Dec 3 2010

Just Like Heaven (2005)

Romantiska komedier. Kan vara det svåraste som finns att få till på film. En historia som ska beröra, helst ska den vara rörande också. Och rolig med dråpliga situationer och lite skämmighet. Viss oenighet måste också finnas så att det kan bli en konflikt mellan filmens kärlekspar. Det ska kärva lite efter halva speltiden, men givetvis ordna upp sig, helst med många stråkar och himlaspel, precis när slutet närmar sig.
Ja ni hör ju själva. Inte lätt att få till på knappa två timmar så att alla är nöjda och glada. Filmhistorien är full av stolpskott, mer lyckade varianter och rena mästerverk. Och det verkar aldrig sina på fronten. Och kul är väl det!

Här nu ett försök med Mark Ruffalo och Reese Witherspoon i de bärande rollerna. Han en dysterkvist och asocial landskapsarkitekt som letar bostad i San Franscisco, hittar en riktigt läcker hörnlägenhet med den rätta utsikten. Det stora problemet kommer när hans nya hem plötsligt också innehåller en kvinna (Witherspoon) som hela tiden tycks dyka upp i tid och otid från ingenstans, tex i hans kylskåp (!) och dessutom påstår att det är hennes hem! Och inte blir det bättre av att kvinnan, Elisabeth, egentligen är näst intill död i en säng på sjukhuset och nu som fritt flygande ande förföljer den buttre David.

Här kunde nu filmen ha tagit den otroligt löjliga vägen i mål och då bara blivit ytterligare en svag parentes i rom-com-världen. Istället bjuder den faktiskt upp till en rätt förnöjsam dans på två. David försöker hjälpa Elisabeth förstå varför hon är en ande, och varför han är den enda som verkar kunna se henne. Uppenbart att filmen snor friskt från gamla 90-talssnyftaren Ghost, men å andra sidan gör inte det så mycket. Det gör heller inte så mycket att filmens manus (efter en fransk romanförlaga) är förutsägbart till 120 procent. Den räddar sig istället på att ha två bra skådisar i huvudrollerna. Det finns en gnista mellan Ruffalo och Witherspoon som är tilltalande och pigg. Varva det med mer eller mindre lustiga scener och den sedvanliga romantiken och mysfaktorn blir rätt trevlig. Och så hjälper det ju säkerligen att jag själv är riktigt svag för romantiska komedier.

Just Like Heaven är av den enkla, okomplicerade sorten. Den som lätt kan gå fel, men i det här fallet når sitt mål på underhållande och allt annat än tråkigt sätt. Förvänta dig inga storverk, njut av två bra skådisar, ett enkelt men fyndigt manus och fundera på om filmmakarna verkligen vågat låta bli stråksektionen i slutet på filmen…

Dec 2 2010

The American (2010)

Clooney igen dårå. Nu dyker charmknutten upp som den belevade hitmannen Jack (eller är det möjligen Edward…?) och när vi först träffar honom gömmer han sig i det svenska (!) vinterlandskapet där han dock ganska snart blir hittad av några mer eller mindre fientligt inställda typer och tvingas fly. Resan går till Italien och någon bortglömd bergsby där beskedet från den mystiske uppdragsgivaren är att ligga lågt i väntan på nya nya order.

Ploten till den här filmen ter sig ju onekligen rätt enkel och händelsefattig, och det är inte utan att man börjar dra lite gäspningar till höger och vänster alltmedan Clooney fikar, går promenader, kollar bergen, filosoferar med en präst och hänger hos den prostituerade Clara (Violante Placido). Filmen genomsyras hela tiden av en sorts mystik och dunkel som inte går att tränga igenom. Hur mycket jag än vill veta mer om Jack så håller Clooney honom kort och stram, med någon sorts agenda det inte riktigt går att bli klok på.

Så, precis när jag gör mig beredd att ta fram hushållsmotorsågen och göra processen kort, händer något med filmen. Rent manusmässigt får Jack en beställning på att bygga ett vapen. Men i övrigt vaknar filmen plötsligt till liv, får en sorts nerv och lite liv. Clooneys alltigenom till synes stabile figur blir plötsligt osäker på vad som väntar honom vid uppdragets slut. Dessutom känner han något som möjligen skulle kunna tolkas som…känslor… för den livsglada Clara. Och passar det en ensamvarg som Jack? Men vem är hon egentligen? Och vem är den mystiska Mathilde (Thekla Reuten) som har beställt vapnet?

Från att lulla på i såsig promenadtakt och mest skapa förvirring och otålighet låter verkets regissör, fotografen-som-blev-filmgubbe, Anton Corbijn filmen snäppa till sig en aning och dra in lite olycksbådande stämning i miljön. Tillräckligt mycket för att det plötsligt ska bli aningens intressant att se hur det hela ska sluta. Inget att klaga på vad gäller det visuella arbetet med att skildra Italien och de otaliga bergsbyarna, manuset är mer mystiskt än förklarande och fortfarande finns ett antal frågor kvar man som tittare kan ställa sig.

