbringa. Aldrig hade han väl väntat sig att just detta julklappsrace skulle bli av det mer påfrestande slaget och ta fram det sämsta i människan…

Flimrs julfilmsförslag presenterar med andan i  halsen:

 Klappjakten

Dec 7 2010

Skyline (2010)

Mystiska ljuskäglor uppenbarar sig över Los Angeles och skjuter ned mot gatorna. Ett vackert blått sken som, ska det visa sig, är början på en mardröm av större mått. Regibröderna Strause, Colin och Greg, tar nya tag efter den mindre lyckade AvP 2 och gör det med en ramstory som följer ett antal människor, instängda i ett höghus i staden därifrån de blir ofrivilliga vittnen till det som utspelas runt om; en fullskalig rymdinvasion där utomjordingarna helt enkelt sveper genom gatorna och bokstavligen suger upp människorna till de svävande skeppen som hänger över staden. Som om inte det är nog låter de också några sorts aliens modell större (tänk en smidig Godzilla) röja runt och snoka efter de stackare som möjligen lyckats gömma sig.

Jaha ja, här är alltså en film som snor och blandar precis allt, och då menar jag verkligen allt, vi sett från Independence Day, War of the Worlds, Matrix, lite District 9 och som sagt en släng av Godzilla. Med andra ord; en film som inte tillför ett endaste dugg i genren. Å andra sidan är jag ju den förste att stå på barrikaderna och propagera för att man visst kan stjäla om man gör det på ett snyggt och effektfullt sätt, och visst ser effekterna snygga ut här. Det märks att de två bröderna har sin bakgrund i special effects-industrin och fått gott om tillfälle att öva sina färdigheter. Enligt uppgift lär denna film ha haft en minimal inspelningskostnad vad gäller personer och miljöer, för att istället satsa allt krut på effekterna…vilket naturligtvis märks. Historien känns egentligen rätt banal, men ändå kommer jag på mig med att sitta och känna hur spänningen kryper på ordentligt i vissa moment. Handlingen kretsar faktiskt bara runt en enda sak, hur våra huvudpersoner ska kunna ta sig från det höghus de mer eller mindre blivit instängda i. Att bara ta en bil och köra iväg visar sig vara det svåraste alternativet, när rymdisarna placerat ett par giganiska ”vaktGodzillor” utanför som inte släpper en jävel över bron.

Ju längre filmen håller på desto mer imponerad blir jag över det faktum att bröderna Strause finansierat sin film helt utanför de stora filmbolagen, och efter de omständigheterna fått till en sådan spektakulär film som detta ändå är. På tråk-kontot sitter det faktum att filmen ju längre den håller på tenderar att upprepa sig själv. Referenserna till de ovan nämnda filmerna blir möjligen lite för uppenbar ibland, och därmed också störande för helthetsintrycket. Precis när jag ändå ska till att ”fria” filmen för sin lekfullhet med effekterna och synnerligen goda försök att försätta Los Angeles i ruiner, så förstörs nästan allt av slutet. Hade man bara vågat skippa de sista minutrarna så hade filmen kunnat rulla i mål med hedern i behåll. Nu blir det ett rejält magplask till slutet och en irriterande suck från mig som tittare.

Skådismässigt inget större del på ensemblen, som hämtats från tv-världen, där Eric Balfour, Scottie Thompson, David Zayas utmärker sig mest som filmens framdrivande mänskliga motorer. Och så det faktum att få se Donald ”Scrubs” Faison i rollen som något helt annat än Dr. Turk! Bara det tog ett antal minuter att smälta!

Skyline är ingen dålig film. Bara väldigt upprepande och standardmässigt berättad. Allt kretsar egentligen runt de digra effekterna som fyller bilden ganska mycket mer än halva tiden. Trots ett valhänt och onödigt konstruerat slut så finns viss spänning att avnjuta för den som inte väntar sig några nya eller banbrytande upplevelser. Å andra sidan är en invasionsfilm alltid en invasionsfilm, lätt att tröttna på men svåra att avstå…

Dec 6 2010

Flmrs Julfilmsparad #2

Till jul åks det ofta bort och intas julstämning.
Resandet når oanade höjder, tåg- och flygtrafiken kärvar ihop. Motorvägar korkar igen och har man riktig otur viner snöstormar från höger och vänster. Men fira jul hos släktingar och vänner ska det göras trots allt på vääääldigt många ställen.
Och så kan man ju faktiskt stanna hemma också.
Ibland frivilligt och då och då lite mer….påtvingat.

