Från början finns det ju något absurt med hela idén. En film som låter hela speltiden ske i en trång låda. Med en person i bild. I 95 minuter. Kanske också därför det blir intressant och längs vägen otippat spännande. För att det är så utanför ramarna mot det normala. Och samtidigt är det också en påminnelse om att det faktiskt går att göra film med små medel. I det här fallet väldigt små medel som verkets spanske regissör Rodrigo Cortés utnyttjar så till den grad att man plötsligt känner sig rejält indragen i denna udda överlevnadshistoria.
Paul (Ryan Reynolds), kontraktsanställd lastbilschaufför i Irak mitt under kriget 2006, vaknar upp ur medvetslöshet och finner sig instängd i en låda under marken. Mörker och vånda och skräck. Snart upptäcker han att en mobiltelefon och en tändare finns där för att hålla honom sällskap. Ett telefonsamtal upplyser honom att han är kidnappad och hans överordnade har begränsad tid på sig att betala för att inte Paul ska förbli begravd någonstans ute i den väldiga öknen.
Filmens bärhet vilar naturligtvis på huvudrollen, Reynolds, som förutom att vara i bild hela tiden måste spela ut ett känsloregister modell större på en begränsad yta. Inte mycket till variation i berättelsen kan tyckas, men sakta rullar historien på och drar in mig i nätet. För här vill man ju verkligen vara med till upplösningen. Är det möjligen en morbid nyfikenhet som tar överhanden i mig som tittare? Paul försöker naturligtvis ringa till alla han kan komma på, men att göra sig förstådd på ett enkelt och omkomplicerat sätt är svårare än man kan tro. Att ligga i en låda ute i okänd öken hjälper inte heller som prioriterad anledning ska det visa sig.
Filmens stora styrka är på något sätt att den behåller fokuset på Reynolds figur i den trånga lådan och får oss att känna med honom, att få oss ta in det han själv känner. Rösterna i andra änden av telefonsamtalen blir just bara röster, och därmed distanserade även från oss som tittar. Ju längre hopplösheten fräter in Paul, ju intensivare blir mitt eget begär att vara med till upplösningen. I vilken form den än behagar te sig. Det är trångt, klaustrofobiskt och stundtals jäkligt spännande trots den minimala spelplatsen. Inget fel på dramatiken, och jag hinner faktiskt sitta och försöka fundera på hur det hela kan vara upplagt, vilka scenarior som kan dölja sig bakom allt det här och vad som kommer hända härnäst.
Filmens aber kan möjligen vara att den peggar upp storyn och dess instensitet så oerhört lovande, att slutet kommer som ett litet antiklimax. Eller är man så fast i historien och att fundera på en möjlig lösning, att man inte riktigt vill ta in den rikting som storyn väljer att gå i…?
Buried är trots sin form dramatisk värre. Ryan Reynolds känns som rätt man i lådan, och klär frustrationen och paniken i ord och handling på ett övertygande sätt. Filmen är mörk, negativ och allt annat än hoppfull. Trots detta sitter jag fortfarande en bra stund efteråt och förundras över att just en sådan film, med begränsade möjligheter, kan vara så inihelvete spännande stundtals…
Att byta hus för en kort tid med någon man inte känner, helst i en annan världsdel, kan innebära stora positiva förändringar i ens liv.
Av någon anledning har den lovande trailern till denna film förföljt mig under ett par år, utan att jag fått möjlighet att se hela filmen. 
1995 var ett mycket bra år. Dels föddes min yngste son och dels hade 
Vid tiden för första världskrigets utbrott 1914 verkade det mer eller mindre handla om ett vidbrättat äventyr hos de yngre, en chans att komma ut i världen och få åstadkomma något att skriva hem om.
En genuint positiv recension borta hos 
Det känns som att det mest uppseendeväckande med den här filmen är att se 
Jaha ni. När eftertexterna så sakteliga börjar rulla till David Byrnes musikaliska slingor och förföriska bilder över ett soligt New York sakta flyter förbi, sitter jag som en stolligt frågetecken i soffan.
Ok. Nu tar vi fram lilla kontrollistan här och checkar av;
Totaljul. Finns det verkligen en sådan? När allt, verkligen allt, är bara så där helt perfekt. Från den minsta lilla hemlagade knäckbit till den ståtliga granen där i hörnet som man givetvis klätt med de mest fantasifulla och fina dekorationer man någonsin har sett. Och en vintervärld där stjärnorna lyser ikapp med den gnistrande snön, långt borta i fjärran hörs bjällerklanget från den hästdragna släden, och kyrkklockorna som ringer på avstånd, och…nä ok…vi håller där.
Hörni, tänk om det vore så att alla högtider vi firar utgår från en speciell plats. Att det fanns en speciell avdelning som hade hand om respektive tillfälle. En avdelning som liksom drar i en spak, så vips börjar vi vanliga Svenssons att feja och fixa inför den stundande helgen. Och tänk om det blev något tokigt med de invanda rutinerna…? Tänk om den avdelning som hade hand om något helt annat än Julen plötsligt fick för sig att sprida lite stämning…fast på ett annorlunda vis….
Säg den som inte har 
Julen är ju av tradition lugnets och eftertänksamhetens högtid bland mycket annat. Julfriden som ska ligga över vårt vintertäckta land och stjärnornas milda sken som ska lysa in i våra fönster. Det är gott om stillsamhet och andlighet. Visst hoppas man att vi ska kunna slappna av en stund från vår vardag, njuta av ledighet och just ro. I de fall vi som har möjlighet kan det, för jag är också medveten om att det inte är så på väldigt många platser just under julhelgen. Dessvärre.
Julen. Familjens högtid. Låter ju bra på papperet och hos vissa. Det är då man ska resa hundratals mil genom snö och elände. Det är då man man ska göra de obligatoriska besöken hos gamla släktmedlemmar och lite lagom lidande fika sig igenom julaftons mellantimmar i väntan på att få komma hem, öppna julmusten och titta på Kalle.