The American lider inte av actionsting på något sätt. Snarare tvärtom, historien är irriterande gåtfull, oklar och mot slutet riktigt olycksbådande, trots detta finns det ändå något i filmen som håller mig kvar och i viss mån alert genom alla de 105 minutrarna. Är det thriller? Drama? Fan vet, men George Clooney är som alltid stabil i sin roll, och kanske är det helt enkelt så att utan honom hade filmen verkligen fallit platt till den hårda italienska marken…?

Dec 1 2010

Revolutionary Road (2008)

Oj oj. Här blir det fetbetyg så det skriker om det. Det börjar intensivt, och växlar sedan bara upp i ångest, känslor, krossade framtidsdrömmar och allsköns olycka. Allt inbäddat i femtiotalets förotsliv. Den amerikanska drömmen gone bad. Frank möter April på en fest, tycke uppstår och plötsligt sitter de i villaförorten med barn, April som hemmafru och Frank med ett jobb inne i staden som han avskyr. Vad hände med äventyret? Vad hände med livsglädjen? Vad hände med åren som skulle vara vilda och livsbejakande? Allt detta verkar ha skrämts bort och kvar finns två unga människor som ser sina liv rinna iväg. April (Kate Winslet) sår den galna, men spännande, tanken att de ska ta sitt pick och pack och flytta till Paris. För att hitta meningen med livet igen, och varandra. Frank (Leonardo DiCaprio) tvekar men lockas av hustruns framtidsbeskrivningar. Frågan är om han är tillräckligt stark för att bryta sitt gamla mönster, lämna det som är bekant för det okända? Och hur ska han ställa sig till det faktum att han plötsligt erbjuds ett bättre jobb inom firman?

Sam Mendes återvänder till att studera en förortslivet i förfall, lite som han gjorde i American Beauty. Historien, hämtad från en roman av Richard Yates, avslöjar obehagliga sanningar om livet i förorten när inget blev som det skulle. Manuset träffar mig rätt i magen. Ångesten känns i väggarna i makarna Wheelers hem, trots den fina fasaden och försöken att upprätthålla någon slags relation till grannar och vänner. April längtar bort, vill göra något av sitt återstående liv och försöker desperat få Frank att fatta det. Han i sin tur verkar lida av samma tankar, men blir med åren bra på att kapsla in det och döva det med förnekelse. Hustruns brutala sanningar får honom dock att hamna i ett bryskt uppvaknande.

Trots stilsäkra beskrivningar av femtiotalet i bild och detaljer är det här i huvudsak en ren uppvisning av två förstklassiga skådespelare. Kate Winslet har aldrig varit bättre. I rollen som den ångestfyllda April växer hon med gigantiska mått som skådespelerska, och hennes hjärtskärande rop på hjälp gnager sig verkligen in i mitt bröst. Utstrålningen, replikerna, sättet hon rör sig och ser på sin omgivning. Hennes oförmåga att tackla den skrämmande verkligheten och insikten om att det aldrig blev som hon trodde. Det är obehagligt, fascinerande och tokbra gestaltat. Och så då den gode DiCaprio. Jag har skrivit det förr, och gör det gärna igen; han har sakta men säkert vuxit ut till en liten (numera en stor) favorit hos mig. Det känns som han nu klarar av vilken roll som helst, och frågan är om han varit bättre än här. I händerna på regissören Mendes blir han en kroppslig gestaltning av oro, fruktan, tillkortakommanden och ängslighet. En man som tvilar på sin egen förmåga, ser sin hustrus desperation men saknar medel att rädda henne.

Revolutionary Road är en sanslöst obehaglig och smärtsam resa in i villaidyllens falska kulisser. Det blir en naken skildring av hur två människor som älskar varandra sakta glider längre och längre bort från det de en gång trodde på. Det är välspelat, bra miljöer med sann tidsanda och bra persongalleri som backar upp de olyckliga två. Manuset vindlar hela tiden på avgrundens rand, bara för att stuntals landa på lite fastare mark och lura in mig som tittare i någon sorts falsk säkerhet. En tung film som sitter kvar länge i kroppen som en känslomässig tagg.

Nov 25 2010

Cargo (2009)

Schweiz (!) första sci-fi-film för den stora massan kommer förpackad med en dyster storyline. I framtiden har jorden blivit så förstörd att den är obebolig, mänskligheten håller till på en enorm rymdstation som kretsar runt jordklotet. Unga Laura Portmann drömmer om en ny tillvaro på den avlägsna paradisplaneten Rhea, dit de som kan betala för sig har flyttat. I hopp om att kunna återförenas med sin syster som bor där tar hon jobb på ett fraktskepp som står inför en åtta år lång tur och returresa till en avlägsen rymdstation för att göra en leverans. Laura räknar med att lönen för resan ska räcka till att ta sig till Rhea. 

Den lilla besättningen turas om att ha enmansskift medan de andra sover i cryo-sömn, och Lauras skift håller på att gå mot sitt slut när en serie händelser inträffar som gör att hon har anledning att tro att besättningen inte är ensamma på skeppet. Hon väcker de andra, intrigerna tilltar och plötsligt får Laura svårt att veta vem som går att lita på i det udda sällskapet och vad som egentligen händer i den ogästvänliga miljön.