En film som tog upp det här med att resa i väg för att fira jul och ändå glömma att få med sig ganska viktiga saker i brådskan och julstressen kom 1990 och blev en rätt stor succé på bio och även hemma i sofforna när VHS/DVD-versionerna började dyka upp. Och varför inte…trots sin stundtals våldsamma natur så är det en rätt skön rulle att avnjuta sådär när man ligger i soffan och väntar på att dopparedagen ska närma sig lite mer…

Flimrs julfilmsförslag presenterar barnsligt förtjust:

Ensam Hemma

Dec 5 2010

Ho-ho…it´s that time of year…again!

Jaha ja. Julefriden står för dörren och nu är det dags för det årliga racet på stadens gator för att hinna med klapparna, granen och att försöka fånga den åtråvärda julstämningen.

Varje sann filmälskare vet ju också att julstämningen kan hittas i diverse julfilmer av varierande grad.
Och som filmbloggare i all enkelhet känns det som att det är läge för en liten botanisering bland det som finns att tillgå i filmväg vad gäller jul på ett eller annat sätt.
Vad bättre då än att för er här delge min lilla traditionsfyllda julfilmslista som plockas fram så här dags på året.
Det handlar alltså om filmer jag rotar fram och kikar på inför den stundande högtiden och medans snön faller hårt utanför. Ge mig ett gäng pepparkakor, glögg och de här filmerna så är julfriden nästan i hamn…(ja förutom julklappshysterin, granjagandet, diverse julspel i skolorna, uppsättandet av de lysande girlangerna och allt det andra…)

Tänkte portionera ut dem i lagom mängd under de dagar som återstår av december, kanske inte en om dagen men mellan de ”vanliga” filmerna som avhandlas här.
Vissa filmer finns redan här på Flmr, andra kommer i en rykande färsk rapport.

Först ut i samlingen en film från 2003 som behandlar tomten på ett lite….eh…annorlunda sätt;

Flmrs julfilmsförslag presenterar fnissande:

Bad Santa

God Andra Advent på er!

Dec 4 2010

The Losers (2010)

Jamen det här var ju enkelt sammanfattat.
Det här är precis allt det som The Expendables inte är.
En brokig skara, schablontyper av värsta sorten. Men med miljoners glimtar i ögonen. Tuffa hårdingar med hjärtan av guld (okej kanske inte alla..).
Killar med färdigheter, lurade och beskyllda för saker de inte gjort.
Killar som inte tvekar att hoppa på ett ljusskyggt uppdrag levererat av en smidig kvinna med formerna på rätta stället. Allt för att kunna återvända till sitt stolta US of A.

Och framför allt (och här kommer skillnaden mot Stallones anhang) är det här killar som gör allt detta till skön humor, ett lekfullt tramsmanus och litervis med självdistans. Filmen, såklart en vidareutveckling av en serie, upplagd i manuset som en serie, överklockar sig själv, men kommer också undan med det. Det är överspel, övereffekter och lallande humor av den mer enkla sorten.
Precis vad som behövs i filmer av den kalibern. Filmer som tål att tittas på, skratta till, underhållas av och sedan arkiveras under kategorin kul-trams-jag-såg-en-helg-men-nu-har-jag-redan-glömt-den. Överlag inte direkt kändistätt i rollistan. Chris Evans, Columbus Short, Jeffrey Dean Morgan och Zoe Saldana är väl de som låter tala om sig. Jason Patric i en speedad, överspelad, skurk-biroll har nog aldrig varit så hispig på film. Men till och med han är förlåten.

The Losers är inga losers om man tex jämför med Sly:s skräpverk. Här finns allt man behöver i hjärndöd underhållningsform. Och det roliga är att det är just förbannat underhållande, oseriöst och riktigt kul. Actionskrammel med glimten i ögat och lagom kort speltid. Sådär ja!