Detta europeiska stycke rymdstory skäms inte för sig utan stjäl från i stort sett allt som har visats upp på vita duken ända sedan Alien vad gäller den mörka kalla rymden och framtiden. Det är skitigt, rostigt, läckande, och mörkt. Lysrör som blinkar och en diger ljudkuliss som ger intrycket av ett skepp i sönderfall, eller i alla fall i behov av en renovering modell större. Förstagångsregissörerna Ivan Engler och Ralph Etter vet precis hur det ska se ut och vilka vinklar man ska satsa på. Vad som dock utmärker filmen är tempot, den som letar efter en adrenalinstinn produkt blir gruvligt besviken. Berättelsen tar tid på sig och letar sig sakta fram, vilket faktiskt gör den bättre och bättre. Att kalla det rymddrama är nog mer riktigt. Inget Hollywoodfläskande med musik och effekter, mer murrigt, mörkt och isolerat. Skådespelarna är sådär lagom distanserade, den enda vi egentligen kommer nära är just Laura och då har hon ändå ett sorts skal som jag som tittare inte riktigt kommer igenom.

Någonstans i manusutvecklingen anas en egen idé, men den vävs ganska snart in i mer traditionellt berättande med alla dessa ”stölder” från redan patenterade framgånskrika recept på hur en historia i rymden ska berättas. Anna-Katharina Schwabroh i rollen som Laura är ingen Ripley, men lyckas ge lite tyngd åt sin figur som växer med uppgiften ju längre historien rullar på och spänningsmoment saknas inte i den slitna miljön. Dialogen på tyska kan till en början upplevas som stel och kall, men efterhand känns även den naturlig och självklar.

Cargo förblir ganska länge lite udda, trots sina stölder manusmässigt, för att mot slutet mer falla in i den ytliga underhållningsfålla som den breda publiken vill ha. Givetvis levereras historien med sedvanliga twister och förväntade utvecklingar, men det är ändå ett imponerande verk som skapats, uppenbarligen med små medel. Bra miljöer, en bra ljudkuliss, effekter som passar i vilken Hollywoodfilm som helst och en story som går från mörk, till gåtfull och till lite spänningsframkallande. Överraskande bra.

Nov 24 2010

Up in the Air (2009)

Detta evenemangs huvudperson Ryan Bingham (George Clooney) levererar ganska snabbt in i filmen devisen för sitt liv; ”att flyga med mig är att känna mig”.
För det är något han gör, Bingham. Flyger kors och tvärs över den amerikanska kontinenten, intar arbetsplatser och har som främsta konsultuppgift att ge folk sparken öga mot öga när inte arbetsgivaren vill ta den obehagliga detaljen. Eftersom det är dåliga tider i the US of A  så är det förstås lysande dagar för Bingham och hans kollegor. När vi först möter den gode resenären verkar han ha antagit en sorts avmätt inställning till hela sitt liv och leverne, där det egentligen handlar om att bara se framåt till nästa hotellvistelse, nästa flight, nästa stopp. Som familjens, till synes svarta får, har han heller ingen överdriven lust att hålla kontakt med släkt och nära.

Ett slumpartat möte med en kvinna i samma situation som han själv leder till en, låt vara osäker och tunn, relation där kärleken får frodas via snabba träffar på hotell och flygplatser över hela USA. Oroväckande nyheter når också Bingham från hemmakontoret när det ska sparas på resekostnader och ny teknik ska testas som gör att de flygande konsulterna snart kan vara ett minne blott. Binghams värld, den enda värld han känner till, rubbas och likt en relik från förr gör han allt för att motarbeta förslaget, vilket bara leder till att han på nästa vända ut i landet får med sig den unga kvinna, Natalie, som utvecklat den tekniska besparingen för att hon ska få se hur det går till och hur mycket bättre hennes idéer är. Eller som Bingham ser det; att visa hur mycket sämre det kommer att bli.

Det här är en film som, liksom dagens bekväma jumbojets, lyfter behagligt och flyter på genom luften utan att något större uppseendeväckande händer. Jason Reitman håller sin registil fast men ändå ganska bekvämt tillbakalutad. Bingham i Clooneys skepnad blir ytterligare en sådan där rätt skön snubbe, med vitsiga kommentarer och en allmän coolhet, som just bara Clooney kan få till. Det är ganska lätt att tycka om honom i den här historien. Vera Farmiga gör en habil insats som Binghams kärleksintresse Alex, spelar cynisk och luttrad med en viss charm och självdistans. Mysfaktorn lurar med andra ord runt hörnet, men ändå är det något som inte griper tag riktigt i mig som tittare. Jag känner till viss del med Bingham, blir glad för hans skull när en liten dörr med kärlek verkar öppna sig och chansen till familjeförsoning äntligen tycks uppenbara sig. Men det hela planar ändå ut i ett sorts jaha och jaså och jag kan inte på allvar ta till mig Clooneys karaktärskänslor. Bingham tycks ändå förlorad i sin värld och någonstans anar man en sorts hjälplöshet hos denne man om han skulle bli ”groundad” för gott. Allt är förgängligt och inget är som det ser ut, allt är bara små oaser av verklighetsflykt i den kalla tillvaron. Är det möjligen så vi ska se det hela? När historien till slut landar gör den det med en mjuk isättning som inte sätter några större spår i landningsbanan.

Up in the Air är en småskalig film, gjord med viss värme och närhet, trots sitt kalla tema och inte alltid glada händelseutvecklingar. George Clooney spelar just den trivsamme Clooney och då går det mesta hem. Anna Kendrick som den unga Natalie matchar just Clooney och Farmiga ganska väl med sin yngre, naivare och kanske oskuldsfulla syn på kärleken och livet. Bra miljöer, ett trivsamt tempo och en liten spänningsovisshet, som dock alltså mynnar ut i ett märkbart stort ingenting. Ganska ovanlig när man ändå tittar på en film med rätt hög trivelsfaktor. Om man skulle mäta filmer i Helgfilmer och Vardagsfilmer är detta en klockren vardagsfilm att avsluta med i soffan ihop med en kopp kaffe och känna att man kan trots allt kan sitta rätt nöjd med sitt eget jobb där bakom skrivbordet i landet Verkligheten. 

Nov 23 2010

The Brothers Grimm (2005)

På med en Terry Gilliam-film och du kan med största sannolikhet vänta dig en upplevelse utöver det vanliga i filmberättandets ädla konst. Så också med detta alster, som kanske ändå får räknas till ett av de mer lättillgängliga verken från den gode ex-Monty Python-medlemmen. Detta sagt med förbehåll att hans stil och visuella utsvävningar mer än någonsin får chansen att smälta samman med sagornas förunderliga värld när nu historien om Bröderna Grimm presenteras, och hur de kom att bli så rasande skickliga historieberättare.

Vilket naturligtvis inte skedde riktigt på det sättet som visas upp här. Gilliam har istället spånat hysteriskt fritt och svängt ihop en mustig skröna som tar sig både en och två och tre, ja kanske till och med bortåt hundratalet friheter med de båda brödernas leverne. I Gilliams värld är de båda, Will (Matt Damon) och Jacob (Heath Ledger) inget annat än ett par kringresande lurendrejare som utger sig för att kunna driva ut andar och skrämma bort häxor samt allehanda styggelser, mot betalning givetvis. Men när deras trick och konster avslöjas i 1800-talets ,av Frankrike ockuperade, Tyskland, ställs de inför ett val; åk till en liten isolerad by där ett antal flickor försvunnit spårlöst i skogen, hitta flickorna och bli benådade. Eller bli avrättade på fläcken av tortyrexperten Cavaldi (Peter Stormare) på ett allt annat än trevligt sätt.

Valet blir lätt och strax är de båda bröderna på äventyr i en skog som visar sig allt annat än vanlig, kanske till och med lite….förtrollad? Will och Jacob får plötsligt användning för sina talanger på mer än det gamla vanliga sättet.

Liksom i övriga filmer av Gilliam satsas det stort på detaljerna och allt som händer runt personerna i bild. Det är en rejält tilltagen skröna som gör skäl för uttrycket mustigt, tempot påminner om en gammal hederlig matinéfilm och det sparas inte effektkrutet. Trots allt detta lyckas Gilliam behålla sin prägel på historien, mycket tack vare humorn som flödar fritt, de vassa små dialogerna och givetvis det visuella. Gilliam visar upp sagoskogar med trolsk och olyckbådande miljö, figurer och väsen som plockade ur den bästa sagobok. Hela tiden med glimten i ögat. Filmen blir ett sammelsurium av vuxensaga, komedi, äventyr och ren matinéaction. Många tycks ha stört sig på att Gilliam inte hittat någon renodlad tråd att hålla sig till, men jag vill hävda att det är just det som gör filmen underhållande, att den hoppar fram och tillbaka i genrefacken. Matt Damon och salig Heath Ledger gör bröderna till två underhållande karaktärer som omges av storstilat skådepeleri enligt Gilliam-modellen av Peter Stormare, Jonathan Pryce, Lena Heady och Monica Bellucci, där framför allt Stormare är utmärkt som italiensk tortyrexpert och generell galenpanna.

The Brohers Grimm är en stunds rejält flirtande med den gamla sagokulturen som uppstod i norra Europa under 1800-talet, och den som hinner kan räkna in ett antal referenser till Grimm-brödernas berömda sagor. Här syns allt från Rödluvan till Hans och Greta flimra förbi. Det är underhållande och trivselfaktorn är hög hela tiden. Gilliam berättar möjligen lite svängigt, men det är ändå underhållning med ”raka twistar” som gäller. Snyggt foto fångar regissörens öga för det visuella och den speciella humorn gör sitt till.
Underhållning som inte behöver skämmas för sig.

Nov 15 2010

Bloggledigt!

Jaha ja, nu så.
Vankas det lite ledigt i bloggandet i en knapp vecka här.
Lite grejer på jobbet som kräver uppmärksamheten.
Och så lite ledighet framåt weekenden!

Flmr går in i sju dagars pausvila.

Tillbaka innan du hinner säga ”Jabberwocky” snabbt sju gånger.
Häng på då igen!

/Steffo

Nov 12 2010

The Other Guys (2010)

Trivseltrams igen. Och vem har sagt att inte sådant ska få finnas? Just det, ingen alls. Flmr fortsätter att framhärda med sitt mantra: ”även trams behövs då och då för att verkligen uppskatta de stora ögonblicken”. Skåda här ett nytt alster från regissören Adam McKay, som oftast färdas i par med ingen mindre än Will Ferell (de båda har ju tex Anchorman: The Legend of Ron Burgundy och Talladega Nights: The Ballad of Ricky Bobby på sina samveten). Och givetvis är Ferell med här också. Tillsammans med Mark Wahlberg bildar han det osedvanligt omaka tönt-polis-paret Terry och Allen som inte tycks kunna göra något rätt. De är stationens hack-kycklingar, där allt ljus är på stjärnsnutarna Danson och  Highsmith (Dwayne Johnson och Samuel L. Jackson). Allen (Ferell) å sin sida är ganska nöjd med att få sitta bakom sitt skrivbord och fylla i meningslösa rapporter alltmedan Terry sliter sitt hår och vill ut på gatorna som en riktig snut (”jag är en påfågel! Låt mig flyga!!!”)

Chansen kommer när supersnutarna Danson/Highsmith blir …eh..obrukbara och ett till synes glasklart rånfall hamnar i händerna på Terry och Allen, vilka givetvis gör bort sig, får bannor av den godmodige polischefen (en synnerligen åldrad Michael Keaton) och är vips tillbaka vid skrivborden igen. Vid det här laget har de dock lyckats snubbla över ett annat fall som verkar höra ihop med det första och nyfikenheten tar över…

Jag tror man måste uppskatta Will Ferell till fullo för att ha utbyte av den här filmen. Humorn följer ganska precis exakt den stil som har setts förut i skådisens CV, det nördiga, nästan skämmiga, ibland rena skräphumorn…för att i nästa sekund bli genialiskt och bara helt störtskön för skrattgroparna. På den här resan får han med sig Wahlberg, en kille jag är lite svag för, och som inte direkt gör bort sig i komedistuket heller. Hans bistra desperation och lagom luddiga bakgrundshistoria i filmen är rolig värre. Wahlberg är den instabile och otålige alltmedan Ferell får ta rollen som nörden Nr 1 med en sällan skådad godmodighet i var och varannan scen (även om han naturligtvis också har en ”mörk” hemlighet). McKay låter dem hållas i en sorts buddie-film som inte lämnar några större spår bakom sig men samtidigt är helt perfekt att inta en i övrigt trist vardagskväll. De två huvudrollsinnehavarna backas tacksamt upp av ovan nämnde Keaton, Eva Mendes (som het hustru till nörden Allen), Steve Coogan (som alltmer påminner om Martin Short i utseendet) och ”The Rock” Johnson och Sam Jackson som gapiga supersnutar i prologen.

The Other Guys är ganska oförarglig och enkelspårig men blir ändå trivsam att glo på, mest tack vare Will Ferell som med andra ord gillas här i The house of Flmr. Humorn är lätt och anslaget på gränsen till stundtals bara dumt. Handlingen blir lite långsökt och som vanligt i komedier som går ut i högt tempo mattas det hela av eftersom. Ett par rejält roliga scener med tillhörande dialog kan dock räcka ibland för att en vardagskväll plötsligt ska framstå som lite ljusare och lättare.

Nov 11 2010

Spartan (2004)

Val Kilmer är en snubbe att inte bli riktigt klok på. En skådis som minst sagt har varvat galna bottennapp i C-filmer med desto bättre insatser i A-ligan. Antingen har han bara jäkligt svårt att övertyga producenterna om att han besitter vissa talanger, eller också tycker han det är kul att utsätta sig för risken att ta en roll i vilken skitfilm som helst. Det enda som känns rätt uppenbart är att man aldrig tycks kunna räkna ut honom helt. Plötsligt finns han bara i en rollista igen, precis när man trodde att hans karriär kanske helt enkelt tagit slut.

Här dyker han upp som ”agent Scott” i något som verkar vara marinkåren eller liknande (det är lite oklart det där, och förblir så genom hela filmen). Scott är uppenbarligen känd för en tuff stil och att inte lägga fingrarna i kors. Nu behövs hans hjälp av Secret Service (!) som tappat bort dottern till en hög regeringstjänsteman. Det talas till och med om kidnappning och ett eventuellt fall av trafficking på hög nivå. Scott börjar luska i ärendet när uppgifter plötsligt strömmar in att man hittat den ganska partyvilda dottern drunknad. Fallet avblåses naturligtvis, men Scott fortsätter gräva lite djupare och upptäcker plötsligt att allt inte är som det verkar (har vi sett det förut…?) och att spåren leder i minst sagt oväntat riktning. Scott kan naturligtvis inte hålla sig borta från icke-fallet och kör igång en sorts enmansshow (även om han till en början får hjälp av en ung karriärlysten sidekick.)

Här är alltså ett ganska mörkt manus, skrivet av den rätt vasse David Mamet (Wag the dog, Hannibal) som även står för regipekandet. Mig veterligen var detta en film som passerade rätt obemärkt förbi, kanske beroende på filmens ganska stela och kliniska framställning. Vi får till exempel inte mycket till bakgrundsstory om Scott, inget som avslöjar varför just han är mannen vars tjänster kostymnissarna vill ta i anspråk. Kan man dock se igenom dessa hinder och oklarheter öppnar sig en lurig liten berättelse, kanske lite signum just Mamet, där konspirationsfantasier får chansen att flöda lite fritt.

Trots Kilmers stela och ganska osympatiska framtoning kan man inte låta bli att känna med honom ju längre in i härvan han lyckas nästla sig. Manuset är lurigt till en början, och övergår sedan till mer traditionell thrillerunderhållning. Inget fel på spänningen dock i slutändan, och det är helt klart att Kilmer är mannen vi ska förlita oss på det osar hett i slutakten.
Bra inhopp på birollssidan där William H. Macy återigen får göra en lagom osympatisk snubbe med oklar agenda, och gamle Ed O’Neill visar att han även kan se bister ut i thrillers och inte bara i  ”Våra värsta år”.

Spartan doftar konspiration och mörka agendor tillsammans med en kärvhet i berättarstilen som gör att den blir rätt underhållande. Det märks att det i första hand är en manusförfattare som står vid rodret, känns som krutet har satsats på dialogerna men Val Kilmer kommer ändå till sin rätt som tjurskallig och envis sanningssökare och Mamet lyckas på något sätt visualisera en story som blir lite egen, men ändå spännande.

Nov 11 2010

I was a lucky punk!

Införskaffad häromdagen.
Tanken var att den skulle räcka någon vecka och underhålla mig innan sänglampan släcktes.
Jo tjenare.

Igår kväll läste jag ut sista sidan.
Sträckläste.
Härligt att ta del av Clints karriär på detta sätt.
Varje film gås igenom.
Roliga detaljer och anekdoter räknas upp.

Allt jag inte visste att jag ville veta typ.

Rekommenderas!

Nov 10 2010

Resident Evil: Afterlife (2010)

Dessa zombies. Ständigt dessa envisa, långsamma och trista typer. Känns som om de ställer till det i var och varannan film nu. Resident Evil-serien har lite lullat på genom åren, en ny del dyker upp ibland och den trogna Milla Jovovich gör vad hon kan i rollen som Alice. Nya effekter, nya sidor av action och nya intriger. Eller inte. Problemet med Resident Evil-franchisen tycker jag är att det blivit så förbannat ointressant. Lika frisk och fartig som den första filmen var en gång tiden (kanske låg den rätt i tiden också), lika tradiga och sega har efterföljarna varit. För varje film som dykt upp har B-stämpeln hamrats hårdare in i historierna.

Och frågan är om det inte har nått lågvattenmärket nu. Alice är ständigt på flykt (eller är det en klon…hmm) och hamnar den här gången i Los Angeles där gatorna, liksom i övriga världen, nu befolkas av dessa sävliga levande döda med sitt karaktärisktiska väsande och molande. I ett övergivet fängelse stöter hon ihop med en hoper överlevare och det enda filmens manus egentligen går ut på  är hur de ska ta sig till den omtalade fristaden Arcadia som alla hört talas om. Storyn är uppställd helt enligt schablon-mallarna, den gode, den kärve, den tjurige och den fege, och de oroliga och de lömska och de…tja ni fattar…

Och så Alice då, som verkar ha svar på allt, och kan slåss utav bara helvete. Paul W.S. Anderson har förutom manusförfattandet också tagit över regipinnen igen och hade man hoppats på lite nytänkande eller i alla fall någon slags ny energi eller vitalitet, är det bara att tjura ihop som tittare. Inget, och då menar jag verkligen inget, nytt under solen. Som i alla ytliga berättelser och filmatiseringar av spel, serier och kalla det vad du vill, så glömmer man det viktigaste; att manuset måste locka på något sätt. Spänning, humor, en uselhet som gör att det blir kul, oväntade grepp som ramlar lite utanför standardmallen. Första filmen om Alices kamp mot Umbrella lyckades just med detta att skapa en spänning och lite driv i filmen. Här är det bara så urbota tråkigt och jag gäspar högt i takt med att Alice ger zombisarna en och annan rundspark, låt vara till en del snygga actionsevenser i traditionell Matrix-stil. 

Resident Evil: Afterlife kan bara skapa glädje hos de trognaste fansen till spelen och de andra filmerna. För oss andra är det tråkighetsvarning av stora mått. Och det hjälper inte ens att man försöker åka snålskjuts på den nya 3D-tekniken. Dessutom är det nästan lite taskigt att Jovovich för varje år som går alltmer riskerar att fastna i Resident Evil-facket. För det är sannerligen ingen större merit att sätta på sitt CV. Dessutom tvingas man plågsamt konstatera att det finns risk för ännu en uppföljare vad det lider.

Nov 9 2010

Red (2010)

Frank Moses (Bruce Willis) har det lite tråkigt i livet. Bor ensam i stora huset på lugna gatan i idylliska villaförorten. Det enda roliga han verkar ha som nybliven pensionär är att ringa och flörta med tjejen på pensionsmyndigheten. Och till råga på allt lackar det mot jul också.

Nu är dock Frank inte vilken pensionär som helst, något som blir uppenbart den natt ett gäng tungt beväpnade figurer bokstavligen försöker skjuta Frank och hans hus i bitar. Listige Frank reder dock upp situationen och gör processen kort med de maskerade inkräktarna som verkar vara av det mer organiserade slaget. Men varför var de efter Frank? Kan det möjligen ha något att göra med att vår huvudperson är en pensionerad stenhård agent från inget mindre än…taa-daa..CIA…och kan svaren möjligen sökas i det förflutna och hos vissa av hans gamla kumpaner..? Sagt och gjort, Frank påbörjar en lustiger resa som tar både honom och oss tittare med på en karuselltur av det mer trivsamma slaget.

Naturligtvis gör sig Bruce Willis helt rätt i den här rollen. Det är liksom en Bruce-roll, effektiva one-liners, mustig action och ett gott humör genom hela filmen. John McClanes spöke känns plötsligt inte så långt borta. Historien snäppar dessutom upp sig ett par nivåer när gamla proffs som Morgan Freeman, John Malkovich (äntligen en värdig knäppgöksroll till denne favorit!), Brian Cox och inte minst Helen Mirren (ingen kan som hon bära upp ett prickskyttegevär…) gör entré. Mot dessa gamla rävar står ungdomen i form av CIA-agenten Cooper (Karl Urban) som utan att kanske veta varför plötsligt finner sig jagandes Moses och hans anhang som anses vara en säkerhetsrisk för nationen. Moses och co använder nu all sin list och tuffhet för att gräva i det förflutna och komma fram till varför myndigheterna uppenbarligen vill se dem ganska stendöda.

Dagens regissör, tysken Robert Schwentke (Flightplan), har fattat grejen med den här historien. Han låter Willis och gänget hållas, ger dem lite fritt spelrum. Ungefär som en gammal skolklass på återföreningsutflykt. Tempot lullar på i lagom takt, inte för fort och definitivt inte för saggigt. Där humorn tappar i fräschet piskar actionsekvenserna in som rappa snärtar, trots att filmen har en good-feeling nästan åt det varma komedihållet är actionbitarna ganska hårda och våldsamma och explosioner i flertal saknas definitivt inte. Mary Louise Parker är väl något av det sjätte hjulet i det synnerligen udda gänget, men som Franks kärleksintresse på pensionsmyndigheten hamnar hon av en slump i det ystra gänget och skäms inte för sig. Parker är en gudabenådad komediaktris och har ett underbart minspel som kommer till pass både en och två gånger. Samspelet med Willis är riktigt roligt och flirtigt.

Red innehåller en starkt konstruerad story som faktiskt inte är så jätteviktig och inget att ägna för mycket funderingar på. Grannlåten i filmen står rollinnehavarna för och samspelet är av det skönare slaget. Lite humor, lite underhållande filmvåld och en hoper gamla rävar mixade med nytt och etablerat i rollistan tillsammans med ett lagom trivsamt driv gör den här filmen till en riktig underhållande  upplevelse.
Gammal är trots allt kanske bäst….?

Nov 8 2010

Piraya (2010)

Ok. Ibland behöver man liksom bara stänga av omdömet och förnuftet och låta fantasin få löpa amok sida vid sida ihop med ologiken och det helt galna. Precis som i det här fallet. Redan innan första loggan på produktionsbolaget har snurrat färdigt fattar man ju vad det är som väntar runt hörnet. Man går liksom in i det här med öppna ögon. Det är fånigt, löjligt, tramsigt, hur idiotiskt och ologiskt som helst. Men banne mig om det verkligen gör något, för under den här löjligt korta speltiden hinner jag både skratta hånfullt roat och känna en antydan till spänning.

Den hejdlöst tunna ramstoryn är att ett jordskalv skapar en spricka till en underjordisk sjö där ett gäng blodtörstiga pirayor, och då menar jag verkligen galet blodsuktande vettvillingar, nu får fri passage upp till en vanlig sjö som av en händelse just denna dag befolkas i hundratal av amerikanska party-teens. Rena smörgåsbordet såklart, och ett par minuter in i filmen kan middagen börja intas. Den lilla sidostory som också finns följer den kvinnliga sheriffen, hennes barn och ett gäng geologer som får lite mer än de bett om vad upptäckeriet.

Det är egentligen skämmigt dåligt, men jag finner otroligt roligt nöje i att se dessa irriterande, mtv-dansande, ungjävlar falla offer för de galna fiskarna från djupet. Regissören Alexandre Aja (Mirrors) verkar veta hur man handskas med ytliga berättelser som den här och spiller ingen tid på någon större kvalité vad gäller skådespeleri och drama. Förvånande nog hittar man Elisabeth Shue i huvudrollen, precis när man trodde att hon försvunnit från filmscenen (om man nu anser nu spela huvudrollen i en effektfull b-action är att fortfarande vara i farten…). Den underhållande tonen i filmen gör också att man förlåter den rena rip-offen på Hajen 2; att sheriffen har barn, där storebror ska vara barnvakt men hellre vill vara med snygg tjej och sticker varvid syskonen genast hamnar i trångmål. Eloge dock till att Richard Dreyfuss dyker upp som visslande gubbe i båt (gissa vilken stycke han visslar på…) och dessutom heter Matt (!) i förnamn…Eller Christopher Lloyd som gör en sorts travesti på sin egen ”Doc” Brown!

Piraya är i första hand gjord för 3D-visning men duger gott som skamlös underhållning i vanligt format också. Strunta i logiken, strunta i manuset, strunta i att det är en skräpfilm. Njut istället av de ilskna fiskarnas fest på de hormonstinna partyidioterna, och att det hela illustreras av rätt snygga effekter. På pluskontot också att det faktiskt finns en liten antydan till spänning när det drar ihop sig till slutet. Vilket det gör ganska snabbt, i det här fallet en ren fördel…

Nov 4 2010

Jonah Hex (2010)

Kommer ni ihåg förr, ganska mycket jätteförr faktiskt, då det var stor uppmärksamhet då seriefigurer skulle omvandlas till film från Drömfabriken? Det slogs på trumman rätt hårt när det begav sig med Stålmannen och Läderlappen (visst låter de svenska namnen bra mycket skönare…?).
Tiderna förändras och nu hinner det väl knappt ens gå ett filmår innan någon ny figur eller varelse som har sitt ursprung i ett fyrfärgstryck ska spottas ut på duken. Är det dessutom kanske en s.k. grafisk roman (a.k.a ”jävligt vuxen serie”) så finns det en diger marknad att välja från. I den serie-/filmvärld som för tillfället verkar härska i Hollywood är uppenbarligen mottot; ”är det en serie så ut med en film!”

Därför då alltså nu dags för den rätt obskyra historien om Jonah Hex (vars äventyr jag aldrig tagit del av i serieform…får väl skylla på fel generation eller något…), en lirare och rest från det amerikanska inbördeskriget som begåvats (eller förbannats) med möjligheten att kunna tala med de döda. Speciellt praktiskt när man som Hex försörjer sig som prisjägare i det vildaste av västern. Dock har Hex även en djupare agenda, att hämnas den man som direkt orsakat den situation han befinner sig i. Men som av en filmisk händelse behöver också Presidenten hans hjälp att stoppa ett hot mot den unga nationen, ett hot som verkar komma från just den man som Hex har som villebråd…Serietidningshistoria betyder att det gäller att ösa på med effekter och action, cgi-konstnärerna får med andra jobba för sin lön för att framkalla den värld som Hex och hans gelikar lever i. In också med lite stora Hollywoodnamn i rollistan, som Josh Brolin och John Malkovich i det främsta ledet. Fina killar såklart, med bra alster bakom sig, men det bästa med Brolin i den här filmen är hans iögonfallande sminkning för att få till det groteska ansiktet som Hex får släpa runt på. Och det bästa med Malkovich är att han är just…. Malkovich…i övrigt är det dessvärre inte mycket att gotta sig åt.

Storyn signerad paret Neveldine/Taylor (Crank-filmerna och den usla Gamer) är alldeles fört kort och oengagerande för att jag ska känna något för filmen. Vi vet att Hex är sen seg jävel som aldrig kommer att ge sig, att Malkovich är skurkigare och mer hänsynslös som serieskurkar bara kan vara, men att han likväl kommer att möta sin överman till slutet. Megan Fox uppträder i en roll som kan vara bland de mer meningslösa under 2010, men ser till att den obligatoriska kvoten av lättkläddhet och kvinnlig fägring fylls. Bakom dammet och cgi-effekterna är det väl meningen att någon sorts western-känsla med lite övernaturlig touch ska infinna sig, men den fastnar knappast sådär överväldigande hos mig. Action saknas naturligtvis inte, men berör inte och är av standardformat i storys som denna. Filmer om killar i vidbrättade hattar med sina namn i filmtiteln (hej Solomon Kane) verkar vara ett vanskligt område och kan gå hur fel som helst.

Jonah Hex är en film att bli lite irriterad på, idéen är kanske inte så dum för överföring till film men upplägget slarvas bort, blir löjligt kort och oengagerande. Josh Brolin blir ytterligare en i raden av stereotypa karaktärer som fladdrar förbi ett kort ögonblick i filmvärlden för att sedan förpassas tillbaka in i seriemörkret. Filmen känns som ett hastverk och ihopsnickrad med mer kommersiell kåthet för ögonen än känsla. Aj då.